Mannan går på krogen...

...och blir uppvaktad av en man som är i ett helt annan värld än hon.

Plats: utanför entren, i rökrutan.
Tid: 22.42
Position: en upprättstående, en som står och svajar.

Han: Amen stick då!!! (upprört, riktat emot piketbussen som står parkerad på andra sidan gatan)
Hon: ...men det är väl inget att vara arg på, de ska ju snart åka.
Han: ...men de håller koll på mig, vettu. Jag ska inte göra nåt, men de har koll på mig.
Hon: Njae va, de stannade ju där för att suga in den där unga killen som gjort nåt, så det har nog inget med dig att göra.
Han: Jomen de håller koll på mig nu, vettu... det är den där jävla (lokaltidningens namn)s fel, de skriver en massa skit...
Hon: Åh... som vaddå?
Han: Jooo, men de skriver att jag har utpressat och misshandlat nån, men du vet, det har jag inte, och nu står de (poliser) där och håller koll på mig. Men se (han drar upp jackärmen och visar sår på handleden) det där är från när jag höll på med båten, jag håller inte på med sånt... (vänder sig igen emot piketbussen och blänger på polismännen)
Hon: jamen de åker nog snart, de har ju tagit en kille och han ska väl med ner till Polishuset nu... det är en massa fulla ungar ute ikväll, och det är väl bättre att han får åka med dem än att han är kvar på stan och åker på stryk eller nåt?
Han: Joo, de´klart... var det Mannan du hette?

Inre frid

Ännu en kväll går över i höstnatt, och i det Mannanska hemmet har febril aktivitet i köket bytts ut mot koma framför datorn. Har precis ställt en stor tvålitersburk med farmors lingonsylt med äpple på avsvalning i fönstersmygen: imorrn bitti är den kall nog att sättas in i kylen. Där får den trängas med hemkokt svartvinbärssaft, morotsmarmelad, drottningsylt, en stor burk romtopf och så småningom en laddning slånbärsgin och rönnbärsgelé, när väl frosten näpsat den värsta syran i bären. Det har i all bedrövelse funnits tid att vara utomhus i sommar, och med tillgång till ett par alldeles övergivna villaträdgårdar har jag plockat på mig lite av vart att njuta av när det börjar blåsa snålt till vintern. Frysen är fylld av kantareller och blåbär och jag har kunnat lämpa över några liter hit eller dit på vänner och bekanta som inte själva är helt terränggående. Ur det perspektivet är livet gott att leva.

Allt handlar inte bara om pengar när man mäter sin livskvalitet. För mina föräldrar var det viktigt att kunna styra sin egen tid på samma gång som de följde naturen under året: de var lantbrukare och planterade antagligen ganska mycket av sin filosofi kring vad jorden ger i mig och mina bröder. En bror blev jägare, den andre fiskare, och jag travar i skogen som far fast utan gevär på axeln, för en jägarexamen är fortfarande utom räckhåll. Jag har lärt mig från grunden att ta vara på det som finns, vare sig det handlar om arbete eller mindre synliga, idag mindre vanliga sätt att ta vara på resurserna. Jag är ensam i bekantskapskretsen om att laga det mesta av min mat från grunden, och att kunna hämta en stor del av råvarorna från naturen. För mig är det livskvalitet att kunna välja själv vad jag stoppar i mig, och frihet att kunna välja bort många av de varor som säljs i butikerna, sprängfyllda av konserveringsmedel och färgämnen. Visst, det har funnits ekonomiska skäl också, kanske var det början till alltihop att det inte fanns pengar att köpa färdigt för, men när man under många år har plockat sina lingon själv känns det inte som ett alternativ att gå tillbaka till butikernas gelatinsmörja för femton kronor burken. Då lägger jag hellre en stund extra på att plocka, rensa, koka in och förpacka inför vintern, och så sparar jag lite sommar till en kallare stund.

Förra helgen fick jag tillfälle att röra mig i en skog som författaren Sven Wernström skildrat i sin Trälsvit. Där stod tvåhundraåriga tallar på vakt kring stigarna, där fanns ett lugn som ganska snabbt smittade av sig på mig. Det är märkligt hur mycket omgivningen kan påverka sinnet - efter en stund kan man släppa alla tankar på vardagsproblemen och njuta av att bara vara. Vissa behöver åka till Rio ett par veckor för att kunna slappna av, andra sitter på motorcykeln mil efter mil till dess stressen runnit bort. För mig räcker det med en korg, en kniv och en kaffetermos, och så hamnar jag ganska snart i det där märkliga tillståndet av inre frid, där jag glömmer bort vad klockan är och att det är otäckt med ormar och fästingar. Under den utfärden hittade jag Svart Trumpetsvamp i mängder bland hassel och ek, och jag skriver med doften av torkande svamp i nosen: de blir en alldeles utmärkt soppa i januari. Så långt fram vågar jag se idag, och så långt fram i tiden kan jag planera just nu. Det känns som om jag kommer kunna känna frid då också.

KFM 100720: "8 av 10 får skuldsanering"

Pressmeddelande ifrån KFM idag. Så vet man att inte riktigt hela landet har semester:

"8 av 10 får skuldsanering

En ny undersökning från Kronofogden visar att de allra flesta som söker skuldsanering, nästan 8 av 10, får sin ansökan om skuldsanering beviljad. Vi ser också att i de allra flesta skuldsaneringarna, nästan i 7 av 10, får fordringsägarna tillbaka en del av sina pengar.
– Det är positivt att vi ser att en skuldsanering får verkliga effekter för de skuldsatta, deras långivare och samhället i stort, säger Anna-Carin Gustafsson Åström, chef på Kronofogdens skuldsaneringsverksamhet. En skuldsanering kan alltså leda till en vinna-vinna situation för alla inblandade. Genom en skuldsanering kan vi på Kronofogden bidra till att återställa balansen mellan långivare och låntagare i samhället.
– Det är utomordentligt viktigt att det finns en väl fungerande och lagreglerad möjlighet till skuldnedskrivning för överskuldsatta gäldenärer. Gäldenären kan komma ur sin omöjliga situation och borgenärerna kan få en viss utdelning på sina fordringar. Skuldsaneringslagen fungerar dessutom som riktmärke för hundratusentals frivilliga avbetalningsplaner mellan borgenärer och gäldenärer. En förbättrad skuldsaneringslag från årsskiftet kommer också sannolikt att leda till fler lyckade skuldsaneringar, säger advokat Claes Månsson, ordförande i branschorganisationen Svensk Inkasso som företräder inkassobranschen och bland annat tillvaratar borgenärernas intressen i skuldsaneringsfrågor.

Tiden av lågkonjunktur har nu fått tydlig effekt på antalet ansökningar om skuldsanering. Under de tre senaste åren har antalet ansökningar varit relativt konstant, men under det första halvåret 2010 har vi sett en kraftig ökning. Hittills har nästan 4 200 ansökningar kommit in. Det är en ökning med 25 procent jämfört med motsvarande period 2009. Om det fortsätter så här kommer det ha slagits rekord i antal ansökningar när året är slut. Kronofogdens prognos visar på över 8 000 ansökningar för hela året. De senaste åren har siffran legat på mellan 6 500 – 7 000 ansökningar.

– Jag är inte förvånad över utvecklingen. Det finns ingenting i omvärlden som tyder på att en avmattning kommer att ske. Det finns fortfarande många som har behov av en skuldsanering, men som av olika skäl inte har sökt, säger Anna-Carin Gustafsson Åström. Kanske är det så att många skuldsatta förstått att kraven för att få skuldsanering inte är oöverstigliga."

Det jag skulle vilja veta, är vilka "förbättringar" Svensk Inkassos Claes Månsson talar om. Är det månne det urvattnade "förslaget" vi fick ta del av i april, med marginella förändringar främst i syfte att även inkludera småföretagare i målgruppen som karlen syftar på? Eller har han drabbats av solsting?

Och så det förbannade ordet "balans" igen. Använt om relationen mellan dem som lever i skuld och dem som kan kräva in skulden, till priset av att umgängesbarn inte får kosta en krona. Inte ens till mat. Barnet emot kapitalet. Vilken balans då?

Och samtidigt kommer färsk statistik från KFM om det ökade antalet vräkningar under de senaste sex månaderna, upp fyra procent and still counting... Kan det finnas en relation mellan antalet människor som sitter fast i skuldfällan utan chans att ta sig därifrån på grund av våra stelbenta regelverk kring skuldsanering, familjer som betalar avskyvärda räntor till inkassoföretagen utan att någonsin kunna bli skuldfria, och det växande antal människor som inte kan betala sitt boende? Finns det någon relation där? Finns det någon statistik på det? Troligen inte, troligen aldrig på ti´n....




Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om skuldsanering 3 år överskuldsättning, social exklusion, barnfattigdom, livskvalitet, vräkningar, inkassobolag

Många dör efter skuldsanering. DN 100623

Så går drevet igen. DN publicerar en artikel om överdödlighet bland svenskar som genomgått skuldsanering, baserat på en undersökning som beställts av Konsumentverket. Utdrag ur artikeln:

"Den som gått igenom skuldsanering löper 33 gånger högre risk att dö än befolkningen i stort, visar en hittills opublicerad forskarrapport.

Det är Konsumentverket som beställt studien där forskarna följt upp de 1.116 skuldöversatta personer som beviljades skuldsanering 2003 och jämfört med folkbokföringsregistret.

Det uppseendeväckande resultat visar att 15 procent, eller 167 personer, 106 män och 61 kvinnor, hade avlidit fram till maj i år. Det innebär att gruppen har 33 gånger högre dödlighet än befolkningen i stort.

(---)

– Det finns en motsvarande studie i Norge och där är dödligheten bara 6 procent. Den enda tänkbara förklaringen är att de skuldsatta i Norge har högre marginaler, linjerna är helt enkelt lite mjukare jämfört med Sverige. Kanske kan det bidra till att folk där har råd att köpa mediciner och gå till läkaren, säger en källa som läst rapporten."

...och genast är det fritt fram att vräka ur sig vad som helst i frågan. Går det någon på Stureplan med ett plakat på magen och gapar
"-Pissa på en överkuldsaaaatt - graaatiiiiiis - läs DN och kommenteeeera - pissa på en överskuldsaaatt...."

För det verkar ju vara precis fritt fram att skriva vad som helst i kommentarsfältet?

Ett par exempel, kanske inte utformade av den del av befolkningen jag vill ha med att göra:

"Hmm, formodligen har skuldsaneringen inget med livslangden att gora. Snarare ar det nog sa att personer som rakar ut for skuldsanering ocksa lever de icke-ekonomiska delarna av sitt liv pa ett omdomeslost satt vilket i sa fall forklarar den okade dodligheten... DN: varfor gor ni sa dalig undersokande journalistik? Suck!"
(signaturen Ekonomen)


"Insatserna för skuldsanering kan istället användas till upplysningsarbete för att istället undvika skuldsaneringför de som lider av ekonomiskt vanvett. . Skuldsanering ses dessutom som ett lockande alternativ som till och med uppmuntrar både svagbegåvade och cyniker till dålig betalningsmoral. Före skuldsaneringens införande hade folk i allmänhet bättre betalningsmoral. Lägg ned!"
(signaturen Fattig)

Om någon därute fortfarande undrar varför vi överskuldsatta är så dåliga på att tala offentligt om hur vi har det, och varför vi inte vill låta omgivningen veta att vi har skulder.... gå hem och lägg dig och tänk en stund. Såhär blir vi bemötta. Ofta. På jobbet, på lekplatsen där vi är med våra barn, på bussen och i matbutiken. Överskuldsatt och andra klassens människa är tydligen samma sak. Eller?



Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om forskning, kronofogden, hälsa, livskvalitet, social exklusion, skuldsanering 3 år överskuldsättning, utanförskap,

Bättre begagnad Manna

Man jobbar deltid just nu. Inte bara för att vi har sedvanlig sommartorka på beställningsfronten, utan mest för att spara pengar åt företaget. Det är lite trist, för det innebär att julilönen blir liten, och det jag får i augusti är ju en tolvprocentig semesterersättning som bygger på det lilla jag kunnat ta ut under föregående semesterår, från första april -09 till sista mars i år, och det blir ju...också lite. Men fördelen är att jag får mer tid för mig själv, eller snarare mer tid att försöka fixa alla småproblem man lagt åt sidan under säsongen. Så just för tillfället är jag en bättre begagnad Manna.

Vissa saker kostar bara arbetet. Dammsugaren, tillexempel, var ju trasig och behövde lagas - och lagad blev den, med en hel rulle eltejp så att dammsugarmunstycket faktiskt sitter fast på röret igen. Det är bra! Andra grejer kostar mer: jag måste ordna en insättning på lilla Mannans nya klasskonto, där de andra eleverna redan har satt in pengar till en kommande skolresa (eller vad man nu ska ha slantarna till). Hundra kronor per termin i högstadiet - det är bara att lägga upp pengarna och välja bort något annat man hade velat köpa. Jag har även hunnit besöka det stora småländska möbelvaruhuset och handlat på mig några tallrikar, så nu slipper jag diska så ofta. Fem flata tallrikar är för lite, det bara är så. Cykeln fick jag ju hjälp med att laga, och jag har gjort det oerhörda och lyckats ragga upp en pytteliten mikrovågsugn för bara fyrahundra, så nu kan vi ta vara på matrester igen utan att behöva kosta på en uppvärmning i vanliga ugnen. Men sen kom det dyra bekymret, jag behöver kläder!

När jag inte haft pengar på ett år eller så, har det naturligtvis inte blivit några klädköp att tala om. Det gör inget, för jag har inte särskilt ont av det, och jag sliter gärna på mina gamla grejer till dess de bara duger att ha ute i skogen. Men när man passerat en viss gräns för vad man tar på sig på jobbet, när BH:n inte håller upp Humle och Dumle längre för att resåren är för slapp, när jeansen är för fransiga nertill eller får o-moderiktiga lufthål i aktern och deodorantfläckarna blir för fula på blusar och toppar, då är det svårt att göra sig representativ längre. Och att gå till butik och handla blir för dyrt, så här har det botaniserats friskt på secondhandladorna de senaste två veckorna. Och jag har lyckats riktigt bra, tycker jag.

Vad sägs om två par hela och nästan moderiktiga jeans för 390 kronor tillsammans? Två toppar och en lång tunika för 210 kronor? Ganska bra, eller hur, och när jag sen hittade ett par riktigt lusiga slitna jeans för femtiolappen i en fyndlåda slapp jag klippa av benen på något av mina hela par för att få shorts, och det var värt en peng. Just byxor är svårt att hitta bättre begagnade under vinterhalvåret när "alla" ska ha, men nu mitt i sommaren är det bättre chans att man hittar något. Det gäller att tänka utanför säsong, att köpa vinterkläder precis när första vårsolen tittar fram på himlen, och sommarkläderna mot slutet av juli när de flesta andra redan tittar efter höstens nyheter i affärerna. Samma sak är det med skor, om man bara kan vänta med att sätta på sig dem är det bästa läget att köpa vinterskor i slutet av februari när vårnyheterna är på väg att ta över hyllorna. För dem som inte kan vänta med att bära dem, för att de inte har några andra skor, finns det naturligtvis inget att välja på. Det är så man identifierar de allra fattigaste, i alla fall här i Mellanstad: man ställer sig på någon genomfartsled i miljonprogramsområdet och tittar på de förbipasserande, och varje gång man ser någon som bär vinterskor i juni eller somriga tygskor i januari vet man, att där går en som verkligen inte har annat att ta på sig. Det tecknet är lika säkert som ett brännmärke i pannan, "FATTIG".

Jag vet inte hur mycket jag egentligen kånkat hem från de kristna organisationernas loppisar och secondhandbutiker under årens lopp, men det har blivit en hel del. I mitt vardagsrum finns också saker jag kunnat köpa nytt, jag har en billig bokhylla, soffbordet köpte jag nytt liksom fåtöljerna - och så tjocktv:n förstås, för den kostade nästan gratis när platt-tv kom till Mellanstad. Men det mesta i mitt hem är mer eller mindre använt av andra innan jag fått hem det, och det får duga åt oss. Man kan inte definiera sig själv efter vilka prylar man har, men jag önskar ju ibland att livet vore enklare, framförallt när det gäller just pengar och konsumtion. Det skulle vara bra att inte alltid vara hänvisad till det billigaste alternativet, och kunna köpa kvalitetsgrejer som håller längre än det jag kan köpa nu. Det skulle också vara bra om det inte fanns några "trendsättare" som med jämna mellanrum påstår att det är "inne" att köpa begagnat, för då kanske de stora secondhandkedjorna kunde låta bli att höja priserna med hänvisning till "hippfaktorn". Och så skulle det vara väldigt bra om man slapp springa på folk man känner i dessa butiker, så man slipper dyka in bakom första bästa klädställ och stå där och trycka alldeles kallsvettig till dess folk har gått förbi, bara för att man tycker det är pinsamt att en f.d. affärskontakt ska få veta att man fyller på garderoben på Halvsunkiga Evighetsloppmarknaden AB.

Å andra sidan, vad gjorde han själv där då?

Ung, fattig och skuldsatt?

I söndags kom nyheten från SVT:s Rapport om att fler unga har skulder hos Kronofogden. Idag kommer en del av förklaringen: Aftonbladet publicerar idag artikeln Fler unga är fattiga, byggd på en rapport ifrån Ungdomsstyrelsen.

"Andelen unga med en inkomst under 60 procent av medianinkomsten har närapå fördubblats sedan 2001"

slår man fast. Dagens Nyheter tar upp samma ämne, bara något tydligare:

"I fjol hade en av fem (22 procent) i åldersgruppen 20—29 år låg ekonomisk standard, det vill säga en disponibel inkomst på mindre än 60 procent av medianinkomsten.

År 2001 var andelen betydligt lägre, tolv procent."

Jämför detta med statistiken ifrån Kronofogdemyndigheten, gällande antalet ansökningar om betalningsförelägganden för personer i åldrarna 18 till 25 år:


2006: 104 468
2007: 124 560
2008: 130 593
2009: 157 438

Sätt detta i relation till resultatet av professor Tapio Salonens kartläggning vid institutionen för socialt arbete i Växjö:

300 000 av dem som står utan jobb finns inte med i a-kassesystemet. 80 procent av de som är unga och arbetslösa saknar a-kassa.

Så, igen då: kan man verkligen utbilda bort den stora andel unga som hamnar hos Kronofogden varje år, eller måste man se till att de har pengar att betala med innan de kan betala för sig?


Ulrika Ring, Fattiga Riddare Stockholm, om samma ämne idag.


Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om arbetslös, ekonomiska svårigheter, Fattiga riddare, konsumera, kronofogden, livskvalitet, hälsa, ungdom

Lelle tussen...

Såhär ser hon ut, den lilla skrållan som ska flytta hem till oss om några veckor för att hålla Kisse sällskap. Vi fick kortet ifrån hennes mammas ägare för några dagar sedan, och så har två förälskade Mannor suttit framför datorn och suckat och trängtat en stund nästan varje kväll...





Och sen om ett halvår kommer jag blogga här om hur jobbigt det är med små katter som jamar och vill leka på nätterna, om hur dyrt det är hos veterinären och om hur svårt det är att få något gjort när någon vill sitta på ens knä hela tiden, och då får ni stå ut med det och tänka att jag antagligen lever litet längre om jag får gnälla av mig ibland, och att det nog inte är så allvarligt. Är hon inte söt?

Årets första sommarkväll

Skuldsättningen hotar folkhälsan - SVD 100406

Snabb kommentar ifrån en överskuldsatt: återigen är det SVD som tar täten och lyfter välfärdsfrågorna! Idag publicerar de artikeln "Skuldsättningen hotar folkhälsan" av ordföranden i socialutskottet Kenneth Johansson (C) tillsammans med professor Lennart Levi och docent Richard Ahlström. De viktigaste citaten:

"Allt fler hamnar i skuldfällan. Överskuldsättningen håller på att utvecklas till ett gigantiskt folkhälsoproblem. Hundratusentals barn växer upp under knappa förhållanden och hundratusentals vuxna ådrar sig psykisk ohälsa. Vi vill att färre ska fastna i skulder och fler ska bli skuldfria. För att åstadkomma detta måste vi jobba både förebyggande och återställande inom skolan, Kronofogdemyndigheten och vården."

Tack till herrar Johansson, Levi och Ahlström för väl utfört arbete. Ni kommer, ni ser att det är ett folkhälsoproblem som inte bara berör den som sitter med betalningsanmärkningar, och ni segrar när ni klart och tydligt talar om det som annars bara de mycket väl insatta vet:

att skattebetalarna varje år tvingas lägga ut mellan 30 och 50 MILJARDER kronor för oss överskuldsatta varje år. Pengar som skulle gått till skolan, och till pensionärerna som nu har det tuffare än någonsin med höga kostnader och sänkta pensioner. Pengar som kunde gått till att korta vårdköerna, och skapa arbetsmarknadsåtgärder för alla som nu håller på att slås ut ifrån arbetsmarknaden, framförallt ungdomar som tvingas in i studielånsfällan för att kunna försörja sig.

"Samhällskostnaderna för skuldsättningen är enorma. Enligt Kronofogdemyndigheten leder överskuldsättningen till kostnader för sjukvård och produktionsbortfall på mellan 30 och 50 miljarder kronor per år. Man kan här tala om ett stort, svart hål i svensk ekonomi. Det allra största problemet är dock det mänskliga lidande och de tragedier som följer i överskuldsättningens spår. De undersökningar som har gjorts visar att den psykiska ohälsan är betydligt högre bland dem som har stora skulder."

Jag vet. Jag har själv varit hos läkare idag, för jag lider av att bara få sova mellan fyra och fem timmar varje natt, och nu har jag fått utskrivet en tablett som "ska hjälpa mig att somna". Vid en närmare kontroll i FASS framgår att den även är ångestdämpande. Tack för det, landstinget, vi ska se om det hjälper när jag nu tackade nej till vanliga sömntabletter.

Varför man tackar nej till sömntabletter?

Jaa.. prova att leva som överskuldsatt några år, så inser du såsmåningom att man måste se till att inte ha tillgång till de enkla utvägarna, ifall dina sista försvar rasar samman.

Det handlar inte om att leva. Det handlar om att överleva. I det ämnet är jag expert.






Pingat på intressant.se och Twingly.com

Läs även andra bloggares åsikter om docent Richard Ahlström, Fattiga riddare, hälsa, livskvalitet, skuldsanering 3 år överskuldsättning, sömnstörningar, utanförskap, utsatthet, utslagning,

Mitt älskade toapapper. "Frihet kostar pengar", till Kent Persson (m) och replik till Eva Hillén Ahlström (s).

Kent Persson vill debattera. Vågar han det, han som är moderat, eller tänker han kasta ur sig något vasst uttalande och sedan springa och gömma sig?

Jag läser Eva Hillén Ahlströms blogginlägg "Frihet kostar pengar". Hon är socialarbetare och ser från sin front hur rörelsefriheten för människor med ekonomiska problem skärs ner till ett ingenting. Jag tänkte komplettera med den ensamstående förälderns perspektiv på samma fråga, frihet i relation till pengar, med fokus på toapapper. Kan man blogga om toapapper? Egentligen är toapappret sekundärt, en symbol. Det handlar i grunden om konsumtion, om möjligheten att konsumera och möjligheten att i någon mån kunna välja vad man konsumerar.

Swedbank lider av ett ganska skamfilat rykte efter allt för vådliga eskapader i Baltikum, men nu ska de för första gången på flera år få en, säger en enda, poäng av mig. Deras institut för privatekonomi slår idag fast att ensamma föräldrar inte har hängt med ekonomiskt under de senaste femton åren. Nähä?

DN, E24, Aftonbladet

"Underhållsstödet, barnbidraget och bostadsbidraget har inte hängt med inflationen. Därför är de ensamstående föräldrarna de senaste 15 årens förlorare. Det rör sig om flera tusenlappar i månaden" (Aftonbladet)

"Trebarnsfamiljen med två sammanboende föräldrar har exempelvis dragit ifrån med 7 000 kronor i månaden jämfört med den ensamstående föräldern." (DN)

Hur kommer det sig att en bank med sina enorma resurser behöver så lång tid på sig att slå fast det som vi ensamstående mammor i mitt trapphus visste för nästan nio år sedan, att pengarna inte räcker till oavsett dessa bidrag man var och fortfarande är så väldigt beroende av?

Barnbidrag, underhållsbidrag, bostadsbidrag. Socialbidrag. A-kassa. Sjukbidrag. Pension.

Kanske är vi ett bidragsberoende folk, men

må den som är utan synd kasta den första stenen.

Visa mig den höginkomsttagare som nekar till att ta emot barnbidrag? Eller den höginkomsttagare som nekar till att göra avdrag för sin piga, bara för att man har råd ändå?

Jag minns när jag och lilla Mannan var på väg upp till vår lägenhet på fjärde plan, och mötte I. från trean som stod och pratade med E. från tvåan. Tre ensamstående morsor i slitna kläder med hemklippt hår, tre snoriga hemklippta ungar, två droppande soppåsar och en otymplig bal toapapper inklämd under min arm på väg hem ifrån storköpet. Och så det igenkännande flinet från de två andra kvinnorna när jag kom klivande upp för trappstegen, genomsvettig men triumferande glad med mitt toapappersfynd.
-Jaså, jaa, då vet man vart man ska ringa på nästa gång det tar slut då, sa de, och skämtsamt eller inte var E:s dotter emellanåt tvungen att gå upp till oss på fyran och ringa på dörren, för mamma pluggade och studielån ger ingen stabil konsumtionsnivå. Ibland var det toapapper, ibland var det mjölk. Toapappret var på sitt sätt roligast, för det var en ganska känslig och därtill gravallvarlig sexåring som ringde på och ville låna.
- Mamma glömde köpa nu igen, sa tösen och tyckte nog att jag skulle skynda mig, för det var så hon stod och steppade litetgrann där i dörren medan jag grävde rätt på en rulle åt henne. Sen tog hon trapporna ner till sin mamma i två snabba skutt, för det var alltid bråttom. Och jag glömmer nog aldrig när jag mötte E. i trappan och hon berättade att hon hittat en halv rulle toapapper inklämd bakom elementet i badrummet när hon städade. Där hade hennes dotter gömt undan, att ha i nödfall om nu mamma även i fortsättningen tänkte glömma att köpa toapapper ibland.

"Mamma glömde köpa nu igen". Jo, det där har man ju sagt till sin lilla Manna några gånger. När matpengarna varit slut helt och hållet, och man inte kunnat köpa flingor eller gurka eller något annat gott hon önskat sig. När det varit tre-fyra dagar kvar till barnbidraget och man inte kunnat köpa hem mer än bara mjölken. När man varit inne i någon av de många och långa perioder som arbetslös eller sjuk, och valt att gå och handla efter det att man lämnat lilla Mannan på dagis eller till skolan, för att slippa ta henne med sig in i affären. Ungar har nämligen en fenomenal förmåga att komma ihåg saker, som att mamma "glömt" köpa grönsaker eller hårbalsam eller kakao till varm choklad till utflykten med sexårsgruppen, eller något annat som i små Mannors världar kan vara ganska bra att ha. Och jag har lånat av grannar liksom de har lånat av mig, alltifrån tvättmedel till kattmat eller någon deciliter socker när det fattats, men sedan några år tillbaka lånar jag inte alls, för jag är rädd att inte kunna ge tillbaka, för marginalerna är borta totalt. Inte ens om jag hade en riktig lön skulle jag våga låna av någon annan, för skammen att inte kunna betala tillbaka är för stor om det så bara gäller lite förbrukningsvaror. Så när jag köper mitt toapapper, är det för att det är billigt och inte för något annat. Jag struntar i vilken affär det säljs i, vilken färg det har, om det är rent kring balpallen eller om det är halvdålig kvalitet på papperet. Det enda jag bryr mig om är kilopriset, för det avgör om jag behöver det eller inte. Över tjugo kronor kilot kan jag inte betala, där går smärtgränsen. Samma gräns för kött och charkprodukter går vid femtio kronor kilot, för fisk vid sextio kronor kilot, för ost vid fyrtio kronor kilot, för grönsaker och frukt vid tjugofem kronor kilot som högst. För mjölk kan jag inte betala mer än sex och femtio litern, schampot får kosta maximalt en tjuga per liter, bindor maximalt en krona per styck för vi är två här hemma som envisas med att blöda varenda månad, och jag måste vakta varje krona. Vad får du för varor för dessa priser? Vilka butiker kan du handla i, och vilken kvalitet får du? Hur påverkar det din hälsa att aldrig ha råd med rena köttbitar, aldrig stek eller biff, alltid korv, korv, korv när köttfärsen nu sällan går att köpa för mindre än sextio kronor kilot ens på billighetsladan? Är det frihet?

Jag är litet sur ikväll. Eller väldigt sur om jag ska vara ärlig. Skulle köpa mitt toapper på lunchen idag, för en av de närmaste köpladorna annonserar om 64-pack toarullar för 59 kronor, vilket är riktigt bra då varje rulle väger 78 gram exklusive hylsa (räkna själv, Kent). Tyvärr var balarna slut när jag kom till affären, för det är visst fler än Mannorna i miljonprogramsområdet som behöver gå på toa varje dag. Det är så surt, för hade jag fått tag på en bal hade jag sparat tjugofem kronor jämfört med ordinarie pris, och tjugofem kronor är fyra liter mjölk i samma butik... Jag lär gå dit imorgon igen för att se om de fått in mer, och på torsdag, och på fredag, och om någon ser mig i butiken under helgen irrande som en osalig ande så beror det på att jag fortfarande inte gett upp hoppet om att kunna förbättra min egen ekonomiska situation genom att konsumera så billigt som möjligt. Är det vad (m) menar med "frihet"?

Livet på en pinne för ensamstående föräldrar. Ordet är frihet.
Vi är inte fria att välja ens vilket toapapper vi ska köpa.
Våra barn är inte fria att välja andra föräldrar när vi har svårt att försörja dem.

- Höj barnbidragen, underhållsbidragen och bostadsbidragen NU!



Pingat på intressant.se och twingly.com


Läs även andra bloggares åsikter om veckans bloggdebatt, frihet, konsumera, ensamstående förälder, bidrag

De hade fel i skolan! Tänderna är INTE en del av kroppen.

Förra helgen skrev jag bland annat om hur landstinget i mitt län sedan den 1 mars kräver betalning med kort på vårdcentraler, sjukhus med flera vårdinrättningar. Idag är det ganska vanligt att banker nekar överskuldsatta att få tillgång till betalkort och andra betaltjänster, så landstingets beslut gör det svårt att betala för några av oss... *hrrrrm* för mig, menar jag. För vad gör man om man inte har kort? Ber om att få en faktura, när man är van att bli nekad kredit vart man än försöker på grund av betalningsanmärkningar? "Hmmm...Gör man en kreditprövning hos läkaren också, tro? Då får jag nog ingen vård" tänkte Mannan och lade pannan i djupa veck. OK, det kanske bara kostar några tior att kreditpröva oss som saknar betalkort, men när de ser man har betalningsanmärkningar, vad händer då? Får man gå hem utan undersökning?

Då vi är drygt 427 000 människor i länet som under 2009 gemensamt har dragit på oss cirka 50 000 ansökningar om betalningsförelägganden, finns det anledning att tro att fler än jag själv påverkas av landstingets beslut. Alltså skrev jag ett mail.


"Hej!
Behöver lite svar här då... Jag såg att ni vill ha betalt med betalkort från 1 mars. Förstår att ni vill minska kontanthanteringen för era anställdas skull, men undrar lite angående ett praktiskt problem som uppstår för dem med skulder hos Kronofogden. Vi är någonstans mellan 400 000 och 600 000 personer som har betalningsanmärkningar idag. Några (många) av oss blir varje månad nekade att få betalkort, och i vissa fall tillochmed att öppna konto hos olika banker. I det läget kan kortbetalning och autogiro vara omöjliga betalningsvägar. Hur ser alternativen ut, och hur ska vi betala för oss vid läkarbesök? Är det bara faktura som återstår då, och kan vi bli nekade på grund av våra betalningsanmärkningar? Kan man i något sammanhang bli nekad vård av landstinget i Östergötland på grund av sina betalningsanmärkningar? Tar ni kreditupplysning på den vårdsökande innan ni beviljar en faktura?

Jag antar att ni inte vägrar folk akutvård om man t.ex. råkar ut för en olycka och kommer blödande till akuten utan betalkort. Samtidigt ökar risken att en skuldsatt person inte ska kunna betala för sin vård, om man får en faktura hem istället för att man kan få betala direkt. Det beror inte på betalningsovilja, utan på de praktiska svårigheter vi ställs inför, och som ofta ofta leder till ökade kostnader även för betaltjänster. För den vårdtagare som saknar betalkort OCH konto med gireringsmöjlighet tillkommer dessutom en kostnad för att betala fakturan över disk, för närvarande kostar 35 kronor/faktura genom Kassagirot. Det låter kanske futtigt, men 35 kronor är nästan sex liter mjölk, ett kilo köttbullar eller tre par barnstrumpor på billighetsaffären.... kommer ni att öppna för någon möjlighet att betala kontant på universitetssjukhuset, t.ex?

Emotser ert svar, och vill vara tydlig med att fler undrar så jag har för avsikt att publicera ert svar på min blogg,
http://resurspank.blogspot.com

För ursprunget till detta mail, se
http://resurspank.blogspot.com/2010/03/fisk-och-vin.html#comments#ixzz0hczgOwoy

Med vänlig hälsning
Mannan på Resurspank"


Och se, jag fick svar redan idag!


"SV: Fråga om betalning av läkarbesök etc, om svar anhålles‏
Från: Hjertkvist Nilsson Annika (Annika.Hjertkvist.Nilsson@lio.se)
Skickat: den 9 mars 2010 15:34:36
Till: 'resurspank@hotmail.com' (resurspank@hotmail.com)
Kopia: Registrator Ledningsstaben (Registrator_ledningsstaben@lio.se)

Hej!

I första hand vill vi att patienten betalar med betalkort och i andra hand via autogiro. Är det inte möjligt så återstår faktura. Vi kommer inte att ha någon kassa för kontant betalning.

Landstinget kan inte neka någon vård på grund av att personen har betalningsanmärkning. Ingen kreditupplysning tas innan fakturan skrivs ut men däremot skickas fakturan till inkasso om den inte betalas. När det gäller tandvård som inte är akut så kontrolleras att personen betalat tidigare fakturor innan ny behandling påbörjas.

Motivet till att Landstinget i Östergötland tar bort kontanter är främst av säkerhetsskäl för personalen och därmed också arbetsmiljöskäl. Vi frigör också tid för vårdpersonalen som slipper att räkna och hantera kontanterna innan de hämtas. Det innebär också minskade kostnader för att transportera kontanterna till banken samt övrig administration såsom avstämning. I förlängningen innebär det att mer vård kan utföras för våra skattepengar.

Hälsningar!

Annika Hjertkvist


Landstinget i Östergötland
Annika Hjertkvist
Ledningsstaben - ekonomi- och uppföljningsgruppen
S:t Larsgatan 49 B
581 91 Linköping
Direktnr: 013- 22 71 49
Mobilnr: 070 - 22 92 398
Faxnr: 013- 22 72 61
annika.hjertkvist.nilsson@lio.se


--------------------------------------------------------------------------------

Från: Registrator Ledningsstaben
Skickat: den 9 mars 2010 08:47
Till: Hjertkvist Nilsson Annika
Ämne: VB: Fråga om betalning av läkarbesök etc, om svar anhålles


diariefört på LiÖ 2010-809."


Så bra, det fanns någon som ville svara, och fort gick det dessutom. Tack för det! Jag kommer alltså inte bli utkastad eller portad ifrån läkarmottagningen om jag inte kan betala en faktura vid något tillfälle, och det känns tryggt. Men jag blir tvungen att acceptera att det kommer kosta mig extra att betala med faktura. Det är inte en total katastrof, för även om det riskerar att göra mig ännu mer skuldsatt på längre sikt, kommer jag ändå aldrig att kunna betala alla mina skulder, så egentligen kan jag banne mig skita i alltihop och sluta försöka betala och samvetslöst unna mig att gå till doktorn bara för att jag behöver det, be om en räkning och sedan kasta den... eller jag skulle väl göra det om jag passade in i karikatyrmallen för Slösor, Lyckoslantens gamla seriedumstrut som skulle skrämma barnen till att öka bankernas inlåning... Det gör jag inte, och jag kommer nog fortsätta fråga sedelfacket i plånboken om lov först, innan jag ringer vårdcentralen för att få hjälp med vad det än vara månde.

Däremot är det väldigt intressant att läsa följande del av svaret: "När det gäller tandvård som inte är akut så kontrolleras att personen betalat tidigare fakturor innan ny behandling påbörjas." Det betyder i klartext att jag, om jag får en skuld till tandläkaren efter behandling av t.ex. akut tandvärk, inte får någon ytterligare hjälp med mina tänder om det inte uppstår en ny situation då jag behöver akut behandling. Igen: om du får akut tandvärk och inte kan betala direkt för behandlingen utan blir sittande med en skuld till tandläkaren, kan du glömma att du får mer hjälp, OM det inte blir akut igen. Alltså: ingen förebyggande tandvård, ingen lagning av småhål, inget stöd vid tandlossning utan bara "kom igen när du betalt den gamla skulden, om du så hinner bli tandlös som en av Staffan Westerbergs strumpdockor under tiden". Krävs det att man skriker rakt ut av smärta för att man ska bli insläppt på tandläkarmottagningen då, eller räcker det med att man är lite rädd att levern ska ta skada av alla receptfria smärtstillande man tryckt i sig flera veckor i rad för att kunna arbeta? Och jag undrar vad som skulle hända om landstinget körde den linjen när det gällde resten av kroppen. "Ledsen, bäste hjärtpatient, men du har en obetald faktura till kirurgkliniken sedan i höstas då du lades in akut för blindtarmsinflammation och måste opereras. Vi vet att du behöver komma in till läkaren och få en ny omgång kärlkrampsmedicin utskriven, det vet vi visst det, men du måste betala den gamla skulden först."

Fast de kanske tänkte att detta ska hindra oss skuldsatta ifrån att bleka tänderna, laga med guld eller klistra fast äkta stenar som prydnad på garnityret? Eller ta bort tandsten av rent okynne och shoppa onödiga tandställningar av rent kosmetiska skäl, istället för att laga hål?

Så lärde man sig en gång till hur det står till med verkligheten i dagens Sverige,
då tänderna inte längre hör ihop med resten av kroppen.

Vi överskuldsatta måste uppfostras. Tack för det, men sist jag såg mig i spegeln stod en medelålders tant och glodde tillbaka på mig. Jag behöver inte tas i örat, så vad drar ni mig i örat för?

Undersökningen "Skulder, hälsa och livskvalitet" - brev till oss enkätrespondenter ifrån docent Ahlström

För knappt två dygn sedan satt jag och fyllde i det sista i enkäten "Skulder, hälsa och livskvalitet", vilket jag också beskrivit här på bloggen. Som jag skrev då, mailade jag en länk till min blogg till forskaren bakom enkäten så snart jag lagt den på lådan. Idag fick jag ett svar! Det är med Richard Ahlströms godkännande jag lägger ut hans brev här på bloggen. Hoppas fler än jag tycker detta är värdefullt vetande.

"Hej,

Tack för länken till din blogg! Det är bra att ha kontakt om enkäten. Allra först; -Jag har som hälsoforskare arbetat med överskuldsättningsfrågan i mer än tio år, för att därigenom försöka ”lyfta” frågan om svårt skuldsatta människors livsvillkor så att politiker, beslutsfattare och människor i allmänhet ska förstå vad det handlar om i termer av lidande, extrem fattigdom och utanförskap. -Det har inte varit en lättframkomlig väg. Motståndet och ignoransen är fortfarande mycket stor i vårt samhälle vad gäller denna fråga, även om jag faktiskt tycker att det nu börjat vända under de två senaste åren. Kanske har det med att göra att allt fler medborgare hamnar i skuldproblem. Enligt Kronofogdens rapport ”Alla vill göra rätt för sig”, från 2008, sägs 400 -600 tusen svenskar idag vara överskuldsatta. Till dessa siffror måste man då också räkna direkt berörda familjemedlemmar som makar/sambo och barn. Vi kan alltså i värsta fall räkna med att ca 1,2 miljoner människor i Sverige lever i denna situation. Siffror från EU pekar på att minst 25 miljoner EU medborgare är i samma situation! Detta sakernas tillstånd är fullständigt ohållbart, och radikala förändringar till det bättre måste komma till stånd. Det är framför allt politikernas uppgift !

Det är med bakgrund av detta som jag gör min forskning. Jag är medveten om att det är en mycket ”mastig” enkät att fylla i. Anledningen till att den är så omfattande är, att jag behöver få en helhetsbild av hur överskuldsatta människor har det. Enkäten bygger på flera olika formulär som ofta används inom hälsoforskning, och som gör det möjligt att jämföra överskuldsattas hälsa och livskvalitet med personer i normalbefolkningen. Enkäten finansieras huvudsakligen med ett forskningsbidrag från Folkhälsoinstitutet, men Konsumentverket, Kronofogden och Insolvens-Riksföreningen för överskulskuldsatta hjälper mig att skicka ut enkäten, eftersom jag inte har tillgång till adresser.

Jag ser av att antydningarna i ett inlägg i din blogg /Anonym den 21 februari/ att jag eller kanske någon från de Konsumentverket, Kronofogden och Insolvens-Riksföreningen för överskulskuldsatta har ett syfte att spåra och kanske röja identiteterna på de som deltar i undersökningen. Jag hoppas verkligen inte att man ser den här undersökningen som någon form av spioneri eller snokande gentemot människor med skuldproblem. Det är precis tvärtom. Mitt syfte med undersökningen är att HJÄLPA människor som har hamnat i den här fruktansvärda situationen. Resultaten lägger jag sedan ”upp på politikernas och beslutsfattarnas bord” som ett beslutsunderlag för just det jag hoppas, nämligen förbättringar! Dock, förstår jag verkligen blogginlägget från ”Anonym”. Livet som överskuldsatt, innebär ju många gånger att man känner sig skamsen, rädd och hotad av banker, inkassobolag, Kronofogden och ”elaka människor” i omgivningen (Jag har skrivit om detta i en tidigare studie), så det är inte konstigt att man kan bli extra misstänksam. Men detta med universitetsbaserad forskning är något som vi måste tillsammans måste värna om. Som universitetsforskare är det min uppgift att stå fri och obunden från påverkan av myndigheter, politiker och andra aktörer som t ex banker .

Bästa hälsningar,

Richard

--------------------------------

Richard Ahlström, Docent

Avdelningen för psykologi

Institutionen för samhällsvetenskap

Mittuniversitetet

831 25 Östersund

e-post: richard.ahlstrom@miun.se"



Hej Richard!

Tack för svar, det är bra att få en bakgrund till ditt arbete och få veta mer om hur våra svar används. Bra att du tar med anhörigperspektivet också, jag har ju noterat att även om det bara är jag som är överskuldsatt, så drabbas ju min dotter också - alltså är vi oundvikligen två som är fattiga på grund av en överskuldsättning.

Något jag saknade i enkäten var frågor om husdjur. Många av oss svälter hellre själva än vi avstår ifrån våra djur, vare sig vi är nyskuldsatta och nyfattiga, eller har lidit av löneutmätning i många år. Kanske försöker vi kompensera lite för bristen på andra sociala och känslomässiga relationer som drabbats negativt av den ekonomiska situationen? Min katt är min bebis, bokstavligt talat, och det kan nog låta löjligt men hon är en av två varelser som betyder livet för mig. Dottern kommer först, men katten är god tvåa, och jag vet fler med dålig ekonomi som säger likadant vare sig det gäller katt eller hund. Det påverkar också hälsan.

Sen funderar jag även på om någon tittat på sambandet mellan våra dåliga tänder, bristen på resurser till tandvård och de följdsjukdomar som kan slå till. Då tänker jag inte så mycket på tandvärk som på plackbildning i kranskärlen och matsmältningsproblem...

Jag lägger som synes även ut dina kontaktuppgifter, för jag vet att det finns en väldig massa kunskap därute bland dem som läser här. Ska nog lägga en länk på Fattiga Riddares forum hit också.

Om du vill göra något aktivt för oss i utanförskap tills vidare, får du gärna skriva ut en blankett och fylla i personnummer, hemkommun och namn, för att stötta oss i bildandet av Partiet Fattiga Riddare, som enkom ska arbeta med obeståndsfrågor. I så fall ber jag dig sända blanketten senast med söndagens posttömning till

Insolvens Stockholm
Box 761
12002 ÅRSTA

Du kanske har arbetskamrater på Mittuniversitetet som också vill skriva på?

Med vänlig hälsning,

Mannan

Frågor om skulder, hälsa och livskvalitet; Del 3

Ett ägg väger i genomsnitt 60 gram. Som tur är brukar värphönor inte vara särskilt bra på att läsa, så de har ingen aning om att de måste lägga tillräckligt stora ägg för att de ska klassas som prima. Det tycker jag är bra för med jämna mellanrum kan jag hitta små ägg, d.v.s. exemplar som snarare väger 50 gram, till extrapris i butikerna. Idag var det den medlemsägda köpladan som sålde två dussin ägg för tjugo kronor, det är halva priset jämfört med de normalstora äggen, så det fick bli en promenad dit även om det var tio grader kallt ute.

Sista rycket på jätteenkäten från Mittuniversitetet, då.
Sidan 17, Dina skulder. Jag kryssar "Ja", jag har fortfarande skulder, över 200 000 men under en miljon. Exakt summa frågas inte efter, men om jag gissar, någonstans runt halvmiljonen? Säkert över 20 olika skulder, bara tv-licensen och CSN som jag inte mäktar med att betala ger väl åtta betalningsanmärkningar om året? Jag vet inte i detalj, men jag ska erkänna att jag inte orkar hantera problemen heller. I mitt kök finns en väldigt praktisk Låda i bänken under mikrovågsugnen. När jag kommer hem från jobbet och hittar en packe brev på hallmattan fiskar jag ur kuvert ifrån hyresvärden, kuvert ifrån företagen som levererar min el och telefon/bredband, samt ... inget mer, faktiskt, om det inte har kommit nåt från tandläkaren eller landstinget som fortsätter erbjuda mig undersökningar jag alltid måste boka av. Jag tar bara vara på de fakturor jag kan betala, och brev som jag måste svara på utan att det har med krav eller pengar att göra. Resten, och då menar jag all annan post, åker rätt ner i Farliga Lådan i köket, och när jag har skjutit till den finns inte problemet längre. Ett par gånger om året blir Farliga Lådan full, och då tömmer jag ner den i en plastkasse som jag slänger in i garderoben ihopknuten, naturligtvis utan att titta på innehållet. Väldigt vuxet, jag vet, men jag klarar inte att se eländet. Jag borde skjutas. Såhär har jag hållit på i nästan tio år nu, och jag har varit föremål för inkassos uppmärksamma uppvaktning, fogdens ömma löneinförsel och en misslyckad utmätning i hemmet då det inte fanns något att ta, men vad hjälper det? Jag har bara en kompis i nuläget, och det är en kökslåda.

Nästa fråga handlar om skuldsanering, som kan sökas sedan den 1 juli 1994. Eftersom jag inte har sökt skuldsanering, får jag gå vidare till sidan 18 (utan att passera Gå). Där undrar de varför jag inte sökt, och svaret är att jag under många år haft allvarliga problem att försörja mig, med sjukdom, officiellt en utbrändhet, sedan olika beredskapsarbeten (det heter inte så men ni vet vad jag menar) och sedan när jag äntligen hittat "min" nya bransch var det omöjligt att hitta en fast tjänst med stabil inkomst varje månad. Nu har jag inte berättat vilken bransch jag jobbar i, men om jag säger såhär: en f.d. arbetsgivare såg till att sköta företaget så bra att vi var flera som blev förhörda av EBM efteråt. Ett par före detta arbetsgivare har gått omkull, eller begärts i konkurs av urförbannade kunder. Ett par erbjöd bara rörlig lön vilket jag kan leva gott på under högsäsong eftersom jag är bra på mitt jobb, och då t.o.m. betala på mina skulder till KFM, bara för att bli inkomstlös under midvintern och mitt i sommaren då marknaden står helt stilla. Efter ett antal år med ständigt hoppande mellan arbetsplatser och kunder, ryckiga inkomster och ett spirande magsår, kom jag till en punkt då en gammal kund sa "varför kör du inte detta i egen regi?" Så blev det. Firman kom till ihop med en av mina gamla chefer som hade kapital men ingen kompetens, den personen fick ordna den f-skattsedel jag själv inte får på grund av gamla skatteskulder, och jag anställde en annan gammal chef som hade kompetensen men inget kapital efter en konkurs. Som egen företagare, eller som anställd i delägt bolag, har jag ingen rätt att få skuldsanering, för jag är näringsidkare och berörs inte av samma skydd som anställda. Ångrar jag det? Nej, för jag är i grunden en olydig och dum människa som vill försörja mig själv på mitt eget arbete, och jag kommer till sista andetaget försöka få ekonomi i firman trots lågkonjunkturen, så jag kan få betala för mig. Kan jag det, stannar jag i Sverige. Kan jag inte, får kompanjonen lösa ut mig mot en enkel flygbiljett utomlands när min dotter klarar sig själv, och då får jag börja om där jag hamnar. Det är en plan, lite desperat kanhända men jag måste ha något att fästa blicken på. Måste.

Sidan 20. Pengar till det nödvändigaste. Vad kan jag köpa, och vad får jag vara utan fast jag egentligen behöver det? Jag är i stort behov av, men har inte råd med: läkarvård, tandvård, psykoterapi, köpa receptbelagda mediciner och köpa receptfria mediciner, vitaminer och tillskott. I min familj, det vill säga när det gäller lilla Mannan, skulle jag behöva köpa receptfria vitaminer och tillskott, för jag är inte övertygad om att hon får vad hon behöver genom kosten. Fluortabletter köper jag åt henne efter att ha pratat med hennes tandläkare, men jag tänker också på järn, fiskolja och spårämnen. Ja, jag har ändrat matinköp och matvanor, man måste rätta mun efter matsäcken. Sen blir det svårt att svara igen, för frågan gäller om jag går hungrig för att jag inte har råd att köpa mat? Nej, men jag hoppar över ett par mål i veckan, tar en kopp kaffe och en smörgås istället eller dricker te, men det väljer jag väl själv? Lilla Mannan är aldrig tvungen att gå utan mat. Inte katten heller. Jag säljer något om jag blir tvungen, de kommer ha mat varenda dag. Och ja, det säger sig självt tycker jag att våra inköp av kläder och skor hålls nere till det absolut mest nödvändiga. Lilla Mannan behöver en viss uppsättning till skolan, men finkläder existerar inte i hennes garderob och jag köper bara till mig själv om det är på halva rean och absolut tvunget till jobbet. Och som alla andra ensamma mammor med dålig ekonomi blir det att jag köper vinterkläderna sent på våren och sommarkläderna i slutet av juli när de är ute ur modet, billigare och knappt användbara på grund av temperaturväxlingarna ute. Lilla Mannans kängor har börjat läcka in nu, och jag hade lite tur för hon tog ett par gamla stövlar som fanns kvar från förra vintern utan att gnälla, men håller de också dåligt får jag ännu en utgift jag inte kan ta... det blir så när man inte har råd med kvalitetsplagg och välarbetade skor, för de kostar för mycket. Hoppas den här vintern tar slut snart.

Har jag förlorat mitt telefon- eller mobilabonnemang på grund av mina ekonomiska problem? Nej. Eller ja, fast inte som enkäten menar. Jag har kontantkortstelefon som jag inte har råd att ladda varje månad, och hemtelefonen är jag tvungen att säga upp ganska snart, jag borde ha gjort det redan men det tar emot. Det känns som jag säger ifrån mig det sista riktigt normala för en vanlig familj, att ha en fast telefon. Jag vågar inte försöka byta till en billigare leverantör heller, för då gör de väl en kreditprövning och så blir jag nekad, eller måste lägga en deposition som jag inte har råd med, och jag har ingen säger ingen som kan borga för mig heller. Jag borde kolla upp bredbandstelefoni, men jag orkar inte ta en sak till som måste fixas för tillfället. Och går firman i putten nu, kommer jag behöva söka jobb dygnet runt för att klara oss, och då blir det ett jätteproblem att inte kunna ringa. Kontantkortet blir för dyrt att använda, och det finns ingen hjälp att få från Arbetsförmedlingen heller. För några år sen kunde man få låna en telefon där när man behövde ringa en arbetsgivare, men det missbrukades och så försvann möjligheten. Jag går vidare: Jag har problem med elräkningen och telefonräkningen samt att ha råd med mobilkostnaden. Jag har ingen hemförsäkring, ingen olycksfallsförsäkring för mig eller lilla Mannan, jag har ingen livförsäkring. Jag har ingen reskostnad i jobbet, för jag går till kontoret. Jag har inte kunnat hälsa på min bästa väninna på snart ett år, för jag har inte råd med biljetter dit, hon bor fem timmar bort och det bara går inte att få fram pengarna. Samma sak med släkten, men lilla Mannan har fått biljetter av mig för att besöka sina halvsystrar i storstan nästa helg. Hennes behov går före mina. Jag har ingen att låna pengar av, för alla jag känner har det lite halvtufft med ekonomin. En person i bekantskapskretsen skulle ha råd att hjälpa mig, men den personen befinner sig i en beroendeställning till mig. Jag är hennes chef för tillfället, och jag vill inte be henne om något lån så länge hon jobbar hos mig, oavsett att vi känt varandra länge privat.

Sidan 22 handlar om spelmissbruk, och kan besvaras på mindre än en minut. Jag har inte råd att spela, och mina ekonomiska problem beror inte på det.

Sidan 23 riskerar att stoppa hela alltet, för det är så jobbigt att försöka fylla i att jag inte kommer göra det ikväll, kanske aldrig. Ämnet är Händelser i ditt liv, och det syftar nog till att få fram anledningar till att man fallit igenom och blivit överskuldsatt. Jag ombeds redogöra genom kryss i rutor för sjukdom, arbetslöshet, dödsfall etc och det

...tänker jag att jag inte ska blogga om heller. Men kort: tuff uppväxt, ensam mamma, barn med handikapp, enskild firma, studera, träffa drömprinsen, jobba ihop, beroende, utnyttjande, sammanbrott, självmordsförsök, "utbrändhetsdiagnos", depression, vräkning, socialen, syskon avlider, minnesluckor, sömnstörningar, fattig.

Sidan 24, Psykisk påfrestning. "Ange nedan hur psykiskt påfrestande du har upplevt din egen skuldsättning under de senaste fyra veckorna." Mycket påfrestande, påfrestningen varierar hela tiden, jag tänker på min situation som skuldsatt den mesta delen av min tid.

Sidan 25 heter Skuldsatta berättar. Jaa, det gör jag väl här på bloggen? Men jag ska fylla i rutor igen. Det handlar om min egen inställning till det som hänt mig. Jag Instämmer inte i att jag skulle vara något offer för bank- eller finanskris. Jag Instämmer i viss mån till att jag känner mig maktlös, att jag tycker ovisshet om framtiden är plågsamt, och att jag kan känna mig rättslös ibland. Jag Instämmer helt och hållet i att jag känner skam för mina skuldproblem, att jag funderar på att gå under jorden, att jag nog blivit ganska bra behandlad ändå när det gäller mina skulder (jag antar att Kronofogdemyndigheten åsyftas?), att jag känner mig som kriminell, och att jag milt sagt ogillar att det finns företag som livnär sig på mina och andras skulder.

Sidan 26: Strategier för att hantera stress. Jaa, jag väljer Mycket ofta att jobba eller göra andra saker för att skingra tankarna, att uttrycka mig verbalt här i bloggen eller på Fattiga Riddares forum för att ge utlopp för och uttrycka mina negativa känslor, jag är självkritisk och accepterar att det som har hänt har hänt och att jag är ansvarig för det. Det finns ingen upprättelse att få i det här. Jag brukar Ganska ofta få stöd och råd av andra skuldsatta på forumet, och vi brukar skämta och skoja om våra eländen för att orka med dem, och jo, det händer att jag ber om styrka att klara en tid till. Jag anstränger mig Ganska sällan för att göra något åt min situation, just nu handlar livet om att överleva och jag kan inte bygga något för framtiden. Det händer också sällan att jag dricker för att få sova eftersom jag inte kan springa på systemet utan pengar, och droger använder jag inte alls. Det händer Mycket sällan att jag försöker hitta något bra i det som hänt mig. Det skulle möjligtvis vara att jag lärt mig klara två personer på mat för en tusenlapp på en månad. Är det något bra med det? Jag tycker jag bryts ner lite mer för vart år som går nu, men det kan ju vara inbillning också. Det hjälper att blogga, så det kommer jag att göra Mycket ofta under det här året.

Sidan 28. "Nedan är en lista på problem och besvär som människor ibland kan få som en reaktion på stressande livsupplevelser, t ex skulder. Läs varje påstående noga, och markera sedan med ett kryss vid den siffra som motsvarar hur mycket du har besvärats av detta problem under den senaste månaden". Kryss igen. Totalt sjutton påståenden, som handlar om störande minnen, drömmar, återupplevande av pressade situationer, hjärtklappning, att undvika situationer som påminner om obehagliga händelser, oförmåga att känna kärlek för närstående, sömnsvårigheter med mera. Påståendena kan rankas/besvaras med Inte alls, Litet grand, Måttligt, En hel del, Mycket. Jag får ihop en "Litet grand", fem "En hel del" och resten blir då tyvärr "Mycket". En del av det har för min del inte med skulderna att göra, utan med saker som hänt både före och efter att jag hamnade hos fogden, men det hänger nog ihop tillslut ändå, för allt ryms ju i mitt liv. Vad som är vad tänker jag inte berätta, men för dig som är skuldsatt och har fått enkäten: läs hela sidan, så förstår du själv vad det handlar om. Är det någon enda av oss som är helt symtomfri?

Med detta är jag färdig för ikväll. På sista sidan, sida 29, ställs frågan om jag vill delta i fler undersökningar om min hälsa och livssituation. Det vill jag inte. Däremot tänker jag skicka ett mail till mannen som står som ansvarig för den här enkäten, "Frågor om skulder, hälsa och livskvalitet", sen när jag fyllt i det sista och postat den. Han behöver läsa min blogg, och han behöver läsa alla andra bloggar som skrivs i nätverket kring Fattiga Riddares forum.

Frågor om skulder, hälsa och livskvalitet; Del 2

Klockan är verkligen mycket, men jag ska harva igenom en bit till av enkäten.

Sidan 11: "Detta formulär innehåller frågor om hur du känt dig under senaste veckan. Besvara frågorna genom att markera det svarsalternativ du tycker stämmer bäst..." Jaa, jag känner mig spänd och uppskruvad "Ofta", jag kan skratta och se saker från den humoristiska sidan "Inte riktigt lika mycket nu", jag känner mig glad "Inte ofta", jag bryr mig inte om mitt utseende så mycket som jag borde, och så vidare. Det hör till när man är lätt deprimerad. Behöver ni verkligen fråga ifall jag kan njuta av en bok eller ett bra tv-program?

Sidan 12: I vardagen upplever man många små glädjeämnen. Ange nedan hur ofta dessa har uppträtt under den senaste månaden. Kryssa för det alternativ som bäst passar in på dig. Svarar "Sällan" när det gäller "glädje över att ha lyckats med något, glädje över att vara tillsammans med mina närmaste och/eller med mina vänner, glädje över avkoppling och rekreation, glädje över att kunna vara till hjälp eller stöd för någon". Svarar "Ibland" på "Glädje över att ha någon att tala med och som vill lyssna", för det som sätter guldkant på tillvaron nuförtiden är snacket med de andra skuldsatta på Fattiga Riddares Forum. Det är det absolut enda stället i världen där jag kan säga som det är utan att bli dömd, för alla har det mer eller mindre likadant som jag, och jag vette tusan om jag skulle orka utan forumet och alla människor jag mött där. Allt annat känns mest som problemhantering för stunden, vare sig det handlar om att fira jul eller försöka vara mamma, chef eller väninna. Jag är alltså i det nedgångna stadiet rent mentalt, så alla möjligheter att ladda batteriet mottages tacksamt. Men jag kan inte hänga på forumet på heltid heller, så det får bli de stunder jag kan. Eller, nu stryker jag "Iblandet" och skriver i "Ofta-rutan" istället, för detta att ha forumet och alla som hänger där att prata med håller mig förmodligen frisk, så det bör jag lyfta fram som ett glädjeämne.

"Livsfrågeformulär" som följer handlar om att poängsätta ett antal påståenden, mellan 1 (sällan/aldrig) och 7 (mycket ofta). Känner jag mig ofta orättvist behandlad? Har jag känslor inom mig som jag helst inte vill känna? Är jag en olycksfågel, och hur ofta har jag känslor som jag inte är säker på att kunna kontrollera? OK, det här var den delen av enkäten som ska ligga till grund för kalkyler över hur många överskuldsatta som kommer att "go postal" de kommande åren. Ett tips till enkätförfattaren: för många år sedan, då jag drabbats av ett... psykiskt haveri, kan man kalla det för, så mådde jag så oerhört dåligt att jag bokstavligt talat trodde att jag hade blivit psykiskt sjuk. När jag efter en tid kom iväg till en privatpraktiserande psykiater, talade jag om det för honom. Han sa bara "Så länge du är frisk nog att undra om du är galen, är det inget större fel på dig. Det är när du vet att alla andra är galna och bara du är frisk, som jag tänker att det är dags att lägga in dig någonstans. Nu ska du först och främst bort ifrån din galna arbetsplats". Det jag försöker säga, är att de galnaste av oss nog inte kommer tala om att de är galna i enkäten. Det är vad jag tror i alla fall.

Sidan 14."Hur ser du på framtiden? Det här formuläret består av tjugo påståenden... om påståendet beskriver din attityd just nu sätt då ett kryss för Sant..." Det låter inte avancerat, och det är det inte heller. Det är tillexempel helt sant att jag inte kan föreställa mig hur mitt liv ska se ut om tio år. Jag bli nämligen inte kvar i Sverige i tio år till. Det kommer en dag då jag sticker, kanske inte till något mycket bättre men i alla fall till något annat, och så får jag väl bo där jag ställer mina skor då, bara lilla Mannan är stor nog att klara sig utan mig och kan ta hand om katten åt mig. Livet är det som pågår här och nu medan jag sitter och fyller i en enkät, och sen tar det slut. Jag måste få leva också.

Sidan 15. "Boende och människor i ditt liv" Jag ska då markera i rutor som går från "Instämmer helt och hållet" till "Instämmer inte alls" och på så sätt betygsätta först mitt boende. Jaa, boendet duger för närvarande och jag är livrädd för att inte klara att betala hyran en dag, men jag har också kommit på att jag gärna går ner till kontoret på helgerna för att få vara ifred en stund. Vad tyder det på? Instämmer dock helt och hållet i att jag tycker om att vistas i skog och mark. Bäst är det när jag inte har täckning på mobilen och jag slipper möta folk på flera timmar. Det blir lätt att jag sommartid sticker ut vid sextiden på lördagmorgnarna, långt före andra.

Vidare: jag känner bara två personer som har samma fritidsintressen som jag, och jag vill inte alltid ha någon av dem med mig när jag nån gång tar mig tid för min hobby. Jag träffar eller samtalar med 3-5 personer som jag känner under en vecka, varav två jobbar hos mig, men det är en annan historia. Jag har lagt ner det sociala umgänget efter jobbet och umgås över internet istället, det ger mig mer att hänga på Fattiga Riddares forum än att bjuda hem någon. Jag har inga vänner som jag skulle vilja dök upp hemma hos mig spontant. Eller jo, en, men hon har lämnat staden och bytt identitet, och kan inte hälsa på mig eftersom hennes f.d. make bor en bit ifrån mig. Hon bor fem timmar bort nu, på grund av en man som hellre såg henne död än skild. För henne kan jag berätta mycket, men inte allt, för hon skulle ta så illa vid sig om hon visste vad som egentligen hände den där sommaren då jag ..."havererade psykiskt" var det jag skrev ovan, väl? Jag valde att inget säga då, precis som jag valde att inte polisanmäla, och sen är det bara att vara konsekvent, för det finns ingen väg tillbaka. Familjen består av ett yngre syskon som inget får veta, och mina vänner får veta en liten del men inte allt. Svar på fråga 13: den som verkligen skulle kunna ge mig stöd finns fem timmar bort, och hon tror att vi står varandra närmare än vi verkligen gör, vilket innebär att jag riskerar vår vänskap om jag berättar nu vad hon skulle tycka att jag skulle berättat då. Klart och tydligt, eller hur? Jag är inte beredd att betala det priset. Jag kan berätta om jag är lycklig, men jag kan inte berätta de mörkare bitarna. Och ja, jag vet att "de därhemma", d.v.s. lilla Mannan, uppskattar vad jag gör för henne, men hon är ett barn och kan inte ens börja förstå vad jag gör för henne. Så är det att vara förälder.

Sidan 17 heter "Dina skulder" och klockan är 23.40 redan. Mina skulder kräver nog mer tid än att jag klarar dem ikväll, jag ska vara på jobbet 07.45 och sätta på kaffet. Allstå fortsätter jag självrannsakan imorgon kväll.

För den som missat det, har Ulrika Ring på Insolvens Stockholm och jag haft ett litet musikaliskt råkurr på våra bloggar det senaste dygnet. Jag kastade hansken med min lördagsgospel för själen, en alldeles underbar liten stump om hur man inför vår Herre är skuldfri. Ulrika har humor, så hon kontrade tämligen omgående med The Devil Went Down to Georgia, och lyckades få in sin skärseldsinspirerade musik två gånger tillochmed. Det kan bero på att hon inte gillar min försmak för kristen country, eller på att hon lagt en del av helgen på att diskutera överskuldsättning och möjliga politiska lösningar på detta och var en aning upprörd, men jag tycker i alla fall att det är läge att återställa balansen med ett stycke saliggörande, traditionell amerikansk lovsång.



Pingat på intressant.se och Twingly.com

Läs även andra bloggares åsikter om skulder, hälsa, livskvalitet