Svar ifrån Kronofogdemyndigheten angående barn till skuldsatta med utmätning

För några dagar sedan skrev jag ett öppet brev till Rikskronofogde Eva Liedström Adler angående begreppet barnfattigdom och Kronofogdens samhällsansvar för barn i familjer med förfallna skulder, "...men inte om min mamma har skulder". Svaret kom igår, dock inte ifrån Rikskronofogden som hade hunnit gå på semester, utan ifrån hennes närmaste medarbetare Mikael Necke, t.f. Rikskronofogde.

Jag lägger ut tillförordnade Rikskronofogdens brev i sin helhet nedan. Läs och begrunda. Jag lovar att kommentera detta längre fram under veckan, men jag är fortfarande såpass ställd av att myndigheten så totalt lyckas negligera barnperspektivet i dialogen med mig som enskild gäldenär, att jag inte riktigt kan formulera mig än... Såhär skriver han:


"Hej,

Tack för ditt brev i vilket du tar upp flera viktiga frågor om barns situation när någon eller båda föräldrarna betalar sina skulder genom löneutmätning. Du framför som förälder förståliga synpunkter på reglerna om normalbeloppets storlek för barn, gäldenärens möjlighet till umgänge med eget barn som han eller hon inte bor tillsammans med och att skattepliktig del av vårdbidrag, vars syfte är att kompensera föräldern för del av förlorad arbetsinkomst, ingår i beräkningsunderlaget vid fastställandet av gäldenärens förbehållsbelopp.
Samtliga dessa frågor är emellertid reglerade i lag eller rättspraxis (har prövats av domstol). Kronofogdemyndigheten kan inte bortse från detta och ta beslut som går emot gällande regler.
Däremot kan vi upplysa lagstiftare och andra beslutsfattare om konsekvenserna av dessa regler.

Gäldenärer som är föremål för löneutmätning lever i många fall under knappa ekonomiska omständigheter. Det faktum att löneutmätning enligt dagens regler kan pågå under långa oavbrutna perioder innebär att många människor lever under en stor och utdragen press. De analyser myndigheten har gjort visar att det behövs en förändring. Detta gäller inte minst för de gäldenärer som varit föremål för löneutmätning under långa tidsperioder. Kronofogdemyndigheten har därför tagit fram ett komplett lagförslag till förändrade löneutmätningsregler. I detta arbete har ambitionen varit att hitta ett system som genom sin enkelhet gör besluten mer lättförståeliga för parterna och, på ett bättre sätt än idag, motiverar gäldenärerna till olika insatser för att öka sin disponibla inkomst även under löneutmätning. Förslaget innebär en långtgående schablonisering av utmätnings- och förbehållsbeloppen som, om förslaget genomförs, innebär att trycket på flertalet gäldenärer kommer att minska. Förslaget, som överlämnades till Justitiedepartementet i maj 2009, har remissbehandlats.

Att reformera löneutmätningsreglerna är emellertid inte den enda vägen som är möjlig för att skapa en större balans mellan gäldenärens skyldigheter att betala och borgenärens rätt att få betalt. Jag nämner i det följande ett urval av andra åtgärder som myndigheten i flera sammanhang, t.ex. i remissvar och i kontakter med olika departement, framför för att öka denna balans. Regler om absolut preskription av flertalet typer av fordringar är en åtgärd. Sådana regler finns redan i andra länder och även i Sverige vad gäller vissa allmänna fordringar (t ex skatteskulder). Om inte annat borde absolut preskription övervägas avseende konsumentfordringar. Myndigheten har också väckt frågan om att införa en tidsgräns för hur länge en borgenär kan begära indrivning av en fordran. Dessa två förslag skulle, om de införs, innebära att borgenärerna tar ett större ansvar för de krediter de lämnar men som av någon anledning fallerar. Myndigheten anser också att lagstiftaren bör överväga att införa ett räntetak när en skuld lämnas till indrivning och att indrivet belopp först ska räknas av mot kapitalbeloppet och inte som idag först mot avgifter och ränta. Ett införande av sådana regler leder till att de betalningar som görs genom åtgärder av Kronofogdemyndigheten i många fall innebär att skulden faktiskt minskar, inte bara till att delar av upplupen ränta blir betald.
Men.... för att Kronofogdemyndigheten ska kunna tillämpa alla nämnda förslag är vi naturligtvis beroende av stöd i lag och rättspraxis.

Problemen med överskuldsättning har under senare år uppmärksammats alltmer i media och i den allmänna debatten. Kronofogdemyndighetens uppgift i denna debatt är att stå för faktaunderlag samt lämna förslag och synpunkter när det efterfrågas av politiker och andra beslutsfattare, i remisser, föredragningar eller sakkunniguttalanden.

Även om ett av Kronofogdemyndighetens uppdrag är att reglera betalningsanspråk, så har vi också till uppgift att underlätta för medborgare och företag att göra rätt för sig innan Kronofogdemyndigheten kopplas in samt förebygga överskuldsättning.

Med vänlig hälsning

Michael Necke
t.f. rikskronofogde"


I vilken ände ska man börja när man får ett sånt svar?


Ulrika är kvar i Visby tillsammans med Per - läs hennes torsdagsrapport. Jag försökte skämta med dem igår angående hur mycket de ska bli tvungna att springa nu när KFM är där och jagar gäldenärer. Tyvärr är det inte så det går till. Det är snarare Ulrika och Per som jagar KFM istället, för att få dem att prata och förstå vad vi skuldsatta pratar om. Frågan är om det hjälper.




Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Almedalen, almedalsveckan, barnfattigdom, BRIS, Fattiga Riddare Stockholm, fattigdom, kronofogden, skulder, utmätning

Fattiga Riddare Stockholm är i Almedalen

Om du befinner dig i Almedalen, och ser en man eller kvinna med den här tröjan på sig...




...så är det Per Ahlin eller Ulrika Ring du har framför dig. Den ena är nästan två meter lång, den andra kanske en och sextio, och vem som är vem får du gissa själv.

Båda är de engagerade i föreningen Fattiga Riddare Stockholm, som sedan många år arbetar med obeståndsfrågor, framförallt ur familje- och barnperspektiv.

Mer om föreningen Fattiga Riddare Stockholm hittar du HÄR.
Och en folder i pdf-format som närmare beskriver föreningens verksamhet HÄR.
Ulrika Rings blogg där hon som ordförande driver sina hjärtefrågor hittar du HÄR.

Idag den 4 juli har Ulrika och Per varit på BRIS seminarium, och fått sig mycket nyttigt till livs. Ulrika rapporterar:

"BRIS kan sina saker minsann. Deras chef för BRIS operativa verksamhet, Eva Waltré, är så himla duktig i att berätta barns vardag. Jag har lyssnat på henne två eller tre gånger och varenda gång är hon klockren. Ett stort tack till BRIS och extra stort till Eva Waltré.

BRIS har fått i uppdrag att sammanställa en beskrivning över hur barn till skilda eller separerade föräldrar har det. Ekonomiskt och socialt. Vi kommer lämna över våra synpunkter och naturligtvis ta upp situationen för umgängesföräldrar med utmätning. Det kan inte vara rätt och riktigt att Kronofogden ska betrakta borgenärens rätt till gäldenärens pengar som bättre än gäldenärens biologiska eller adopterade barn?

På seminariet ställde Per en fråga till Eva Liedström Adler. Om umgängesföräldrar. I Kronofogdens allmänna råd KFM 2008:1 står följande att läsa:

”Med barn bör avses sådant barn som en gäldenär, dennes sammanlevande make eller sambo varaktigt bor tillsammans med och är skyldig att försörja enligt 7 kap 1 § Föräldrabalken (försörjningsberättigat barn).”

Dvs. ett barn som inte varaktigt bor tillsammans med sin förälder betraktar Kronofogden inte som ett barn. Detta tillåter dom att kringgå FNs barnkonvention (artikel 3) och föräldrabalkens portalparagraf (6 kap 2a §) som säger att barnens bästa skall sättas i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn. Genom omdefinitionen av vad ett barn är kan man alltså sätta borgenärernas intresse före barnens intresse. …och om hon var beredd att omdefiniera vad ett barn är. Ungefär så.

Hepp!

Vad vi fick för svar? Att Kronofogden har lagstiftning att följa. Det konstiga är att Justitiedepartementet (i ett mail till mig) säger att den konstiga regeln att Kronofogden inte gör tillägg för umgängesbarn är Kronofogdens eget beslut… Och under tiden ingen vill ta ansvar så är det tusen och åter tusen barn som inte tillåts räknas till umgängesförälderns familj.

Hepp! Hepp! "

The Rockers kommentar till detta, är nog ganska representativ för hur många överskuldsatta uppfattar detta, med egen erfarenhet av hur det känns att under pågående löneutmätning inte få förbehålla sig pengar ens till mat åt umgängesbarn som vill komma och hälsa på, allrahelst nu på sommarlovet.

Men barn till överskuldsatta är kanske inte tillräckligt utsatta?



Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Almedalen, barnfattigdom, BRIS, Fattiga riddare, fattigdom, kronofogden, skulder, utmätning

....men inte om min mamma har skulder. Öppet brev till Rikskronofogde Eva Liedström Adler

Till Rikskronofogde Eva Liedström Adler, angående begreppet barnfattigdom och Kronofogdens samhällsansvar för barn i familjer med förfallna skulder

Jag har noterat Rikskronofogdens medverkan vid det seminarie som BRIS arrangerar under Almedalsveckan i Visby, söndagen den 4 juli 2010 klockan 15.00 i Högskolan på Gotlands lokaler, Cramérgatan 10. Rikskronofogdens medverkan är ett bra initiativ, framförallt då många av de omkring 500000 svenskar som förekommer i Kronofogdens skuldregister även är föräldrar, och då skuldsattas barn naturligtvis också belastas av den ekonomiska situationen i hemmet. Jag tycker mig någonstans ha läst att även Rikskronofogden är förälder, och om vi utgår ifrån detta och att Rikskronofogden själv har suttit med en nyfödd i famnen och räknat att antalet fingrar och tår stämmer, behöver jag inte närmare förklara mitt intresse i seminariet än att jag själv är överskuldsatt, och ensamstående mamma till en funktionshindrad flicka på femton år.

I seminarieprogrammet för dagen framgår att följande ska diskuteras utifrån Kronofogdemyndighetens perspektiv: "Kronofogdemyndigheten – är utsatta barn lika med barn i fattiga familjer? Barnfattigdomen har ökat – hur ser ni på det? på hur familjens ekonomiska situation påverkar barnen? Vad innebär det i förlängningen? vuxenfattigdom, lättare att hamna i kriminalitet et cetera? Vilket stöd behövs från samhället?"

Ett par av dessa frågor kan jag besvara direkt utifrån ett gäldenärsperspektiv:

- Ja och nej - för att man är född in i en fattig familj behöver man inte vara utsatt för vad som helst, men man blir ekonomiskt utsatt då inga marginaler finns och bara det nödvändigaste kan konsumeras, och man blir socialt utsatt då ekonomiska svårigheter gör det omöjligt att delta i sociala sammanhang på samma villkor som andra barn. Man får ett sämre skyddsnät, helt enkelt, och sämre verktyg och därmed sämre möjligheter inför framtiden.

- Barnen hittar sina egna strategier för att hantera föräldrarnas, och därmed sin egen, fattigdom. Vissa barn lär sig att inte be om saker de vill ha eller behöver för att inte göra tillvaron svårare för sina föräldrar, andra kompenserar sig genom att till exempel snatta för att kunna hålla samma ekonomiska standard som sina jämnåriga - men inte alla barn som snattar gör det för att de har svårt med pengar i hemmet. På samma sätt kan man säga att en del av de flickor som poserar utmanande framför webkameran hemma i flickrummet gör det av ekonomiska skäl, men alla tonåriga flickor som poserar för webpublik gör det inte för att få mer pengar till konsumtion för att deras föräldrar inte kan försörja dem. Några kanske "bara" gör det för att få en uppmärksamhet som de uppfattar som positiv. Hur vet vi vad som är vad?

Det vi ser av barnfattigdomen är effekterna av den, ett slags skal som finns där, men det är svårt att avgöra exakt vad som ligger bakom de symtom barnen visar. Fattigdom är en social sjukdom, inte främst en ekonomisk. Kronofogdemyndigheten är naturligtvis inte ansvarig för att den enskilde personen är skuldsatt, men man fungerar idag som en smittbärare, som skapar sjukdomen fattigdom i samma andetag som man säger att man har ett samhällsuppdrag. Myndigheten är skapt för att reglera skulder, och då man använder tvångsmetoder såsom utmätning på lön så tvingar man också fram barnfattigdom. Det är mycket hårda ord. Vad menar jag då med det?

Om jag är barn till en vuxen med skulder hos Kronofogden så förväntas jag kunna växa upp till en ytterst liten kostnad. I de fall en skuldsatt människa har barn, räknas barnbidrag, bostadsbidrag och eventuellt underhåll samman med ordinarie inkomst, och så beräknas vid löneutmätningen kostnaden för barnen efter en mall som kallas normalbelopp. För närvarande betyder detta att föräldern vid löneutmätning får förbehålla sig 2 378 kronor för ett barn under sju års ålder, eller 2 737 för ett barn mellan sju och arton års ålder. Beloppet ska då täcka kostnaden för barnets mat, blöjor, barnvagnar, kläder och skor, försäkringar, hygienartiklar, möbler till rummet, normal läkarvård och mediciner vid tillfälliga åkommor, kostnaden för barnets elförbrukning, födelsedags- och julfirande, tvätt, resor, fritidsaktiviteter, simskola, cyklar, leksaker, pulkor, skridskor, lusselinnen och tärnljus och frukt till dagis, telefon, mobiltelefon, mp3-spelare, cd-spelare, cd-skivor, dator och tillgång till internet för att kunna sköta läxorna, biobesök, fickpengar, skolresor, och så vidare. På samma gång beräknar Konsumentverket i en undersökning som publicerades så sent som denna vecka, att man för en flicka i min dotters ålder, 15 år, enbart för områdena kläder och skor, fritid/lek, hygien och försäkring skäligen ska räkna med en kostnad på 1540 kronor, plus en månadskostnad för livsmedel på motsvarande 1290 under de perioder hon äter lunch i skolan. Under skolloven ska man räkna med en högre kostnad för livsmedel, 1660 kronor i månaden. Sammanräknat skiljer nu i juli månad en hel del mellan Kronofogdemyndighetens norm på 2737 kronor för femtonåringens hela levnadskostnad, och Konsumentverkets norm på 3200 kronor för endast livsmedel, kläder och skor, fritid/lek, hygien och försäkring, och mycket annat oräknat. I ett hem med vuxna som har löneutmätning, innebär anpassningen av barnets kostnader efter Kronofogdens normalbelopp, att barnet hamnar under det som är en normal levnadsnivå enligt Konsumentverkets definition. Det betyder i praktiken att Kronofogdemyndigheten genom tillämpande av dagens norm vid löneutmätning i barnfamiljer skapar barnfattigdom.

Om jag är ett umgängesbarn till en förälder som har utmätning så finns jag inte. Faktiskt, så är det, för i Utsökningsbalken som reglerar Kronofogdemyndighetens utmätning på en skuldsatt förälders inkomster finns inget utrymme alls för de barn som inte bor stadigvarande hos föräldern. Inga pengar får därmed räknas av för att reserveras ens för barnets livsmedelskostnader, och än mindre för att barnet ska kunna garanteras några aktiviteter tillsammans med sin umgängesförälder. Detta gör att barn som har umgängesföräldrar med utmätning på inkomsterna genom Kronofogdemyndighetens försorg automatiskt blir fattiga vid all vistelse i umgängesförälderns hem, då inga medel avsatts till dem. Konsekvensen blir ofta uteblivet umgänge, och därmed är förlusten för såväl barn som för vuxen inte bara ekonomisk utan även social och emotionell.

Om jag är ett funktionshindrat barn till en vuxen med utmätning på inkomsten blir jag också automatiskt fattig. Detta eftersom funktionshinder alltid medför att föräldern måste bära extra kostnader för att tillgodose barnets behov av stöd under uppväxten. Vare sig det handlar om ett rullstolsburet barn vars behov gör att familjen måste ha en extra stor och bensinslukande bil för att kunna lämna hemmet, specialkost eller utebliven arbetsinkomst på grund av täta läkarbesök, hjälp i skolan eller på fritiden, så kommer funktionshindret att innebära utlägg som inte räknats in i Konsumentverkets norm och ännu mindre i Kronofogdemyndighetens normalbelopp som beskrivet ovan. Som förälder till ett barn med funktionshinder kan man beviljas ekonomiskt stöd ifrån Försäkringskassan, vårdbidrag. Detta ska täcka de merkostnader familjen kan förväntas ha på grund av funktionshindret, men om en förälder har utmätning på grund av obetalda skulder räknas även vårdbidraget in i den utmätningsbara inkomsten, och så försvinner det ekonomiska stödet för barnet samtidigt som behovet av ekonomiskt stöd kvarstår. Man blir inte mindre funktionshindrad för att vårdbidraget går förlorat, men man blir ett fattigt barn då föräldern fortfarande på något sätt måste betala för merkostnaderna, och så får man avstå ifrån något som kanske vore självklart enligt Konsumentverkets mallar.

Med detta skrivet, anser jag mig ha redogjort för hur Kronofogden idag genom tillämpandet av normalbelopp vid utmätning på skuldsatta föräldrars inkomster gör barn fattiga, och håller dem kvar i fattigdom genom hela uppväxten. Det beror inte på att kronofogdar äro sällsynt elaka och barnhatande varelser, utan på att vi har en lagstiftning och en regering som ger Kronofogdemyndigheten sitt uppdrag, och en Kronofogdemyndighet som följer lagen och lyder den uppdragsbeskrivning den fått. Jag tycker det är fel att barn till skuldsatta ska straffas för skulder som deras föräldrar ansvarar för. I den bästa av världar kunde jag nu be Rikskronofogden att omedelbart åtgärda dessa fel, genom att

1. Höja det normalbelopp som sätts av för barnens räkning på ett sådant sätt att summan kan tänkas motsvara den verkliga kostnaden för att fostra ett barn i dagens samhälle.

2. Se även till de barn som inte stadigvarande bor hos föräldrar med skulder och utmätning på sin inkomst, så att ett ekonomiskt utrymme för barnets skapas, som är likvärdigt med det som ett stadigvarande boende barn skulle ha fått under motsvarande tidsperiod.

3. Ta hänsyn till de barn som på grund av funktionshinder behöver extra stöd, och tillåt dem stöd som kostar pengar. Mät inte ut vårdbidragen, utan respektera Försäkringskassans bedömning av stödets ekonomiska omfattning, så att dessa familjer i praktiken inte tvingas välja mellan att köra sitt funktionshindrade barn till bassängträning eller att köpa skor till något av syskonen.

Och kanske skulle något gå att göra, men jag frågar då vad? Och hur förbättrar vi villkoren för barn vars föräldrar har skulder hos Kronofogden? Hur vill Rikskronofogden förbättra villkoren för de barn jag nämnt här?

Den här veckan, närmare bestämt i torsdags den 1 juli, började regeringens riktade insats för att höja levnadsstandarden hos flerbarnsfamiljer att gälla genom höjningen av flerbarnstillägget. Av de barnfamiljer som har många barn är det en förhållandevis stor andel som lever med låg ekonomisk standard, det var regeringens tes när de beslutade om höjningen. Hur många av dessa familjer vars vuxna medlemmar idag har skulder hos Kronofogden och utmätning vet ingen, för Kronofogdemyndigheten för själv ingen som helst statistik över förekomst av barn i gäldenärernas hushåll. Men jag gissar att det rör sig om ganska många barn som inte kommer få någon höjning av levnadsstandarden nu heller, för att flerbarnstillägget räknas in i den utmätningsbara inkomsten samtidigt som normalbeloppet inte höjs. Så för de barn som enligt regeringen har det svårast kommer höjningen inte att märkas. Kronofogdemyndigheten tar pengarna.




Mannan, medlem i Fattiga Riddare Stockholm, 2010-07-04


Intressant?

Ulrika är i Almedalen!

Läs även andra bloggares åsikter om barnfattigdom, BRIS, Fattiga riddare, fattigdom, kronofogden, skulder, utmätning, Almedalen

SVT Rapport ikväll: Allt fler unga i kronofogdens grepp

Ny statistik från Kronofogdemyndigheten visar att unga vuxnas skulder växer. På bara fyra år har de obetalda räkningarna ökat med 50 procent.

Statistik som publiceras av SVT ikväll:

Ansökningar om betalningsförelägganden

Siffrorna avser personer i åldern 18 till 25 år.

2006: 104 468
2007: 124 560
2008: 130 593
2009: 157 438


Källa: Kronofogden

SVT skriver vidare:

"Kronofogdens statistik visar att det handlar mest om obetalda mobiltelefonräkningar och avbetalningar av konsumtionsvaror som de unga inte klarar att betala tillbaka.

-Vi tror att det kan bero på att unga människor har allt större möjlighet att skuldsätta sig, säger Karolin Kull, kommunikatör på Kronofogden till Rapport.

Karolin Kull säger till Rapport att det inte är ovanligt att de unga har flera mobilabonnemang registrerade på sig.

Enligt Kronofogden har många ungdomar dåliga kunskaper om privatekonomi och många saknar kunskap om vilka kostnader det innebär att flytta hemifrån. Därför vill Kronofogden att privatekonomi ska bli ett obligatoriskt ämne i gymnasieskolan."


En annan bidragande orsak, om man låter bli att göra det lätt för sig, skulle kunna vara att det idag tar många år för unga att etablera sig på arbetsmarknaden, vilket ger låga inkomster - ofta för låga för att leva på. Det kan du inte utbilda bort. Antalet otrygga anställningar för unga - framförallt genom bemanningsföretag som från en dag till en annan godtyckligt kan besluta vem som får jobba och vem som inte får - och ett försäkringssystem med en för unga nästan ouppnåelig a-kassa som ofta tränger de unga på arbetsmarknaden ut i socialtjänstens verkliga badlands, är det kanske inte så konstigt att fler unga inte kan "göra rätt för sig", tänker jag. Däremot är de en guldgruva för inkassobolagen: betala, eller bli utslagen från samhället för all framtid, det är det unisona budskapet från en bransch som bara sväller och sväller. Detta ser vi på Fattiga Riddares Forum, dit numer även mycket unga personer hittar och ber om hjälp att lösa sina desperata situationer. Är det så den svenska staten ska behandla de ungdomar som om några år ska betala in den skatt som krävs för att beslutsfattarna ska kunna få sina höga löner?

Tänk så många ungdomslägenheter man skulle kunna hyra för 135000 kronor i månaden!

Tillägg 100614: Ulrika Ring, Fattiga Riddare Stockholm kommenterar nyheten i sin blogg.



Intressant och pingat på Twingly.

Läs även andra bloggares åsikter om arbetslös, betalningsanmärkning, ekonomiska svårigheter, fattigdom, konsumera, kronofogden, social exklusion, utanförskap

Fattiga i Sverige 2010, läsvärt av Anders Pihlblad TV4

Tv4:s Anders Pihlblad publicerar ikväll en mycket läsvärd artikel om fattigdom i Sverige år 2010. Kan man vara fattig i Sverige 2010?

"Allt fler personer räknas som fattiga i Sverige. Enligt nya beräkningar är 1,1 miljoner fattiga i dag, en ökning med en kvarts miljon sedan 2006.

Det är riksdagens utredningstjänst på uppdrag av Vänsterpartiet som kartlagt fattigdomen i Sverige. Som fattig räknas alla familjemedlemmar i hushåll som lever under den relativa fattigdomsgränsen enligt OECD:s skala. Det vill säga under 60 procent av medianinkomsten.

Kraftig ökning
Siffrorna visar på en kraftig ökning av antalet fattiga – en kvarts miljon fler nu jämfört med 2006. De senaste tre årens siffror är beräknade utifrån en prognos av det material som finns.

Fler kvinnor
Undersökningen visar också att ökningen av fattiga är större bland kvinnor. 452 000 kvinnor är fattiga idag jämfört med 247 000 2003. När det gäller män så är det 376 000 som är fattiga idag jämfört med 224 000 2003.

Anders Pihlblad

anders.pihlblad@tv4.se"

Och så tillhörande statistik över Fattiga i Sverige:

2003 596 000
2004 658 000
2005 766 000
2006 850 000
2007 958 000
2008 1 030 000
2009 1 033 000
2010 1 107 000

Kursivt=prognoser

Tack Anders. Vi vet. Du vet. Nu hoppas jag bara att så många som möjligt av dem som INTE räknas in 1,1-miljonsklicken läser vad du skrivit, och tar det till sig i sin trygga lullullvärld med fast inkomst, semesterresor och pensionssparande. Det vore nog bra.

Ikväll har jag bytt ett par av de stinkande pantkassarna som jag samlat ihop på min balkong, mot tomatkross och creme fraiche nere på storköpet. Det är också bra.


Andra onsdagsbloggare, varav några idag skrivit om fattigdom i dagens Sverige:

Insolvens Stockholm
Nollkoll
ProjektPåRiktigt
Ljuramannen
Affes Blogg
Att göra rätt för sig
Dwights13
Inspirerar Inspirationen
Johnny Rocker
Autodidact
Obestånd
Skuldsatt
NoCash is my name
Villerider
Blessed To Be Me
Fattig Riddare i Stockholm


Pingat på intressant.se och twingly.com

Läs även andra bloggares åsikter om fattigdom, forskning, försörjning, utslagning, Anders Pihlblad

Var fjärde ensam mamma är fattig. Internationella Kvinnodagen 2010.

Vad är det att vara "fattig" i Sverige år 2010? Har vi några fattiga alls i det här landet? För man ser sällan människor ligga och svälta till döds på Mellanstads gator, det ska erkännas...

Jag hänvisar till NE, Nationalencyklopedin.

Fattigdom: levnadsstandard som är oacceptabelt låg. Fattigdom kan definieras i tillgång till materiella resurser, men även immateriella tillgångar som läskunnighet, sociala relationer, boende m.m. har betydelse. Se även social exklusion.

Social exklusion: begrepp i debatt och forskning om fattigdom. I svensk terminologi används även social utestängdhet. Begreppet framhäver de sociala aspekterna på utanförskap och vidgar fattigdomsbegreppet från en rent ekonomisk definition.


SVT:s Rapport är först med att lyfta fram det. Fler kommer följa, för det här är en nyhet många redan känner till. Fattigdom "the swedish way" är att leva på mindre än 60% av den svenska medianinkomsten. Enligt en ny rapport ifrån Riksdagens Utredningstjänst lever var fjärde ensamstående mamma i relativ fattigdom, alltså det som enligt ovan definieras med orden "levnadsstandard som är oacceptabelt låg". Det kan tillexempel innebära att det inte finns pengar till tandläkarbesök, acceptabla vinterkläder eller aktiviteter med och för barnen, när de nödvändiga kostnaderna för boende, el och mat är betalda. För år 2008 uppgick medianinkomsten till 224 740 kronor per person, oavsett kön. Sextio procent av det är ungefär 134 500 kronor, motsvarande en lön på elvatusentvåhundra i månaden före skatt, vilket är representativ för en deltidsarbetande mamma i min bekantskapskrets som inte får fylla ut sin inkomst med a-kassa när det fattas timmar på vikariatet inom äldrevården. Till den magra deltidslönen kan man då räkna en tusenlapp per barn i barnbidrag, och nästan trettonhundra per barn i underhållsbidrag, give or take, samt i många fall ett litet bostadsbidrag. Till det inte sällan ett socialbidrag, då många söker och ibland beviljas försörjningsstöd som utfyllnad så att den ensamstående mamman uppnår det som en gång kallades existensminimum, idag kallat riksnormen. Ändå kallar man det "fattigdom". Så mycket stöd ifrån samhället, och ändå räcker inte pengarna? Är de dåliga föräldrar, de ensamstående mammorna? Är det rentav för att de brister i karaktär och misslyckas med att hushålla med pengarna varje månad, som de är ensamstående? För att de inte är något att ha?

Så ser fördomen ut. Tänd en kunskapens lykta, den som kan, och sprid ljus över den grundläggande frågan: vem är bra, och vem är dålig? Är det inte bara slumpen som avgör vem av oss som blir fattig, och vem som kommer klara sig bra och få åldras i egenägd villa?

Vi kan inte skylla på regeringen, för de försämringar som lett fram till att så många har det så svårt idag, började redan innan det förra valet. Några har fått det bättre, många har fått det sämre. Men om jag fick önska mig något, så skulle det vara att den här rapporten hade uppmärksammats inte på Internationella Kvinnodagen, med vinklingen att kvinnor fått det sämre utan att den hade fått uppmärksamhet varje dag, varenda dag på året fram till valet 2010 och varenda dag under åren efter valet 2010, till dess att det verkliga problemet blivit åtgärdat:

barn till ensamstående mammor har fått det sämre.

Sug på den, media. Ni ska inte titta på oss ensamstående mammor och ynka över att några av oss, ganska många av oss, måste söka hjälp hos socialtjänst eller för den delen hos kyrkan. Ni ska istället se till våra barn, och hur de har det i vardagen. Hur de påverkas av att växa upp i social exklusion, eller på ren svenska, i fattigdom. Gör inte barnfattigdomen till en kvinnofråga är ni snälla, för det handlar inte om kön, utan om att vara barn och maktlös, för liten för att kunna hjälpa sig själv. Ungarna väljer inte själva vilka föräldrar de ska födas till, och de kan inte påverka sin egen situation när de hamnar hos oss. Sätt ljuset på våra barn istället, om ni på allvar vill göra något bra för oss ensamstående föräldrar!




Pingat på intressant.se

Läs även andra bloggares åsikter om ensamstående förälder, fattigdom, social exklusion, Valet 2010, internationella kvinnodagen

Socialtjänsten i Falköping sköter sitt uppdrag i alla fall

De har hjälpt familjen i bilen!

För den som undrar, se mitt tidigare inlägg om familjen i bilen.

Natten som gick var det 3,5 grader minus i Falköping.

Och som mamma till en egen tjej med Asperger Syndrom: guldmedalj till "Eva" och hennes man, som klarar att ta hand om sina "aspisar" till och med utan ett riktigt hem. Starkt jobbat, och all min beundran och kärlek till er! Vi som får de speciella barnen får vara starkare än de andra föräldrarna, på alla sätt!

Skjut en fattig

SVD och DN idag då. Hela 75% av de 11 500 sjuka svenskar hunnit flyttas över till Arbetsförmedlingen då de utförsäkrades vid årsskiftet, drygt 8 300 personer, fick alltså ännu mindre i plånboken med sina nya ersättningar.

Så bra, nu börjar det likna något! Mindre pengar till en grupp som inte vill arbeta, det är rätt. Det hjälper dem att komma tillbaka till ett produktivt liv, för nu är de ju tvungna att lära sig prioritera, eller hur, Littorin? Skita i onödiga utgifter som att springa hos läkaren hela tiden, köpa medicin och betala räkningar utöver hyran, elen och maten. De blir tvungna att börja tänka efter vad de vill med sina liv, och sätta igång med att söka nya arbeten som passar dem trots sjukdomarna. De har haft det för bra förut, eller hur? Bara kunna ligga kvar i sängen när andra fått gå till jobbet, och pengar varje månad från Försäkringskassan, utan motprestation. Jävla glidande, eller hur, Littorin? Bra att du satte stopp för det!





(Jag ska göra ett tillägg långt i efterhand: se Jeanettes Blogg
Tänk om jag kunde låta bli att bli så arg och försöka visa lite humor i tillvaron.)

Vet för i helvete hut, socialtjänsten i Falköping!!

Ännu en familj är bostadslös. Den här gången rör det en trebarnsfamilj i Falköping, som står utan bostad sedan någon vecka tillbaka. Artikeln i Aftonbladet berättar litet om bakgrunden till situationen, men tre saker framgår tydligt:

1. Familjen uttrycker klart och tydligt att de tycker socialtjänsten har vänt dem ryggen. Lärare och specialpedagogisk personal som haft insyn i familjens dagliga liv har larmat socialtjänsten om läget men inte fått gehör.

2. Familjen har från början varit beroende av socialtjänstens stöd för att få ett boende. De har gamla hyresskulder, vilket omöjliggör ett eget hyreskontrakt utan att socialen går in och borgar för dem. Mellan raderna framkommer att familjens sociala skyddsnät, som normalt består av släkt och vänner, är för glest för att kunna hjälpa dem alla när läget nu är akut.

3. Familjen kämpar nu för att klara ett dygn i taget. Pappa och de två minderåriga barnen har lyckats få tillfällig sovplats i en källare hos någon bekant. Mamma och det äldsta barnet, en artonåring, bor i bilen med husdjuren.

Det känns så bra att tänka på hur de har det. Inatt var det flera minusgrader ute. En parkerad bil är ingen varm och skön upplevelse klockan fyra på morgonen, men det känner en pyjamasklädd socialassistent knappast av där det sovs djupt under duntäcket hemma i sängen.

-VAKNA!!

Jag får mer pengar - burkpanten chockhöjs!!

Burkpanten chockhöjs!
Tyvärr inte förrän till hösten, men ändå - det betyder mer pengar i min plånbok!

Undertecknad vill härmed å det ödmjukaste tacka för dagens absolut bästa besked. Jag kan säkert köpa ytterligare tio liter mjölk nästa år, bara för det. Ett ganska bra tillskott när man inte får sälja sitt eget blod på grund av järnbrist...

SvD: Fortfarande Fattigsverige. Ur hand i mun, 2010.

Svenska Dagbladet igen. De har verkligen fokus på välfärdsfrågorna just nu. Det tackar vi för.

För en läsare med normal årsinkomst måste siffrorna på papperet te sig absurda. "Idag har var tredje vuxen svensk mindre än 10 000 sparade". Vad är tiotusen kronor idag? En struntsumma, för många. En månads leverne när de fasta kostnaderna är betalda, för andra. Nästan en och en halv månads leverne för mig.

I januari 2010 hade jag utgifter på 8 487,50. Detta omfattade då allt ifrån hyra och elräkning till månadspeng och kläder till min fjortonåriga dotter. Jag kunde köpa matvaror för drygt 852 kronor. Bara mjölken för månaden gick på 129 kronor, osten på 46,28.

Kronofogdens nya statistik visar att de 46 000 oreglerade sms-lån inkomna till myndigheten under 2009, inte längre är ett ungdomsfenomen. Istället är det andelen medelålders kvinnor som nu sticker ut bilden av gäldenärskollektivet. Vuxna kvinnor tar sms-lån, fast de borde veta bättre.
— Vi har fått många signaler om att personer tar dessa lån för att betala andra räkningar och skulder, särskilt nu under lågkonjunkturen, säger Janne Åkerlund, kommunikatör på Kronofogden.

Det beror inte på att låntagarna inte förstår att det är dyrt att ta sms-lån. Det beror inte heller på att låntagarna inte förstår konsekvenserna av att ta sms-lån, för vem som helst kan räkna ut att det är dyrt, och att man tillslut inte klarar av återbetalningskarusellen. Det beror på att låntagarna kämpar för att behålla sina bostäder, sina elleveranser, och för att kunna ge sina barn mat när pengarna aldrig räcker lika länge som månaderna varar.

Själv har jag aldrig tagit sms-lån, men det är nästa steg i mitt privatekonomiska förfall. Jag vet att det förvärrar situationen då jag vid återbetalningen måste ge långivaren en rejäl summa för förmånen att få låna snabbt, men jag kommer dit, jag också. Trots att jag har betalningsanmärkningar, trots att jag egentligen vet bättre. För att jag måste ha en bostad, el och mat till mitt barn varje dag.

Svenska Dagbladets slutsats är helt korrekt. "Ur hand i mun"-kulturen är ingen nyhet, den har bara bytt ansikte.

Fattigdom - inget man vill visa

Ärlighet är svårt. Som jag skrev i mitt första inlägg här på bloggen, är jag ute efter att dokumentera min vardag, utifrån min ständiga brist på resurser. Jag vill alltså göra känt vad jag går igenom varje dag, och för mig är det ett enormt steg framåt, för jag tillhör en växande, grå massa av svenskar som gör sitt absolut bästa för att det inte ska bli känt hur illa vi har det, när pengarna aldrig räcker och nöden inte sällan skrapar på dörren... det lär finnas ungefär en halv miljon svenskar som har så stora skulder att de inte klarar av att betala för sig, och jag är en av dem. Men syns det? Nej!

Om du möter mig på gatan, eller om du som tjänsteman anställd hos Kronofogden gör ett besök i mitt hem, kommer du inte kunna se på det yttre skalet hur det egentligen är ställt. Bara om jag talar om det för dig, kan du få en uppfattning om hur jag har det, och ärligt talat är det inte säkert att du tror mig ens då. Den kvinna som står framför dig är i yngre medelåldern, ganska välklädd om än i plagg från vanliga klädkedjor, jag har skor och jacka som passar för årstiden och hemma är det fullt möblerat även om jag fortfarande har tjock-tv. På jobbet är jag verksamhetschef och har personalansvar, och jag kan enkelt slå blå dunster i ögonen på dig om jag vill genom att tala vårdat, svänga mig med fackuttryck och få dig att tänka "Gud, vilken kompetent människa!" Du ser inte heller att jag saknar tänder jag inte har haft råd att laga, för de sitter så långt in i munnen att luckorna döljs ganska bra om jag inte skrattar högt - och det gör jag inte. Min tonåriga dotter klär visserligen ner sig helt enligt modet, med sönderklippta jeans och flanellskjorta, men det är inte de billigaste kläderna hon kommer i, hon går i skinnkängor när de fattigaste klasskamraterna kommer halkande i tygskor i snömodden, och hon har ett språk och en hållning som andas medelklass jämfört med kamraterna i miljonprogramsområdet.... så har hon fått högre betyg än sina klasskamrater också. Kort sagt: du ser inte problemet, men det finns där. Jag är fattig, oavsett det yttre. Hur kommer det sig att du inte ser det?

Svaret är naturligtvis att jag döljer det, för att jag skäms för hur vi har det. Det är fult att vara fattig, i alla fall om det inte beror på vårt urvattnade pensionssystem eller yttre omständigheter, modell naturkatastrof som utraderat alla ens tillgångar. Det är fult att vara fattig, för om man inte tjänar så mycket att man kan försörja sig på det, så måste det ju vara något galet med individen, eller hur? Man är inte tillräckligt duktig för att förtjäna en riktig betalning, och då är det ens eget fel att man inte har det som andra? Alternativet är ännu värre: man är oekonomisk, eller i alla fall lite lätt dum, om man inte klarar sig på sin lön. Värst av allt är om man har dragit på sig så stora skulder att man inte kan betala dem, då är det helt klart något allvarligt fel på en! Säkert är man korkad som inte kunnat räkna ut att man inte kan klara alla betalningar på den inkomst man har, eller så är man så slösaktig och lat, eller så moraliskt korrumperad att man faktiskt inte begriper att man måste göra rätt för sig! Så ser fördomarna mot fattiga svenskar ut, i nådens år 2010. Hur vet jag det? Ja, det fanns ju en tid innan jag blev skuldsatt och fattig, då jag hade ungefär dessa uppfattningar själv, och jag stöter fortfarande på dem regelbundet. I fikarummet på företaget där jag jobbade som säljare för ett par år sen, där diskussionerna byggde på medarbetarnas fullständiga okunskap kring min privata situation. På lokaltidningens debattsajt, där stadens medborgare kan få ventilera sina onda tankar kring både det ena och det andra, när blaskan skriver om hemlösheten som ökar, KFM´s senaste statistik över antalet skuldsatta bosatta i länet, eller den senaste skandalösa upptäckten av bidragsfusk i grannkommunen, då någon överårig städerska fyllt i sitt a-kassekort felaktigt och fått ut någon tusenlapp för mycket - och sedan inte begripit att hon därmed helt avgjort är att räkna som kriminell. "Bränn, häng, fängsla!" Så brukar inläggen lyda, och sådana är attityderna och fördomarna mot oss som inte klarar av att bära vår egen vikt. Vi är fattiga, alltså är det något fel på oss. Det är något fel på oss, alltså är vi fattiga. Är det inte så?

Så jag avstår hellre från riktig, varm mat åt mig själv än jag avstår från ordentliga kläder och skor, särskilt när det gäller dotterns yttre. Jag ränner ute och plockar pant om kvällarna efter jobbet så vi har de där kronorna som behövs till skolaktiviteter och "synliga" behov, och jag låtsas ha köpstopp inför väninnorna när de någon gång vill göra något som kostar pengar. Ifall någon frågar är det av rena miljöskäl jag alltid har en tygkasse med mig när jag måste handla, inte alls för att plastkassar är för dyra när man bara har en tusenlapp att klara månadens matinköp på. Min egen bror vet inte att jag åt gröt till lunch hela december för att ha råd att bjuda på kalkonen på julafton, och mina anställda tror på fullt allvar att jag gick hem på luncherna bara för att titta till min lilla katt som var "dålig i magen". Därför bloggar jag. För att jag tror alla de här bitarna måste fram, om inte annat för att jag själv måste få ur mig alltihop nån gång, nånstans. Men om jag sätter mig bredvid dig och berättar, skulle du tro mig då? Antagligen lika litet som min egen bror skulle tro det, efter kalkonen och julklapparna och allt annat vanligt normalt som jag håller upp framför mig som en front för att slippa visa att jag är fattig, och därmed en dålig människa. Därför skriver jag, och sen får du tro mig om du vill. Jag är ändå anonym, och du kan inte gå hem till mig för att titta om det stämmer. Men du kanske har förstått att just min anonymitet är själva förutsättningen för att jag ska kunna ta upp det? Så svårt är det att vara ärlig.