Lyxfällan, de alternativa avsnitten. Inte för den känslige.

Dags att visa en annan sida av Mannan. Jag är inte bara överskuldsatt, jag är filmintresserad också. Känner du igen den här texten??

Well I don't know why I came here tonight,
I got the feeling that something ain't right,
I'm so scared in case I fall off my chair,
And I'm wondering how I'll get down the stairs,
Clowns to the left of me,
Jokers to the right, here I am,
Stuck in the middle with you.

"Stuck in the Middle With You" av Stealers Wheel. Låten som Michael Madsen dansar till i en av filmhistoriens mest osannolika tortyrscener, hämtad ur Tarantinos "Reservoir Dogs" . Madsen stuffar runt med en rakkniv i handen, låter sig fångas av musiken och njuter av ögonblicket, och så njuter han ännu litet mer sekunden senare då han använder kniven och skär av en man högra örat. Man ser inget när kameran drar sig åt sidan, men man hör och det räcker. Filmen gjorde mycket riktigt braksuccé. För ett år sedan valde Lyxfällan att göra reklam för sig med draghjälp av den filmen. Man producerade en blek kopia på en inledande scen , men jag väntar fortfarande på att programledarna ska ta steget fullt ut och kopiera tortyrdansen. Kanske får vi snart se Mathias Andersson svansa runt i vit skjorta och kostymbyxor med en rakkniv i handen, kring en överskuldsatt svensk som sitter fastbunden på en stol? Allt för tittarna, eller vad säger ni?

Nu är jag inte riktigt representativ för de tittare Lyxfällans producenter vill nå, när de sjösätter ännu en säsong av programmet. Jag har visserligen intresse för och erfarenhet av skulder och överskuldsättning, men jag är inte köpstark nog att ligga i annonsörernas målgrupp och jag känner mig inte det minsta berörd av det som visas i rutan. Det brukar sluta med att jag byter kanal. Detta eftersom de två hurtbullarna framför kameran aldrig har kunnat presentera någon lösning för oss som INTE kan baka ihop lån, realisera tillgångar som t.ex en fin bil, inteckna kåken eller få mor och far att gå i borgen för att få loss kapital och minska skulderna. Eller fel, jag tror att de har nämnt skuldsanering i förbifarten ett par gånger, men det har inte påverkat det faktum att en stor del av deras tittare fortfarande inte fått någon större kunskap om vad en skuldsanering faktiskt är, hur den går till eller hur mycket den kräver av den som genomlider den. Med nästan en miljon tittare, hade hurtbullarna kunnat skapa opinion för frågan om skuldsanering och därmed åstadkommit något samhällsekonomiskt försvarbart för sina löner, men det var väl för mycket att hoppas på, att tv3 skulle sända något som luktar... seriöst?
Hellre då blod, snor och tårar som underhållning.

Till saken: i USA har man en charmerande tradition av gästspel i TV-serier som kan tänkas behöva en vitamininjektion efter ett antal säsonger i rutan. Ett vanligt sätt är att bjuda in gästskådespelare - missade ni Ray Liottas avsnitt av Cityakuten får ni skylla er själva - eller gästregissörer som får sätta sin klassiska prägel på ett eller ett par avsnitt. Här är mina fyra bästa förslag på förnyelse av Lyxfällan, vilka regissörer jag skulle vilja se bakom kommande säsongs program och de teman jag tror att de skulle kunna bidra med.

"Goodfellas" - ett avsnitt regisserat av Martin Scorsese.
Tittarna får följa programledarna efter Lyxfällans sista säsong. Tillsammans med Robert Aschberg befinner sig Mathias och Charlie plötsligt i ett slags ingenmansland: de festar runt, råkar dra på sig några barn "på byn" och måste börja betala för det. De blir utkastade hemifrån samtidigt som Försäkringskassan börjar kräva dem på underhåll baserat på inkomster de hade för två år sedan då Lyxfällan stod för lönerna, och så är katastrofen ett faktum. Snart har de tre herrarna betalningsanmärkningar i drivor, de får inte hyra egna lägenheter och har tillslut bara Aschbergs f.d. tjänstebil att sova i. En kall natt då de står parkerade bakom Domus i Falköping kommer en återtagsman från Zeltz i Holmsund och vill ta bilen ifrån den - och nu brister det för pojkarna, de kastar ner återtagsmannen i bakluckan och kör ut i natten....




Gudfadern - ett avsnitt regisserat av Francis Ford Coppola.
Vi får följa Mathias Andersonolini genom livet, från barndomen i Fattigland via flykten till Nya Ghettot, familjebildandet, företagsbyggandet och kriget emot den maktgalna Skattemyndigheten som skönstaxerar honom för att han undertecknat sin självdeklaration med en röd penna istället för en blå. I en tid då Andersonolini själv är sängbunden, sjuk och försvagad på grund av en företagskonkurs, tar hans äldste son Sonnen Andersonolini över och styr med järnhand över familjens väl och ve. I den scen vi ska se här har Sonnen upptäckt att hans lillasyster haft besök av en delgivningsman från Unicol, som helt fräckt påstått att en delgivning genomförts trots att systern vägrat släppa in honom i huset eller ta emot kuvertet. Sonnen är rasande, och delgivaren ska snart få lära sig vad det innebär att försöka delge en Andersonolini på ett sätt som strider emot gällande regelverk.




Apocalypse Now - Francis Ford Coppola regisserar igen.
Efter tiden i TV-rutan går Charlie och Mathias skilda vägar. Medan Mathias tar jobb som Kronofogde drabbas Charlie av svår sjukdom, mister arbetsförmågan och hamnar i skuldträsket då han inte kan klara sig på sin lilla sjukersättning. I ett desperat försök att må bättre lämnar han Sverige och flyr långt in i en asiatisk djungel. Kronofogdemyndigheten å sin sida sänder ut Mathias för att söka upp honom och försöka driva in de skulder som uppstått då Charlie inte klarat avbetalningarna på medicin på ett av de nya privatiserade apoteken. I en av de mest laddade scenerna möts herrarna igen. Den sjuke Charlie har svårt att acceptera att Kronofogden som statlig myndighet ägnar sig åt att driva in privatägda företags fordringar, och han är bitter och sarkastisk emot Mathias.





The Full Monty - ett avsnitt regisserat av Peter Cattaneo.
Eller "The Full Charlie", om man ska vara korrekt. Charlie går arbetslös en längre tid, och när han inte kan betala sin hyra för att a-kassan strular med ett halvårs handläggningstid får han ta de svartjobb som dyker upp längs vägen. Ett snabbknäck handlar om att stå för underhållningen på Partiet Fattiga Riddares årsstämma för kvinnliga medlemmar, och Charlie gör en oförgömlig insats till låten "You can keep your Cykelhjälm On".




Med detta skrivet har jag inte mycket att tillägga just ikväll. Lyxfällan har säsongspremiär imorgon torsdag den 11 mars, och jag kommer förmodligen inte att titta då heller, eftersom kanalen lär vara för snål för att satsa på mina ideer om givande avsnitt och gästregissörer. Men man kan väl få drömma?



Pingat på intressant.se och twingly.com

Läs även andra bloggares åsikter om lyxfällan, skulder, skuldsanering

Hög belåningsgrad oroar Finansinspektionen

Hushållens skuldberg oroar, enligt en artikel i Dagens DN. "Finansinspektionen överväger ett allmänt råd om att bostadslån inte bör överstiga en viss andel av fastighetens marknadsvärde".

Men, ojdå, kan det vara så att man ska ha en säkerhet för sitt lån i den fastighet man köpt?

För det jag har fått lära mig av experterna i TV 3:s Lyxfällan, är ju annars att man ska använda sitt fastighetsinnehav som säkerhet för att baka ihop sina konsumtionslån, när man inte längre klarar av de månatliga kreditkortsamorteringarna. Så kan man låta värdera om sin fastighet en gång om året, och med den värderingen som grund åka till köptemplet och låta kreditkortet glöda några timmar till, för allt går bra så länge man håller karusellen igång.... och sköter man sig tillräckligt bra får man vara med i TV3 på köpet.

Nej, fy, nu var jag elak. Raljera sådär i en så allvarlig fråga. Fyy, dålig Manna!

Skuldsättning i media, en osexig affär

"Avskriv aldrig skulder!

Den som tagit ett lån ska betala tillbaka. Även om denne ska leva på existensminimum resten av livet.
Ej Förhandlingsbart"

"Nu gäller det att snabbt sätta sig i skuld

Ett fantastiskt erbjudande! Tack staten. Nu ska jag snabbt ändra livsstil. Börja leva flott och låna pengar. Jag ska dra på mig så stora skulder att jag omöjligt kan betala dem under min livstid. Sen är det bara att vänta på sanering finansierad av skattebetalarna. Äntligen ett sätt att få tillbaka lite av de pengar jag genom 37 års förvärvsarbet har betalat in i skatt.
Skattebetalare"

"Det våras för skatteparadisen

Låna maximalt och placera i skatteparadisen. I Sverige får du skulderna avskrivna, sen är du ekonomiskt oberoende.
Sverige är fantastiskt"


Dessa kommentarer återfanns i Dagens Industri för två veckor sedan, då nätupplagan skrev att det nya lagförslaget kring en kortare skuldsaneringsprocess skulle försenas avsevärt. Artikeln innehöll sakfel, framförallt påstods det att man ska kunna få skuldsanering om man inte klarar av att betala sina lån inom en tidsperiod på tio till tolv år, vilket är ett vansinne i sig då ett CSN-lån eller ett vanligt villalån aldrig löper på så kort tid. Effekten blev naturligtvis kraftig bland DI:s läsare - ilskan var stor och ett oerhört förakt gällande skuldsatta i allmänhet och människor i behov av skuldsanering i synnerhet kom till ytan, jämte ett myndighetsförakt av Guds nåde. Naturligtvis fanns där andra röster också, betydligt bättre insatta i problematiken kring överskuldsättning och skuldsanering, men ovanstående signaturers inställning till frågan är ändå fullt representativ för läsekretsens uppfattning:

"Den som satt sig i skuld förtjänar ingen hjälp, staten är en bananrepublik och systemet är till för att utnyttjas, för om en dålig människa som inte kan sköta sin ekonomi kan få skuldsanering så har väl jag rätt att ta för mig också, när jag betalat skatt i så många år?"

Så talar Hederlig Svensk. Så tycker DI:s läsare. Vilka de är? Företagare. Placerare. Styrelseledamöter och andra befattningshavare inom finansiell och juridisk sektor. Politiker och lobbyister. Professionella ekonomer. Och så jag då, som läser ekonominyheterna dagligen. En ensamstående, lågutbildad och överskuldsatt morsa, som drar mig fram på ett rent försörjningsföretag med så svaga resultat att jag just nu plockar på mig tomma pantflaskor utomhus när jag hoppas att ingen ser. En riktig looser, per definition.

Kontrasten mellan kommentatorernas och min vardag är skrämmande. Det vi har gemensamt är intresset för artikeln om skuldsanering. Det som skiljer oss åt är våra ekonomiska intressen, alltså anledningen till att vi läser den. För signaturerna Ej Förhandlingsbart, Skattebetalare och Sverige är fantastiskt är fenomenet skuldsanering en personlig förolämpning. Hur i helvete kan staten lägga deras surt förvärvade pengar på att efterskänka andras skulder? De är arga, eftersom de är felinformerade. De har en felaktig uppfattning om vad överskuldsättning eller s.k. kvalificerad insolvens innebär, liksom de helt missuppfattat begreppet skuldsanering. För mig som lever i det, är min överskuldsättning detsamma som att jag aldrig fullt ut kan betala de kostnader jag faktiskt har. Bara räntorna på mina skulder överstiger den summa jag kan betala tillbaka, även om jag bara konsumerar det allra mest nödvändiga i form av mat, bostad och annat jag och min dotter måste ha för att överleva. Detta medför att jag aldrig kan bli skuldfri, ens om jag betalar av på skulderna till dess jag dör. Det har jag ställt till med själv, jag skyller inte ifrån mig och tänker inte berätta exakt vad i mitt privatliv som lett fram till mina dåliga ekonomiska beslut. Däremot drar jag fullt ut konsekvenserna av mina handlingar under varje minut på dygnet, sedan flera år tillbaka. Frågan om skuldsanering är en annan: för mig är saneringen ingen "strafflättnad" utan en rehabilitering för att få in människor i det produktiva samhället igen, efter ibland så mycket som tjugo år av utanförskap. Personligen har jag ingen glädje av skuldsaneringslagstiftningen som den ser ut idag, för som näringsidkare är jag inte berättigad till ett sådant stöd från samhället. Jag är inte heller berättigad till exempelvis socialbidrag om firman går så dåligt att jag inte kan ta ut någon lön alls, så man kan väl säga att jag är till 100% ansvarig för mig själv, en liten stat i staten. Ändå ser jag samhällsvinsten i att andra kvalificerat insolventa svenskar kan få komma tillbaka som ekonomiskt fullvärdiga medborgare, med samma konsumtionsutrymme som alla andra, samma ekonomiska motivation som alla andra och samma hälsostatus som alla andra. Därför är skuldsaneringen värd att kämpa för, och därför blir jag så gruvligt besviken på Dagens Industri.

Som jag ser det: DI slänger ut en ensam artikel med sakfel, spetsat med saftig rubrik utan att analysera grunden till skuldsättningsproblematiken. Man är från tidningens sida väl medveten om sin läsekrets sammansättning i åldrar, genomsnittlig yrkesinriktning, social och ekonomisk status, intresse för och inställning till oss som "inte kan hantera pengar". Sociala problem, som ligger bakom den största andelen kvalificerat insolventas situation, alltså skilsmässa, arbetslöshet eller något så enkelt som en enskild firmas konkurs, nämns inte alls. Konsekvenserna för den överskuldsatta individen utreds inte heller, förmodligen för att vi inte ingår i det segment av DI:s potentiella marknad som har verklig köpkraft, och därmed kan förväntas betala för att få läsa deras artiklar. Allvarligare är att man helt åsidosätter samhällsperspektivet, och därmed negligerar själva grundorsaken till att statliga Kronofogdemyndigheten helhjärtat stöder lagförslaget om förkortning av skuldsaneringprocessen. Alla dessa överskuldsatta individer, för närvarande mellan 400 000 och 600 000 personer, kostar samhället och därmed skattebetalarna mellan 30 000 000 000 och 50 000 000 000 - trettio till femtio miljarder kronor - om året. Den aspekten struntar DI i att ta upp, när det är den vinklingen jag tror att tidningens läsare skulle behöva få för att förstå vad de själva läser, och kunna göra en rättvis bedömning av vad som egenligen hänt.

Skulder är inte sexigt. Problem som leder till skulder är inte heller sexigt, och därmed förmodligen inte kommersiellt gångbart. Att lägga upp en artikel som får hederlig skattebetalare att rasa över hur hans skattepengar förslösas är däremot gångbart på alla sätt, och ger bra läsarsiffror. Det påminner inte så litet om romarnas favoritnöje ungefär 70 år före kristus, att kasta obekväma kristna till lejonen på Colosseums gladiatorarena. Slakt och blod för nöjes skull, och så är kvällen räddad.

Ikväll visas Lyxfällan på TV3. Same, same but different, och fullständigt oväsentligt för alla överskuldsatta som ändå inte har några tillgångar att realisera. Den genomsnittlige evighetsgäldenären har vare sig extra platt-tv eller lyxbil att sälja eller möjlighet att få något "saneringslån" av banken. Ändå tror jag att Ej Förhandlingsbart, Skattebetalare och Sverige är fantastiskt sitter som klistrade vid skärmen, för att det är så skönt att få släppa ånga på dem som förtjänar det, de där dumjävlarna som inte kan hantera pengar. Jag har naturligtvis en åsikt om programmet Lyxfällan också, men det är en annan och mycket lång historia, så den ger jag mig på en annan dag.