Vad blir det för mat, Stig?

Söndag kväll, 14 februari. För många, många barnfamiljer är det fortfarande alldeles för mycket månad kvar i slutet av pengarna. Fyra och ett halvt dygn kvar till dess att barnbidraget finns på kontot på fredag morgon och kan tas ut, tidigare än vanligt eftersom den ordinarie utbetalningen den tjugonde infaller på en lördag. Fem frukostar, fyra luncher, fyra kvällsmåltider innan det finns nog för alla på bordet igen, om ens då. Litet lättare är det för de småbarn som äter frukost på dagis, litet svårare är det för de barn som bara har skollunchen att se fram emot. Så kan det se ut i Fattigsverige 2010.

I det Mannanska hemmet är det ingen fara, ty mor Manna hoppar konsekvent över ett par måltider i veckan för att se till att maten alltid räcker. Det har jag gjort i nio, snart tio års tid nu, och lilla Mannan behöver inte gå och lägga sig hungrig. Ikväll blev det panna på svamp från skogen, för sådan är jag. Jag kånkar hem det jag får tag i oavsett det är pantburkar eller svamp och bär, och min frys är överfull året runt. Jag har hunnit baka två plåtar matbröd med krossade linfrön och kruskakli, en halvpanna blåbärspaj som lilla Mannan redan har satt i sig utan pulverstinn vaniljsås men med mellanmjölk, och jag har fyllt kylen med färdiglagad mat så jag hinner springa ärenden på stan imorgon efter jobbet i lugn och ro. Man måste vara väldigt organiserad för att vara livskraftig med så litet pengar, men ibland tänker jag att jag är ett riktigt kontrollfreak och att jag måste lägga av. I nästa sekund inser jag att jag inte har någon kontroll alls, för jag bestämmer inte själv vad vi ska äta därhemma eller när vi ska äta det. Det bestämmer nämligen marknaden åt mig. Kanske är det XXX-Stig som bestämmer i slutändan.

Jag brukar handla två gånger i veckan. Först på måndagarna när reklamen kommer med veckans saftigaste erbjudnaden, och då springer jag mellan två-tre butiker för att få tag på det billigaste av vad det nu är som erbjuds. Är det extrapris på strösocker eller morötter, är det strösocker eller morötter jag köper. På torsdagarna tar jag nästa varv i butikerna, framförallt då en dansk butikskedja gärna genomför sina kampanjer så, att de bästa proteinkällorna för den köttvägrande lilla Mannan såsom räkor, lax eller ost blir billiga just på torsdagar. Väntar jag till fredagen är laxen slut, alltså lyder jag blint när reklambladen talar om för mig att "nu ska du köpa, Mannan". Den här helgen har jag lagt lite mer tid på familjens konsumtion, och promenerat till överskottsladan som ligger en timmes gångväg bort för att skaffa billiga disktrasor och baljväxter till kilopriser som skulle få Lantmannakoncernen att rodna av harm. Så klarar vi oss en tid till, och imorgon är det måndag, ny vecka och dags för nya reklamblad som dikterar menyn hemma i vårt hushåll. Och jag försöker bojkotta butiker som ändå inte vill ha mig som kund, och jag försöker låta bli att köpa de varor som inte håller rätt kvalitet, men som jag skrivit förut har jag banne mig inte råd att vara kräsen, och när jag ändå är det får jag bara ångest. Den här veckan har jag vägrat köpa nötfärs för 36.90/kilot på "Sveriges billigaste matkasse" bara för att den eländans färsen höll en fetthalt på 20%, vilket innebär att två hekto på vart kilo färs de säljer är ister och slamsor som borde kasseras istället för att gå i köttkvarnen. Ät det den som vill, men som bonnunge fick jag mala egen färs och det var bara tiondelen som fick vara fett, resten ska vara kött och allt annat är bedrägeri av handeln. Samtidigt har jag glatt köpt på mig ett kilo "pizza-mix", det vill säga ett kilo riven ost-immitation som till större delen består av emulgerat fett, och som smälter bra och ser ut precis som ost när man blandar det i maten. Anledningen är naturligtvis att det är billigt, och att det ersätter riktig ost när lilla Mannan vill ha riven ost på pastan. Men om jag kunde, om jag hade råd att säga nej till det, skulle jag aldrig ens lägga det i korgen i butiken. Jag kompromissar hela tiden, och jag tänker ibland, eller ganska ofta, att det är matgrossisterna som bestämmer vad min unge blir uppfödd på, och inte jag som är hennes mamma.

Är det förresten bara jag som har reagerat på personen bakom reklamfilmen? Hans Mosesson är en gammal goding från progg-scenen, Nationalteatern närmare bestämt, och det är en viss tröst när man blir ratad som kund av den matvarujätte han frontar idag. Kommande vecka ska den lokala XXX-butiken bjuda på smakprover av olika spröda knäckebröd. Jag kanske kan gå dit och äta mig mätt då? Vad blir det för mat, Stig?

Inatt dricker jag upp resten av julklappsspriten, 40% -ig tack och lov, i hopp om att få sova lite innan det är dags att gå till jobbet, och så lyssnar jag på Nationalteaterns Greatest Hits. Vi är barn av vår tid.