Frågor om skulder, hälsa och livskvalitet; Del 2

Klockan är verkligen mycket, men jag ska harva igenom en bit till av enkäten.

Sidan 11: "Detta formulär innehåller frågor om hur du känt dig under senaste veckan. Besvara frågorna genom att markera det svarsalternativ du tycker stämmer bäst..." Jaa, jag känner mig spänd och uppskruvad "Ofta", jag kan skratta och se saker från den humoristiska sidan "Inte riktigt lika mycket nu", jag känner mig glad "Inte ofta", jag bryr mig inte om mitt utseende så mycket som jag borde, och så vidare. Det hör till när man är lätt deprimerad. Behöver ni verkligen fråga ifall jag kan njuta av en bok eller ett bra tv-program?

Sidan 12: I vardagen upplever man många små glädjeämnen. Ange nedan hur ofta dessa har uppträtt under den senaste månaden. Kryssa för det alternativ som bäst passar in på dig. Svarar "Sällan" när det gäller "glädje över att ha lyckats med något, glädje över att vara tillsammans med mina närmaste och/eller med mina vänner, glädje över avkoppling och rekreation, glädje över att kunna vara till hjälp eller stöd för någon". Svarar "Ibland" på "Glädje över att ha någon att tala med och som vill lyssna", för det som sätter guldkant på tillvaron nuförtiden är snacket med de andra skuldsatta på Fattiga Riddares Forum. Det är det absolut enda stället i världen där jag kan säga som det är utan att bli dömd, för alla har det mer eller mindre likadant som jag, och jag vette tusan om jag skulle orka utan forumet och alla människor jag mött där. Allt annat känns mest som problemhantering för stunden, vare sig det handlar om att fira jul eller försöka vara mamma, chef eller väninna. Jag är alltså i det nedgångna stadiet rent mentalt, så alla möjligheter att ladda batteriet mottages tacksamt. Men jag kan inte hänga på forumet på heltid heller, så det får bli de stunder jag kan. Eller, nu stryker jag "Iblandet" och skriver i "Ofta-rutan" istället, för detta att ha forumet och alla som hänger där att prata med håller mig förmodligen frisk, så det bör jag lyfta fram som ett glädjeämne.

"Livsfrågeformulär" som följer handlar om att poängsätta ett antal påståenden, mellan 1 (sällan/aldrig) och 7 (mycket ofta). Känner jag mig ofta orättvist behandlad? Har jag känslor inom mig som jag helst inte vill känna? Är jag en olycksfågel, och hur ofta har jag känslor som jag inte är säker på att kunna kontrollera? OK, det här var den delen av enkäten som ska ligga till grund för kalkyler över hur många överskuldsatta som kommer att "go postal" de kommande åren. Ett tips till enkätförfattaren: för många år sedan, då jag drabbats av ett... psykiskt haveri, kan man kalla det för, så mådde jag så oerhört dåligt att jag bokstavligt talat trodde att jag hade blivit psykiskt sjuk. När jag efter en tid kom iväg till en privatpraktiserande psykiater, talade jag om det för honom. Han sa bara "Så länge du är frisk nog att undra om du är galen, är det inget större fel på dig. Det är när du vet att alla andra är galna och bara du är frisk, som jag tänker att det är dags att lägga in dig någonstans. Nu ska du först och främst bort ifrån din galna arbetsplats". Det jag försöker säga, är att de galnaste av oss nog inte kommer tala om att de är galna i enkäten. Det är vad jag tror i alla fall.

Sidan 14."Hur ser du på framtiden? Det här formuläret består av tjugo påståenden... om påståendet beskriver din attityd just nu sätt då ett kryss för Sant..." Det låter inte avancerat, och det är det inte heller. Det är tillexempel helt sant att jag inte kan föreställa mig hur mitt liv ska se ut om tio år. Jag bli nämligen inte kvar i Sverige i tio år till. Det kommer en dag då jag sticker, kanske inte till något mycket bättre men i alla fall till något annat, och så får jag väl bo där jag ställer mina skor då, bara lilla Mannan är stor nog att klara sig utan mig och kan ta hand om katten åt mig. Livet är det som pågår här och nu medan jag sitter och fyller i en enkät, och sen tar det slut. Jag måste få leva också.

Sidan 15. "Boende och människor i ditt liv" Jag ska då markera i rutor som går från "Instämmer helt och hållet" till "Instämmer inte alls" och på så sätt betygsätta först mitt boende. Jaa, boendet duger för närvarande och jag är livrädd för att inte klara att betala hyran en dag, men jag har också kommit på att jag gärna går ner till kontoret på helgerna för att få vara ifred en stund. Vad tyder det på? Instämmer dock helt och hållet i att jag tycker om att vistas i skog och mark. Bäst är det när jag inte har täckning på mobilen och jag slipper möta folk på flera timmar. Det blir lätt att jag sommartid sticker ut vid sextiden på lördagmorgnarna, långt före andra.

Vidare: jag känner bara två personer som har samma fritidsintressen som jag, och jag vill inte alltid ha någon av dem med mig när jag nån gång tar mig tid för min hobby. Jag träffar eller samtalar med 3-5 personer som jag känner under en vecka, varav två jobbar hos mig, men det är en annan historia. Jag har lagt ner det sociala umgänget efter jobbet och umgås över internet istället, det ger mig mer att hänga på Fattiga Riddares forum än att bjuda hem någon. Jag har inga vänner som jag skulle vilja dök upp hemma hos mig spontant. Eller jo, en, men hon har lämnat staden och bytt identitet, och kan inte hälsa på mig eftersom hennes f.d. make bor en bit ifrån mig. Hon bor fem timmar bort nu, på grund av en man som hellre såg henne död än skild. För henne kan jag berätta mycket, men inte allt, för hon skulle ta så illa vid sig om hon visste vad som egentligen hände den där sommaren då jag ..."havererade psykiskt" var det jag skrev ovan, väl? Jag valde att inget säga då, precis som jag valde att inte polisanmäla, och sen är det bara att vara konsekvent, för det finns ingen väg tillbaka. Familjen består av ett yngre syskon som inget får veta, och mina vänner får veta en liten del men inte allt. Svar på fråga 13: den som verkligen skulle kunna ge mig stöd finns fem timmar bort, och hon tror att vi står varandra närmare än vi verkligen gör, vilket innebär att jag riskerar vår vänskap om jag berättar nu vad hon skulle tycka att jag skulle berättat då. Klart och tydligt, eller hur? Jag är inte beredd att betala det priset. Jag kan berätta om jag är lycklig, men jag kan inte berätta de mörkare bitarna. Och ja, jag vet att "de därhemma", d.v.s. lilla Mannan, uppskattar vad jag gör för henne, men hon är ett barn och kan inte ens börja förstå vad jag gör för henne. Så är det att vara förälder.

Sidan 17 heter "Dina skulder" och klockan är 23.40 redan. Mina skulder kräver nog mer tid än att jag klarar dem ikväll, jag ska vara på jobbet 07.45 och sätta på kaffet. Allstå fortsätter jag självrannsakan imorgon kväll.

För den som missat det, har Ulrika Ring på Insolvens Stockholm och jag haft ett litet musikaliskt råkurr på våra bloggar det senaste dygnet. Jag kastade hansken med min lördagsgospel för själen, en alldeles underbar liten stump om hur man inför vår Herre är skuldfri. Ulrika har humor, så hon kontrade tämligen omgående med The Devil Went Down to Georgia, och lyckades få in sin skärseldsinspirerade musik två gånger tillochmed. Det kan bero på att hon inte gillar min försmak för kristen country, eller på att hon lagt en del av helgen på att diskutera överskuldsättning och möjliga politiska lösningar på detta och var en aning upprörd, men jag tycker i alla fall att det är läge att återställa balansen med ett stycke saliggörande, traditionell amerikansk lovsång.



Pingat på intressant.se och Twingly.com

Läs även andra bloggares åsikter om skulder, hälsa, livskvalitet