Röster ur mörkret. Det moderata oförståndets makt, eller kanske inte

Ämnet för onsdagsbloggarna från Fattiga Riddares forum var bestämt. Vi skulle skriva om delgivningsmän idag, ett ganska hett ämne i skuldsattas krets eftersom vi ibland har dem efter oss. Som om vi inte var medvetna om våra skulder, som om vi inte redan kände oss jagade, som om vi egentligen voro litet lätt utvecklingsstörda och behövde hjälp att konfrontera den kalla verkligheten, att vi måste betala våra skulder. Men jag var dum nog att läsa nyheterna direkt på morgonen, så mina planer ändrades. Förlåt, men ni får ta mig med fel och brister. Jag tänker skriva om Gunnar Axén och det moderata avgrundsmörkret.

Tillsammans med Helena Rivière skrev Axén nyligen i Aftonbladet ett svar på fibromyalgisjuka Alexandra Johanssons "Vill du ha mitt utförsäkrade liv", som är en av decenniets hittills viktigaste samhällsartiklar. Alexandra gav en rak och personlig konsekvensbeskrivning av en systemförändring. En dokumentation av det känslomässiga, sociala och ekonomiska kaos som hon som sjuk hamnade i, då hennes sjukskrivning helt sonika togs bort vid årsskiftet fast sjukdomen hon lider av är kvar. Hon är inte ensam: 15 000 sjuka "avslutades" samtidigt vid Försäkringskassan och hänvisades till Arbetsförmedlingen för sin försörjning, trots att de inte på något sätt blivit friska över en natt. Otryggheten hos de berörda sjuka var och är fortfarande enorm, inte bara för att man från myndighetshåll nästan helt låtit bli att kommunicera kring innebörden av förändringen, utan också för att just bristen på information har öppnat såsom en avgrund i den svenska samhällsdebatten. Syftet med reformerna är inte att straffa sjuka, säger ett par moderata ledare. "Syftet med reformerna är att ta tillvara arbetsviljan hos de personer som år efter år aldrig ens fått frågan om de kan eller vill arbeta".
Det låter bra, men det är ett budskap som fallit platt till marken. Ingen verkar ha hört eller förstått, ingen talar om det. För plötsligt kommer också röster från mörkret, som har ett annat och mycket obehagligt budskap, och dessa har slagit igenom mycket hårdare i såväl media som ute i fikarummen på företagen, på gatan, i foajén till Arbetsförmedlingen och i Försäkringskassans och Socialtjänstens väntrum.
-Nu gör vi oss av med belastningarna. Var och en ska bära sin egen vikt. Vill de ha mat, får de arbeta för det.
Är det så, Gunnar? Är det vad du egentligen menar när du svarar föraktfullt och nedlåtande på Alexandras öppna beskrivning av en iskall verklighet, som skulle vara svår att hantera även för en fullt frisk? För den uppfattningen etablerade du redan i rubriken på ditt och Rivières svar. Pennan är skarpare än svärdet, inte sant?

M:"Sjuka" Alexandra vill inte försörja sig själv.

M: Partiet talar. Inte Axén och Rivière, utan regeringsmakten genom Axén och Rivière.
"Sjuka" Alexandra Inom hartassar, för det vet inte Alexandra vad ordet sjuk innebär. Hon äger inte rätten att använda det ordet om sig själv, och det ska hon misstänkliggöras för.

vill inte försörja sig själv

och där har vi kärnan i det moderata förhållningssättet till ett samhällsproblem som vi alla berörs av. Det vill säga, några av oss är svaga, antingen från födseln eller under en begränsad period i livet, på grund av sjukdom eller olycksfall, och behöver då få hjälp av oss starka för att överleva. I min värld handlar det inte om "vill inte försörja sig själv", det handlar om "kan inte försörja sig själv", men med den retoriska grepp som Moderaterna Axén och Rivière använder blir frågan en icke-fråga, och Alexandra definieras slutgiltigt som en samhällsbelastning. Sjuka är fuskare och snyltgäster som inte vill försörja sig själva, och nu tar Moderaterna, de sanna ansvarstagarna, fram den stora kniven och skär loss dem ifrån samhällskroppen en gång för alla, ser till att Försäkringskassan avslutar sitt engagemang för deras försörjning och tvingar dem ut i kylan för att frysas ihjäl.

Det är maktspråk, det kommer ifrån hjärtat, och det är en etablerad uppfattning som dock inte fått uttryckas offentligt tidigare, för var och en av oss har ju fått lära sig att det är fult att gå över lik för att komma fram. Politiskt inkorrekt. Var och en av oss är ju skolad med att man i ett civiliserat och demokratiskt samhälle hjälper de svagare, eller enligt de kristna värderingar jag själv uppfostrades med: de starkare ska bära de svagare. Herren ger dig inte mer än du kan bära, och det gäller bekymmer såväl som glädjeämnen, det är vad jag vet, ända in i hjärtat. Och vad händer nu år 2010, då en av våra folkvalda, därtill en man som fått förtroendeposter av regeringspartiet, öppet ger uttryck för en annan uppfattning?

Gunnar Axén har offentligt och som företrädare för Moderaterna legitimerat föraktet för de svaga. Han har slagit fast att det handlar om att de sjuka inte VILL försörja sig själva, och därmed är frågan på bordet och helt fri. Vårt förakt för svaga är ingen nyhet, jag skulle snarare vilja säga att det kommer uppjäsande ur sprickor i marken med jämna mellanrum, i stunder då till exempel samhällsekonomin är ansträngd och man känner behov av att hitta onödiga belastningar på plånboken för att kunna prioritera bort dem. Så gör vi alla till mans: jag har dåligt med pengar hemma och köper inget onödigt, och det är ett naturligt och ansvarsfullt tänkande för att familjen ska överleva. Men jag ställer inte en familjemedlem utan försörjning för att hon, i detta fallet katten eller min fjortonåriga dotter, blir sjuk. Jag hotar inte ens med det, och jag älskar dem båda för mycket för att inte vara tydlig med mitt försörjningsansvar och att de alltid kommer få vad de behöver av mig, så långt det över huvud taget är möjligt. Gunnar Axén gör tvärt om, och han uppmuntrar mörka krafter när han lyfter fram "sanningen" i media, att de sjuka inte vill försörja sig själva.

Så varför kommer detta upp idag? Varför skriver jag om eländet, det borde väl vara bättre att tiga ihjäl det om jag nu är så illa berörd av det?

Gunnar Axén har i partikretsar fått oerhört stöd för sitt stora mod när han säger det som är "sant", att sjuka inte vill försörja sig själva. Man hyllar honom med att göra "vågen" när han ska tala om sjukförsäkringsfrågor inför partikamraterna.

Igen: Moderata politiker hyllar Gunnar Axén genom att göra "vågen" för att han talat ut och sagt det som alla moderater redan vet, att "sjuka" inte vill försörja sig själva.

Röster ur mörkret säger att den starkes rätt råder. Sverige av år 2010 är att äta eller ätas, och det finns inget som heter "kan inte försörja sig" det finns bara "vill inte försörja sig". Vill du inte arbeta, får du ingen mat. Det jag måste fråga är enkelt men angeläget: Käre Gunnar, det vore mer rakryggat av dig att öppet propagera för lägerförvaring av "arbetsskygga", med samhällssubventionerad dödshjälp för de lataste. Är du verkligen moderat, Gunnar Axén? Är de som gjorde vågen för dig och dina åsikter verkligen moderater? Eller har trettiotalets tyska Nazistparti återuppstått och infiltrerat det svenska Moderata arbetarpartiet? Alternativet är betydligt enklare: i det moderata arbetarepartiet har smugit sig in medlemmar som i grunden inte är moderater, utan nazister. Gunnar Axén har, fullt medvetetet eller på grund av fullständig oförmåga att förstå de sociala spelreglerna, på ett sätt som i det närmaste är ett autistiskt agerande, uttryckt ett förakt för svaghet som hittills är oöverträffat i svensk politisk debatt. Medlemmar i det moderata partiet har hyllat Gunnar Axén för detta, genom att göra vågen inför ett tal Axén skulle hålla i Upplands Väsby i början av februari. Är det moderat oförstånd, eller är det moderat valtaktik?

Ikväll är det jag som ber, på knä i min ensamhet med Herren. Jag ska be om att Gunnar Axén och hans svans av vågen-görare inte får sitta i riksdagen efter valet i september, och jag ska be för att det Moderata partiet gör upp med sig självt i frågan om hur man ska se på samhällets svagaste. Om jag har tur, hör Herren bön.