Ingens ansvar - om Sigtunapojkarna igen, och barnvräkningar

Igår skrev jag om de båda pojkarna i Sigtuna som mördades av sin mamma i en livssituation som måste ha varit outhärdlig för två barn. När foton på bröderna nu publiceras blir det ännu svårare att ta det som hänt till sig - den lille var fortfarande sådär småbarnsligt rund om kinderna som min egen dotter var långt efter att hon slutat äta välling på nätterna. Jag reagerar väldigt starkt på att se dem, för jag är inte bara skuldsatt, jag är mamma också. Hur kunde det få hända i ett land som Sverige, när vi skrivit på FN:s Barnkonvention om att alltid sätta barnens bästa i första rummet?

Kritiken mot Sigtuna kommun är stenhård idag. Inte bara emot Socialtjänsten, utan även mot skolan. Nu bryter kommunen sekretessen i vissa delar för att försvara sitt agerande. Från DN.se:

"Flera uppgifter som cirkulerat i medier de senaste dagarna har varit felaktiga, enligt Sigtuna kommun. Nu väljer man att släppa på sekretessen för att få stopp på ryktesspridning och felaktigheter. Bland annat tillbakavisar man att familjens el varit avstängd. Det ska den aldrig ha varit. Uppgiften är dubbelkollad med elbolaget, enligt kommundirektören Greger Svensson. Det har också påståtts att den nu mordmisstänkta mamman nekats försörjningsstöd.
”Mamman har aldrig nekats försörjningsstöd. Hon har begärt och fått en ansökningshandling men inte återkommit.”

Att familjen levt i misär är inte heller något kommunen känt till. Den 28 augusti mötte mamman och barnen personal från fyraåringens förskola. Mamman höll då i två stora matkassar. Efter sommarlovet hade mamman först kontakt med skola och förskola och meddelade då att barnen var sjuka. Så sent som den 30 augusti ska mamman ha hävdat att de hade halsfluss respektive vattenkoppor.
”Vanliga smittsamma barnsjukdomar där man normalt är hemma upp till två veckor”, skriver Greger Svensson i ett pressmeddelande.
Kommunen beslutade på fredagen att ”ta in en extern utredare med hög integritet för att få en så mångsidig belysning av vårt agerande som möjligt”. (TT)"

Skolpersonal har alltså sett att mamman burit på två matkassar den 28 augusti. Men för Aftonbladet har mammans syster berättat att familjen stod utan matpengar redan den 7 september. Tevin och Elias dränktes den 18 september. Fick de riktig mat de sista tio dygnen av sina liv? Och är det så svårt att förstå att mamman höll dem hemma från dagis och skola, om hon var rädd för vad som skulle hända om någon av pojkarna berättade för fröken att de inte hade något att äta hemma?

Sigtuna Kommuns personal är naturligtvis inte synsk. Om det är sant att mamman inte sökte ekonomiskt stöd, så kunde de naturligtvis inte se igenom lägenhetens väggar att där satt två barn som inte fick någon mat. Det kan naturligtvis vara så att mammans väninna, som igår berättade att hon blev snäst när hon ringde Socialtjänsten för att försöka hjälpa mamman, blåljuger - men varför skulle hon göra det? Samtidigt avslöjas det att kommunen avfärdat inte mindre än 178 orosanmälningar gällande utsatta barn bara under det senaste året. En före detta chef inom Socialtjänsten berättar om hur man rutinartat struntat i att utreda anmälningar. Länsstyrelsen har kritiserat kommunen. Socialstyrelsen har kritiserat kommunen. Nu inleds en ny granskning av såväl Socialstyrelse som Skolinspektion kring hur pojkarnas situation har hanterats, när skolan larmat Socialtjänsten om att den äldste inte kommit tillbaka efter sommarlovet.

Granska gärna, men vad händer sedan? Hur tar vi tillvara resultaten av granskningen så att det som hänt inte kan hända igen? En undersökning som Socialstyrelsen gjort visar att det beror på vilken ort ett barn bor på, huruvida det kan få hjälp eller inte när det far illa. Från svt.se:

"Sigtuna, där två små pojkar ska ha mördats av sin mamma, saknar exempelvis formell samverkan mellan skola och socialtjänst. Enligt Socialstyrelsen är formell samverkan ett sätt för kommunerna att förbereda sig för situationer som kan uppstå.
-Att man sluter en sådan här överenskommelse och har en formaliserad samverkan är ett sätt för kommunen att se till att man är förberedd när olika situationer uppstår. Vi ser det här som ett viktigt hjälpmedel för att försäkra sig om att de olika aktörerna kan agera på ett bra och samordnat sätt när det händer saker, säger Petra Otterblad, avdelningschef på Socialstyrelsen."


I klartext: samverkan mellan Socialtjänst och skola brast i Sigtuna. Det är rimligt att tro att samverkan kan brista i fler kommuner. Det finns därmed utrymme för att fler barn kan drabbas på samma sätt.

På samma tema, barn som far illa, har en annan av dagens stora nyheter varit att Stadsmissionen nu larmar om barnvräkningarna. Från svd.se:

"Förra året vräktes 632 barn och deras familjer, vilket var en ökning med 2 procent jämfört med året före.
Ökningen ser ut att bli ännu större i år, enligt Kronofogdens siffror. Nu kräver Stadsmissionen en lagändring.
- Hemlösheten är större än vad som syns i statistiken. Vi tror att en ny nationell strategi måste ta hänsyn till hela hemlöshetskomplexiteten för att göra skillnad, säger Stadsmissionens direktor Marika Markovits till TT.
Nästan var femte svensk kommun uppger i Stadsmissionens årliga granskning av hemlöshet att antalet barnfamiljer som riskerar att förlora sitt boende ökar.

Sedan 2007 har mer än 1 900 barn vräkts från sina hem och i 55 kommuner har antalet vräkningar som drabbar barn ökat, enligt statistik från Kronofogden.
Ett av målen med regeringens strategi mot hemlöshet, som löpte ut 2009, var att inga barn ska vräkas.
- Regeringens handlingsplan var ganska verkningslös på lokalplanet. De hemlösa märker ingen skillnad. Det har mest lett till samordning av myndigheter och ett kunskapsdelande, men inga reella effekter, säger Marika Markovits.

Förra året vräktes 632 barn och deras familjer, vilket var en ökning med 2 procent jämfört med året före.
Ökningen ser ut att bli ännu större i år. Under årets första sex månader berördes 358 barn av vräkning, vilket är en ökning med 9 procent jämfört med samma period i fjol.

Av Kronofogdemyndighetens statistik framgår att det finns stora regionala skillnader. Utanför storstadsområdena toppar Västmanland listan med 26 vräkta barn, följt av Dalarna (19), Gävleborg (18), Västernorrland (17) och Jönköping (16).
- Det är inte bra att det fortfarande är barn som vräks. Jag tror att det handlar väldigt mycket om att man jobbar mycket mer förebyggande i vissa kommuner, att man tar tag i problemet i ett tidigt skede, säger Johan Krantz som är verksamhetscontroller på Kronofogden.

Förutom en ny nationell strategi efterlyser Stadsmissionen ett starkare lagskydd mot vräkning av barn, personliga ombud för hemlösa och rätt för gymnasieungdomar över 18 år att få ekonomiskt stöd så att de kan gå klart gymnasiet även om deras föräldrar inte längre har råd att försörja dem. I dag kräver många kommuner att den som är över 18 ska stå till arbetsmarknadens förfogande för att få socialbidrag."


Kronofogdens pressmeddelande om barnvräkningar från juli 2011 hittar du HÄR.
Kronofogdemyndighetens egen statistik över antalet vräkta barn, kommun för kommun, hittar du HÄR.

Ta siffrorna med en nypa salt, för de barn som bor växelvis hos sina föräldrar och därmed inte är folkbokförda hos den vräkta föräldern syns inte heller i statistiken, fast de är precis lika vräkta som mamma eller pappa när flyttfirman står där och rakar ner deras leksaker i plastsäckar för magasinering.

Bloggarkollegan Skattmasen har arbetat på Kronofogdemyndigheten, och under sin tid som fogde genomförde han ungefär en vräkning i veckan. Jag tar mig friheten att klippa in en text han publicerat på sin blogg idag, om hur det går till i verkligheten i ett Sverige som är ganska kallt för de svagaste, barnen.

"När jag fick ett vräkningsärende på skrivbordet så var uppgifterna i folkbokföringen eller försäkringskassans underhållsuppgifter det första jag tog en titt på. Hittade jag uppgifter där som tydde på att den som skulle vräkas hade minderåriga barn, så påbörjade jag ett omfattande arbete på att ta reda på var barnen fanns någonstans. Oftast var det ensamstående män jag vräkte och hade de barn, så kunde jag i 9 fall av 10 genom samtal komma fram till att de levde i all önskad välmåga hos mamman som i de flesta fall hade vårdnaden om barnen och som inte ens var i närheten av samma livssituation som pappan. Men ibland så var det kvinnor, och män med för den delen som hade vårdnaden om minderåriga barn som hade samma folkbokföringsuppgifter som sin vårdnadshavare, och vars adress jag nu skulle ta deras besittning ifrån.

En människa som har barn och som är i fas att bli vräkt, har nästan uteslutande enorma skamkänslor över sin situation, och försöker ofta negligera de värsta fakta om situationen från sin omgivning genom att underdriva omfattningen av den. Socialen har inget krav på sig att vara med på vräkningen om den som ska bli vräkt är myndig och inte har några barn, och de följde sällan med ut heller. Men de var tvungna till det om det fanns misstanke om att barn kunde vara involverade i ärendet. Innan jag satte ut datum för denna vräkning så ansträngde jag mig hårt för att komma i kontakt med dem som skulle bli vräkta och hade barn, för att fråga hur de löst det här med vräkningen och sina barn, ibland så fick jag helt enkelt inte tag i dem för de gick under jorden, eller allt som oftast så ljög de för mig och lät meddela att någon nära anhörig hade tagit hand om barnen utan att så fallet. Jag vidarebefordrade denna information till den tjänsteman från socialen som jag samarbetade med, och överlämnade då resterande av utredandet till dem. Men med åren så lärde jag mig att alltid, vilka uppgifter jag än fick, att kräva att de sociala myndigheterna skulle vara med om själva vräkningen så att de kunde fatta rätt beslut på stället, för rät som det var så kunde det sitta ett litet barn när jag anlände med flyttfirma, låssmed m.m..

Jag utförde ALDRIG en avhysning om barn påträffades i lägenheten. Jag använde mig i så fall av den paragraf som finns i utsökningsbalken för att som chef på platsen kunna avbryta all exekutiv verksamhet omgående och vända på klacken och försvinna med flyttgubbar, låssmed och allt trots att hyresvärden blev rosenrasande. Enligt 16 kap. 4 § utsökningsbalken kan kronofogden mot sökandens vilja, medge anstånd upp till 2 veckor från den tid som tidigare har meddelats som avhysningsdatum. Om det kniper får man sträcka på det så länge som 4 veckor. Någon mer möjlighet har inte kronofogden att ge andrum utan det är sen upp till hyresvärden om mera uppskov ska lämnas. Vill inte han vara med på någon uppgörelse så är det då de sociala myndigheterna som får ansvara för att barnen får någonstans att bo. Men det är inte så lätt om de får falsk information om att barnen bor hos en släkting.

Jag har varit med om att en granne har gömt barn för mig och de sociala vid vräkning, för att sen när lägenheten är tömt och låset är bytt, ta sina bylten och gå ut i samhället för att leta efter övernattning. Skammen får alltså ibland övertaget och ibland så finns där också en rädsla av att barnen ska tas ifrån dem just p.g.a. att de inte kan behålla sitt hem."

Jag tycker det är bra skrivet. Han har sett och förstått barnens utsatta läge vid vräkningarna, och han har sett och förstått att det är en situation som ingen förälder frivilligt försätter sina barn i. I samma blogginlägg konstaterar han att en förälder som inte självmant söker hjälp hos myndigheterna i en svår situation, också är omöjlig att hjälpa. Så hur ska vi göra för att det som hände i Sigtuna inte ska hända igen?

Läs Skattmasens blogg HÄR. Han har ett annat perspektiv än mitt skuldsatta eftersom han i många år representerat Den Stora Skuldregelerande Myndigheten, KFM, men vi har ett gemensamt intresse och det är barnens bästa. Han var inte bara Kronofogde, han var pappa också.

Barn utan skyddsnät

Så är det ett faktum: en mamma i Sigtuna har erkänt att hon dödat sina egna barn, två pojkar på 4 och 8 år. Hur förtvivlad eller kanske sjuk man måste vara för att kunna släcka två små liv man själv burit fram, är nog för de flesta av oss obegripligt. Det enda jag kan tänka mig som förklaring, om mamman inte varit i ett tillstånd då hon inte kunnat ta ansvar för sina handlingar, är att hon velat skona dem ifrån något som för henne varit ohanterligt svårt.

De välsignade kvällstidningarna har grävt i historien i flera dagar. Ur Aftonbladet igår, där en väninna till mamman berättade vad hon sett:

"Elen stängdes av och högen med pizzakartonger växte när mamman förlorat jobbet. Men enligt vännen Sophia Njoroge nekades kvinnan och barnen försörjningsstöd:
– Jag försökte hjälpa dem, jag var som en mormor åt pojkarna. Men socialen undrade bara varför jag ringde." (---)

"Den drygt en månad långa resan ledde till att kvinnan blev av med sitt jobb, eftersom hon reste utan beviljad ledighet.

Öppnade inte dörren

I början av augusti vände hon sig till socialen för att få försörjningsstöd. Men enligt Sophia blev ansökan avslagen.
– Jag ringde till socialen för att höra vad som hände, men de frågade bara vem jag var och varför jag ringde.

Tvåbarnsmamman berättade för Sophia att hon skulle börja ett nytt städ jobb, men så blev det aldrig. Hon fick det i stället allt kämpigare och slutade helt och hållet att svara i telefon. När oroliga vänner åkte hem och knackade på dörren öppnade ingen. När sommarlovet var slut stannade kvinnan kvar i lägenheten med sina barn – som egentligen skulle ha börjat skolan och förskolan.
När Sophia kom hem till familjen i Sigtuna i måndags – några timmar innan barnen hittades döda i vattnet och kvinnan greps – fick hon en chock. Lägenheten var nedgången och elen hade stängts av.
– Det brukade inte ens finnas två odiskade muggar på diskbänken, inte en fläck, men nu var det smuts överallt.

Teknisk undersökning

Lägenheten var full av disk, sopor, oöppnad post. Sophia räknade till ett fyrtiotal pizzakartonger.
– Hon kom in i torsdagskväll och köpte sex pizzor. Vi tyckte det var lite märkligt men hon sa att de byggde om i hennes lägenhet och att hon inte kunde laga mat, säger en anställd på pizzerian."

Så ser alltså social misär ut i Sverige 2011. Två barn med frånvarande pappor lämnades ensamma med en mamma som var i kris, som var socialt isolerad, som inte kunde behålla jobbet, inte ordna fram pengar, inte betala elräkningen. Socialtjänsten nekade henne stöd, kanske helt enligt gällande regelverk, och trots att skola och förskola slog larm om att barnen inte dök upp vid terminsstarten som planerat, så reagerade Socialtjänsten inte. En haveriutredning av något slag kan säkert visa varför, men för pojkarna är det för sent.

Jag har skrivit om ekonomiskt och socialt utsatta barn och vräkningar tidigare i något slags raseri över våra politikers höga ambitioner och deras samtidiga totala brist på metod för att komma åt problemen. Stora uttalanden som det Maria Larsson (KD) gjorde i januari 2010, om att vräkningarna av barn skulle stoppas helt, leder ingenvart. Kronofogdemyndigheten konstaterade i juli detta år, drygt arton månader efter Larssons behjärtansvärda utspel, att vräkningarna av barn istället ökade:

"Under första halvåret 2011 berördes 358 barn av vräkning. Det är en ökning med hela nio procent — eller 30 barn — jämfört med samma period föregående år, visar ny statistik från Kronofogden.
— Vi på Kronofogden är mycket oroade över att se denna utveckling. Att vara med om en vräkning är en tragedi för både barnet och dess föräldrar. Det är viktigt att samhället fortsätter att arbeta med den nollvision som finns inom regeringens strategi mot hemlöshet, säger Mickael Necke, chef för Kronofogdens förebyggande verksamhet.
Barnombudsmannen väljer nu att använda sina rättsliga befogenheter och kallar tio kommuner till samtal den 13 oktober. Några av dem har ett dokumenterat förebyggande arbete när det gäller vräkningar av barnfamiljer och antalet barn som vräks är lika med noll. I andra kommuner visar statistiken för perioden 2009-2011 istället en negativ utveckling med fler barn som vräks.
— Att barnvräkningarna ökar är ett bekymmersamt misslyckande. I flera kommuner pekar utvecklingen åt helt fel håll. Samtidigt är det intressant att notera att många kommuner trots allt har lyckats nå regeringens nollvision om barnvräkningar, säger barnombudsman Fredrik Malmberg."

Kronofogdemyndigheten vet om hur verkligheten ser ut för utsatta barn, samtidigt som våra politiker står i offentlighetens ljus och basunerar ut drömmar, "nollvisioner" om att barn inte ska behöva fara illa. Kronofogdarna är på plats och genomför vräkningarna av barn och deras föräldrar, när Socialtjänsten inte kunnat förhindra att det sker. Bloggarkollegan Skattmasen har arbetat som fogde och sett det med egna ögon, läs gärna om hans erfarenheter HÄR. Om de båda pojkarna i Sigtuna hade fått leva hade de snart blivit vräkta också, för kan mamma inte betala elräkningen så är det bara en tidsfråga innan hon inte klarar att betala hyran heller, med eller utan Socialtjänstens goda minne. Kronofogden hade kunnat bli Sigtunabrödernas frälsning, bokstavligt talat. Inte Socialtjänsten, Kronofogden. Fogdarna tar hjälp av låssmed och ibland polis för att komma in, de tar in flyttfirmor som rafsar ihop möbler, kläder och leksaker som körs bort och magasineras. Och där står snart nog dagligen Kronofogdar med sina mobiltelefoner och ringer runt till socialsekreterare för att lösa akuta situationer, för de barn vars föräldrar inte kan eller orkar ordna ett annan ställe att sova på, leka på. Så varför ska det behöva gå så förbannat långt innan samhällets representanter ser och reagerar med att försöka hjälpa?

För Sigtunabröderna borde det ha varit möjligt att få hjälp långt tidigare. De var barn och som alla andra barn oförmögna att hjälpa sig själva när mamma inte kunde hjälpa dem. Socialtjänsten svek när skolan och dagis anmälde sin oro för dem. Men elbolaget då, som stängde av strömmen för dem? Det finns en populär myt som säger att här i Sverige där vi är så väldigt bra på att ta hand om våra minsta medborgare, så "ska" elbolagen underrätta Socialtjänsten när en barnfamilj har så stora skulder för el att eltillförseln måste stängas av. I vissa kommuner görs det, antingen meddelar elleverantören eller inkassoföretaget familjens hemkommun, och så påbörjas i bästa fall en utredning av familjens och framförallt barnens situation. Ibland hjälper det med ett ekonomiskt bistånd, ibland behövs en placering av barnen utanför familjen för att man säkert ska veta att de har sina grundläggande behov tillgodosedda. Det kan också i extrema fall leda till att föräldrar förlorar vårdnaden om barnen, om Socialtjänsten bedömer att föräldrarna inte klarar att se till barnens grundläggande behov, i det här fallet ljus, värme och mat. Det hände en ytligt bekant för några år sedan, efter att hans son inte kunnat få varm mat eller haft lyse hemma hos pappa på nästan en månad för att elbolaget klippt elleveransen. Det finns alltså en extra livlina där, när elbolagen stänger av strömmen för en barnfamilj - OM elbolaget har ansvarskänsla nog att meddela Socialtjänsten att så ska ske. Tyvärr är detta en frivillig åtgärd. Det lärde jag mig under min tid som konsult i kundtjänsten hos ett av landets största elbolag, när förtvivlade människor ringde in och bad om anstånd med räkningar de inte kunde betala. Min chef sade rent ut när jag förde frågan om att underrätta Socialtjänsten på tal: "Vi är ett kommersiellt företag, inte ett samhällsnyttigt. Vi kan inte rädda alla." Så "vi" ringde inte till socialen.

Gör det till lag, Maria Larsson, att elleverantörerna måste kontakta Socialtjänsten varje gång man funderar på att stänga av strömmen för en barnfamilj. Visst, du stöter dig med mångmiljardföretagen som inte vill bekosta "slumsysterverksamhet" bland sina anställda, men det kan också tänkas att ett och annat barn får hjälp tidigare. Någon kanske får leva så länge att han hinner fylla fem, eller nio år.

Ikväll dominerar nyheten om mammans erkännande svensk media. Jag antar att många Facebookgrupper kommer startas för att hedra barnens minne de närmaste timmarna. Imorgon bitti blir nästa barnfamilj föremål för vräkning, eller får de strömmen avstängd så mamma får gå till pizzerian och handla mat om barnen ska få något varmt i sig imorgonkväll. Vad de äter när pengarna tar slut vill jag inte ens tänka på. Jag ska tända ljus när det skymmer. Ett för den stora pojken, ett för den lille, och ett för en mamma som blev en mördare, kanske för att hon tänkte att det var det barmhärtigaste sättet för barnen att slippa uppleva mer sorger och bekymmer än dem hon redan försatt dem i. Gud vare deras själar nådig. Nu är frågan hur lång stund det tar innan vi helt glömt bort vad som hänt de senaste dagarna.

SVD , DN, Aftonbladet, Expressen , Metro.

Bättre begagnad Manna

Man jobbar deltid just nu. Inte bara för att vi har sedvanlig sommartorka på beställningsfronten, utan mest för att spara pengar åt företaget. Det är lite trist, för det innebär att julilönen blir liten, och det jag får i augusti är ju en tolvprocentig semesterersättning som bygger på det lilla jag kunnat ta ut under föregående semesterår, från första april -09 till sista mars i år, och det blir ju...också lite. Men fördelen är att jag får mer tid för mig själv, eller snarare mer tid att försöka fixa alla småproblem man lagt åt sidan under säsongen. Så just för tillfället är jag en bättre begagnad Manna.

Vissa saker kostar bara arbetet. Dammsugaren, tillexempel, var ju trasig och behövde lagas - och lagad blev den, med en hel rulle eltejp så att dammsugarmunstycket faktiskt sitter fast på röret igen. Det är bra! Andra grejer kostar mer: jag måste ordna en insättning på lilla Mannans nya klasskonto, där de andra eleverna redan har satt in pengar till en kommande skolresa (eller vad man nu ska ha slantarna till). Hundra kronor per termin i högstadiet - det är bara att lägga upp pengarna och välja bort något annat man hade velat köpa. Jag har även hunnit besöka det stora småländska möbelvaruhuset och handlat på mig några tallrikar, så nu slipper jag diska så ofta. Fem flata tallrikar är för lite, det bara är så. Cykeln fick jag ju hjälp med att laga, och jag har gjort det oerhörda och lyckats ragga upp en pytteliten mikrovågsugn för bara fyrahundra, så nu kan vi ta vara på matrester igen utan att behöva kosta på en uppvärmning i vanliga ugnen. Men sen kom det dyra bekymret, jag behöver kläder!

När jag inte haft pengar på ett år eller så, har det naturligtvis inte blivit några klädköp att tala om. Det gör inget, för jag har inte särskilt ont av det, och jag sliter gärna på mina gamla grejer till dess de bara duger att ha ute i skogen. Men när man passerat en viss gräns för vad man tar på sig på jobbet, när BH:n inte håller upp Humle och Dumle längre för att resåren är för slapp, när jeansen är för fransiga nertill eller får o-moderiktiga lufthål i aktern och deodorantfläckarna blir för fula på blusar och toppar, då är det svårt att göra sig representativ längre. Och att gå till butik och handla blir för dyrt, så här har det botaniserats friskt på secondhandladorna de senaste två veckorna. Och jag har lyckats riktigt bra, tycker jag.

Vad sägs om två par hela och nästan moderiktiga jeans för 390 kronor tillsammans? Två toppar och en lång tunika för 210 kronor? Ganska bra, eller hur, och när jag sen hittade ett par riktigt lusiga slitna jeans för femtiolappen i en fyndlåda slapp jag klippa av benen på något av mina hela par för att få shorts, och det var värt en peng. Just byxor är svårt att hitta bättre begagnade under vinterhalvåret när "alla" ska ha, men nu mitt i sommaren är det bättre chans att man hittar något. Det gäller att tänka utanför säsong, att köpa vinterkläder precis när första vårsolen tittar fram på himlen, och sommarkläderna mot slutet av juli när de flesta andra redan tittar efter höstens nyheter i affärerna. Samma sak är det med skor, om man bara kan vänta med att sätta på sig dem är det bästa läget att köpa vinterskor i slutet av februari när vårnyheterna är på väg att ta över hyllorna. För dem som inte kan vänta med att bära dem, för att de inte har några andra skor, finns det naturligtvis inget att välja på. Det är så man identifierar de allra fattigaste, i alla fall här i Mellanstad: man ställer sig på någon genomfartsled i miljonprogramsområdet och tittar på de förbipasserande, och varje gång man ser någon som bär vinterskor i juni eller somriga tygskor i januari vet man, att där går en som verkligen inte har annat att ta på sig. Det tecknet är lika säkert som ett brännmärke i pannan, "FATTIG".

Jag vet inte hur mycket jag egentligen kånkat hem från de kristna organisationernas loppisar och secondhandbutiker under årens lopp, men det har blivit en hel del. I mitt vardagsrum finns också saker jag kunnat köpa nytt, jag har en billig bokhylla, soffbordet köpte jag nytt liksom fåtöljerna - och så tjocktv:n förstås, för den kostade nästan gratis när platt-tv kom till Mellanstad. Men det mesta i mitt hem är mer eller mindre använt av andra innan jag fått hem det, och det får duga åt oss. Man kan inte definiera sig själv efter vilka prylar man har, men jag önskar ju ibland att livet vore enklare, framförallt när det gäller just pengar och konsumtion. Det skulle vara bra att inte alltid vara hänvisad till det billigaste alternativet, och kunna köpa kvalitetsgrejer som håller längre än det jag kan köpa nu. Det skulle också vara bra om det inte fanns några "trendsättare" som med jämna mellanrum påstår att det är "inne" att köpa begagnat, för då kanske de stora secondhandkedjorna kunde låta bli att höja priserna med hänvisning till "hippfaktorn". Och så skulle det vara väldigt bra om man slapp springa på folk man känner i dessa butiker, så man slipper dyka in bakom första bästa klädställ och stå där och trycka alldeles kallsvettig till dess folk har gått förbi, bara för att man tycker det är pinsamt att en f.d. affärskontakt ska få veta att man fyller på garderoben på Halvsunkiga Evighetsloppmarknaden AB.

Å andra sidan, vad gjorde han själv där då?

Det tar aldrig slut!!!

...jag menar det, det tar ALDRIG slut! Jag slutar jobba för veckan, går och handlar och köper en flaska vitt på Bolaget som jag öppnar och ska njuta av, jag lagar mat åt mig själv och säger OK till att den lilla Mannan tar fram falafel ut frysen åt sig och steka upp den för att hon inte vill ha det jag ska äta... och så ska hon bara köra falafeln i mikron först så den tinar, och så låter mikron plötsligt "EEEEEEEEEEEEEEEEEEEEE"!! Så nu är den OCKSÅ trasig, och om jag går och köper en ny (går inte) så får jag avstå från något annat, och nu MÅSTE jag få komma iväg till en tandläkare och på tisdag ska jag till doktorn igen så det går inte, vi får ingen ny mikro utan vidare och då får vi helt enkelt vara utan.

Vad fan ska jag nu göra? Har sparat massor på att kunna värma rester i mikron, och nu är den trasig den också.

Allt bara ramlar sönder i händerna på mig. Jag blir så j***a förtvivlad!

Mannan sjunger allsång hemma i vardagsrummet. Högt! Grannarna bankar i väggen...

...för nu ska nästa hyresavi snart betalas in, och hyresvärden vill ha sextio kronor till av mig varje månad från och med nu. Nästa hyreshöjning kommer redan till årsskiftet. På knappt nio år har min hyra brakat iväg med tusenlappen, och jag har inte bytt boende, nejdå, jag betalar tusen kronor mer idag för samma lägenhet som jag har hyrt i mer än nio år nu... så nu vore det bra om Försäkringskassan kunde bestämma sig för om jag ska få något bostadsbidrag eller inte, så jag kan börja räkna på hur jag ska klara hyran i sommar också. En dag i taget, en månad i taget. Rätt vad det är kommer jag vara en gammal Manna, och då får staten lösa slutförvaringen av mig. Det ser jag fram emot!

Mitt älskade toapapper. "Frihet kostar pengar", till Kent Persson (m) och replik till Eva Hillén Ahlström (s).

Kent Persson vill debattera. Vågar han det, han som är moderat, eller tänker han kasta ur sig något vasst uttalande och sedan springa och gömma sig?

Jag läser Eva Hillén Ahlströms blogginlägg "Frihet kostar pengar". Hon är socialarbetare och ser från sin front hur rörelsefriheten för människor med ekonomiska problem skärs ner till ett ingenting. Jag tänkte komplettera med den ensamstående förälderns perspektiv på samma fråga, frihet i relation till pengar, med fokus på toapapper. Kan man blogga om toapapper? Egentligen är toapappret sekundärt, en symbol. Det handlar i grunden om konsumtion, om möjligheten att konsumera och möjligheten att i någon mån kunna välja vad man konsumerar.

Swedbank lider av ett ganska skamfilat rykte efter allt för vådliga eskapader i Baltikum, men nu ska de för första gången på flera år få en, säger en enda, poäng av mig. Deras institut för privatekonomi slår idag fast att ensamma föräldrar inte har hängt med ekonomiskt under de senaste femton åren. Nähä?

DN, E24, Aftonbladet

"Underhållsstödet, barnbidraget och bostadsbidraget har inte hängt med inflationen. Därför är de ensamstående föräldrarna de senaste 15 årens förlorare. Det rör sig om flera tusenlappar i månaden" (Aftonbladet)

"Trebarnsfamiljen med två sammanboende föräldrar har exempelvis dragit ifrån med 7 000 kronor i månaden jämfört med den ensamstående föräldern." (DN)

Hur kommer det sig att en bank med sina enorma resurser behöver så lång tid på sig att slå fast det som vi ensamstående mammor i mitt trapphus visste för nästan nio år sedan, att pengarna inte räcker till oavsett dessa bidrag man var och fortfarande är så väldigt beroende av?

Barnbidrag, underhållsbidrag, bostadsbidrag. Socialbidrag. A-kassa. Sjukbidrag. Pension.

Kanske är vi ett bidragsberoende folk, men

må den som är utan synd kasta den första stenen.

Visa mig den höginkomsttagare som nekar till att ta emot barnbidrag? Eller den höginkomsttagare som nekar till att göra avdrag för sin piga, bara för att man har råd ändå?

Jag minns när jag och lilla Mannan var på väg upp till vår lägenhet på fjärde plan, och mötte I. från trean som stod och pratade med E. från tvåan. Tre ensamstående morsor i slitna kläder med hemklippt hår, tre snoriga hemklippta ungar, två droppande soppåsar och en otymplig bal toapapper inklämd under min arm på väg hem ifrån storköpet. Och så det igenkännande flinet från de två andra kvinnorna när jag kom klivande upp för trappstegen, genomsvettig men triumferande glad med mitt toapappersfynd.
-Jaså, jaa, då vet man vart man ska ringa på nästa gång det tar slut då, sa de, och skämtsamt eller inte var E:s dotter emellanåt tvungen att gå upp till oss på fyran och ringa på dörren, för mamma pluggade och studielån ger ingen stabil konsumtionsnivå. Ibland var det toapapper, ibland var det mjölk. Toapappret var på sitt sätt roligast, för det var en ganska känslig och därtill gravallvarlig sexåring som ringde på och ville låna.
- Mamma glömde köpa nu igen, sa tösen och tyckte nog att jag skulle skynda mig, för det var så hon stod och steppade litetgrann där i dörren medan jag grävde rätt på en rulle åt henne. Sen tog hon trapporna ner till sin mamma i två snabba skutt, för det var alltid bråttom. Och jag glömmer nog aldrig när jag mötte E. i trappan och hon berättade att hon hittat en halv rulle toapapper inklämd bakom elementet i badrummet när hon städade. Där hade hennes dotter gömt undan, att ha i nödfall om nu mamma även i fortsättningen tänkte glömma att köpa toapapper ibland.

"Mamma glömde köpa nu igen". Jo, det där har man ju sagt till sin lilla Manna några gånger. När matpengarna varit slut helt och hållet, och man inte kunnat köpa flingor eller gurka eller något annat gott hon önskat sig. När det varit tre-fyra dagar kvar till barnbidraget och man inte kunnat köpa hem mer än bara mjölken. När man varit inne i någon av de många och långa perioder som arbetslös eller sjuk, och valt att gå och handla efter det att man lämnat lilla Mannan på dagis eller till skolan, för att slippa ta henne med sig in i affären. Ungar har nämligen en fenomenal förmåga att komma ihåg saker, som att mamma "glömt" köpa grönsaker eller hårbalsam eller kakao till varm choklad till utflykten med sexårsgruppen, eller något annat som i små Mannors världar kan vara ganska bra att ha. Och jag har lånat av grannar liksom de har lånat av mig, alltifrån tvättmedel till kattmat eller någon deciliter socker när det fattats, men sedan några år tillbaka lånar jag inte alls, för jag är rädd att inte kunna ge tillbaka, för marginalerna är borta totalt. Inte ens om jag hade en riktig lön skulle jag våga låna av någon annan, för skammen att inte kunna betala tillbaka är för stor om det så bara gäller lite förbrukningsvaror. Så när jag köper mitt toapapper, är det för att det är billigt och inte för något annat. Jag struntar i vilken affär det säljs i, vilken färg det har, om det är rent kring balpallen eller om det är halvdålig kvalitet på papperet. Det enda jag bryr mig om är kilopriset, för det avgör om jag behöver det eller inte. Över tjugo kronor kilot kan jag inte betala, där går smärtgränsen. Samma gräns för kött och charkprodukter går vid femtio kronor kilot, för fisk vid sextio kronor kilot, för ost vid fyrtio kronor kilot, för grönsaker och frukt vid tjugofem kronor kilot som högst. För mjölk kan jag inte betala mer än sex och femtio litern, schampot får kosta maximalt en tjuga per liter, bindor maximalt en krona per styck för vi är två här hemma som envisas med att blöda varenda månad, och jag måste vakta varje krona. Vad får du för varor för dessa priser? Vilka butiker kan du handla i, och vilken kvalitet får du? Hur påverkar det din hälsa att aldrig ha råd med rena köttbitar, aldrig stek eller biff, alltid korv, korv, korv när köttfärsen nu sällan går att köpa för mindre än sextio kronor kilot ens på billighetsladan? Är det frihet?

Jag är litet sur ikväll. Eller väldigt sur om jag ska vara ärlig. Skulle köpa mitt toapper på lunchen idag, för en av de närmaste köpladorna annonserar om 64-pack toarullar för 59 kronor, vilket är riktigt bra då varje rulle väger 78 gram exklusive hylsa (räkna själv, Kent). Tyvärr var balarna slut när jag kom till affären, för det är visst fler än Mannorna i miljonprogramsområdet som behöver gå på toa varje dag. Det är så surt, för hade jag fått tag på en bal hade jag sparat tjugofem kronor jämfört med ordinarie pris, och tjugofem kronor är fyra liter mjölk i samma butik... Jag lär gå dit imorgon igen för att se om de fått in mer, och på torsdag, och på fredag, och om någon ser mig i butiken under helgen irrande som en osalig ande så beror det på att jag fortfarande inte gett upp hoppet om att kunna förbättra min egen ekonomiska situation genom att konsumera så billigt som möjligt. Är det vad (m) menar med "frihet"?

Livet på en pinne för ensamstående föräldrar. Ordet är frihet.
Vi är inte fria att välja ens vilket toapapper vi ska köpa.
Våra barn är inte fria att välja andra föräldrar när vi har svårt att försörja dem.

- Höj barnbidragen, underhållsbidragen och bostadsbidragen NU!



Pingat på intressant.se och twingly.com


Läs även andra bloggares åsikter om veckans bloggdebatt, frihet, konsumera, ensamstående förälder, bidrag

Mammerier

Ännu en vecka avklarad. Femte, snart sjätte veckan helt utan nikotin, och jag lever ändå. Det får man väl lägga till listan över enkla glädjeämnen, direkt efter noteringen om veckans fynd: blodpudding för en femma paketet, och fiskpanetter för 33,50/kilo. Och när jag matade frysen med panetterna hittade jag två frysta kycklingfiléer i en påse längst in, och dessa har jag nu med Herrens hjälp och en massa lök, morötter, bönor, tomatpuré och vatten omvandlat till fyra liter matig soppa. Jag börjar bli väldigt bra på att spä ut saker. Den lilla Mannan åt av soppan utan att knota, med kyckling och allt, med nybakat bröd till och hembakt blåbärspaj till efterrätt, utan pulverstinn sås men med mjölk till, och det var gott det också. Så kan mamma Manna vila på aftonen den sjunde dagen, när långpasset i köket är över och det bara gäller att få sova så det går att få något gjort på jobbet imorgon också.

Och jag blir lite full i skratt ibland, när jag står där vid spisen och slamrar med grytorna. Först steker jag lökringar, och då kommer den lilla Mannan tassande från vardagsrummet och undrar
- Vad blir det för mat ikväll? När är det klart?
Och en liten stund senare när löken är klar lägger jag strimlad kycklingfilé i stekpannan, och då kommer katten tassande från vardagsrummet och undrar
- Mjaaaau?
Samma frågor på två olika språk, samma svar.
- Om en timme eller så. Låt mig vara ifred en stund nu.
Och med det får de låta sig nöja till dess maten står på bordet.

Och så har den lilla Mannan fyllt femton år i veckan som varit, och jag hade en sur och motvalls och besvärlig unge i flera dagar, och så kom till sist den fråga som förklarade alltihop, när jag som öm moder var färdig att bunta ihop ungen och sälja henne till någon barnlös getfarmare i Pakistan.
- Har pappa ringt till dig?
Och det hade han naturligtvis inte gjort, och han har inte hört av sig till henne än, fast födelsedagen är över och en liten Mannas hjärta gått itu. För pappa Manna har missbruksproblem och just nu är han förmodligen inte pratbar, och jag kan inte göra något åt det. Det jag kan hoppas på är att han klarnar till och söker hjälp en dag, och blir nykter och drogfri så han kan börja bygga upp en fungerande relation till lilla Mannan, bättre sent än aldrig. Så kan han kanske bli en bra morfar istället, fast han varit en ganska lusig pappa såhär långt. Så var det med hans egen far, han som söp bort gård, hustru och tre halvstora barn, och som sedan blev nykter och kunde ta livet tillbaka vid över femtio års ålder. Han är en skapligt bra farfar idag och han ringde faktiskt lilla Mannan och gratulerade på årsdagen. Det är jag hjärtinnerligen glad för, för det ger hopp om livet. Man måste räkna sina glädjeämnen även om de är få och små, och fungerar inget annat får man väl spä ut dem också.

Var fjärde ensam mamma är fattig. Internationella Kvinnodagen 2010.

Vad är det att vara "fattig" i Sverige år 2010? Har vi några fattiga alls i det här landet? För man ser sällan människor ligga och svälta till döds på Mellanstads gator, det ska erkännas...

Jag hänvisar till NE, Nationalencyklopedin.

Fattigdom: levnadsstandard som är oacceptabelt låg. Fattigdom kan definieras i tillgång till materiella resurser, men även immateriella tillgångar som läskunnighet, sociala relationer, boende m.m. har betydelse. Se även social exklusion.

Social exklusion: begrepp i debatt och forskning om fattigdom. I svensk terminologi används även social utestängdhet. Begreppet framhäver de sociala aspekterna på utanförskap och vidgar fattigdomsbegreppet från en rent ekonomisk definition.


SVT:s Rapport är först med att lyfta fram det. Fler kommer följa, för det här är en nyhet många redan känner till. Fattigdom "the swedish way" är att leva på mindre än 60% av den svenska medianinkomsten. Enligt en ny rapport ifrån Riksdagens Utredningstjänst lever var fjärde ensamstående mamma i relativ fattigdom, alltså det som enligt ovan definieras med orden "levnadsstandard som är oacceptabelt låg". Det kan tillexempel innebära att det inte finns pengar till tandläkarbesök, acceptabla vinterkläder eller aktiviteter med och för barnen, när de nödvändiga kostnaderna för boende, el och mat är betalda. För år 2008 uppgick medianinkomsten till 224 740 kronor per person, oavsett kön. Sextio procent av det är ungefär 134 500 kronor, motsvarande en lön på elvatusentvåhundra i månaden före skatt, vilket är representativ för en deltidsarbetande mamma i min bekantskapskrets som inte får fylla ut sin inkomst med a-kassa när det fattas timmar på vikariatet inom äldrevården. Till den magra deltidslönen kan man då räkna en tusenlapp per barn i barnbidrag, och nästan trettonhundra per barn i underhållsbidrag, give or take, samt i många fall ett litet bostadsbidrag. Till det inte sällan ett socialbidrag, då många söker och ibland beviljas försörjningsstöd som utfyllnad så att den ensamstående mamman uppnår det som en gång kallades existensminimum, idag kallat riksnormen. Ändå kallar man det "fattigdom". Så mycket stöd ifrån samhället, och ändå räcker inte pengarna? Är de dåliga föräldrar, de ensamstående mammorna? Är det rentav för att de brister i karaktär och misslyckas med att hushålla med pengarna varje månad, som de är ensamstående? För att de inte är något att ha?

Så ser fördomen ut. Tänd en kunskapens lykta, den som kan, och sprid ljus över den grundläggande frågan: vem är bra, och vem är dålig? Är det inte bara slumpen som avgör vem av oss som blir fattig, och vem som kommer klara sig bra och få åldras i egenägd villa?

Vi kan inte skylla på regeringen, för de försämringar som lett fram till att så många har det så svårt idag, började redan innan det förra valet. Några har fått det bättre, många har fått det sämre. Men om jag fick önska mig något, så skulle det vara att den här rapporten hade uppmärksammats inte på Internationella Kvinnodagen, med vinklingen att kvinnor fått det sämre utan att den hade fått uppmärksamhet varje dag, varenda dag på året fram till valet 2010 och varenda dag under åren efter valet 2010, till dess att det verkliga problemet blivit åtgärdat:

barn till ensamstående mammor har fått det sämre.

Sug på den, media. Ni ska inte titta på oss ensamstående mammor och ynka över att några av oss, ganska många av oss, måste söka hjälp hos socialtjänst eller för den delen hos kyrkan. Ni ska istället se till våra barn, och hur de har det i vardagen. Hur de påverkas av att växa upp i social exklusion, eller på ren svenska, i fattigdom. Gör inte barnfattigdomen till en kvinnofråga är ni snälla, för det handlar inte om kön, utan om att vara barn och maktlös, för liten för att kunna hjälpa sig själv. Ungarna väljer inte själva vilka föräldrar de ska födas till, och de kan inte påverka sin egen situation när de hamnar hos oss. Sätt ljuset på våra barn istället, om ni på allvar vill göra något bra för oss ensamstående föräldrar!




Pingat på intressant.se

Läs även andra bloggares åsikter om ensamstående förälder, fattigdom, social exklusion, Valet 2010, internationella kvinnodagen

Du kan inte betala, därför tar vi dina barn

Jag borde ligga hemma idag. Jag är fortfarande sjuk, men så läser jag nyheterna på text-tv. Få saker kan få mig att reagera såsom politiska utspel kring barns rättigheter. Följdaktligen spelar det ingen roll att datorn hemma har havererat, att det är nästan tjugo grader kallt ute och att det är en bit till kontoret. Jag måste få veta mer, och jag måste kommentera.

Svenskan igen, då. Kristdemokraterna är igång med sina kommundagar nere i Jönköping, och folkhälsominister Maria Larsson gör starka uttalanden om att barn inte ska behöva förlora sina hem av ekonomiska skäl. Men vad är det du säger egentligen, Maria?

Först till de självklara sakerna:

"Vi ser att barn vräks i vårt land och det är helt oacceptabelt. För varje barn är det en katastrof att inte ha ett hem att gå till."

OK, där är vi överens.

Sedan redogör artikelförfattaren för statistiken. 483 barn vräktes under de tre första kvartalen -09 vilket är en halv sanning, eftersom de 483 är bara de som kunnat räknas. En grupp som hamnar utanför statistiken är till exempel de barn vars föräldrar vräks från andrahandskontrakt i Stockholm eller Malmö - de faller utanför, så den verkliga siffrorna är högre. Barn till föräldrar som separerat faller också bort, då barnet inte räknas som vräkt om bara mamma förlorar sitt boende, så länge pappa har sitt boende kvar. Fel i statistiken eftersom vi inte är överens om mätmetoderna, men OK, det är en formsak.

Sen blir det värre.

"Maria Larsson tror dock att det finns skäl att skärpa socialtjänstlagen, så att kommunernas ansvar för att barn inte ska vräkas ska bli tydligare.
- Det är angeläget att täppa till lagen, säger hon."

Är vi där nu igen, Maria? "Lagstifta bort barnfattigdomen!!" Det ska vara olagligt med fattiga barn i Sverige, och det är kommunerna genom socialtjänsten som ska stå för verkställigheten. I dåliga tider kommer de extrema åsikterna fram, och oavsett det beror på Sveriges dåliga ekonomi eller Kristdemokraternas politiska förtroendekris, så är det samhällets svagaste som ska utnyttjas som språngbräda.

Some facts of life, Maria:

Vi har fattiga barn i Sverige, och det beror på att vi har fattiga föräldrar i Sverige. Barnen som föds till oss har inte valt det själva. När mamma och pappa inte kan få pengarna att räcka till det nödvändigaste, så drabbas barnet av det. Det förstår du, eller hur?

Sen blir det svårare. Socialtjänsten kan bara ingripa, om de vet vad som hänt. Om hyresvärden kontaktar dem och berättar att "nu vräker vi en barnfamilj", eller vänder sig till Kronofogdemyndigheten med begäran att verkställa avhysning ifrån bostaden. KFM kan varsko socialtjänsten, men bara under förutsättning att de vet att det finns barn i hushållet, vilket kan vara nog så svårt om barnet t.ex. är skrivet hos den andra föräldern. Vräkningar hamnar heller inte alltid hos KFM, eftersom de allra flesta frivilligt ger sig av från den bostad de inte kan betala för, och själva ser till att så snabbt som möjligt betala skulder till hyresvärden utan socialtjänstens inblandning. Man flyttar in hos vänner eller släktingar, tyst och snyggt. Bara ett fåtal ger sig frivilligt tillkänna för myndigheterna. Varför det?

När man går till socialtjänsten för att be om hjälp, blir man ofrånkomligen utredd. Inte bara som ekonomiskt hjälpsökande, utan som försörjare. Man bedöms som förälder, och hur bra förälder kan man vara när man inte klarar att betala det allra viktigaste, det vill säga hyran? Man är nog lite dum i alla fall, det är nog något fel på en eftersom man förslösat sin lilla lön, eller sitt arbetslöshetsbidrag. Man är slösaktig, eftersom man inte kunnat prioritera rätt och lägga undan pengar till sämre tider, och säkert har man köpt ett och annat som inte alldeles nödvändigt eftersom man inte haft riktig kontroll på sin ekonomi. Man skäms, och man är rädd. Ännu värre: man har väldigt goda skäl att vara väldigt rädd.

Vart sjunde barn till lågutbildade ensamstående mammor med socialbidrag omhändertas.

En gång till:

Vart sjunde barn till lågutbildade ensamstående mammor med socialbidrag omhändertas.

Söker man hjälp hos socialtjänsten, eller ännu värre: blir man tvungen att söka hjälp för andra, tredje eller femte gången, vilket inte är ovanligt, ställs man som förälder obevekligen inför frågan

-Är du verkligen lämplig som förälder, när du inte kan försörja ditt eget barn?

Så är omhändertagandet av barn, för närvarande cirka 6 000 unga i Sverige varje år, i slutändan en klassfråga. Det är till större delen de fattigastes barn som omhändertas. Så försvarar man omhändertaganden genom att hävda att man gör dem i barnens intresse, då de måste skyddas ifrån de föräldrar som inte klarar av att försörja dem. För att de sätter sina egna intressen före barnens, för att de förslösar sina pengar på sånt de själva vill ha, istället för att betala hyran så barnen har det allra nödvändigaste, en bostad. Så får man som hjälpsökande hos socialtjänsten utstå en granskning som knäcker den starkaste, och finna sig i att redovisa sitt liv in i minsta detalj. Inte bara när det gäller inkomsten, för det kan ju hända att man faktiskt kan bevisa att den inkomst man har är fullständigt otillräcklig, utan också hur man använt den. I slutändan får de allra flesta biståndssökande någon form av hjälp, men det kostar individen så mycket att ännu fler avstår.

För överskuldsatta föräldrar, som inte sällan har mycket låga inkomster eller får behålla så litet av sina inkomster då Kronofogden utmätt allt utom förbehållsbeloppet, är frågan om barnfattigdom inget som är aktuellt bara under några få kommundagar i Jönköping. Vi lever med den här problematiken varje dag. Våra barn är fattiga, eftersom vi är fattiga. Kronofogden har som myndighet statens uppdrag att se till att vi förblir fattiga, eftersom vi ska göra rätt för oss och lämna ifrån oss allt som inte är direkt nödvändigt för överlevnaden under exakt en månad framåt i tiden. Därför är vi oerhört sårbara när verkligheten slår till, när vi bli sjuka och får ut mindre i lön än vi behöver, eller när något går sönder och måste repareras omgående. Det räcker med akut tandvärk för att en oplanerad utgift ska slå sönder vardagsekonomin för oss i flera månader framöver, och även om KFM ofta bistår oss med att mäta ut mindre när vi förklarar varför folktandvården knep en fjärdedel av förbehållsbeloppet, så kan det ta tid innan vi får ordning på pengarna igen. Det är lätt hänt att hamna efter med en hyra i det läget, och lika lätt att bli vräkt. Gör det oss mindre lämpade att vara föräldrar? Betyder det, i klartext, att överskuldsatta är dåliga föräldrar?

Tala klartext, Maria Larsson, för en gångs skull. Är konsekvensen av ditt utalande till barnfattigdom, att vi nu ska förlora våra barn också? Att våra barn ska förlora oss, med stöd av socialtjänstlagen, efter allt annat de gått miste om? I sådana fall är det inget annat än arvssynd vi talar om, i den bibliska kontexten. Öga för öga, tand för tand. Du kan inte betala, därför tar staten dina barn. Utmätning i Sverige 2010.

Glömt, gömt, kommer aldrig mer igen

När jag var elva år fick jag vara med om något mycket stort: vi åkte på semester. Eller nästan i alla fall, för i det som en gång kallades socialgrupp 3B, småbrukare på marginalen, fanns inte begreppet "ledig".... Men medan far blev kvar i ladugården tog mor med min bror och mig på en resa till Kungliga Hufvudstaden, där vi inhysta i gästrummet hos tant Jane och farbror Werner i Älvsjö fick möjligheten att se saker långt utanför vår vanliga horisont, under en kort och stekhet helg i juli. Det var enormt detta stadslandskap i jämförelse med hemmanet, där glesbygdens vanligast förekommande fenomen, barrskogen, saknades helt, och där folk verkade ha så bråttom hela tiden, som om de alla var på väg till något oerhört viktigt och samtliga voro de försenade.

När det blev dags för skolstart det året hade jag för första och sista gången något att skriva om, då lärarinnan kom med de tre obligatoriska linjerade arken som alltid skulle lämnas in med en redogörelse för hur sommarlovet hade sett ut. Jag kunde skriva att vi varit på Gröna Lund, att jag nu visste hur slottet såg ut från utsidan, och att vi åkt tunnelbana och gått i gamla stan en hel dag. Det jag tigit om, fram till nu, är vad som hände när vi skulle äta på restaurang nere vid vattnet på Kungsholmen.

Som riktigt liten är man tillfreds med livet, för man har sina föräldrar, sin bostad och sina leksaker och vet inget annat. Alla små barn vet att mor är bäst på alla vis, att far är stark som en oxe och kan allt, och att inget är så fint som julgranen på julaftons kväll. Det är inte förrän man kommer ut bland andra barn, vare sig man nu börjar lekskolan vid sex års ålder eller på dagis vid ett och ett halvt, som man börjar förstå. Det som händer är att man ser hur andra har det, med kläder, med saker och aktiviteter och hur andras föräldrar gör och beter sig, och så blir man långtsamt på det klara med att man är annorlunda, att man har det annorlunda och tillochmed att man själv och ens föräldrar liksom... ser annorlunda ut? Kan man skriva så? Man börjar se sig själv såsom andra ser en, och det är inte behagligt. Något längre fram när dessa insikter har hunnit mogna lite, drabbas man av den förfärliga insikten att annorlunda är sämre, och att andra tycker sämre om en för att man inte har det som dem. I vuxen ålder kan man tänka att de som dömde en på kläderna, eller på föräldrarnas utseende och hur de sågs av omgivningen, inte kan ha tänkt hela vägen fram. Man väljer inte att födas in i fattigdom, eller att få föräldrar som har svårt att föra sig i samhället, men likväl vet man väldigt snart att man inte riktigt är som man ska.

Min mor var finklädd den där dagen i sin dräkt, lätt och skrynkelfri blekgrön nylon med små fina vita prickar, inköpt till min äldre brors dop 1966 och kanske inte helt i modet på åttiotalet, men det var vad hon hade och det var det bästa hon hade. Till det ett par vita pumps med stilettklack av samma årsmodell som dräkten, visserligen svarta inuti av all svett och hudskrap som hunnit lagras där, men det visste egentligen bara hon, och så jag som gift mig så många gånger i de där skorna när jag lekte i hennes garderob olovandes. Mor var fin, och hon hade fina axelremsväskan med sig när hon gick ut genom dörren i Älvsjö och drog oss barn med sig ner till pendeltåget, och hann väl titta efter en tre-fyra gånger på vägen in till stan att hon hade nog med pengar i plånboken för det hon hade tänkt sig. Klockan var nog inte mer än tio när vi klev av vid centralstationen, och så följde en lång vandring upp på stadens gator. Mor visste vart hon skulle men fick ändå fråga sig fram, och lagom till elva såg hon sitt mål.
-Där är det, där ska vi sitta och äta idag!
Och så tog hon lite som sats och satte av mot målet, vi barn fick ränna efter bäst vi kunde, och jag minns ju att ljuden av stilettklackarna som smällde mot gatstenen försvann, liksom sögs in och togs upp till ett ingenting, när de landade djupt ner i den tjocka röda mattan.

Det satt ett rött rep på tvärsan mot slutet av mattan, precis där man skulle gå in på restaurangen, men det tog mor ingen större notis om. Hon lyfte undan mässingspålen som höll repet på plats, och så krånglade hon oss förbi och in på restaurangens veranda, där bord dukade i vitt stod redo för dagens lunchgäster. Jag kände igen det, för jag hade sett det förut i en av mors tidningar, och jag visste ju att där satt fint folk om dagarna och log mot varandra hela tiden. I mors tidning fanns alltid texter under varje fotografi, och på det viset visste även jag att advokater, sångare och vänner till de kungliga varit där ibland, och hållit upp fina glas mot kameran. Mor valde ett bord med utsikt mot vattnet, mot fjärden där kritvita måsar for över vattenytan likt fallande stärnor, och då vi satte oss ner nästan som viskade hon det till oss, det där hemliga som hon sugit på så länge:
-Här satt Henning Sjöström för ett par veckor sedan, visste ni det?
Och med det var hon salig, nu var hon där hon ville vara, vid ett bord på en av de finaste restaurangerna i staden, vid ett bord där en man suttit som var bättre än de flesta och hade mycket pengar - nu satt hon också där, och då var hon någon hon också. Och när servitrisen kom springande satt mor lugnt kvar, för nu kunde väl ingenting hindra henne från att leva drömmen fullt ut.

-Vi har inte öppnat än. Ni får gå och komma tillbaka senare.
Så sade hon det, den där flickan i tjugoårsåldern med vit blus, svart kjol och stram håruppsättning. Hon höll glas i händerna, förmodligen var hon på väg att ta fram till dukningen när hon blev varse att en katastrof höll på att inträffa på hennes golv.
-Vi tänkte äta lunch här, sa mor. Har du en meny till oss?
-Men vi har inte öppnat än, sa flickan. Vi öppnar för lunch först om en timme, och då är alla dessa bord bokade. Ni får gå, det är stängt här...
-Vi tänkte äta lunch nu, sa mor och log, som hon inte förstod något av det som sades till henne. Vi kan betala för oss, och nu tänkte jag låta barnen välja vad de vill äta idag. Har du en meny, så vi kan titta vad ni har?
Och med det fick flickan dra sig tillbaka tll köket igen, för hon hade inget framme att räcka över, och när hon kom tillbaka, kanske utsjasad av köksmästaren och med rosor på kinderna, ville hon förklara för mor att restaurangen omöjligt kunde servera oss nu, för datorn var trasig och de kunde inte ta betalt eller servera oss något. Och även det var förgäves, för mor hade ingen respekt för datorer, någon sådan hade hon aldrig sett och vad den skulle göra för skillnad i ett kök kunde hon inte begripa. Lagade man mat med den? Och så fick flickan gå tillbaka till köksmästaren och meddela vad som blivit sagt, och så slutade det med att hon kom med tre menyer till bordet, inbundna i vinrött skinn och med det lilla de kunde erbjuda för tillfället. Så fick vi skynda oss, sade hon, för bordet var bokat och hon måste hinna duka om före tolv.

Och även en elvaårig jänta förstår att trettionio kronor för en portion pannkakor i barnstorlek är mycket och kan nöja sig med det, medan en nioårig pojke som ännu inte lärt sig tolka vuxnas bevärade beteende utan problem kan sitta där och vilja ha entrecote, äta långsamt och sedan begära ännu en läskflaska, medan mor sitter i sin drömvärld med en servitis cirklande kring bordet, med svettfläckar växande under armarna och en köksmästare står vid kassan och blänger all heder ur dem som besudlar hans fina veranda. Det går inte att komma iväg från en sån situation fort nog, ifall man inte bestämt sig för att få valuta för pengarna och sitta tills repet går i golv, men det går att lämna dricks. Mor gjorde det, och talade noga om för oss varför.
-Så gör fint folk, och då gör vi det också. En tiondel ska man ge, minst.

Det jag lärde mig den dagen var hur mycket det kan ligga i ett par ord om att det är fel tid att komma, eller om att en dator är trasig. Man är på fel plats, och man är definitivt inte välkommen. Man är fel hel och hållen, och det visste mor, men hon låtsades inte om det. Jag låtsades inte om att jag förstod, liksom jag låtsades hålla med henne när hon hemma igen ville påminna om den dagen, då vi åt vid samma bord som Henning Sjöström, stjärnadvokaten. Jag sa aldrig något om det där med datorn, eller om att jag fick pannkakor som nog kom direkt ur frysen för de var hårda inuti, eller att jag valde det billigaste som fanns på barnmenyn med bara vatten till för att inte slösa med mors pengar. Sånt visste jag alltså redan då, men det var inget vi någonsin talade om. Mor är borta idag, och jag vill tro att hon mindes den där dagen som en härlig upplevelse för hennes barn, och att allt var bra med det. Jag minns det som första gången jag tog ett medvetet beslut som gällde familjens ekonomi, att inte kosta, och det blev fler såna beslut tagna under de år som skulle komma. Men jag har aldrig pratat om det, och att det kommer upp idag är märkligt eller kanske inte, men det är väl dags att jag erkänner för mig själv att det finns mycket att gräva i, och att jag ibland minns saker jag inte tänkt på på mycket länge.

I Dagens Nyheters ekonomibilaga fanns ett uppslag idag, där för en gångs skull media på ett rättvist sätt och ur ett brett perspektiv tar upp de överskuldsattas omöjliga situation. Jag har inga tidningar i min budget, men fick ett tips imorse och valde att köpa DN för att se vad det handlade om. Vi som sitter i skuldfällan har länge väntat på en sundare lagstiftning kring skuldsanering, som ska göra det möjligt för oss att snabbare rehabiliteras tillbaka till ett normalt ekonomiskt liv, där vi kan leva utan skulder och med en fullvärdig ekonomi som alla andra. Nu har förarbetet inför lagändringen strandat på grund av interna stridigheter inom det styrande blocket, man är överens om att de överskuldsatta behöver hjälp men inte hur det ska göras, och då går vi miste om hjälpen helt och hållet. Det unika med DNs rapportering idag, är att man fullständigt avstår ifrån att föra in de klassiska fördomarna mot överskuldsatta i texten. Istället har man låtit en ensamstående mamma komma till tals, och gett henne utrymme att säga det vi alla redan vet: att barnen blir lidande då vi föräldrar inte klarar att tillgodose deras behov av ekonomisk trygghet, på grund av vår överskuldsättning, och att vi behöver hjälp. Det är unikt, insiktsfullt och framförallt empatiskt av DN att låta den rösten höras, utan att moralisera över hur kvinnan ifråga hamnat i en sådan situation. DN låter henne tala i egenskap av förälder, inte som samhällsbelastning, och det är starkt. Tänk om vi kunde se mer av det i media?

Jag började dagens blogg i egenskap av ett idag vuxet barn till föräldrar som inte kunde klara sin försörjningsbörda. Jag hade förträngt det som hände den där dagen då mor ville ge oss något fint att minnas från sommarlovet, och samtidigt få en air av det fina liv hon bara läst om i damtidningen. Jag hade glömt och fram till idag har jag tyckt det är lika bra att inte ha alla sina barndomsupplevelser tillgängliga direkt, men kanske finns det ett syfte med hågkomsten. Jag ska nog krama min egen dotter lite extra imorgon innan jag går till jobbet, tror jag.

Ett år i Fattigland - något att skriva om?

Många gånger kan man leka med en tanke utan att göra verklighet av den. Som att råna en bank, tillexempel, jag brukar tänka att "nu får jag råna en bank" varje gång jag är dum nog att öppna ett brev från ett inkassobolag. Det finns liksom inget annat sätt för mig att kunna betala mina skulder, än att göra något kriminellt. Men i verkligheten blir det ju aldrig så, jag skulle aldrig kunna hota eller skada en annan människa för att försöka lösa mina ekonomiska problem. Alltså blir det inget bankrån, och inkasso får inte betalt nu heller. Bara en tanke, alltså.

Sen finns det annat att tänka på, som kanske måste bli verklighet förr eller senare. Jag har länge tänkt att jag måste dokumentera mitt liv, för att det skiljer sig så mycket från det jag har förstått är normalt i andra människors ögon. Hur lever jag egentligen? Så tog jag beslutet att göra just det, dokumentera min tillvaro som ensamstående förälder, överskuldsatt och utan några större ekonomiska eller sociala resurser i ett Sverige som jag nästan inte känner igen från förr, precis i starten för det nya decenniet då vi har växande klyftor mellan dem som har och dem som inte har. Så får 2010 bli det år då jag faktiskt kommunicerar kring mitt privata lilla helvete, rakt och sanningsenligt och fullständigt öppet för vem som helst att läsa. Förutsättningen är förstås att ingen, ingen vet att det är jag som skriver...

Så: Här är det, mitt liv. Utan applåder, entusiastisk publik och slätkammad programledare med dollar i blick, utan strålkastare, gage och champagne. Bara blogginlägg som ska ge dig en bild av livet på marginalen år 2010, ganska långt borta från stureplan, modemedvetna unga flickor eller yrkespolitikers räviga texter. Det handlar om resurser, eller kanske mer om min brist på resurser. Men det kanske duger ändå?