söndag 28 februari 2010

Partiet Fattiga Riddare - hjälp oss starta!

Vill såhär i februari månads sista skälvande timmar påminna om vårt försök att få ihop 1500 namnteckningar som stöd för att starta ett parti, Partiet Fattiga Riddare.

Partiet Fattiga Riddare ska vara politiskt och religiöst obundet, och ska uteslutande ägna sig åt att arbeta med obeståndsfrågor. Jag klipper direkt från forumet Fattiga Riddare:

"Partiet Fattiga Riddare
Nu får det vara NOG! Partiet Fattiga Riddare! Den 23 mars kommer enligt Katarina Brännström (m) en proposition kring Ertsborns Insolvensutredning och Skuldsaneringslagen. Vi har förstått att risken är stor att man stryker eller ändrar några av Ertsborns förslag, men vi vet inte innan den 23 mars. 2010 har vi val i Sverige. Om de blå eller röda vinner tror vi inte spelar någon roll. Överskuldsättning behandlas styvmoderligt av alla. Enskilda ledamöter är engagerade i frågan, exempelvis Ertsborn (fp) och Egon Frid (v). Men Ertsborn har stött på patrull och Egon Frid kommer stöta på patrull om/när Tomas Bodström blir justitieminister. Vi säger NU FÅR DET VARA NOG! Vi har bestämt att om vi får gäldenärskollektivet med oss och innan måndag den 1 mars får 1500 underskrifter så kommer vi starta Partiet Fattiga Riddare med endast en fråga i bagaget: Obestånd. Om det här är resultatet av vad våra etablerade politiker klarar åstadkomma så får vi väl göra det själva!"




VILL DU STÖTTA VÅRT INITIATIV?
Skriv ut namnlistan HÄR, underteckna och posta senast med dagens posttömning till

Insolvens Stockholm
Box 761
120 02 Årsta.

Tack för ditt stöd!

Pingat på intressant.se och Twingly.com

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Redovisning Februari 2010

Dags att sammanfatta mina ekonomiska utsvävningar för månaden.

SAMLADE EKONOMISKA TILLGÅNGAR den 100201: 10 654,50 kr kontant samt två hyror* undanstoppade lång ifrån fogdens vetskap.

FASTA KOSTNADER 100201-100228: 4874 kr

Hyra av lägenhet, ca 61 kvadratmeter: 4575 kr.
Elräkning, månadsavi: 299 kr.

RÖRLIGA KOSTNADER 100201-100228: 3281 kr

Matvaror: 1 112 kr
Apelsiner, färska, 2.34 kg 21,04 kr
Bakmargarin, 1.5 kg 27,80 kr
Baljväxter, torkade 4.8 kg 95,75
Grillkorv, 3.6 kg 45 kr
Grädde, 1.0 liter 30 kr
Havregryn, 1.5 kg 11,50 kr
Hajmal, fryst filé 0.8 kg 29,90 kr
Ingefära, färsk 0.25 kg 12 kr
Isbergssallad, 0.23 kg 6,89 kr
Jäst, 0.3 kg 8,10 kr
Kakao 0.125 kg 11,90 kr
Kalkon, skivat pålägg 0.4 kg 19,90 kr
Kex 0,4 kg 10 kr
Kyckling, panerad 0.5 kg 45 kr
Knäckebröd, 1.56 kg 26,70 kr
Kokosmjölk, 3 x 400 ml 30 kr
Krabbköttsimitation (vit fisk) 0.25 kg 10 kr
Kvarg, 0.5 kg 12 kr
Lax, rökt 0.4 kg 38 kr
Laxpanetter, 0.6 kg 20 kr
Leverpastej, bredbar 0.2 kg 6,75 kr
Lök, gul 0.56 kg 4,46 kr
Majonnäs 0.5 liter 10,95 kr
Mjölk, 16.5 liter 102,75 kr
Musli, 1.5 kg 12,90 kr
Ost, 1.23 kg 49,24 kr
Pizza-mix (ostimitation) 1.0 kg 29 kr
Pommes Frites, 0.9 kg 9,65 kr
Päron, 1.0 kg 8 kr
Pärlsocker 0.5 kg 10,40 kr
Ris, 4.5 kg 79 kr
Smörgåsmargarin, 3.6 kg 66 kr
Spenat, fryst 1 kg 13,50 kr
Strösocker, 2.0 kg 15,00 kr.
Tepåsar, 100-p 31,50 kr
Tomater, färska, 1.31 kg 25,27 kr
Tunnbröd, libanesiskt 0.72 kg 14,25 kr
Vaniljglass, 2.0 l, 10,40 kr
Vindruvor 1.5 kg 35 kr
Ägg, 28 st 28 kr
Äpplen, 5.73 kg 38,67 kr

Hushållsvaror: 88,50 kr
Papperskasse 2 kr
Diskmedel, 2.0 liter 21,80 kr
Disktrasor, 10-pack 35 kr
Tygkasse, stor 29,50 kr

Katten: 8 kr
Kattmat på burk, provsmakad och kasserad 8 kr

Hygien, personvård: 108,50 kr
Fluortabletter, 200 st 63,50 kr
Hudlotion, 0.25 liter 15 kr
Tandtråd, ca 290 meter 30 kr

Telefon, mobil etc: 75 kr
Kontantkort Mannan 75 kr

Kläder: 478 kr
Trosor, lilla Mannan, 6 par 279 kr
Tröja, lilla Mannan 199 kr

Resor: 318 kr
Bussbiljett lilla Mannan, släktträff 318 kr

Hemmet, möbler och utrustning: 99 kr
Mus till pc 99 kr

Nöjen, fritid: 698 kr
CD-Skivor, 2 st Mannan 200 kr
Halstabletter, Mannan 8 kr
Månadspeng, lilla Mannan 400 kr
Pizza på lokal, Mannan 90 kr

Småavgifter: 296 kr
Foto ID-Kort lilla Mannan 199 kr
Porto, kopior på biblioteket, kortavgift,
girobetalningar etc. etc. 97 kr

SUMMA FÖRBRUKAT t.o.m. 100228: 8 155 kr.
INKOMSTER februari, ingen lön men barnbidrag etc : 2323 kr plus en oväntad bonussumma .

Saldo per 100228: 4 822,50 kr, samt två hyror undanstoppade.


*En hyra sparad sen tidigare, och en oväntat inkommen i början av februari.


-------------------------------------------------------------------------------------------------
Jaa, vad säger man om det här då? Att läget är ansträngt? För det ser ju onekligen ut som jag håller på att bli helt pank... Det var ju tänkt att jag skulle kunna ta ut lön igen som nu till slutet av mars, men icke, det sket sig, och sådan är verkligheten när man driver eget, man får klara sig på de pengar man har. Gissa två gånger om jag hatar mig själv för att jag ätit pizza ute en kväll istället för att gå hem, eller för de där jädra halstabletterna jag tvunget skulle köpa, eller kattmaten jag ville truga på katten bara för att hon jamade när jag öppnade en konservburk. "Vill min lilla kisse ha blötfoder? Matte handlar!" Och så fick jag slänga det för hon ville inte ha... Ångrar däremot inte att jag köpt ett par skivor av en musiker ifrån länet, för han och hans band måste också äta varje dag.

Riktigt så illa är det inte. Jag har hamstrat, handlat på mig bland annat korv, ris, smörgåsmargarin och baljväxter för flera veckor framåt, så utan mat blir vi inte. Frysen är fortfarande full, skafferiet är ganska fullt. Jag skulle verkligen behöva storhandla saker som 20 liter kattsand, pasta, potatis och så, men det går inte riktigt som ni ser på mitt nuvarande saldo ovan. Den undanstoppade hyran garanterar att vi har en bostad fram till i alla fall sista maj. Sen blir det problem, det ska jag inte neka till MEN jag går och väntar på besked från Försäkringskassan angående det bostadsbidrag jag sökte i januari. Får jag bostadsbidrag så kommer det retroaktivt från januari, och då klarar jag junihyran också. Jag har ett ströjobb på ingång i mars, bara en helgdag men det är så mycket extraknäck jag klarar just med företag och funktionshindrad dotter att balansera samtidigt. I förlängningen handlar allt, allt, allt i mitt liv nu om hur jag ska klara få företaget på fötter igen... En anställd fick litet i förtid den här veckan, för att hon misskötte sig och bröt löften till en kund jag är beroende av för att klara de löpande utgifterna. Den andra anställda är kvar uppsägningstiden ut, och kan kanske (vågar inte jubla än) bli kvar längre än så, för en viss kund har spottat upp sig och signalerade så sent som i fredags att vi är på gång att ta oss upp igen order- och intäktsmässigt. Det kan betyda att jag kan sluta söka jobb på annat håll och istället satsa järnet nu, och att jag kan ta ut i alla fall en halv lön i slutet av april - men jag vågar som sagt inte vara glad än. Jag ska vara glad när jag fått fakturorna betalda istället.

Dagens insikt: man ska nog inte göra sammanställningar som denna tidigt på morgonen när man knappt sovit något. Jag räknade fel, svor en stund, fick ihop det, la ut bloggen, såg att jag räknat helt fel, redigerade och räknade om, la ut texten på bloggen, såg att jag räknat helt fel igen... ska göra allt på papper innan jag redovisar mars månads inkomster och utgifter, så jag slipper rätta så mycket.

onsdag 24 februari 2010

Undersökningen "Skulder, hälsa och livskvalitet" - brev till oss enkätrespondenter ifrån docent Ahlström

För knappt två dygn sedan satt jag och fyllde i det sista i enkäten "Skulder, hälsa och livskvalitet", vilket jag också beskrivit här på bloggen. Som jag skrev då, mailade jag en länk till min blogg till forskaren bakom enkäten så snart jag lagt den på lådan. Idag fick jag ett svar! Det är med Richard Ahlströms godkännande jag lägger ut hans brev här på bloggen. Hoppas fler än jag tycker detta är värdefullt vetande.

"Hej,

Tack för länken till din blogg! Det är bra att ha kontakt om enkäten. Allra först; -Jag har som hälsoforskare arbetat med överskuldsättningsfrågan i mer än tio år, för att därigenom försöka ”lyfta” frågan om svårt skuldsatta människors livsvillkor så att politiker, beslutsfattare och människor i allmänhet ska förstå vad det handlar om i termer av lidande, extrem fattigdom och utanförskap. -Det har inte varit en lättframkomlig väg. Motståndet och ignoransen är fortfarande mycket stor i vårt samhälle vad gäller denna fråga, även om jag faktiskt tycker att det nu börjat vända under de två senaste åren. Kanske har det med att göra att allt fler medborgare hamnar i skuldproblem. Enligt Kronofogdens rapport ”Alla vill göra rätt för sig”, från 2008, sägs 400 -600 tusen svenskar idag vara överskuldsatta. Till dessa siffror måste man då också räkna direkt berörda familjemedlemmar som makar/sambo och barn. Vi kan alltså i värsta fall räkna med att ca 1,2 miljoner människor i Sverige lever i denna situation. Siffror från EU pekar på att minst 25 miljoner EU medborgare är i samma situation! Detta sakernas tillstånd är fullständigt ohållbart, och radikala förändringar till det bättre måste komma till stånd. Det är framför allt politikernas uppgift !

Det är med bakgrund av detta som jag gör min forskning. Jag är medveten om att det är en mycket ”mastig” enkät att fylla i. Anledningen till att den är så omfattande är, att jag behöver få en helhetsbild av hur överskuldsatta människor har det. Enkäten bygger på flera olika formulär som ofta används inom hälsoforskning, och som gör det möjligt att jämföra överskuldsattas hälsa och livskvalitet med personer i normalbefolkningen. Enkäten finansieras huvudsakligen med ett forskningsbidrag från Folkhälsoinstitutet, men Konsumentverket, Kronofogden och Insolvens-Riksföreningen för överskulskuldsatta hjälper mig att skicka ut enkäten, eftersom jag inte har tillgång till adresser.

Jag ser av att antydningarna i ett inlägg i din blogg /Anonym den 21 februari/ att jag eller kanske någon från de Konsumentverket, Kronofogden och Insolvens-Riksföreningen för överskulskuldsatta har ett syfte att spåra och kanske röja identiteterna på de som deltar i undersökningen. Jag hoppas verkligen inte att man ser den här undersökningen som någon form av spioneri eller snokande gentemot människor med skuldproblem. Det är precis tvärtom. Mitt syfte med undersökningen är att HJÄLPA människor som har hamnat i den här fruktansvärda situationen. Resultaten lägger jag sedan ”upp på politikernas och beslutsfattarnas bord” som ett beslutsunderlag för just det jag hoppas, nämligen förbättringar! Dock, förstår jag verkligen blogginlägget från ”Anonym”. Livet som överskuldsatt, innebär ju många gånger att man känner sig skamsen, rädd och hotad av banker, inkassobolag, Kronofogden och ”elaka människor” i omgivningen (Jag har skrivit om detta i en tidigare studie), så det är inte konstigt att man kan bli extra misstänksam. Men detta med universitetsbaserad forskning är något som vi måste tillsammans måste värna om. Som universitetsforskare är det min uppgift att stå fri och obunden från påverkan av myndigheter, politiker och andra aktörer som t ex banker .

Bästa hälsningar,

Richard

--------------------------------

Richard Ahlström, Docent

Avdelningen för psykologi

Institutionen för samhällsvetenskap

Mittuniversitetet

831 25 Östersund

e-post: richard.ahlstrom@miun.se"



Hej Richard!

Tack för svar, det är bra att få en bakgrund till ditt arbete och få veta mer om hur våra svar används. Bra att du tar med anhörigperspektivet också, jag har ju noterat att även om det bara är jag som är överskuldsatt, så drabbas ju min dotter också - alltså är vi oundvikligen två som är fattiga på grund av en överskuldsättning.

Något jag saknade i enkäten var frågor om husdjur. Många av oss svälter hellre själva än vi avstår ifrån våra djur, vare sig vi är nyskuldsatta och nyfattiga, eller har lidit av löneutmätning i många år. Kanske försöker vi kompensera lite för bristen på andra sociala och känslomässiga relationer som drabbats negativt av den ekonomiska situationen? Min katt är min bebis, bokstavligt talat, och det kan nog låta löjligt men hon är en av två varelser som betyder livet för mig. Dottern kommer först, men katten är god tvåa, och jag vet fler med dålig ekonomi som säger likadant vare sig det gäller katt eller hund. Det påverkar också hälsan.

Sen funderar jag även på om någon tittat på sambandet mellan våra dåliga tänder, bristen på resurser till tandvård och de följdsjukdomar som kan slå till. Då tänker jag inte så mycket på tandvärk som på plackbildning i kranskärlen och matsmältningsproblem...

Jag lägger som synes även ut dina kontaktuppgifter, för jag vet att det finns en väldig massa kunskap därute bland dem som läser här. Ska nog lägga en länk på Fattiga Riddares forum hit också.

Om du vill göra något aktivt för oss i utanförskap tills vidare, får du gärna skriva ut en blankett och fylla i personnummer, hemkommun och namn, för att stötta oss i bildandet av Partiet Fattiga Riddare, som enkom ska arbeta med obeståndsfrågor. I så fall ber jag dig sända blanketten senast med söndagens posttömning till

Insolvens Stockholm
Box 761
12002 ÅRSTA

Du kanske har arbetskamrater på Mittuniversitetet som också vill skriva på?

Med vänlig hälsning,

Mannan

Partiet Fattiga Riddare

Hur skulle det se ut i samhället, om vi i riksdagen hade ett parti som uteslutande ägnade sig att driva obeståndsfrågor?

Idag är mellan 400 000 och 600 000 svenskar överskuldsatta. Under 2009 uppgick antalet betalningsförelägganden hos Kronofogden till 1 200 000 (en miljon tvåhundratusen). Vi som lever på obestånd finns i alla län, alla yrken, och längs med hela den politiska skalan. Anledningarna till att vi är på obestånd skiljer sig, det handlar om alltifrån företagskonkurser till sjukdom eller skilsmässa. Det vi alla har gemensamt är att vi inte klarar att bära våra egna kostnader. Ungefär 100 000 av oss, eller tjugo procent av de överskuldsatta, har suttit med sina skulder sedan krisen på 90-talet, och har som enda utväg att söka och bli beviljade skuldsanering. Under hela fjolåret beviljades bara drygt 4000 personer skuldsanering. Enkel matematik säger att det då tar 25 år innan alla i den gruppen har fått hjälp. Hur många hinner dö innan de får hjälp?

Vi vill starta ett nytt parti, Partiet Fattiga Riddare, för att driva frågor om obestånd och lättnader för de människor som lever i obestånd. Vi kan inte lova något, bara göra vårt bästa för att försöka förbättra situationen. Kan du tänka dig att stötta oss i partibildandet?

Vi behöver 1500 namnunderskrifter för att kunna köra igång. Skriv ut namnlistan och skriv på, be dina närmaste om stöd för oss och posta detta till oss senast söndag 28/2 på adress

Insolvens Stockholm
Box 761
12002 ÅRSTA

Andra bloggare som skriver om detta idag är

Insolvenssthlm
Aftonbladet Blogg -Nollkoll
Dwights13.blogspot.com
nocash.blogspot.com
Johnny Rockers Blogg
Skuldsatt
Systemsnyltarna
Ljuramannen


Pingat på intressant.se och Twingly.com
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

tisdag 23 februari 2010

Devils Right Hand

Peter Hellman på Alektum Inkasso har tilldelats ett pris. För vad?

måndag 22 februari 2010

Frågor om skulder, hälsa och livskvalitet; Del 3

Ett ägg väger i genomsnitt 60 gram. Som tur är brukar värphönor inte vara särskilt bra på att läsa, så de har ingen aning om att de måste lägga tillräckligt stora ägg för att de ska klassas som prima. Det tycker jag är bra för med jämna mellanrum kan jag hitta små ägg, d.v.s. exemplar som snarare väger 50 gram, till extrapris i butikerna. Idag var det den medlemsägda köpladan som sålde två dussin ägg för tjugo kronor, det är halva priset jämfört med de normalstora äggen, så det fick bli en promenad dit även om det var tio grader kallt ute.

Sista rycket på jätteenkäten från Mittuniversitetet, då.
Sidan 17, Dina skulder. Jag kryssar "Ja", jag har fortfarande skulder, över 200 000 men under en miljon. Exakt summa frågas inte efter, men om jag gissar, någonstans runt halvmiljonen? Säkert över 20 olika skulder, bara tv-licensen och CSN som jag inte mäktar med att betala ger väl åtta betalningsanmärkningar om året? Jag vet inte i detalj, men jag ska erkänna att jag inte orkar hantera problemen heller. I mitt kök finns en väldigt praktisk Låda i bänken under mikrovågsugnen. När jag kommer hem från jobbet och hittar en packe brev på hallmattan fiskar jag ur kuvert ifrån hyresvärden, kuvert ifrån företagen som levererar min el och telefon/bredband, samt ... inget mer, faktiskt, om det inte har kommit nåt från tandläkaren eller landstinget som fortsätter erbjuda mig undersökningar jag alltid måste boka av. Jag tar bara vara på de fakturor jag kan betala, och brev som jag måste svara på utan att det har med krav eller pengar att göra. Resten, och då menar jag all annan post, åker rätt ner i Farliga Lådan i köket, och när jag har skjutit till den finns inte problemet längre. Ett par gånger om året blir Farliga Lådan full, och då tömmer jag ner den i en plastkasse som jag slänger in i garderoben ihopknuten, naturligtvis utan att titta på innehållet. Väldigt vuxet, jag vet, men jag klarar inte att se eländet. Jag borde skjutas. Såhär har jag hållit på i nästan tio år nu, och jag har varit föremål för inkassos uppmärksamma uppvaktning, fogdens ömma löneinförsel och en misslyckad utmätning i hemmet då det inte fanns något att ta, men vad hjälper det? Jag har bara en kompis i nuläget, och det är en kökslåda.

Nästa fråga handlar om skuldsanering, som kan sökas sedan den 1 juli 1994. Eftersom jag inte har sökt skuldsanering, får jag gå vidare till sidan 18 (utan att passera Gå). Där undrar de varför jag inte sökt, och svaret är att jag under många år haft allvarliga problem att försörja mig, med sjukdom, officiellt en utbrändhet, sedan olika beredskapsarbeten (det heter inte så men ni vet vad jag menar) och sedan när jag äntligen hittat "min" nya bransch var det omöjligt att hitta en fast tjänst med stabil inkomst varje månad. Nu har jag inte berättat vilken bransch jag jobbar i, men om jag säger såhär: en f.d. arbetsgivare såg till att sköta företaget så bra att vi var flera som blev förhörda av EBM efteråt. Ett par före detta arbetsgivare har gått omkull, eller begärts i konkurs av urförbannade kunder. Ett par erbjöd bara rörlig lön vilket jag kan leva gott på under högsäsong eftersom jag är bra på mitt jobb, och då t.o.m. betala på mina skulder till KFM, bara för att bli inkomstlös under midvintern och mitt i sommaren då marknaden står helt stilla. Efter ett antal år med ständigt hoppande mellan arbetsplatser och kunder, ryckiga inkomster och ett spirande magsår, kom jag till en punkt då en gammal kund sa "varför kör du inte detta i egen regi?" Så blev det. Firman kom till ihop med en av mina gamla chefer som hade kapital men ingen kompetens, den personen fick ordna den f-skattsedel jag själv inte får på grund av gamla skatteskulder, och jag anställde en annan gammal chef som hade kompetensen men inget kapital efter en konkurs. Som egen företagare, eller som anställd i delägt bolag, har jag ingen rätt att få skuldsanering, för jag är näringsidkare och berörs inte av samma skydd som anställda. Ångrar jag det? Nej, för jag är i grunden en olydig och dum människa som vill försörja mig själv på mitt eget arbete, och jag kommer till sista andetaget försöka få ekonomi i firman trots lågkonjunkturen, så jag kan få betala för mig. Kan jag det, stannar jag i Sverige. Kan jag inte, får kompanjonen lösa ut mig mot en enkel flygbiljett utomlands när min dotter klarar sig själv, och då får jag börja om där jag hamnar. Det är en plan, lite desperat kanhända men jag måste ha något att fästa blicken på. Måste.

Sidan 20. Pengar till det nödvändigaste. Vad kan jag köpa, och vad får jag vara utan fast jag egentligen behöver det? Jag är i stort behov av, men har inte råd med: läkarvård, tandvård, psykoterapi, köpa receptbelagda mediciner och köpa receptfria mediciner, vitaminer och tillskott. I min familj, det vill säga när det gäller lilla Mannan, skulle jag behöva köpa receptfria vitaminer och tillskott, för jag är inte övertygad om att hon får vad hon behöver genom kosten. Fluortabletter köper jag åt henne efter att ha pratat med hennes tandläkare, men jag tänker också på järn, fiskolja och spårämnen. Ja, jag har ändrat matinköp och matvanor, man måste rätta mun efter matsäcken. Sen blir det svårt att svara igen, för frågan gäller om jag går hungrig för att jag inte har råd att köpa mat? Nej, men jag hoppar över ett par mål i veckan, tar en kopp kaffe och en smörgås istället eller dricker te, men det väljer jag väl själv? Lilla Mannan är aldrig tvungen att gå utan mat. Inte katten heller. Jag säljer något om jag blir tvungen, de kommer ha mat varenda dag. Och ja, det säger sig självt tycker jag att våra inköp av kläder och skor hålls nere till det absolut mest nödvändiga. Lilla Mannan behöver en viss uppsättning till skolan, men finkläder existerar inte i hennes garderob och jag köper bara till mig själv om det är på halva rean och absolut tvunget till jobbet. Och som alla andra ensamma mammor med dålig ekonomi blir det att jag köper vinterkläderna sent på våren och sommarkläderna i slutet av juli när de är ute ur modet, billigare och knappt användbara på grund av temperaturväxlingarna ute. Lilla Mannans kängor har börjat läcka in nu, och jag hade lite tur för hon tog ett par gamla stövlar som fanns kvar från förra vintern utan att gnälla, men håller de också dåligt får jag ännu en utgift jag inte kan ta... det blir så när man inte har råd med kvalitetsplagg och välarbetade skor, för de kostar för mycket. Hoppas den här vintern tar slut snart.

Har jag förlorat mitt telefon- eller mobilabonnemang på grund av mina ekonomiska problem? Nej. Eller ja, fast inte som enkäten menar. Jag har kontantkortstelefon som jag inte har råd att ladda varje månad, och hemtelefonen är jag tvungen att säga upp ganska snart, jag borde ha gjort det redan men det tar emot. Det känns som jag säger ifrån mig det sista riktigt normala för en vanlig familj, att ha en fast telefon. Jag vågar inte försöka byta till en billigare leverantör heller, för då gör de väl en kreditprövning och så blir jag nekad, eller måste lägga en deposition som jag inte har råd med, och jag har ingen säger ingen som kan borga för mig heller. Jag borde kolla upp bredbandstelefoni, men jag orkar inte ta en sak till som måste fixas för tillfället. Och går firman i putten nu, kommer jag behöva söka jobb dygnet runt för att klara oss, och då blir det ett jätteproblem att inte kunna ringa. Kontantkortet blir för dyrt att använda, och det finns ingen hjälp att få från Arbetsförmedlingen heller. För några år sen kunde man få låna en telefon där när man behövde ringa en arbetsgivare, men det missbrukades och så försvann möjligheten. Jag går vidare: Jag har problem med elräkningen och telefonräkningen samt att ha råd med mobilkostnaden. Jag har ingen hemförsäkring, ingen olycksfallsförsäkring för mig eller lilla Mannan, jag har ingen livförsäkring. Jag har ingen reskostnad i jobbet, för jag går till kontoret. Jag har inte kunnat hälsa på min bästa väninna på snart ett år, för jag har inte råd med biljetter dit, hon bor fem timmar bort och det bara går inte att få fram pengarna. Samma sak med släkten, men lilla Mannan har fått biljetter av mig för att besöka sina halvsystrar i storstan nästa helg. Hennes behov går före mina. Jag har ingen att låna pengar av, för alla jag känner har det lite halvtufft med ekonomin. En person i bekantskapskretsen skulle ha råd att hjälpa mig, men den personen befinner sig i en beroendeställning till mig. Jag är hennes chef för tillfället, och jag vill inte be henne om något lån så länge hon jobbar hos mig, oavsett att vi känt varandra länge privat.

Sidan 22 handlar om spelmissbruk, och kan besvaras på mindre än en minut. Jag har inte råd att spela, och mina ekonomiska problem beror inte på det.

Sidan 23 riskerar att stoppa hela alltet, för det är så jobbigt att försöka fylla i att jag inte kommer göra det ikväll, kanske aldrig. Ämnet är Händelser i ditt liv, och det syftar nog till att få fram anledningar till att man fallit igenom och blivit överskuldsatt. Jag ombeds redogöra genom kryss i rutor för sjukdom, arbetslöshet, dödsfall etc och det

...tänker jag att jag inte ska blogga om heller. Men kort: tuff uppväxt, ensam mamma, barn med handikapp, enskild firma, studera, träffa drömprinsen, jobba ihop, beroende, utnyttjande, sammanbrott, självmordsförsök, "utbrändhetsdiagnos", depression, vräkning, socialen, syskon avlider, minnesluckor, sömnstörningar, fattig.

Sidan 24, Psykisk påfrestning. "Ange nedan hur psykiskt påfrestande du har upplevt din egen skuldsättning under de senaste fyra veckorna." Mycket påfrestande, påfrestningen varierar hela tiden, jag tänker på min situation som skuldsatt den mesta delen av min tid.

Sidan 25 heter Skuldsatta berättar. Jaa, det gör jag väl här på bloggen? Men jag ska fylla i rutor igen. Det handlar om min egen inställning till det som hänt mig. Jag Instämmer inte i att jag skulle vara något offer för bank- eller finanskris. Jag Instämmer i viss mån till att jag känner mig maktlös, att jag tycker ovisshet om framtiden är plågsamt, och att jag kan känna mig rättslös ibland. Jag Instämmer helt och hållet i att jag känner skam för mina skuldproblem, att jag funderar på att gå under jorden, att jag nog blivit ganska bra behandlad ändå när det gäller mina skulder (jag antar att Kronofogdemyndigheten åsyftas?), att jag känner mig som kriminell, och att jag milt sagt ogillar att det finns företag som livnär sig på mina och andras skulder.

Sidan 26: Strategier för att hantera stress. Jaa, jag väljer Mycket ofta att jobba eller göra andra saker för att skingra tankarna, att uttrycka mig verbalt här i bloggen eller på Fattiga Riddares forum för att ge utlopp för och uttrycka mina negativa känslor, jag är självkritisk och accepterar att det som har hänt har hänt och att jag är ansvarig för det. Det finns ingen upprättelse att få i det här. Jag brukar Ganska ofta få stöd och råd av andra skuldsatta på forumet, och vi brukar skämta och skoja om våra eländen för att orka med dem, och jo, det händer att jag ber om styrka att klara en tid till. Jag anstränger mig Ganska sällan för att göra något åt min situation, just nu handlar livet om att överleva och jag kan inte bygga något för framtiden. Det händer också sällan att jag dricker för att få sova eftersom jag inte kan springa på systemet utan pengar, och droger använder jag inte alls. Det händer Mycket sällan att jag försöker hitta något bra i det som hänt mig. Det skulle möjligtvis vara att jag lärt mig klara två personer på mat för en tusenlapp på en månad. Är det något bra med det? Jag tycker jag bryts ner lite mer för vart år som går nu, men det kan ju vara inbillning också. Det hjälper att blogga, så det kommer jag att göra Mycket ofta under det här året.

Sidan 28. "Nedan är en lista på problem och besvär som människor ibland kan få som en reaktion på stressande livsupplevelser, t ex skulder. Läs varje påstående noga, och markera sedan med ett kryss vid den siffra som motsvarar hur mycket du har besvärats av detta problem under den senaste månaden". Kryss igen. Totalt sjutton påståenden, som handlar om störande minnen, drömmar, återupplevande av pressade situationer, hjärtklappning, att undvika situationer som påminner om obehagliga händelser, oförmåga att känna kärlek för närstående, sömnsvårigheter med mera. Påståendena kan rankas/besvaras med Inte alls, Litet grand, Måttligt, En hel del, Mycket. Jag får ihop en "Litet grand", fem "En hel del" och resten blir då tyvärr "Mycket". En del av det har för min del inte med skulderna att göra, utan med saker som hänt både före och efter att jag hamnade hos fogden, men det hänger nog ihop tillslut ändå, för allt ryms ju i mitt liv. Vad som är vad tänker jag inte berätta, men för dig som är skuldsatt och har fått enkäten: läs hela sidan, så förstår du själv vad det handlar om. Är det någon enda av oss som är helt symtomfri?

Med detta är jag färdig för ikväll. På sista sidan, sida 29, ställs frågan om jag vill delta i fler undersökningar om min hälsa och livssituation. Det vill jag inte. Däremot tänker jag skicka ett mail till mannen som står som ansvarig för den här enkäten, "Frågor om skulder, hälsa och livskvalitet", sen när jag fyllt i det sista och postat den. Han behöver läsa min blogg, och han behöver läsa alla andra bloggar som skrivs i nätverket kring Fattiga Riddares forum.

söndag 21 februari 2010

Frågor om skulder, hälsa och livskvalitet; Del 2

Klockan är verkligen mycket, men jag ska harva igenom en bit till av enkäten.

Sidan 11: "Detta formulär innehåller frågor om hur du känt dig under senaste veckan. Besvara frågorna genom att markera det svarsalternativ du tycker stämmer bäst..." Jaa, jag känner mig spänd och uppskruvad "Ofta", jag kan skratta och se saker från den humoristiska sidan "Inte riktigt lika mycket nu", jag känner mig glad "Inte ofta", jag bryr mig inte om mitt utseende så mycket som jag borde, och så vidare. Det hör till när man är lätt deprimerad. Behöver ni verkligen fråga ifall jag kan njuta av en bok eller ett bra tv-program?

Sidan 12: I vardagen upplever man många små glädjeämnen. Ange nedan hur ofta dessa har uppträtt under den senaste månaden. Kryssa för det alternativ som bäst passar in på dig. Svarar "Sällan" när det gäller "glädje över att ha lyckats med något, glädje över att vara tillsammans med mina närmaste och/eller med mina vänner, glädje över avkoppling och rekreation, glädje över att kunna vara till hjälp eller stöd för någon". Svarar "Ibland" på "Glädje över att ha någon att tala med och som vill lyssna", för det som sätter guldkant på tillvaron nuförtiden är snacket med de andra skuldsatta på Fattiga Riddares Forum. Det är det absolut enda stället i världen där jag kan säga som det är utan att bli dömd, för alla har det mer eller mindre likadant som jag, och jag vette tusan om jag skulle orka utan forumet och alla människor jag mött där. Allt annat känns mest som problemhantering för stunden, vare sig det handlar om att fira jul eller försöka vara mamma, chef eller väninna. Jag är alltså i det nedgångna stadiet rent mentalt, så alla möjligheter att ladda batteriet mottages tacksamt. Men jag kan inte hänga på forumet på heltid heller, så det får bli de stunder jag kan. Eller, nu stryker jag "Iblandet" och skriver i "Ofta-rutan" istället, för detta att ha forumet och alla som hänger där att prata med håller mig förmodligen frisk, så det bör jag lyfta fram som ett glädjeämne.

"Livsfrågeformulär" som följer handlar om att poängsätta ett antal påståenden, mellan 1 (sällan/aldrig) och 7 (mycket ofta). Känner jag mig ofta orättvist behandlad? Har jag känslor inom mig som jag helst inte vill känna? Är jag en olycksfågel, och hur ofta har jag känslor som jag inte är säker på att kunna kontrollera? OK, det här var den delen av enkäten som ska ligga till grund för kalkyler över hur många överskuldsatta som kommer att "go postal" de kommande åren. Ett tips till enkätförfattaren: för många år sedan, då jag drabbats av ett... psykiskt haveri, kan man kalla det för, så mådde jag så oerhört dåligt att jag bokstavligt talat trodde att jag hade blivit psykiskt sjuk. När jag efter en tid kom iväg till en privatpraktiserande psykiater, talade jag om det för honom. Han sa bara "Så länge du är frisk nog att undra om du är galen, är det inget större fel på dig. Det är när du vet att alla andra är galna och bara du är frisk, som jag tänker att det är dags att lägga in dig någonstans. Nu ska du först och främst bort ifrån din galna arbetsplats". Det jag försöker säga, är att de galnaste av oss nog inte kommer tala om att de är galna i enkäten. Det är vad jag tror i alla fall.

Sidan 14."Hur ser du på framtiden? Det här formuläret består av tjugo påståenden... om påståendet beskriver din attityd just nu sätt då ett kryss för Sant..." Det låter inte avancerat, och det är det inte heller. Det är tillexempel helt sant att jag inte kan föreställa mig hur mitt liv ska se ut om tio år. Jag bli nämligen inte kvar i Sverige i tio år till. Det kommer en dag då jag sticker, kanske inte till något mycket bättre men i alla fall till något annat, och så får jag väl bo där jag ställer mina skor då, bara lilla Mannan är stor nog att klara sig utan mig och kan ta hand om katten åt mig. Livet är det som pågår här och nu medan jag sitter och fyller i en enkät, och sen tar det slut. Jag måste få leva också.

Sidan 15. "Boende och människor i ditt liv" Jag ska då markera i rutor som går från "Instämmer helt och hållet" till "Instämmer inte alls" och på så sätt betygsätta först mitt boende. Jaa, boendet duger för närvarande och jag är livrädd för att inte klara att betala hyran en dag, men jag har också kommit på att jag gärna går ner till kontoret på helgerna för att få vara ifred en stund. Vad tyder det på? Instämmer dock helt och hållet i att jag tycker om att vistas i skog och mark. Bäst är det när jag inte har täckning på mobilen och jag slipper möta folk på flera timmar. Det blir lätt att jag sommartid sticker ut vid sextiden på lördagmorgnarna, långt före andra.

Vidare: jag känner bara två personer som har samma fritidsintressen som jag, och jag vill inte alltid ha någon av dem med mig när jag nån gång tar mig tid för min hobby. Jag träffar eller samtalar med 3-5 personer som jag känner under en vecka, varav två jobbar hos mig, men det är en annan historia. Jag har lagt ner det sociala umgänget efter jobbet och umgås över internet istället, det ger mig mer att hänga på Fattiga Riddares forum än att bjuda hem någon. Jag har inga vänner som jag skulle vilja dök upp hemma hos mig spontant. Eller jo, en, men hon har lämnat staden och bytt identitet, och kan inte hälsa på mig eftersom hennes f.d. make bor en bit ifrån mig. Hon bor fem timmar bort nu, på grund av en man som hellre såg henne död än skild. För henne kan jag berätta mycket, men inte allt, för hon skulle ta så illa vid sig om hon visste vad som egentligen hände den där sommaren då jag ..."havererade psykiskt" var det jag skrev ovan, väl? Jag valde att inget säga då, precis som jag valde att inte polisanmäla, och sen är det bara att vara konsekvent, för det finns ingen väg tillbaka. Familjen består av ett yngre syskon som inget får veta, och mina vänner får veta en liten del men inte allt. Svar på fråga 13: den som verkligen skulle kunna ge mig stöd finns fem timmar bort, och hon tror att vi står varandra närmare än vi verkligen gör, vilket innebär att jag riskerar vår vänskap om jag berättar nu vad hon skulle tycka att jag skulle berättat då. Klart och tydligt, eller hur? Jag är inte beredd att betala det priset. Jag kan berätta om jag är lycklig, men jag kan inte berätta de mörkare bitarna. Och ja, jag vet att "de därhemma", d.v.s. lilla Mannan, uppskattar vad jag gör för henne, men hon är ett barn och kan inte ens börja förstå vad jag gör för henne. Så är det att vara förälder.

Sidan 17 heter "Dina skulder" och klockan är 23.40 redan. Mina skulder kräver nog mer tid än att jag klarar dem ikväll, jag ska vara på jobbet 07.45 och sätta på kaffet. Allstå fortsätter jag självrannsakan imorgon kväll.

För den som missat det, har Ulrika Ring på Insolvens Stockholm och jag haft ett litet musikaliskt råkurr på våra bloggar det senaste dygnet. Jag kastade hansken med min lördagsgospel för själen, en alldeles underbar liten stump om hur man inför vår Herre är skuldfri. Ulrika har humor, så hon kontrade tämligen omgående med The Devil Went Down to Georgia, och lyckades få in sin skärseldsinspirerade musik två gånger tillochmed. Det kan bero på att hon inte gillar min försmak för kristen country, eller på att hon lagt en del av helgen på att diskutera överskuldsättning och möjliga politiska lösningar på detta och var en aning upprörd, men jag tycker i alla fall att det är läge att återställa balansen med ett stycke saliggörande, traditionell amerikansk lovsång.



Pingat på intressant.se och Twingly.com

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Frågor om skulder, hälsa och livskvalitet; Del 1

Jag har fått veckoslutet för mig själv. Lilla Mannan är hos den kontaktfamilj jag har blivit beviljad en helg i månaden, för att jag behöver avlastning när jag har henne hos mig på heltid. Sålunda har jag denna helg i gott sällskap med andra i behov av avkoppling gått på lokal och ätit en pizza, och sedan vaknat 04.37 söndag morgon med en fullständigt sjuk ångest över att ha slösat bort nästan en hundralapp på skräpmat. Jag är inte så bra på att vara snäll emot mig själv, men å andra sidan behöver jag ändå gå upp tidigt för att hinna med. Idag ska jag sanera köket efter att ha bakat, och så ska jag ta upp ett par påsar svamp ur frysen och tillverka minst sju-åtta matlådor nu igen. Pastasås på svamp och lök är billigt, och man blir ordentligt mätt. Just nu äter jag som en häst, jag har brakat iväg nästan fyra kilo sen jag slutade med nikotinet, men det lär rinna av när snön försvinner och jag kan komma ut i skogen igen.

I veckan kom en enkät i min brevlåda, "Frågor om skulder, hälsa och livskvalitet". En docent Richard Ahlström vid Institutionen för Samhällsvetenskap vid Mittuniversitetet i Östersund ansvarar för en undersökning av hälsa och livskvalitet hos oss överskuldsatta och ber om svar på 28 sidor frågor, helt anonymt. Ja, varför inte? Vi som sitter i skuldfällan vet redan hur vi påverkas av det, men vi är väl lika dåliga på att väsnas om det som vi är på att klaga på Inkassobolagen, antar jag. Ni kan få vara med när jag fyller i enkäten, men eftersom den är så stor kommer jag dela upp den i två skrivpass, ett nu och ett ikväll när jag fått lilla Mannan i säng.

Sida 2 är instruktioner för hur enkäten ska besvaras. Sida 3 heter "Bakgrund och nuvarande levnadsförhållanden". Kön, födelseår, utbildning, civilstånd, inget konstigt där. Ett barn boende hemma, två personer i hushållet. Sen blir det värre. "Har du efter skilsmässa eller separation gemensam vårdnad, delad vårdnad eller umgängesrätt med dina barn?" Om Nej ska man gå vidare till fråga 7, om Ja redogör för hur många barn, ålder, boende på samma ort et cetera. Jaha? Jag tror de vill veta ifall man är umgängesförälder? Jag är heltidsförälder. Visserligen har lilla Mannans pappa gemensam vårdnad på papperet, men han har valt att inte vårda lilla Mannan alls, så jag går vidare till punkten 7 istället och kryssar att jag är svensk, eftersom "insolvent" inte finns bland svarsalternativen. Bor i hyresrätt i mellanstor stad, jobbar i delägt företag, skattemyndigheten menar att jag tjänade mer än 145 000 under 2008. Ingen omfattning av sjukersättning. Puh, sidan 4 är avklarad!

...så vänder vi på bladet då, och vad hittar vi väl där? Hälsoenkät (SF-36)! Hjälp, en halv självdeklaration av den gamla modellen där det inte räckte med "X" för att bli färdig. Men OK, jag fattar att det finns någon anledning till frågorna, så jag kör på så gott det går. Jag svarar att min hälsa i allmänhet är någorlunda, och att mitt allmäna hälsotillstånd är ungefär detsamma för ett år sen (har slutat med nikotinet men har mer problem med tänder och mage istället, så det jämnar ut sig). Jag är begränsad i i aktiviteter som är ansträngande (springa, lyfta tungt, deltagande i ansträngande sporter) för att jag är i väldigt dålig kondition, och ryggen bråkar om jag lyfter tungt och jag får ont, så det undviker jag. I övrigt har jag inga problem med att t.ex. gå i trappor eller släpa hem vanliga matkassar från affären. Under de senaste fyra veckorna har det hänt att jag uträttat mindre än jag skulle önska. Ett par dagar har jag gått tidigare från jobbet för att jag inte sovit på natten, och så har det varit ganska länge nu. Delfråga fem blir samma svar, jag blir deppig när jag är övertrött så det drar ner mig på jobbet också, och jag har valt att gå hem ett par gånger. Ja, det påverkar mitt vanliga umgänge med anhöriga, vänner, grannar eller andra. Jag orkar inte med folk och vill inte gärna umgås. Öppnar inte dörren om det ringer på. Ingen smärta eller värk de senaste fyra veckorna. Lite huvudvärk tänker jag inte räkna, det är bara fånigt. Har inte känt mig pigg eller stark, har känt mig nervös, nedstämd, inte lugn och harmonisk, inte full av energi, men dyster och ledsen, utsliten och trött. Glad och lycklig? Någon liten stund här eller där, men verkligheten kommer ju alltid ikapp ändå, eller hur? Och så nästan samma fråga som förut om umgänge, om min hälsa eller mina känslor stör mina möjligheter att umgås med släkt och vänner. Tja, gissa. Och det stämmer precis att jag tror min hälsa kommer bli sämre, för något säger mig att jag inte kommer ha råd med bättre mat, gå till tandläkaren eller doktorn och få någon hälsokontroll, diagnos eller behandling det kommande året heller. Det är bara ett par veckor sen jag bestämde mig för att inte gå på cellprovskontroll för att jag inte kan betala de 140kronor det kostar, så varifrån skulle jag få pengar till tandläkare eller läkare?

Sidan 7. "Har du eller har du haft någon av följande sjukdomar?" Hjärt- eller kärlsjukdom, infarkt, pacemaker, klaffel, klaffprotes, stroke, högt blodtryck, blodsjukdom, anemi.... herrehjälp! vad diagnoser det finns. Hur ska man svara när man inte har någon diagnos?
Såhär: jag har blivit diagnostiserad med "Ögonmigrän" när jag sökte akut för ett och ett halvt år sen, ungefär. Det är en skräckupplevelse att vid 34 års ålder inte kunna läsa eller slå ett telefonnummer, inte veta om man fått en stroke eller om man "bara" plötsligt har tappat synen, även om "attacken" släpper efter någon timme. Utredningen gav mig diagnosen ögonmigrän, och läkaren talade om för mig att mina blodfetter var för höga och att det troligen låg bakom ögonmigränen. Sagt och gjort, jag led mig igenom en dyr session med en dietist som skulle lära mig och åtta 65+are med höga kolesterolvärden att använda olja istället för margarin... värdelöst, och jag bestämde mig för att hantera det själv, utan medicin och flummiga dietister. Utöver det, har jag bara varit i kontakt med vård eller tandvård då livet varit helt outhärdligt. Då jag fick dra ut en tand akut i höstas på grund av tandvärk (åt receptfria värktabletter en månad innan jag blev tvungen ringa tandläkaren), och sommaren 2007 då knölen på benet vägrade försvinna och jag fick ont i lederna och feber (borrelia). Så ser mitt samlade vårdsökande ut de senaste sju-åtta åren. Sedan vet jag att jag aldrig slutar blöda när jag väl lyckats börja blöda från småsår, att jag har för lågt blodvärde för att få donera blod till landstinget, att det är något fel när jag skiter mörkt blod var och varannan vecka, att något var fel förra sommaren när mina fötter svullnade upp så att jag fick låna min väninnas makes badtofflor för att kunna gå ut och jag fick stora vattenblåsor på fotsulorna, att det inte är normalt att ha så ont i huvudet att man kräks, och att den där "dippen" som får mig att vilja somna en timme efter maten nog är något jag borde fråga en läkare om, för min väninna som är diabetiker menar att det inte är normalt. Men vård kostar pengar, medicin kostar pengar, och frågorna i enkäten är inte anpassade efter mitt liv, så jag får tänka till nu. Hmmmm...

Såhär: jag bestämmer mig för att kryssa i "Återkommande huvudvärk" och "Nedsatt syn/hörsel", samt sätta en kråka på "Värk från rygg, skuldror, nacke" eftersom jag haft muskelinflammationer i ryggen två-tre gånger senaste året. Det får duga.

Sidan 8. "Tag ställning till varje påstående och kryssa för det alternativ som bäst passar in på din livsstil" Första frågan handlar om näringsriktig och allsidig mathållning. Magert kött, kyckling, magra mejeri-och charkuterivaror, fisk, grovt bröd.... Allt det som räknas upp är ju varor som är dyrare än de vanliga "feta" alternativen, det är bara att jämföra fullkornspasta med vanlig pasta så ser man att det krävs pengar för att kunna äta nyttigt. Ja, jag försöker, framförallt kostar jag på mig lax till dottern som inte vill ha kött, och jag ratar köttfärs med 20% fett och bakar eget bröd. Jag försöker tänka på vad jag köper, och lik förbannat har jag bara den här veckan köpt äcklig fet grillkorv, 15% fetthalt och med bara 32% köttmängd, för att jag själv kan gå och längta efter en köttbit ibland och korvjävlarna just nu kostar fem kronor paketet på lågprisladan. Jag lyckas alltså inte äta hälsosamt hur jag än gör, mer än motsvarande ett par dagar i veckan kanske. Motion får jag eftersom jag går vart jag än ska, det finns inte pengar till busskort, och jag brukar gå en timme eller två i motionsspåret i skogen varje vecka när det är barmark. Alkohol dricker jag om jag har, inte vin eller öl men gärna fyrtioprocentig starksprit om det finns hemma, vilket det sällan gör. Det hjälper med ett glas när man har svårt att somna. Röker inte, snusar inte, tuggar inga nikotintuggummin heller. Äter ingen frukost och hoppar över ett par mål i veckan, inte för att vi inte har mat hemma utan för att den mat vi har hemma ska räcka så långt det går. Lilla Mannan äter regelbundet och varje dag, det räcker, och jag är inte mager. Rör mig mycket i min vardag och får sällan tillräckligt med sömn.

Sidan nio...det tar aldrig slut, det här! Det får blir tre arbetspass, klockan är massor och jag måste snart börja laga mat för min unge kommer snart hem. "Nedan följer ett antal frågor som också har att göra med din hälsa och ork. Kryssa för det svarsalternativ som bäst stämmer in på hur du har känt dig på sistone. Om du inte vet, eller känner dig osäker, kryssa för frågetecken-alternativet. Observera att det inte finns några 'rätta' eller 'felaktiga' svar" Jaha, då kryssar vi lite raskt då:
-Ja, jag känner mig ofta trött.
-Ja, jag har ofta problem att somna.
-Ja, jag vaknar flera gånger på natten.
-Ja, jag känner mig på det hela taget svag.
-Ja, jag har känt mig oförmögen att slutföra saker på sistone. Om ni kunde se hur skitigt det är i mitt kök just nu, skulle ni fråga varför jag inte städar klart?
-Ja, det känns som jag inte bemästrar vardagliga problem lika bra som tidigare (se ovan).
-Vad är en återvändsgränd? Det finns alltid en väg ut, i mitt fall att släppa företaget, be om socialbidrag och försöka hitta ett jobb, och sen leva på lika litet pengar som jag har nu, så varför göra det? Eller ta livet av mig. Jag sätter ett frågetecken.
-Nej, jag kämpar som f-n för att inte bli likgiltig. Den dag jag inte reagerar över att en barnfamilj blir bostadslös SKA jag ta livet av mig, för då är jag inte människa längre.
-Nej, jag njuter inte lika mycket av sex längre. Jag har inte haft sex på X år, för jag orkar inte bry mig om att leta efter någon att ha det med. Svar nog?
-Ja, jag tampas med känslor av hopplöshet, varje dag.
-Ja,jag behöver mer tid för att sätta mig in i problem idag än för ett år sen.
-Ja, jag blir arg för ingenting, fråga lilla Mannan...
-Nej, jag vill inte ge upp, för om jag ger upp har jag kämpat för ingenting. Jag måste tro att jag en dag ska kunna betala mina skulder eller bli beviljad en skuldsanering, annars är det meningslöst att kämpa som jag gjort hittills.
-Nej, jag mår inte bra.
-Ja, det känns som jag håller på att ladda ur ibland.
-Nej, jag måste hålla mig levande till dess min unge är flygfärdig, så jag vet att det kommer gå bra för henne.
-Ja, jag känner ibland att nu orkar jag inte mer. Och så vaknar jag morgonen efter och det är en ny dag och det är bara att gå upp ur sängen.
-Ja, jag känner mig nedstämd. Ofta.
-Ja, ibland vill jag gråta, men vad hjälper det?
-Ja, jag vaknar med en känsla av utmattning och trötthet sju morgnar varje vecka.
-Ja, jag har svårt att koncentrera mig och det gör det inte lättare att bli klar med nåt.
-Nej, jag har inte ont eller tryck över bröstet.
-Ja, jag har frågat efter vad som är meningen med att leva många gånger.

De tre sista frågorna tänker jag inte svara på nu, de är bara för mycket.
Nu ska jag diska.

lördag 20 februari 2010

Gospel för själen en lördag kväll




Old Account Was Settled Long Ago.
Johnny Cash, June Carter Cash och Carl Perkins.
Statler Brothers backar upp. 16 augusti 1969.

Kanske bör inflika att Cash vid den här tiden var svårt skuldsatt narkoman.

fredag 19 februari 2010

Missa inte debatten! Friday Night Live: Insolvens vs Moderaterna i Civilutskottet

Gå till Insolvenssthlm för mer information om vad som händer.

För själva debatten, se Moderata Civilkommiténs blogg.

Gå in och tyck till!



Pingat på intressant och Twingly.

Läs även andra bloggares åsikter om

Små och stora brott

Dagens Nyheter är duktiga på rubriksättning. Små och stora brott: rubriken syftar på rabaldret kring Moderaternas medlemsraggning, och hur en betald medlemsavgift kan påverka placeringen på vallistorna för enskilda kandidater. Valfusk, naturligtvis, och nu följer avgångarna. Aftonbladet hakar på i drevet, publicerar en utmärkt artikel av Carl Schlyter (MP), mycket bra.

Men precis som DN påpekar, passar skandalen kring valfusket ganska bra in i mediabruset för tillfället, ur ett rent moderat perspektiv. Så bra att jag personligen undrar om de medvetet har väntat med att släppa bomben om valfusket, för att koordinera detta med Beatrice Asks senaste stora uppgift, att neka till transparens kring de moderata valbidragen. För så går det till i verkligheten, de företag och organisationer som vill och kan skänker stora summor pengar till de politiska partierna, framförallt inför ett valår, i syfte att försäkra sig om att "rätt" parti hamnar vid makten. Läs: det går att köpa sig politiskt inflytande, om man bara har pengar nog.

I Sverige har vi, precis som i många andra länder inom EU, ett ganska stort antal företag som har kapacitet att donera medel till partier som kan driva för företagen förmånliga frågor. I Sverige har vi däremot, till skillnad från många andra länder inom EU, ingen som helst insyn i vilka företag som skänker hur mycket pengar till vilket parti för att kunna påverka tillexempel lagstiftningen gällande vad som berör vilka då?

Nu citerar jag ur DN:

'Europarådets antikorruptionsgrupp (GRECO) har kritiserat Sverige. Det har även den internationella antikorruptionsorganisationen Transparency International. Så frågan är: Varför lyssnar inte den svenska regeringen? Eller mer specifikt: Vad har Moderaterna emot ”öppna och transparenta processer”?'

Samtidigt som valfuskskandalen brakade loss, och medias och mediakonsumenternas blickar riktades stint mot de enskilda moderater som köpt sig röster för att komma upp sig individuellt, passade Beatrice Ask på att sätta ner foten mot alla krav på att moderaterna ska redovisa vilka företag som betalar vad för att gynna det parti som är berett att driva deras frågor.

Är det bara jag som tycker att partidonationerna är ett allvarligare demokratiproblem än att enskilda moderater, eller andra politiker för den delen, betalar medlemsavgiften till partiet åt andra människor för att få fler personröster och kunna avancera karriärmässigt?

Är det bara jag som ser att jag som väljare och konsument, i det här fallet en överskuldsatt väljare och konsument, inte kan konkurrera med banker och kreditinstitut när det gäller betalning för att politikerna ska driva de frågor som styr min existens?

Om man vill översätta mina tankar från det svenska språket till Insolvensianska:
vi överskuldsatta kommer aldrig att få veta vilka banker som betalade moderaterna för att stoppa den nya lagförslaget om en kortare skuldsaneringstid. Vi kommer aldrig att på laglig väg kunna få ihop sådana summor att vi kan betala för en bättre lagstiftning, så att vi kan få våra liv tillbaka. Nu är det dags att vi rånar en bank, eller kanske flera?

Pingat på Intressant och Twingly.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

torsdag 18 februari 2010

Socialtjänsten i Falköping sköter sitt uppdrag i alla fall

De har hjälpt familjen i bilen!

För den som undrar, se mitt tidigare inlägg om familjen i bilen.

Natten som gick var det 3,5 grader minus i Falköping.

Och som mamma till en egen tjej med Asperger Syndrom: guldmedalj till "Eva" och hennes man, som klarar att ta hand om sina "aspisar" till och med utan ett riktigt hem. Starkt jobbat, och all min beundran och kärlek till er! Vi som får de speciella barnen får vara starkare än de andra föräldrarna, på alla sätt!

Men sälj nåt då?!?

"Så vaddå, du har dåligt med pengar. Men sälj nåt då? Något har du väl liggande i nån låda, du vet, nåt du inte använder ändå, och så sitter det nån gubbe därute i landet och vill ha precis en sån... det är väl bara att lägga ut en annons så har du pengar fram till du får lön nästa gång?"

Mannan har tvättstugan ikväll. Bara så ni vet.
Har inte tvättat på ett par veckor, så resurserna finns ju, om jag bara kan kliva över den där spärren som säger "GÖR DET INTE! ÄCKLIGT!".

Å andra sidan skulle det inte vara helt fel med en semesterresa i sommar. Lilla Mannan och mamman har aldrig kunnat åka nånstans på sommarlovet. Det är kanske dags nu?

Skjut en fattig

SVD och DN idag då. Hela 75% av de 11 500 sjuka svenskar hunnit flyttas över till Arbetsförmedlingen då de utförsäkrades vid årsskiftet, drygt 8 300 personer, fick alltså ännu mindre i plånboken med sina nya ersättningar.

Så bra, nu börjar det likna något! Mindre pengar till en grupp som inte vill arbeta, det är rätt. Det hjälper dem att komma tillbaka till ett produktivt liv, för nu är de ju tvungna att lära sig prioritera, eller hur, Littorin? Skita i onödiga utgifter som att springa hos läkaren hela tiden, köpa medicin och betala räkningar utöver hyran, elen och maten. De blir tvungna att börja tänka efter vad de vill med sina liv, och sätta igång med att söka nya arbeten som passar dem trots sjukdomarna. De har haft det för bra förut, eller hur? Bara kunna ligga kvar i sängen när andra fått gå till jobbet, och pengar varje månad från Försäkringskassan, utan motprestation. Jävla glidande, eller hur, Littorin? Bra att du satte stopp för det!





(Jag ska göra ett tillägg långt i efterhand: se Jeanettes Blogg
Tänk om jag kunde låta bli att bli så arg och försöka visa lite humor i tillvaron.)

onsdag 17 februari 2010

Röster ur mörkret. Det moderata oförståndets makt, eller kanske inte

Ämnet för onsdagsbloggarna från Fattiga Riddares forum var bestämt. Vi skulle skriva om delgivningsmän idag, ett ganska hett ämne i skuldsattas krets eftersom vi ibland har dem efter oss. Som om vi inte var medvetna om våra skulder, som om vi inte redan kände oss jagade, som om vi egentligen voro litet lätt utvecklingsstörda och behövde hjälp att konfrontera den kalla verkligheten, att vi måste betala våra skulder. Men jag var dum nog att läsa nyheterna direkt på morgonen, så mina planer ändrades. Förlåt, men ni får ta mig med fel och brister. Jag tänker skriva om Gunnar Axén och det moderata avgrundsmörkret.

Tillsammans med Helena Rivière skrev Axén nyligen i Aftonbladet ett svar på fibromyalgisjuka Alexandra Johanssons "Vill du ha mitt utförsäkrade liv", som är en av decenniets hittills viktigaste samhällsartiklar. Alexandra gav en rak och personlig konsekvensbeskrivning av en systemförändring. En dokumentation av det känslomässiga, sociala och ekonomiska kaos som hon som sjuk hamnade i, då hennes sjukskrivning helt sonika togs bort vid årsskiftet fast sjukdomen hon lider av är kvar. Hon är inte ensam: 15 000 sjuka "avslutades" samtidigt vid Försäkringskassan och hänvisades till Arbetsförmedlingen för sin försörjning, trots att de inte på något sätt blivit friska över en natt. Otryggheten hos de berörda sjuka var och är fortfarande enorm, inte bara för att man från myndighetshåll nästan helt låtit bli att kommunicera kring innebörden av förändringen, utan också för att just bristen på information har öppnat såsom en avgrund i den svenska samhällsdebatten. Syftet med reformerna är inte att straffa sjuka, säger ett par moderata ledare. "Syftet med reformerna är att ta tillvara arbetsviljan hos de personer som år efter år aldrig ens fått frågan om de kan eller vill arbeta".
Det låter bra, men det är ett budskap som fallit platt till marken. Ingen verkar ha hört eller förstått, ingen talar om det. För plötsligt kommer också röster från mörkret, som har ett annat och mycket obehagligt budskap, och dessa har slagit igenom mycket hårdare i såväl media som ute i fikarummen på företagen, på gatan, i foajén till Arbetsförmedlingen och i Försäkringskassans och Socialtjänstens väntrum.
-Nu gör vi oss av med belastningarna. Var och en ska bära sin egen vikt. Vill de ha mat, får de arbeta för det.
Är det så, Gunnar? Är det vad du egentligen menar när du svarar föraktfullt och nedlåtande på Alexandras öppna beskrivning av en iskall verklighet, som skulle vara svår att hantera även för en fullt frisk? För den uppfattningen etablerade du redan i rubriken på ditt och Rivières svar. Pennan är skarpare än svärdet, inte sant?

M:"Sjuka" Alexandra vill inte försörja sig själv.

M: Partiet talar. Inte Axén och Rivière, utan regeringsmakten genom Axén och Rivière.
"Sjuka" Alexandra Inom hartassar, för det vet inte Alexandra vad ordet sjuk innebär. Hon äger inte rätten att använda det ordet om sig själv, och det ska hon misstänkliggöras för.

vill inte försörja sig själv

och där har vi kärnan i det moderata förhållningssättet till ett samhällsproblem som vi alla berörs av. Det vill säga, några av oss är svaga, antingen från födseln eller under en begränsad period i livet, på grund av sjukdom eller olycksfall, och behöver då få hjälp av oss starka för att överleva. I min värld handlar det inte om "vill inte försörja sig själv", det handlar om "kan inte försörja sig själv", men med den retoriska grepp som Moderaterna Axén och Rivière använder blir frågan en icke-fråga, och Alexandra definieras slutgiltigt som en samhällsbelastning. Sjuka är fuskare och snyltgäster som inte vill försörja sig själva, och nu tar Moderaterna, de sanna ansvarstagarna, fram den stora kniven och skär loss dem ifrån samhällskroppen en gång för alla, ser till att Försäkringskassan avslutar sitt engagemang för deras försörjning och tvingar dem ut i kylan för att frysas ihjäl.

Det är maktspråk, det kommer ifrån hjärtat, och det är en etablerad uppfattning som dock inte fått uttryckas offentligt tidigare, för var och en av oss har ju fått lära sig att det är fult att gå över lik för att komma fram. Politiskt inkorrekt. Var och en av oss är ju skolad med att man i ett civiliserat och demokratiskt samhälle hjälper de svagare, eller enligt de kristna värderingar jag själv uppfostrades med: de starkare ska bära de svagare. Herren ger dig inte mer än du kan bära, och det gäller bekymmer såväl som glädjeämnen, det är vad jag vet, ända in i hjärtat. Och vad händer nu år 2010, då en av våra folkvalda, därtill en man som fått förtroendeposter av regeringspartiet, öppet ger uttryck för en annan uppfattning?

Gunnar Axén har offentligt och som företrädare för Moderaterna legitimerat föraktet för de svaga. Han har slagit fast att det handlar om att de sjuka inte VILL försörja sig själva, och därmed är frågan på bordet och helt fri. Vårt förakt för svaga är ingen nyhet, jag skulle snarare vilja säga att det kommer uppjäsande ur sprickor i marken med jämna mellanrum, i stunder då till exempel samhällsekonomin är ansträngd och man känner behov av att hitta onödiga belastningar på plånboken för att kunna prioritera bort dem. Så gör vi alla till mans: jag har dåligt med pengar hemma och köper inget onödigt, och det är ett naturligt och ansvarsfullt tänkande för att familjen ska överleva. Men jag ställer inte en familjemedlem utan försörjning för att hon, i detta fallet katten eller min fjortonåriga dotter, blir sjuk. Jag hotar inte ens med det, och jag älskar dem båda för mycket för att inte vara tydlig med mitt försörjningsansvar och att de alltid kommer få vad de behöver av mig, så långt det över huvud taget är möjligt. Gunnar Axén gör tvärt om, och han uppmuntrar mörka krafter när han lyfter fram "sanningen" i media, att de sjuka inte vill försörja sig själva.

Så varför kommer detta upp idag? Varför skriver jag om eländet, det borde väl vara bättre att tiga ihjäl det om jag nu är så illa berörd av det?

Gunnar Axén har i partikretsar fått oerhört stöd för sitt stora mod när han säger det som är "sant", att sjuka inte vill försörja sig själva. Man hyllar honom med att göra "vågen" när han ska tala om sjukförsäkringsfrågor inför partikamraterna.

Igen: Moderata politiker hyllar Gunnar Axén genom att göra "vågen" för att han talat ut och sagt det som alla moderater redan vet, att "sjuka" inte vill försörja sig själva.

Röster ur mörkret säger att den starkes rätt råder. Sverige av år 2010 är att äta eller ätas, och det finns inget som heter "kan inte försörja sig" det finns bara "vill inte försörja sig". Vill du inte arbeta, får du ingen mat. Det jag måste fråga är enkelt men angeläget: Käre Gunnar, det vore mer rakryggat av dig att öppet propagera för lägerförvaring av "arbetsskygga", med samhällssubventionerad dödshjälp för de lataste. Är du verkligen moderat, Gunnar Axén? Är de som gjorde vågen för dig och dina åsikter verkligen moderater? Eller har trettiotalets tyska Nazistparti återuppstått och infiltrerat det svenska Moderata arbetarpartiet? Alternativet är betydligt enklare: i det moderata arbetarepartiet har smugit sig in medlemmar som i grunden inte är moderater, utan nazister. Gunnar Axén har, fullt medvetetet eller på grund av fullständig oförmåga att förstå de sociala spelreglerna, på ett sätt som i det närmaste är ett autistiskt agerande, uttryckt ett förakt för svaghet som hittills är oöverträffat i svensk politisk debatt. Medlemmar i det moderata partiet har hyllat Gunnar Axén för detta, genom att göra vågen inför ett tal Axén skulle hålla i Upplands Väsby i början av februari. Är det moderat oförstånd, eller är det moderat valtaktik?

Ikväll är det jag som ber, på knä i min ensamhet med Herren. Jag ska be om att Gunnar Axén och hans svans av vågen-görare inte får sitta i riksdagen efter valet i september, och jag ska be för att det Moderata partiet gör upp med sig självt i frågan om hur man ska se på samhällets svagaste. Om jag har tur, hör Herren bön.

tisdag 16 februari 2010

SMS-Låneföretagen måste förklara sig!

"De flesta sms-låneföretag följer inte lagen utan fortsätter att ta ut höga avgifter istället för ränta.

Nästan alla, 27 av 29, granskade sms-låneföretag måste före den 8 mars förklara sin prissättning för konsumentombudsmannen (KO)." GP 100216 samt DN Ekonomi.
Ljuv musik för en överskuldsatt som med åren kommit att förakta alla kreditnasare. Buss på, KO!

Låneföretagen har under de senaste åren fått härja fritt på en marknad som domineras av de desperata, de som behövt pengar och saknat möjlighet att välja bort dessa lån även då man varit mycket, mycket väl medveten om vad dessa lån kostar. Man ansöker inte om ett sms-lån för att man inte förstår att det är ett dyrt och dåligt alternativ. Man ansöker om sms-lån för att man inte har något annat alternativ. För att det är tomt i skafferiet, för att det är tomt på kontot, för att det är långt kvar till lön eller barnbidrag och för att man måste, måste ut med pengar som man inte har. Detta lever SMS-låneföretagen gott på, för de vet att vi måste ansöka om deras lån vad de än tar betalt för dem. Förklara det, den som kan.

Hög belåningsgrad oroar Finansinspektionen

Hushållens skuldberg oroar, enligt en artikel i Dagens DN. "Finansinspektionen överväger ett allmänt råd om att bostadslån inte bör överstiga en viss andel av fastighetens marknadsvärde".

Men, ojdå, kan det vara så att man ska ha en säkerhet för sitt lån i den fastighet man köpt?

För det jag har fått lära mig av experterna i TV 3:s Lyxfällan, är ju annars att man ska använda sitt fastighetsinnehav som säkerhet för att baka ihop sina konsumtionslån, när man inte längre klarar av de månatliga kreditkortsamorteringarna. Så kan man låta värdera om sin fastighet en gång om året, och med den värderingen som grund åka till köptemplet och låta kreditkortet glöda några timmar till, för allt går bra så länge man håller karusellen igång.... och sköter man sig tillräckligt bra får man vara med i TV3 på köpet.

Nej, fy, nu var jag elak. Raljera sådär i en så allvarlig fråga. Fyy, dålig Manna!

måndag 15 februari 2010

Vet för i helvete hut, socialtjänsten i Falköping!!

Ännu en familj är bostadslös. Den här gången rör det en trebarnsfamilj i Falköping, som står utan bostad sedan någon vecka tillbaka. Artikeln i Aftonbladet berättar litet om bakgrunden till situationen, men tre saker framgår tydligt:

1. Familjen uttrycker klart och tydligt att de tycker socialtjänsten har vänt dem ryggen. Lärare och specialpedagogisk personal som haft insyn i familjens dagliga liv har larmat socialtjänsten om läget men inte fått gehör.

2. Familjen har från början varit beroende av socialtjänstens stöd för att få ett boende. De har gamla hyresskulder, vilket omöjliggör ett eget hyreskontrakt utan att socialen går in och borgar för dem. Mellan raderna framkommer att familjens sociala skyddsnät, som normalt består av släkt och vänner, är för glest för att kunna hjälpa dem alla när läget nu är akut.

3. Familjen kämpar nu för att klara ett dygn i taget. Pappa och de två minderåriga barnen har lyckats få tillfällig sovplats i en källare hos någon bekant. Mamma och det äldsta barnet, en artonåring, bor i bilen med husdjuren.

Det känns så bra att tänka på hur de har det. Inatt var det flera minusgrader ute. En parkerad bil är ingen varm och skön upplevelse klockan fyra på morgonen, men det känner en pyjamasklädd socialassistent knappast av där det sovs djupt under duntäcket hemma i sängen.

-VAKNA!!

söndag 14 februari 2010

Vad blir det för mat, Stig?

Söndag kväll, 14 februari. För många, många barnfamiljer är det fortfarande alldeles för mycket månad kvar i slutet av pengarna. Fyra och ett halvt dygn kvar till dess att barnbidraget finns på kontot på fredag morgon och kan tas ut, tidigare än vanligt eftersom den ordinarie utbetalningen den tjugonde infaller på en lördag. Fem frukostar, fyra luncher, fyra kvällsmåltider innan det finns nog för alla på bordet igen, om ens då. Litet lättare är det för de småbarn som äter frukost på dagis, litet svårare är det för de barn som bara har skollunchen att se fram emot. Så kan det se ut i Fattigsverige 2010.

I det Mannanska hemmet är det ingen fara, ty mor Manna hoppar konsekvent över ett par måltider i veckan för att se till att maten alltid räcker. Det har jag gjort i nio, snart tio års tid nu, och lilla Mannan behöver inte gå och lägga sig hungrig. Ikväll blev det panna på svamp från skogen, för sådan är jag. Jag kånkar hem det jag får tag i oavsett det är pantburkar eller svamp och bär, och min frys är överfull året runt. Jag har hunnit baka två plåtar matbröd med krossade linfrön och kruskakli, en halvpanna blåbärspaj som lilla Mannan redan har satt i sig utan pulverstinn vaniljsås men med mellanmjölk, och jag har fyllt kylen med färdiglagad mat så jag hinner springa ärenden på stan imorgon efter jobbet i lugn och ro. Man måste vara väldigt organiserad för att vara livskraftig med så litet pengar, men ibland tänker jag att jag är ett riktigt kontrollfreak och att jag måste lägga av. I nästa sekund inser jag att jag inte har någon kontroll alls, för jag bestämmer inte själv vad vi ska äta därhemma eller när vi ska äta det. Det bestämmer nämligen marknaden åt mig. Kanske är det XXX-Stig som bestämmer i slutändan.

Jag brukar handla två gånger i veckan. Först på måndagarna när reklamen kommer med veckans saftigaste erbjudnaden, och då springer jag mellan två-tre butiker för att få tag på det billigaste av vad det nu är som erbjuds. Är det extrapris på strösocker eller morötter, är det strösocker eller morötter jag köper. På torsdagarna tar jag nästa varv i butikerna, framförallt då en dansk butikskedja gärna genomför sina kampanjer så, att de bästa proteinkällorna för den köttvägrande lilla Mannan såsom räkor, lax eller ost blir billiga just på torsdagar. Väntar jag till fredagen är laxen slut, alltså lyder jag blint när reklambladen talar om för mig att "nu ska du köpa, Mannan". Den här helgen har jag lagt lite mer tid på familjens konsumtion, och promenerat till överskottsladan som ligger en timmes gångväg bort för att skaffa billiga disktrasor och baljväxter till kilopriser som skulle få Lantmannakoncernen att rodna av harm. Så klarar vi oss en tid till, och imorgon är det måndag, ny vecka och dags för nya reklamblad som dikterar menyn hemma i vårt hushåll. Och jag försöker bojkotta butiker som ändå inte vill ha mig som kund, och jag försöker låta bli att köpa de varor som inte håller rätt kvalitet, men som jag skrivit förut har jag banne mig inte råd att vara kräsen, och när jag ändå är det får jag bara ångest. Den här veckan har jag vägrat köpa nötfärs för 36.90/kilot på "Sveriges billigaste matkasse" bara för att den eländans färsen höll en fetthalt på 20%, vilket innebär att två hekto på vart kilo färs de säljer är ister och slamsor som borde kasseras istället för att gå i köttkvarnen. Ät det den som vill, men som bonnunge fick jag mala egen färs och det var bara tiondelen som fick vara fett, resten ska vara kött och allt annat är bedrägeri av handeln. Samtidigt har jag glatt köpt på mig ett kilo "pizza-mix", det vill säga ett kilo riven ost-immitation som till större delen består av emulgerat fett, och som smälter bra och ser ut precis som ost när man blandar det i maten. Anledningen är naturligtvis att det är billigt, och att det ersätter riktig ost när lilla Mannan vill ha riven ost på pastan. Men om jag kunde, om jag hade råd att säga nej till det, skulle jag aldrig ens lägga det i korgen i butiken. Jag kompromissar hela tiden, och jag tänker ibland, eller ganska ofta, att det är matgrossisterna som bestämmer vad min unge blir uppfödd på, och inte jag som är hennes mamma.

Är det förresten bara jag som har reagerat på personen bakom reklamfilmen? Hans Mosesson är en gammal goding från progg-scenen, Nationalteatern närmare bestämt, och det är en viss tröst när man blir ratad som kund av den matvarujätte han frontar idag. Kommande vecka ska den lokala XXX-butiken bjuda på smakprover av olika spröda knäckebröd. Jag kanske kan gå dit och äta mig mätt då? Vad blir det för mat, Stig?

Inatt dricker jag upp resten av julklappsspriten, 40% -ig tack och lov, i hopp om att få sova lite innan det är dags att gå till jobbet, och så lyssnar jag på Nationalteaterns Greatest Hits. Vi är barn av vår tid.

DN: Regeringens senfärdighet dyr för hushållen

DN en söndag morgon. Precis vad jag vill läsa när jag är sömnlös 03.32 *pip*

Jag tror att artikelförfattarna Scocco och Appelgren har gjort en helt riktig analys. Alldeles för många svenska hushåll har lånat alldeles för mycket pengar, av en finansbransch som velat få ut alldeles för stora summor för att kunna ta hem alldeles för mycket vinster... och när nu anpassningen av bostadspriserna kommer, för de kan inte stiga i all evighet amen, så spelar det ingen roll om det bli i en kraschad bostadsbubbla eller om värdeminskningen sker sakta över längre tid. Hur det än sker "...kommer det dock också att dra med sig arbetsmarknaden och statens finanser och på kort sikt få kraftiga realekonomiska effekter. "

(Översatt till Insolvensianska: Människor är överbelånade, och kommer inte ha täckning för sina lån i de fastigheter de överbelånat sig för eller med hjälp av. Samtidiga effekter bli fler arbetslösa och minskade skatteintäkter. Vi behöver kanske utbilda och anställa fler Kronofogdar, så vi hinner med alla exekutiva auktioner de kommande åren?)

Så kommer det underbara, och jag citerar direkt: "I dag har Riksbanken öppet deklarerat att '...ansvaret för en hållbar utveckling när det gäller utlåningen och bostadspriserna (ligger) till stor del utanför Riksbankens kontroll'. Indirekt pekar Riksbanken på att regeringen och dess underlydande myndigheter bör ta ansvar för att kreditgivningen är balanserad. Det är i dagsläget ett ansvar regeringen inte valt att ta på sig."

Och det fortsätter:
"Nyligen tillsatte dock Riksbanken en utredning som ska belysa relationen mellan bostadsmarknaden och Riksbankens uppgifter och mål. Det är bra att frågan kommer upp, men det är märkligt att Riksbanken tar initiativ till en sådan utredning när Riksbankschefen redan konstaterat att frågan i huvudsak ligger utanför riksbankens kontroll.
Ansvaret för en sådan utredning bör i stället ligga hos riksdagen och regeringen, som äger de nödvändiga instrumenten – inklusive Riksbankens målformulering. Riksbankens utredning kommer också att presenteras först om ett år och då rimligen överlämnas till regeringen för ytterligare handläggning. Kostnaderna för denna senfärdighet kan bli höga båda för hushåll och stat. Det är djupt olyckligt att frågan om vilken institution som är ansvarig för den obalanserade prisutvecklingen på fastighetsmarknaden inte är klarlagd, för under tiden fortsätter musiken att spela och finansmarknaden att dansa – och vi vet alla vad som händer när musiken tystnar."

För er som inte läst vare sig min eller någon annan överskuldsatts blogg tidigare, eller ens hört talas om Ulrika Ring på Insolvens Stockholm, är det kanske en lätt udda upplevelse att delta i min intellektuella morgonorgasm (åhhh, åhhh, åhhhh! Jaaaa!). Men summa summarum: vi undrar hur det kan komma sig att vi i Sverige har en fullständigt oreglerad lånemarknad, där människor kan skuldsätta sig och överskuldsätta sig, och där uppenbart vem som helst kan starta utlåningsföretag, sms-låneföretag eller inkassobolag, och sko sig grovt på detta, genom att marknadsföra sig gentemot de ekonomiskt mest behövande? Finns det inga gränser?

Konsekvenserna har för många blivit förödande. Från att ha varit ett problem som rört oetablerade och arbetslösa unga, har nu exempelvis sms-lånen blivit en belastning för kvinnor över 35, alltså familjeförsörjare som ansöker om och beviljas sms-lån för att betala elräkningen och sophämtningen. Det säger en del om vad som kommer att hända när värdena på våra överbelånade fastigheter börjar närma sig mer rimliga nivåer, räntorna stiger och marginalerna i de enskilda hushållen krymper ytterligare. Att Riksbankens tillsatt en i grunden alldeles onödig och för skattebetalarna kostsam utredning för att påvisa att situationen uppstått utanför Riksbankens kontroll, säger ännu mer. Riksbankschef Stefan Ingves med personal vill inte bli hängda för vad regering och riksdag ifrån början borde ha ansvarat för, och jag stöder dem till hundra procent. Fly landet om ni kan, innan någon får för sig att skuldbelägga er. Det skulle jag ha gjort i ert ställe, dragit innan de överbelånade omvandlas till överskuldsatta och börjar inse att orsaken till problemet inte ligger på individnivå, utan på regeringsnivå.

lördag 13 februari 2010

SVD: Vem försvarar vår ekonomiska integritet?

Maria Eriksson igen, skapare av Svenska Dagbladets absolut mest läsvärda artikel idag. Vem försvarar vår ekonomiska integritet, vem ser till att inte USA får tag i våra kontouppgifter och kan peka ut någon ensamstående mamma i miljonprogrammet som terrorist och frysa hennes bankkonton med hemlöshet som följd. Vem ser till att grannarna inte kan snoka igenom min privatekonomi, utan att jag vet det, och använda informationen emot mig? Vem ska ha rätt att se in i mina mörka vrår? Maria, du är en stjärna på en mörk himmel, och jag hoppas att din chef ser det och betalar dig därefter.

Som skuldsatt är man sårbar på ett sätt som den ekonomiskt solide inte kan föreställa sig. Inte bara i rollen som gäldenär, då man är helt i klorna på borgenärerna och får betala ockerräntor på skulderna. Inte bara som konsument, när man blir nekad att köpa som vem som helst, inte får ingå avtal om köp eller hyra, inte får betala med kort som vem som helst för att banker och andra aktörer inom finanssektorn inte vill ha med dig att göra. Inte ens XXX-Stig vill ha med mig att göra, så att öppna konto hos honom får nog vara en tid till.

Jag kan fortsätta: Man är sårbar inte bara på bostadsmarknaden, då man blir nekad eget kontrakt hos hyresvärden utan måste ha föräldrar eller syskon som går i borgen för att man ska betala hyran. Man är i klorna på de släktingar man är beroende av, och många relationer går i kras när den ena parten tycker sig ha ett övertag gentemot den som har skulder. Man är i klorna på sin arbetsgivare, som kan utnyttja information om anställdas privatekonomi som han behagar, och man är i klorna på myndigheter som Försäkringskassa och Arbetsförmedling och alla människor som arbetar där, för blir man osams med sin handläggare blir man bostadslös, och det vet de om, mycket väl. Man är i klorna på Kronofogdemyndigheten: man är beroende av att enskilda fogdar sköter sina arbetsuppgifter korrekt och räknar ut vad man ska få behålla av lön och ägodelar korrekt vid indrivning.

Jag fortsätter, och nu blir det riktigt illa. Som skuldsatt är man i klorna på alla som på något sätt står i maktposition mot en ur det ekonomiska perspektivet. Det betyder att om min granne vet att jag har väldigt låg inkomst, vilket han kan kolla genom otaliga hemsidor på nätet när som helst och hur som helst, och om han tycker illa om mig av någon anledning, kanske för att jag inte ville ligga med honom efter den där gårdsfesten i somras, så har han all information han behöver för att förstöra mitt liv. Detta hände en av mina bekanta, M, i radhusområdet på andra sidan staden. Hennes granne ringde anonymt till Försäkringskassan och sa att hon hade en inneboende hos sig vilket inte var sant, och bostadsbidraget stoppades omedelbart. M blev vräkt, och fick först efter fyra års lidande hjälp av sin mammas sambo med ett privat saneringslån för att kunna lösa sina skulder hos Kronofogden. Jag har inte frågat vad hon var tvungen att göra för att få det där lånet.

Jag fortsätter ett steg till, och hoppas att ni inte kräks på mig. På Fattiga Riddares Forum möts vi, några av den dryga halvmiljon svenskar som är överskuldsatta. Vi är ungefär sextonhundra som skriver där, som gemensamt försöker hantera vardagen i skuldträsket med alla de dåliga erfarenheter vi har av livet som överskuldsatta. Där har jag bland annat mött en kvinna, som förlorade ett arbete på när chefen fick veta att hon hade skulder hos Kronofogden. Det hade inget med hennes arbetsförmåga att göra, eller med hennes arbetsuppgifter då hon inte hanterade pengar i sin yrkesroll, men hon fick sluta i alla fall, och ryktet var snart ute om orsaken. Som hon skrev själv om detta, "man är ju inte oantastlig". Man kan inte bråka, oavsett man blivit kränkt, för man har sig själv att skylla. Själv minns jag hur det var när jag fick en provanställning hos en företagare här i stan, som strax efter det att han fått nys om mina skulder och förstått hur gärna jag ville bli fastanställd, blev närgången på ett sätt som jag hade svårt att hantera. Jag fick välja, och jag valde att inte gå med honom hem efter personalskivan på lördagkvällen. Jag valde att låtsas som det regnade när han var konstig på måndagen, och jag valde att inte bråka när jag blev uppsagd och hemskickad tisdag morgon. Jag har aldrig sagt något till Arbetsförmedlingen om varför jag fick gå från provanställningen heller, det skulle inte sett bra ut. Trösten kom ett år senare när den firman gått omkull, och jag träffade en f.d. arbetskamrat därifrån som kunde berätta att jag varken varit den första eller den sista att få bud om att göra rätt för mig hos chefen. Det hjälpte. Men som vi konstaterat på Fattiga Riddare: man är inte oantastlig.

Ett starkare skydd av den enskildes ekonomiska integritet är nödvändig. Har ni inte förstått argumenten tidigare, har ni dem här. Det handlar inte om att stävja fusk, svart ekonomi eller organiserad brottslighet. Det handlar om att ha rätt till sitt eget liv, och i vissa fall sin egen kropp.

fredag 12 februari 2010

Mamma Manna är olydig och ljuger för kronofogden

Fortfarande nikotinfri. Nu har abstinensbesvären lagt sig såpass att jag kan tänka igen, eller nästan i alla fall.Och som min oavlönade arbetsvecka börjar gå mot sitt slut, tänker jag unna mig att lätta på mitt onda samvete. Jag ljuger för Kronofogden. Eller snarare: jag undanhåller viktig privatekonomisk information från Kronofogden, så gott det nu går. Ännu värre: jag är så omoralisk och genomrutten att jag inte ens skäms för det.

Som skuldsatt är jag mer eller mindre fredlös. Min egen bedömning av vad jag kan betala, eller rättare sagt inte kan betala, är helt oväsentlig. Som ekonomisk varelse är jag omyndigförklarad och tilldelad Kronofogdemyndigheten som förmyndare. Genom betalningsanmärkningarna är jag officiellt svartlistad och förhindrad att ingå avtal som alla andra vuxna människor kan ingå, och den dag jag får pengar igen, kommer myndigheten och tar dem. Helt korrekt, för det är självklart att jag ska betala, och Kronofogden agerar enligt sitt uppdrag:

"En god betalningsvilja ska upprätthållas i samhället och företeelser som kan leda till överskuldsättning ska motverkas. Medborgare och företag ska ha förtroende för Kronofogdemyndighetens verksamhet och det ska vara lätt för medborgare och företag att göra rätt för sig."

Det innebär i praktiken att jag får moderlig hjälp och stöd att göra rätt för mig genom utmätning. Nu äger jag inget av värde, eller jo, några aktier i min egen arbetsplats som i nuläget är värda ...ingenting. Firman går uselt och om jag så skänker den till kompanjonen är den omkull på mindre än en timme, för det går på bara viljan. Jag kan inte ta ut någon lön just nu, ännu mindre sälja eländet innan jag fått det på fötter. Om det vänder, om, kan jag be kompanjonen lösa ut mig eller sälja min del, betala lite skulder och börja om från början som löntagare, men det är en annan historia.

Alltså. Inga pengar finns att hämta genom försäljning av mina ägodelar, såvida den verkställande myndighetens tjänstemän inte drabbas av någon hjärninfarktsliknande åkomma och börjar riva i mitt hem efter förbrukningsvaror som kan avyttras, gamla mjölkglas och liknande som kanske kan generera intäkter vid en auktion. Glasen skulle nog se bra ut i statistiken, men vad ska lilla Mannan dricka mjölk ur sen då?

Nästa alternativ för att hjälpa mig upprätthålla min goda betalningsvilja, enligt uppdrag, blir då löneutmätning. Kronofogden räknar ut hur mycket av min lön jag får behålla, det kallas förbehållsbelopp. För mig blir det min bostadskostnad plus det som kallas ett normalbelopp, och Kronofogden tar resten av pengarna för att portionera ut till bland andra CSN, Skatteverket, Radiotjänst och Bonniers Bokklubb. När jag nu inte kan ta ut någon lön för tillfället, är detta inget direkt bekymmer för vare sig myndigheten eller mig, men den dag jag kan ta ut lön igen blir jag oundvikligen djupt osams med Kronofogden. Det beror på två saker: dels får KFM inte bry sig om hur mycket jag kan handla mat för på årsbasis, och dels ligger det inte i KFM´s uppdrag att se till mitt behov av en ekonomisk buffert. KFM ska mäta ut allt som går att mäta ut. Jag får som skuldsatt inte ha någon ekonomisk buffert. Smaka på den....

Såhär är det: först och främst beräknar KFM mina inkomster från månad till månad. Det betyder att det inte spelar någon roll om jag från februari till maj har tvingats låna pengar av vänner eller sms-låneföretag för att klara mina utgifter. Får jag ut en hel lön i juni, så ska KFM genast ta sin bit av kakan, och att jag släpar med privata lån som måste betalas tillbaka kommer man inte att ta hänsyn till vid beräkningen av utmätningsbart belopp. Inkomsten mäts bara från en månad till en annan, och då är det likgiltigt om jag en stor del av året tjänat alldeles för litet, det ska mätas ut direkt i alla fall. Det finns alltså inget golv i utmätningen, ingen "lägre än såhär kan du inte sjunka"-nivå. Med det skrivet, har jag klargjort att jag tänker göra mitt bästa för att KFM inte ska få reda på när jag får en hel lön nästa gång. Jag kommer inte ringa och prata med dem, förrän jag fått in så mycket att jag på årsbasis kan påstås ha en skälig levnadsstandard motsvarande vad jag skulle haft vid vanlig löneutmätning, i alla fall på pappret. Så hinner jag lösa in ett par småskulder på eget initiativ också, om det händer, för så snålt som jag lever nu är det knappt möjligt att dra sig fram. Naturligtvis handlar detta om att jag driver min egen försörjning i företaget: vore jag en vanlig anställd som fått gå från jobbet och saknade a-kassa, så fick jag väl socialbidrag i alla fall. Nu är jag egenföretagare, och saknar därmed skydd och rättigheter. Och systemet är inte alls utformat för att hindra människor med betalningsanmärkningar från att driva företag, nej?

Komplikation nummer två: jag får inte ha någon ekonomisk buffert, för jag har skulder. Som skuldsatt med utmätning hängande över sig, får man aldrig ha tillgång till pengar utöver det som ska täcka de behov man har för exakt en månad framåt i tiden. Alltså: du har utmätning på din lön, och får behålla så mycket att du kan betala ditt boende samt naturligtvis det så kallade normalbeloppet som ska täcka mat, kläder, tv-licensen och så vidare. Kronofogden har fått sin bit av din lön genom utmätningen, och de pengar som är kvar får du göra vad du vill med, tror du. Inte! För om du sparar en del av pengarna, om du till exempel måste lägga undan några hundralappar varje månad för att kunna betala bredbandsavin som kommer en gång i kvartalet, så kan du bli av med dem också. Bara låt pengarna stå kvar på bankkontot, så är de fullt utmätningsbara för Kronofogden oavsett om de kommer ifrån ditt normalbelopp eller inte. Då räknas de nämligen plötsligt som bankmedel, alltså som en ekonomisk buffert istället för medel avsatta för din omedelbara överlevnad, och så är de lovligt byte för Kronofogdemyndigheten om du så svälter ihjäl på kuppen. Eller inte kan betala tv-avgiften eller bredbandet, så att ännu en eller ett par räkningar går till....Kronofogden. Samma sak om KFM ser att du som skuldsatt företagare har pengar stående på ditt skattekonto i väntan på att de ska dras. Boff, så är pengarna utmätta och du är i praktiken försatt i konkurs.

När jag nu är i erkännartagen... förra fredagen kom mina pengar. Eller rättare sagt: förra fredagen kom en peng från en organisation jag haft privata affärer med tidigare, som hade noterat att jag fått en för liten peng av dem tidigare och ville kompensera mig för det. Väldigt snällt. Jag hade diarré från måndagen då brevet kom, till fredag klockan 00.12 då jag äntligen fick ut pengarna ur bankautomaten. Enligt lagen om alltings jävlighet borde organisationen ifråga ha meddelat Kronofogden att jag skulle få en extra utbetalning, och då borde Kronofogden ha lagt beslag på pengarna innan jag fick dem till kontot, men av någon anledning valde vår herre att se till mig som liten är och så fick jag pengarna i näven istället. Klockan 00.12 på fredag natt då, för det vågar ingen jävel låta dem stå kvar till klockan 07.00 på morgonen på väg till kontoret, ifall någon Kronofogdeanställd är koffeinpigg och kan lyckas utmäta dem ifrån bankkontot. Väninnan A gapskrattade när jag berättade för henne om min nattliga promenad ner till automaten i city "...elva grader kallt och djup snö och rånrisk mitt i natten, och alldeles för snål är du för att ta en taxi... du är inte KLOK!" Nej, men pengar är pengar är pengar och jag måste ju ha dem, eller hur?

I skrivande stund har jag ungefär tjugotre kronor på mina konton. Jag har nästan två hyror liggande i ett kuvert på annan ort. Om Kronofogden frågar mig om jag vet när jag kommer kunna ta ut en hel lön nästa gång, kommer jag att säga "Nää, det blir att svälta, jag tar sms-lån nu" och så tänker jag se riktigt korkad ut, och kommer de tillbaka igen efter tre månader och undrar hur jag kan betala hyran fast jag inte har någon lön kommer min bästa kompis ställa sig upp och vittna om hur mycket pengar hon lånat ut till mig. Inte för att KFM bryr sig om våra affärer, utan för att jag ska slippa bli anklagad för att arbeta svart också, och skönstaxerad på det. För det skulle ingen tro på hur jag har det, det vidhåller jag.

Hittills i februari har jag inte släppt ifrån mig mer än 678,50, varav 379,50 har gått till matvaror därhemma. Detta eftersom jag så väl vet att efter solsken kommer regn, och även om jag blir utan inkomst en tid så måste hyra och mat betalas, framförallt som jag har ett barn därhemma. Min oärlighet garanterar att jag som förälder kan tillgodose lilla Mannans behov av tak över huvudet. Det är min plikt som förälder att skydda mitt barn, och allt annat vore oansvarigt av mig. Bedrägeri mot Kronofogden? Jaa! Undanhållande av medel som kunde gått till mina borgenärer? Jaa! Ångrar jag mina synder? Nej!! För jag är mamma i första hand, skuldsatt i andra. Om det gör mig till en dålig samhällsmedborgare, en samvetslös lögnhals och bedragare, så är jag väl det då.



- Vill du veta vad du skulle få behålla, om Kronofogden en vacker dag kom och ville ha en bit av dig?

hit, utan att passera Gå, och ta för Guds skull inte ut några fyratusen kronor på vägen!