Skjut en fattig

SVD och DN idag då. Hela 75% av de 11 500 sjuka svenskar hunnit flyttas över till Arbetsförmedlingen då de utförsäkrades vid årsskiftet, drygt 8 300 personer, fick alltså ännu mindre i plånboken med sina nya ersättningar.

Så bra, nu börjar det likna något! Mindre pengar till en grupp som inte vill arbeta, det är rätt. Det hjälper dem att komma tillbaka till ett produktivt liv, för nu är de ju tvungna att lära sig prioritera, eller hur, Littorin? Skita i onödiga utgifter som att springa hos läkaren hela tiden, köpa medicin och betala räkningar utöver hyran, elen och maten. De blir tvungna att börja tänka efter vad de vill med sina liv, och sätta igång med att söka nya arbeten som passar dem trots sjukdomarna. De har haft det för bra förut, eller hur? Bara kunna ligga kvar i sängen när andra fått gå till jobbet, och pengar varje månad från Försäkringskassan, utan motprestation. Jävla glidande, eller hur, Littorin? Bra att du satte stopp för det!





(Jag ska göra ett tillägg långt i efterhand: se Jeanettes Blogg
Tänk om jag kunde låta bli att bli så arg och försöka visa lite humor i tillvaron.)

Skuldsättning i media, en osexig affär

"Avskriv aldrig skulder!

Den som tagit ett lån ska betala tillbaka. Även om denne ska leva på existensminimum resten av livet.
Ej Förhandlingsbart"

"Nu gäller det att snabbt sätta sig i skuld

Ett fantastiskt erbjudande! Tack staten. Nu ska jag snabbt ändra livsstil. Börja leva flott och låna pengar. Jag ska dra på mig så stora skulder att jag omöjligt kan betala dem under min livstid. Sen är det bara att vänta på sanering finansierad av skattebetalarna. Äntligen ett sätt att få tillbaka lite av de pengar jag genom 37 års förvärvsarbet har betalat in i skatt.
Skattebetalare"

"Det våras för skatteparadisen

Låna maximalt och placera i skatteparadisen. I Sverige får du skulderna avskrivna, sen är du ekonomiskt oberoende.
Sverige är fantastiskt"


Dessa kommentarer återfanns i Dagens Industri för två veckor sedan, då nätupplagan skrev att det nya lagförslaget kring en kortare skuldsaneringsprocess skulle försenas avsevärt. Artikeln innehöll sakfel, framförallt påstods det att man ska kunna få skuldsanering om man inte klarar av att betala sina lån inom en tidsperiod på tio till tolv år, vilket är ett vansinne i sig då ett CSN-lån eller ett vanligt villalån aldrig löper på så kort tid. Effekten blev naturligtvis kraftig bland DI:s läsare - ilskan var stor och ett oerhört förakt gällande skuldsatta i allmänhet och människor i behov av skuldsanering i synnerhet kom till ytan, jämte ett myndighetsförakt av Guds nåde. Naturligtvis fanns där andra röster också, betydligt bättre insatta i problematiken kring överskuldsättning och skuldsanering, men ovanstående signaturers inställning till frågan är ändå fullt representativ för läsekretsens uppfattning:

"Den som satt sig i skuld förtjänar ingen hjälp, staten är en bananrepublik och systemet är till för att utnyttjas, för om en dålig människa som inte kan sköta sin ekonomi kan få skuldsanering så har väl jag rätt att ta för mig också, när jag betalat skatt i så många år?"

Så talar Hederlig Svensk. Så tycker DI:s läsare. Vilka de är? Företagare. Placerare. Styrelseledamöter och andra befattningshavare inom finansiell och juridisk sektor. Politiker och lobbyister. Professionella ekonomer. Och så jag då, som läser ekonominyheterna dagligen. En ensamstående, lågutbildad och överskuldsatt morsa, som drar mig fram på ett rent försörjningsföretag med så svaga resultat att jag just nu plockar på mig tomma pantflaskor utomhus när jag hoppas att ingen ser. En riktig looser, per definition.

Kontrasten mellan kommentatorernas och min vardag är skrämmande. Det vi har gemensamt är intresset för artikeln om skuldsanering. Det som skiljer oss åt är våra ekonomiska intressen, alltså anledningen till att vi läser den. För signaturerna Ej Förhandlingsbart, Skattebetalare och Sverige är fantastiskt är fenomenet skuldsanering en personlig förolämpning. Hur i helvete kan staten lägga deras surt förvärvade pengar på att efterskänka andras skulder? De är arga, eftersom de är felinformerade. De har en felaktig uppfattning om vad överskuldsättning eller s.k. kvalificerad insolvens innebär, liksom de helt missuppfattat begreppet skuldsanering. För mig som lever i det, är min överskuldsättning detsamma som att jag aldrig fullt ut kan betala de kostnader jag faktiskt har. Bara räntorna på mina skulder överstiger den summa jag kan betala tillbaka, även om jag bara konsumerar det allra mest nödvändiga i form av mat, bostad och annat jag och min dotter måste ha för att överleva. Detta medför att jag aldrig kan bli skuldfri, ens om jag betalar av på skulderna till dess jag dör. Det har jag ställt till med själv, jag skyller inte ifrån mig och tänker inte berätta exakt vad i mitt privatliv som lett fram till mina dåliga ekonomiska beslut. Däremot drar jag fullt ut konsekvenserna av mina handlingar under varje minut på dygnet, sedan flera år tillbaka. Frågan om skuldsanering är en annan: för mig är saneringen ingen "strafflättnad" utan en rehabilitering för att få in människor i det produktiva samhället igen, efter ibland så mycket som tjugo år av utanförskap. Personligen har jag ingen glädje av skuldsaneringslagstiftningen som den ser ut idag, för som näringsidkare är jag inte berättigad till ett sådant stöd från samhället. Jag är inte heller berättigad till exempelvis socialbidrag om firman går så dåligt att jag inte kan ta ut någon lön alls, så man kan väl säga att jag är till 100% ansvarig för mig själv, en liten stat i staten. Ändå ser jag samhällsvinsten i att andra kvalificerat insolventa svenskar kan få komma tillbaka som ekonomiskt fullvärdiga medborgare, med samma konsumtionsutrymme som alla andra, samma ekonomiska motivation som alla andra och samma hälsostatus som alla andra. Därför är skuldsaneringen värd att kämpa för, och därför blir jag så gruvligt besviken på Dagens Industri.

Som jag ser det: DI slänger ut en ensam artikel med sakfel, spetsat med saftig rubrik utan att analysera grunden till skuldsättningsproblematiken. Man är från tidningens sida väl medveten om sin läsekrets sammansättning i åldrar, genomsnittlig yrkesinriktning, social och ekonomisk status, intresse för och inställning till oss som "inte kan hantera pengar". Sociala problem, som ligger bakom den största andelen kvalificerat insolventas situation, alltså skilsmässa, arbetslöshet eller något så enkelt som en enskild firmas konkurs, nämns inte alls. Konsekvenserna för den överskuldsatta individen utreds inte heller, förmodligen för att vi inte ingår i det segment av DI:s potentiella marknad som har verklig köpkraft, och därmed kan förväntas betala för att få läsa deras artiklar. Allvarligare är att man helt åsidosätter samhällsperspektivet, och därmed negligerar själva grundorsaken till att statliga Kronofogdemyndigheten helhjärtat stöder lagförslaget om förkortning av skuldsaneringprocessen. Alla dessa överskuldsatta individer, för närvarande mellan 400 000 och 600 000 personer, kostar samhället och därmed skattebetalarna mellan 30 000 000 000 och 50 000 000 000 - trettio till femtio miljarder kronor - om året. Den aspekten struntar DI i att ta upp, när det är den vinklingen jag tror att tidningens läsare skulle behöva få för att förstå vad de själva läser, och kunna göra en rättvis bedömning av vad som egenligen hänt.

Skulder är inte sexigt. Problem som leder till skulder är inte heller sexigt, och därmed förmodligen inte kommersiellt gångbart. Att lägga upp en artikel som får hederlig skattebetalare att rasa över hur hans skattepengar förslösas är däremot gångbart på alla sätt, och ger bra läsarsiffror. Det påminner inte så litet om romarnas favoritnöje ungefär 70 år före kristus, att kasta obekväma kristna till lejonen på Colosseums gladiatorarena. Slakt och blod för nöjes skull, och så är kvällen räddad.

Ikväll visas Lyxfällan på TV3. Same, same but different, och fullständigt oväsentligt för alla överskuldsatta som ändå inte har några tillgångar att realisera. Den genomsnittlige evighetsgäldenären har vare sig extra platt-tv eller lyxbil att sälja eller möjlighet att få något "saneringslån" av banken. Ändå tror jag att Ej Förhandlingsbart, Skattebetalare och Sverige är fantastiskt sitter som klistrade vid skärmen, för att det är så skönt att få släppa ånga på dem som förtjänar det, de där dumjävlarna som inte kan hantera pengar. Jag har naturligtvis en åsikt om programmet Lyxfällan också, men det är en annan och mycket lång historia, så den ger jag mig på en annan dag.

Fattigdom - inget man vill visa

Ärlighet är svårt. Som jag skrev i mitt första inlägg här på bloggen, är jag ute efter att dokumentera min vardag, utifrån min ständiga brist på resurser. Jag vill alltså göra känt vad jag går igenom varje dag, och för mig är det ett enormt steg framåt, för jag tillhör en växande, grå massa av svenskar som gör sitt absolut bästa för att det inte ska bli känt hur illa vi har det, när pengarna aldrig räcker och nöden inte sällan skrapar på dörren... det lär finnas ungefär en halv miljon svenskar som har så stora skulder att de inte klarar av att betala för sig, och jag är en av dem. Men syns det? Nej!

Om du möter mig på gatan, eller om du som tjänsteman anställd hos Kronofogden gör ett besök i mitt hem, kommer du inte kunna se på det yttre skalet hur det egentligen är ställt. Bara om jag talar om det för dig, kan du få en uppfattning om hur jag har det, och ärligt talat är det inte säkert att du tror mig ens då. Den kvinna som står framför dig är i yngre medelåldern, ganska välklädd om än i plagg från vanliga klädkedjor, jag har skor och jacka som passar för årstiden och hemma är det fullt möblerat även om jag fortfarande har tjock-tv. På jobbet är jag verksamhetschef och har personalansvar, och jag kan enkelt slå blå dunster i ögonen på dig om jag vill genom att tala vårdat, svänga mig med fackuttryck och få dig att tänka "Gud, vilken kompetent människa!" Du ser inte heller att jag saknar tänder jag inte har haft råd att laga, för de sitter så långt in i munnen att luckorna döljs ganska bra om jag inte skrattar högt - och det gör jag inte. Min tonåriga dotter klär visserligen ner sig helt enligt modet, med sönderklippta jeans och flanellskjorta, men det är inte de billigaste kläderna hon kommer i, hon går i skinnkängor när de fattigaste klasskamraterna kommer halkande i tygskor i snömodden, och hon har ett språk och en hållning som andas medelklass jämfört med kamraterna i miljonprogramsområdet.... så har hon fått högre betyg än sina klasskamrater också. Kort sagt: du ser inte problemet, men det finns där. Jag är fattig, oavsett det yttre. Hur kommer det sig att du inte ser det?

Svaret är naturligtvis att jag döljer det, för att jag skäms för hur vi har det. Det är fult att vara fattig, i alla fall om det inte beror på vårt urvattnade pensionssystem eller yttre omständigheter, modell naturkatastrof som utraderat alla ens tillgångar. Det är fult att vara fattig, för om man inte tjänar så mycket att man kan försörja sig på det, så måste det ju vara något galet med individen, eller hur? Man är inte tillräckligt duktig för att förtjäna en riktig betalning, och då är det ens eget fel att man inte har det som andra? Alternativet är ännu värre: man är oekonomisk, eller i alla fall lite lätt dum, om man inte klarar sig på sin lön. Värst av allt är om man har dragit på sig så stora skulder att man inte kan betala dem, då är det helt klart något allvarligt fel på en! Säkert är man korkad som inte kunnat räkna ut att man inte kan klara alla betalningar på den inkomst man har, eller så är man så slösaktig och lat, eller så moraliskt korrumperad att man faktiskt inte begriper att man måste göra rätt för sig! Så ser fördomarna mot fattiga svenskar ut, i nådens år 2010. Hur vet jag det? Ja, det fanns ju en tid innan jag blev skuldsatt och fattig, då jag hade ungefär dessa uppfattningar själv, och jag stöter fortfarande på dem regelbundet. I fikarummet på företaget där jag jobbade som säljare för ett par år sen, där diskussionerna byggde på medarbetarnas fullständiga okunskap kring min privata situation. På lokaltidningens debattsajt, där stadens medborgare kan få ventilera sina onda tankar kring både det ena och det andra, när blaskan skriver om hemlösheten som ökar, KFM´s senaste statistik över antalet skuldsatta bosatta i länet, eller den senaste skandalösa upptäckten av bidragsfusk i grannkommunen, då någon överårig städerska fyllt i sitt a-kassekort felaktigt och fått ut någon tusenlapp för mycket - och sedan inte begripit att hon därmed helt avgjort är att räkna som kriminell. "Bränn, häng, fängsla!" Så brukar inläggen lyda, och sådana är attityderna och fördomarna mot oss som inte klarar av att bära vår egen vikt. Vi är fattiga, alltså är det något fel på oss. Det är något fel på oss, alltså är vi fattiga. Är det inte så?

Så jag avstår hellre från riktig, varm mat åt mig själv än jag avstår från ordentliga kläder och skor, särskilt när det gäller dotterns yttre. Jag ränner ute och plockar pant om kvällarna efter jobbet så vi har de där kronorna som behövs till skolaktiviteter och "synliga" behov, och jag låtsas ha köpstopp inför väninnorna när de någon gång vill göra något som kostar pengar. Ifall någon frågar är det av rena miljöskäl jag alltid har en tygkasse med mig när jag måste handla, inte alls för att plastkassar är för dyra när man bara har en tusenlapp att klara månadens matinköp på. Min egen bror vet inte att jag åt gröt till lunch hela december för att ha råd att bjuda på kalkonen på julafton, och mina anställda tror på fullt allvar att jag gick hem på luncherna bara för att titta till min lilla katt som var "dålig i magen". Därför bloggar jag. För att jag tror alla de här bitarna måste fram, om inte annat för att jag själv måste få ur mig alltihop nån gång, nånstans. Men om jag sätter mig bredvid dig och berättar, skulle du tro mig då? Antagligen lika litet som min egen bror skulle tro det, efter kalkonen och julklapparna och allt annat vanligt normalt som jag håller upp framför mig som en front för att slippa visa att jag är fattig, och därmed en dålig människa. Därför skriver jag, och sen får du tro mig om du vill. Jag är ändå anonym, och du kan inte gå hem till mig för att titta om det stämmer. Men du kanske har förstått att just min anonymitet är själva förutsättningen för att jag ska kunna ta upp det? Så svårt är det att vara ärlig.