När är man tillräckligt bra?

När är man en tillräckligt bra skuldsatt eller fattig?

Är det när man betalar skatt? För i så fall är jag bra, i alla fall nu för tiden när jag inte genererar nya skatteskulder utan betalar allt jag ska, både genom företaget och med en bit av min lilla lön. Jag har anställda också som skapar ännu mer skatteintäkter, och vi lägger moms på de tjänster vi säljer som vi sedan ger direkt till staten, utan att passera Gå. Annars blir det nog fängelse, utan att passera Gå.

Är jag bra nu, eller kommer jag bli bra när mina gamla skatteskulder är borta? Eller blir jag bra först när jag lyckats få undan alla andra gamla inkassoskulder, från mitt gamla företag och tiden då jag hade en privatekonomi? För då har jag problem. Då blir jag nog aldrig bra igen, för de är så stora att jag inte kommer klara av dem, och någon skuldsanering blir det inte eftersom jag som näringsidkare inte omfattas av den möjligheten. Det har jag valt själv. Jag är nog inte så bra i alla fall.

Jag sticker ut hakan idag, för jag är trött på att försöka vara så bra hela tiden. Dotterns dator har gått sönder, och jag vill köpa en ny åt henne. Men det kan jag väl inte göra? Jag har ju skulder som ska betalas, då kan jag väl inte ägna mig åt konsumtion som inte är absolut livsnödvändig? Hyran ska jag betala, såklart, och elräkningen och maten. De flesta kan nog förlåta mig för att jag handlar kläder åt lilla Mannan också, men jag är förvånad över att ingen hittills har gett mig verbal rundsmörjning för att jag köpte nikotintuggummin för över fyrahundra spänn förra månaden. Jag skrev det här på bloggen, och tänkte att "jaa, nu får jag vad jag förtjänar", men ingen har varit arg på mig än fast alla fyrahundra kronorna kunde gått till Kronofogden eller Inkasso istället, så jag får göra rätt för mig. Rätt för sig ska man göra, för då är man bra. Man ska bära sin egen vikt, då duger man. Och så sitter jag här på en undersysselsatt stund på jobbet, och vill köpa en dator?? Det är väl ändå övermåttan fräckt. Kom och slå mig.

Social exklusion, smaka på det begreppet. Googla på det. Utestängning från det sociala sammanhang vi alla lever i, eller ska leva i, så att ingen ska få för sig att man är en egen liten stat i staten, självständig, självsvåldig. Så att vet att man måste följa samma regler som alla andra. Vet man vem man är och vad man tillhör, så är man lättare att hantera både för myndigheter och för alla andra runtomkring. Vet man vad folk tycker, alltså vad som är rätt och fel i andras ögon, så minskar risken att man ska göra fel, är det inte så?

Och så sitter jag här och tänker fria tankar om att jag nog kan vara utan allt utom maten för egen del framåt mars, april, maj om bara min unge har en dator som fungerar därhemma. En länk ut ur bubblan, så att i alla fall en av oss kan få ingå i ett fungerande sammanhang med skolan, på fritiden, med kompisar och bekanta, med halvsystrarna som bor tjugo mil bort och som hon kontaktar via Facebook och med tillgång till allt de har tillgång till via dator och internet. Och med de livsvillkor jag har, så kan jag inte tillgodose hennes behov om jag inte bokstavligt talat avstår från allt jag behöver själv, och om någon socialassistent läser det här och vill göra en anmälan för att jag är en dålig förälder som inte värnar om mig själv för att orka med i längden, then so be it. Det finns värre öden. Som att bli uthängd på flashback, till exempel.
Så går det när man sticker ut hakan.

Och vem vet, än är det inte många som har hittat min blogg, just nu kan jag nog skriva vad som helst här inne och ingen kommer kanske ge mig verbalt smörj riktigt än, men det kanske kommer? För Alexandra är det tungt. Nästan alla vet hur hon ser ut och var hon bor. Hon syns när hon går på IKEA och köper gardiner, och när hon skriver om plaskdammen av plast som en "pool", som hon dessutom har mage att vilja rengöra fast hon har fibromyalgi och inte kan arbeta, är hon ett tacksamt stillastående villebråd för vem som helst att ge sig på. Bambi på is, ungefär. Själv sitter jag än så länge osedd vid datorn, och behöver inte bli skärskådad varje gång jag går ut. Jag kommer kanske rentav att gå till Systembolaget längre fram i år, och skriva om det här på bloggen också, bara för att det är en bit av det jag försöker få till ett normalt liv. Eller vad jag tror är ett normalt liv. Jag kanske köper en dator till dottern, eller kläder till mig själv om jag kan. Jag kanske åker till IKEA också nån gång, bara för att handla onödiga gardiner, under det här året jag lovat mig själv att skildra livet i Fattigland.