Små och stora brott

Dagens Nyheter är duktiga på rubriksättning. Små och stora brott: rubriken syftar på rabaldret kring Moderaternas medlemsraggning, och hur en betald medlemsavgift kan påverka placeringen på vallistorna för enskilda kandidater. Valfusk, naturligtvis, och nu följer avgångarna. Aftonbladet hakar på i drevet, publicerar en utmärkt artikel av Carl Schlyter (MP), mycket bra.

Men precis som DN påpekar, passar skandalen kring valfusket ganska bra in i mediabruset för tillfället, ur ett rent moderat perspektiv. Så bra att jag personligen undrar om de medvetet har väntat med att släppa bomben om valfusket, för att koordinera detta med Beatrice Asks senaste stora uppgift, att neka till transparens kring de moderata valbidragen. För så går det till i verkligheten, de företag och organisationer som vill och kan skänker stora summor pengar till de politiska partierna, framförallt inför ett valår, i syfte att försäkra sig om att "rätt" parti hamnar vid makten. Läs: det går att köpa sig politiskt inflytande, om man bara har pengar nog.

I Sverige har vi, precis som i många andra länder inom EU, ett ganska stort antal företag som har kapacitet att donera medel till partier som kan driva för företagen förmånliga frågor. I Sverige har vi däremot, till skillnad från många andra länder inom EU, ingen som helst insyn i vilka företag som skänker hur mycket pengar till vilket parti för att kunna påverka tillexempel lagstiftningen gällande vad som berör vilka då?

Nu citerar jag ur DN:

'Europarådets antikorruptionsgrupp (GRECO) har kritiserat Sverige. Det har även den internationella antikorruptionsorganisationen Transparency International. Så frågan är: Varför lyssnar inte den svenska regeringen? Eller mer specifikt: Vad har Moderaterna emot ”öppna och transparenta processer”?'

Samtidigt som valfuskskandalen brakade loss, och medias och mediakonsumenternas blickar riktades stint mot de enskilda moderater som köpt sig röster för att komma upp sig individuellt, passade Beatrice Ask på att sätta ner foten mot alla krav på att moderaterna ska redovisa vilka företag som betalar vad för att gynna det parti som är berett att driva deras frågor.

Är det bara jag som tycker att partidonationerna är ett allvarligare demokratiproblem än att enskilda moderater, eller andra politiker för den delen, betalar medlemsavgiften till partiet åt andra människor för att få fler personröster och kunna avancera karriärmässigt?

Är det bara jag som ser att jag som väljare och konsument, i det här fallet en överskuldsatt väljare och konsument, inte kan konkurrera med banker och kreditinstitut när det gäller betalning för att politikerna ska driva de frågor som styr min existens?

Om man vill översätta mina tankar från det svenska språket till Insolvensianska:
vi överskuldsatta kommer aldrig att få veta vilka banker som betalade moderaterna för att stoppa den nya lagförslaget om en kortare skuldsaneringstid. Vi kommer aldrig att på laglig väg kunna få ihop sådana summor att vi kan betala för en bättre lagstiftning, så att vi kan få våra liv tillbaka. Nu är det dags att vi rånar en bank, eller kanske flera?

Pingat på Intressant och Twingly.

Läs även andra bloggares åsikter om Beatrice Ask, Moderater, Demokrati, pengar, skuldsanering, utanförskap