Nej, jag kommer inte dit!

Ibland blir jag riktigt förtvivlad. Pressmeddelande ifrån Kronofogden per den 100621:

"Almedalen 2010

Vi kommer dit — gör du? För första gången deltar Kronofogden i Almedalsveckan. Det gör vi för att vi vet att det finns många missuppfattningar och fördomar om oss. Vi vill berätta om vad vi egentligen gör — och hur och varför.

Vår förhoppning är om kunskapen om Kronofogden och vår verksamhet ökar, blir det lättare att våga ta kontakt med oss innan det är för sent. Vi vill mycket hellre vägleda den som har växande skulder i tid, så att det slipper gå så långt som till indrivning.

Vi kommer att delta i följande paneldebatter — kom gärna förbi och lyssna!

• BRIS (Barnens rätt i samhället), söndagen den 4 juli kl. 15.00 — 16.30, Visby Högskola sal D 22 , Cramergatan 3:
Utsatta barn/barnfattigdom. Rikskronofogde Eva Liedström Adler deltar...."

Svar direkt: Nej, jag kommer inte dit! Hur intressant det än är. Att resa till Almedalen är nämligen en ekonomisk omöjlighet för 95% av alla överskuldsatta, vare sig vi redan ligger i KFM:s stora databas över skuldsatta med betalningsanmärkningar, eller "bara" lever på luft för att vi göder inkassoföretagen för att slippa hamna hos Kronofogden. Att det är så vågar jag garantera. Vi har nämligen inga semesterkonton. Vi som har barn får lära våra ungar att vara utan, och att vara utan semester är bara en uppoffring i raden. Efter utmätning finns det knappt matpengar kvar till alla familjemedlemmar, så hur skulle man kunna åka någonstans? Läs vad Roger skriver om utsökning i barnfamiljer, så förstår ni bättre varför vi inte kommer vara på plats i Almedalen.

Sedan finns det säkert några skuldsatta gotlänningar som kan tänkas vara intresserade av att prata på tu man hand med en rikskronofogde, och en och annan politiker med betalningsanmärkningar lär också vara på plats för att ragga röster....så jag lär nog inte bli saknad. Men å andra sidan kanske hela den här apparaten inte är avsedd för oss som redan sitter i smeten utan bara för den som bara kan tänkas hamna där?? Tja, den här patienten kanske redan är död...?

En eloge till Kronofogdemyndigheten, dock: jag är glad att ni åker ut för att synas och höras, det behövs. Ni påverkar direkt och indirekt livet för omkring en halv miljon svenskar som befinner sig i en långsiktigt ohållbar privatekonomisk situation, och ni styr vardagen för de mellan 100000 och 120000 som har löneutmätning varje månad. Och ni slog huvudet på spiken med detta tillägg till pressmeddelandet:

"Det är inte lätt att ta död på fördomar när ingen vill släppa in oss
Vi vet att det finns många förutfattade meningar om oss och om vad vi gör. Att vi jagar skuldsatta och länsar deras hem på de sista ägodelarna till exempel. Allt för att hjälpa den som har en skuld att kräva in. Och det är ju sant att den som har en fordran måste få betalt, annars skulle inte vårt samhälle fungera.

Men faktum är att det är ingen hos oss som brinner för att driva in pengar, och vi tar inte heller någons parti i indrivningen. Nej, vi brinner för något annat: en idé om att göra nytta i samhället. Så att den som har en fordran ska kunna få betalt. Så att den som har en skuld ska kunna betala och dessutom få vägledning till ett skuldfritt liv. Och framför allt så att de överskuldsatta blir färre.

Jämvikten mellan indrivning och förebyggande arbete är central för oss. Vi kallar det balans — mellan impuls och långsiktighet. Mellan inkomster och utgifter. Mellan den som måste få betalt och den som inte kan betala. Balans i ekonomin, helt enkelt."

Jag talade häromdagen med en kvinna som under den gångna vintern eldat med böcker och gamla kläder för att hålla sig själv och sin funktionshindrade dotter varma, när Kronofogden mätt ut för mycket på sjukersättningen flera månader i rad. Vårdbidragen för den funktionshindrade dottern var lika utmätningsbegärliga de... hur kan man ifrån Kronofogdemyndighetens sida förvänta sig annat än ett bristande förtroende när människor, framförallt barn med funktionshinder, kan försättas i sådana situationer då myndigheten går fram som en slåttermaskin och kapar folk längs fotknölarna? Kapar funktionshindrade ungar längs fotknölarna då vi föräldrar inte kan skydda våra ungar emot er? Ska vi behöva skydda våra barn från en myndighet över huvud taget, i Sverige år 2010? Hur, i så fall? Och vet BRIS om att de åtgärder ni arbetar med för att driva in skulder också innebär att ni straffar barnen för vad vi föräldrar gjort, när vi satt oss i skuld?

Och hur går det ihop med Kronofogdemyndighetens uppdrag?

"En god betalningsvilja ska upprätthållas i samhället och företeelser som kan leda till överskuldsättning ska motverkas. Medborgare och företag ska ha förtroende för Kronofogdemyndighetens verksamhet och det ska vara lätt för medborgare och företag att göra rätt för sig."

Jag tänker återkomma till detta lite längre fram i sommar när jag vet hur det gått för kvinnan ifråga, men för att komma till saken: Ja, förtroendet för Kronofogden är mycket lågt i vissa kretsar. Det kan förbättras. Det måste förbättras, och ett av de viktigaste stegen är att komma ut ur garderoben och delta i debatten. Risken finns att ni tycker jag är orättvis som kritiserar er, men jag tror också att det jag skrivit här är sådant som ni egentligen redan vet att ni måste lyckas ändra på, för barnens skull. Så, ha det så gott i Visby, ni som åker ner, och gå gärna ut och ta en öl på någon trevlig uteservering, ta gärna en stor stark för min räkning också. Så fortsätter jag riva skinn på er när ni är tillbaka igen.


Läs även vad Ulrika skriver!



Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Almedalen, BRIS, barnfattigdom, konsumera, kronofogden, social exklusion, utslagning, val 2010, Valet 2010

Bättre begagnad Manna

Man jobbar deltid just nu. Inte bara för att vi har sedvanlig sommartorka på beställningsfronten, utan mest för att spara pengar åt företaget. Det är lite trist, för det innebär att julilönen blir liten, och det jag får i augusti är ju en tolvprocentig semesterersättning som bygger på det lilla jag kunnat ta ut under föregående semesterår, från första april -09 till sista mars i år, och det blir ju...också lite. Men fördelen är att jag får mer tid för mig själv, eller snarare mer tid att försöka fixa alla småproblem man lagt åt sidan under säsongen. Så just för tillfället är jag en bättre begagnad Manna.

Vissa saker kostar bara arbetet. Dammsugaren, tillexempel, var ju trasig och behövde lagas - och lagad blev den, med en hel rulle eltejp så att dammsugarmunstycket faktiskt sitter fast på röret igen. Det är bra! Andra grejer kostar mer: jag måste ordna en insättning på lilla Mannans nya klasskonto, där de andra eleverna redan har satt in pengar till en kommande skolresa (eller vad man nu ska ha slantarna till). Hundra kronor per termin i högstadiet - det är bara att lägga upp pengarna och välja bort något annat man hade velat köpa. Jag har även hunnit besöka det stora småländska möbelvaruhuset och handlat på mig några tallrikar, så nu slipper jag diska så ofta. Fem flata tallrikar är för lite, det bara är så. Cykeln fick jag ju hjälp med att laga, och jag har gjort det oerhörda och lyckats ragga upp en pytteliten mikrovågsugn för bara fyrahundra, så nu kan vi ta vara på matrester igen utan att behöva kosta på en uppvärmning i vanliga ugnen. Men sen kom det dyra bekymret, jag behöver kläder!

När jag inte haft pengar på ett år eller så, har det naturligtvis inte blivit några klädköp att tala om. Det gör inget, för jag har inte särskilt ont av det, och jag sliter gärna på mina gamla grejer till dess de bara duger att ha ute i skogen. Men när man passerat en viss gräns för vad man tar på sig på jobbet, när BH:n inte håller upp Humle och Dumle längre för att resåren är för slapp, när jeansen är för fransiga nertill eller får o-moderiktiga lufthål i aktern och deodorantfläckarna blir för fula på blusar och toppar, då är det svårt att göra sig representativ längre. Och att gå till butik och handla blir för dyrt, så här har det botaniserats friskt på secondhandladorna de senaste två veckorna. Och jag har lyckats riktigt bra, tycker jag.

Vad sägs om två par hela och nästan moderiktiga jeans för 390 kronor tillsammans? Två toppar och en lång tunika för 210 kronor? Ganska bra, eller hur, och när jag sen hittade ett par riktigt lusiga slitna jeans för femtiolappen i en fyndlåda slapp jag klippa av benen på något av mina hela par för att få shorts, och det var värt en peng. Just byxor är svårt att hitta bättre begagnade under vinterhalvåret när "alla" ska ha, men nu mitt i sommaren är det bättre chans att man hittar något. Det gäller att tänka utanför säsong, att köpa vinterkläder precis när första vårsolen tittar fram på himlen, och sommarkläderna mot slutet av juli när de flesta andra redan tittar efter höstens nyheter i affärerna. Samma sak är det med skor, om man bara kan vänta med att sätta på sig dem är det bästa läget att köpa vinterskor i slutet av februari när vårnyheterna är på väg att ta över hyllorna. För dem som inte kan vänta med att bära dem, för att de inte har några andra skor, finns det naturligtvis inget att välja på. Det är så man identifierar de allra fattigaste, i alla fall här i Mellanstad: man ställer sig på någon genomfartsled i miljonprogramsområdet och tittar på de förbipasserande, och varje gång man ser någon som bär vinterskor i juni eller somriga tygskor i januari vet man, att där går en som verkligen inte har annat att ta på sig. Det tecknet är lika säkert som ett brännmärke i pannan, "FATTIG".

Jag vet inte hur mycket jag egentligen kånkat hem från de kristna organisationernas loppisar och secondhandbutiker under årens lopp, men det har blivit en hel del. I mitt vardagsrum finns också saker jag kunnat köpa nytt, jag har en billig bokhylla, soffbordet köpte jag nytt liksom fåtöljerna - och så tjocktv:n förstås, för den kostade nästan gratis när platt-tv kom till Mellanstad. Men det mesta i mitt hem är mer eller mindre använt av andra innan jag fått hem det, och det får duga åt oss. Man kan inte definiera sig själv efter vilka prylar man har, men jag önskar ju ibland att livet vore enklare, framförallt när det gäller just pengar och konsumtion. Det skulle vara bra att inte alltid vara hänvisad till det billigaste alternativet, och kunna köpa kvalitetsgrejer som håller längre än det jag kan köpa nu. Det skulle också vara bra om det inte fanns några "trendsättare" som med jämna mellanrum påstår att det är "inne" att köpa begagnat, för då kanske de stora secondhandkedjorna kunde låta bli att höja priserna med hänvisning till "hippfaktorn". Och så skulle det vara väldigt bra om man slapp springa på folk man känner i dessa butiker, så man slipper dyka in bakom första bästa klädställ och stå där och trycka alldeles kallsvettig till dess folk har gått förbi, bara för att man tycker det är pinsamt att en f.d. affärskontakt ska få veta att man fyller på garderoben på Halvsunkiga Evighetsloppmarknaden AB.

Å andra sidan, vad gjorde han själv där då?

"Vaffan ska man säga..."

står det som rubrik på mailet ifrån Ulrika Ring, Fattiga Riddare Stockholm. Och jag fnissar glatt, för det är andra gången på ett dygn Ulrika skickar samma meddelande, och nu har hon nästan krupp där i andra änden av maillinan, det märks!

Mailet i sin helhet:

"Vaffan ska man säga...

..annat än att det blir plötsligt självklart varför vi inte får någon förändring av skuldsaneringslagen. http://www.dn.se/nyheter/sverige/regeringens-brollopsmingel-inlett-1.1124673 titta på bildspelet och bild nr 4. WHAT har hon på huvudet? Det där är den person som styr justitiedepartementet! Gott omdöme går inte hand i hand med position, heller... TA AV DIG VAD DET NU ÄR DU HAR PÅ HUVUDET MÄNNISKA!

//U --

Ulrika Ring
tel 0702 98 59 41
www.fattigariddare.info
http://blogg.fattigariddare.info"

...vad Ulrika är så galen på? Tja, titta själv:



Själv är jag av en annan uppfattning - det är utmärkt att Justitieminister Beatrice Ask går på offentlig tillställning i en hattskrålla hon uppenbarligen hittat på loppis, kanske hos Frälsningsarmén eller Erikshjälpen där jag själv brukar fynda. På så vis visar Ask sin stora solidaritet med oss som lever på existensminimum eller däromkring!

Tack till fotografen som för DN:s räkning tog bilden, det var snällt.

Ung, fattig och skuldsatt?

I söndags kom nyheten från SVT:s Rapport om att fler unga har skulder hos Kronofogden. Idag kommer en del av förklaringen: Aftonbladet publicerar idag artikeln Fler unga är fattiga, byggd på en rapport ifrån Ungdomsstyrelsen.

"Andelen unga med en inkomst under 60 procent av medianinkomsten har närapå fördubblats sedan 2001"

slår man fast. Dagens Nyheter tar upp samma ämne, bara något tydligare:

"I fjol hade en av fem (22 procent) i åldersgruppen 20—29 år låg ekonomisk standard, det vill säga en disponibel inkomst på mindre än 60 procent av medianinkomsten.

År 2001 var andelen betydligt lägre, tolv procent."

Jämför detta med statistiken ifrån Kronofogdemyndigheten, gällande antalet ansökningar om betalningsförelägganden för personer i åldrarna 18 till 25 år:


2006: 104 468
2007: 124 560
2008: 130 593
2009: 157 438

Sätt detta i relation till resultatet av professor Tapio Salonens kartläggning vid institutionen för socialt arbete i Växjö:

300 000 av dem som står utan jobb finns inte med i a-kassesystemet. 80 procent av de som är unga och arbetslösa saknar a-kassa.

Så, igen då: kan man verkligen utbilda bort den stora andel unga som hamnar hos Kronofogden varje år, eller måste man se till att de har pengar att betala med innan de kan betala för sig?


Ulrika Ring, Fattiga Riddare Stockholm, om samma ämne idag.


Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om arbetslös, ekonomiska svårigheter, Fattiga riddare, konsumera, kronofogden, livskvalitet, hälsa, ungdom

SVT Rapport ikväll: Allt fler unga i kronofogdens grepp

Ny statistik från Kronofogdemyndigheten visar att unga vuxnas skulder växer. På bara fyra år har de obetalda räkningarna ökat med 50 procent.

Statistik som publiceras av SVT ikväll:

Ansökningar om betalningsförelägganden

Siffrorna avser personer i åldern 18 till 25 år.

2006: 104 468
2007: 124 560
2008: 130 593
2009: 157 438


Källa: Kronofogden

SVT skriver vidare:

"Kronofogdens statistik visar att det handlar mest om obetalda mobiltelefonräkningar och avbetalningar av konsumtionsvaror som de unga inte klarar att betala tillbaka.

-Vi tror att det kan bero på att unga människor har allt större möjlighet att skuldsätta sig, säger Karolin Kull, kommunikatör på Kronofogden till Rapport.

Karolin Kull säger till Rapport att det inte är ovanligt att de unga har flera mobilabonnemang registrerade på sig.

Enligt Kronofogden har många ungdomar dåliga kunskaper om privatekonomi och många saknar kunskap om vilka kostnader det innebär att flytta hemifrån. Därför vill Kronofogden att privatekonomi ska bli ett obligatoriskt ämne i gymnasieskolan."


En annan bidragande orsak, om man låter bli att göra det lätt för sig, skulle kunna vara att det idag tar många år för unga att etablera sig på arbetsmarknaden, vilket ger låga inkomster - ofta för låga för att leva på. Det kan du inte utbilda bort. Antalet otrygga anställningar för unga - framförallt genom bemanningsföretag som från en dag till en annan godtyckligt kan besluta vem som får jobba och vem som inte får - och ett försäkringssystem med en för unga nästan ouppnåelig a-kassa som ofta tränger de unga på arbetsmarknaden ut i socialtjänstens verkliga badlands, är det kanske inte så konstigt att fler unga inte kan "göra rätt för sig", tänker jag. Däremot är de en guldgruva för inkassobolagen: betala, eller bli utslagen från samhället för all framtid, det är det unisona budskapet från en bransch som bara sväller och sväller. Detta ser vi på Fattiga Riddares Forum, dit numer även mycket unga personer hittar och ber om hjälp att lösa sina desperata situationer. Är det så den svenska staten ska behandla de ungdomar som om några år ska betala in den skatt som krävs för att beslutsfattarna ska kunna få sina höga löner?

Tänk så många ungdomslägenheter man skulle kunna hyra för 135000 kronor i månaden!

Tillägg 100614: Ulrika Ring, Fattiga Riddare Stockholm kommenterar nyheten i sin blogg.



Intressant och pingat på Twingly.

Läs även andra bloggares åsikter om arbetslös, betalningsanmärkning, ekonomiska svårigheter, fattigdom, konsumera, kronofogden, social exklusion, utanförskap

Det tar aldrig slut!!!

...jag menar det, det tar ALDRIG slut! Jag slutar jobba för veckan, går och handlar och köper en flaska vitt på Bolaget som jag öppnar och ska njuta av, jag lagar mat åt mig själv och säger OK till att den lilla Mannan tar fram falafel ut frysen åt sig och steka upp den för att hon inte vill ha det jag ska äta... och så ska hon bara köra falafeln i mikron först så den tinar, och så låter mikron plötsligt "EEEEEEEEEEEEEEEEEEEEE"!! Så nu är den OCKSÅ trasig, och om jag går och köper en ny (går inte) så får jag avstå från något annat, och nu MÅSTE jag få komma iväg till en tandläkare och på tisdag ska jag till doktorn igen så det går inte, vi får ingen ny mikro utan vidare och då får vi helt enkelt vara utan.

Vad fan ska jag nu göra? Har sparat massor på att kunna värma rester i mikron, och nu är den trasig den också.

Allt bara ramlar sönder i händerna på mig. Jag blir så j***a förtvivlad!

Kronofogden tar skatteåterbäringen - en klassfråga av år 2010. Till den som har skall varda givet!

I dagarna får runt 2,8 miljoner svenskar skatteåterbäring, till en summa av totalt 20,7 miljarder kronor, skriver SVD idag. Att det går så snabbt idag med den elektroniska deklarationsmöjligheten, gör att många hinner få sina pengar till semestern, som ett tillskott i semesterkassan eller kanske som en extra buffert att handla för under regniga sommardagar. I DN uttalar sig Skatteverkets verksamhetsutvecklare Kaj Hoyer:
- Många har gjort husavdrag och rotavdrag. Så det är fler som får pengar och de får mer pengar än förra året.
Vad många svenskar kanske inte vet, är att den som har skulder hos Kronofogden går miste om sin återbäring, då Skatteverket överför pengarna direkt till fogden som använder dem till att reglera den enskildes skuldsaldo. Förra året, 2009, drabbade detta ungefär 70 000 svenskar. Så hur slår detta? Är fördelningen av indragna skatteåterbäringar jämn i samhället?

Utslaget per individ fick den genomsnittlige återbäringsmottagaren ungefär 7500 kronor tillbaka under 2009. Den genomsnittlige skuldsatte, vars återbäring gick direkt till Kronofogden, förlorade i genomsnitt 4887 kronor, alltså bara drygt 65% av vad genomsnittssvensken fick i återbäring.

Det kan bero på att överskuldsatte Sven, som blev arbetslös efter skilsmässan och idag sitter med underhållsskulder för tre barn till försäkringskassan, inte har råd med något hus att lägga pengar på så att han därmed kan få pengar tillbaka genom ROT-avdraget. Det kan bero på att Svea, 57 år, som blev långtidssjukskriven och sedan sjukpensionär i slutet av 90-talet, efter många år på bidrag och med släpande skulder hos Kronofogden, inte heller har råd att köpa så kallade Hushållsnära tjänster, och därmed inte kan få några pengar tillbaka genom RUT-avdraget. Så gör man när man ökar klyftorna i ett samhälle, så att var och en får lära sig sin plats i näringskedjan direkt: se till att de som har ska kunna få ännu mer genom ett skattesystem som gynnar de ekonomiskt starka, och se till att ytterligare utarma dem som har det svårt från början. För det är så det står i böckernas bok: Matteus 13:12

till den som har skall varda givet men från den som intet har skall tagas det han äger

Så cementerar man fattigdomen i det skikt som finns längst ner, de i Sverige kastlösa utanförställda, de som har betalningsanmärkningar och obetalda skulder, och därmed inte kan bemötas som fullvärdiga medborgare. Så ser vårt land ut idag. Är det så vi vill ha det?


Pingat på intressant och twingly.

Läs även andra bloggares åsikter om kronofogden, konsumera, utmätning, utslagning, skatteverket

Mitt älskade toapapper. "Frihet kostar pengar", till Kent Persson (m) och replik till Eva Hillén Ahlström (s).

Kent Persson vill debattera. Vågar han det, han som är moderat, eller tänker han kasta ur sig något vasst uttalande och sedan springa och gömma sig?

Jag läser Eva Hillén Ahlströms blogginlägg "Frihet kostar pengar". Hon är socialarbetare och ser från sin front hur rörelsefriheten för människor med ekonomiska problem skärs ner till ett ingenting. Jag tänkte komplettera med den ensamstående förälderns perspektiv på samma fråga, frihet i relation till pengar, med fokus på toapapper. Kan man blogga om toapapper? Egentligen är toapappret sekundärt, en symbol. Det handlar i grunden om konsumtion, om möjligheten att konsumera och möjligheten att i någon mån kunna välja vad man konsumerar.

Swedbank lider av ett ganska skamfilat rykte efter allt för vådliga eskapader i Baltikum, men nu ska de för första gången på flera år få en, säger en enda, poäng av mig. Deras institut för privatekonomi slår idag fast att ensamma föräldrar inte har hängt med ekonomiskt under de senaste femton åren. Nähä?

DN, E24, Aftonbladet

"Underhållsstödet, barnbidraget och bostadsbidraget har inte hängt med inflationen. Därför är de ensamstående föräldrarna de senaste 15 årens förlorare. Det rör sig om flera tusenlappar i månaden" (Aftonbladet)

"Trebarnsfamiljen med två sammanboende föräldrar har exempelvis dragit ifrån med 7 000 kronor i månaden jämfört med den ensamstående föräldern." (DN)

Hur kommer det sig att en bank med sina enorma resurser behöver så lång tid på sig att slå fast det som vi ensamstående mammor i mitt trapphus visste för nästan nio år sedan, att pengarna inte räcker till oavsett dessa bidrag man var och fortfarande är så väldigt beroende av?

Barnbidrag, underhållsbidrag, bostadsbidrag. Socialbidrag. A-kassa. Sjukbidrag. Pension.

Kanske är vi ett bidragsberoende folk, men

må den som är utan synd kasta den första stenen.

Visa mig den höginkomsttagare som nekar till att ta emot barnbidrag? Eller den höginkomsttagare som nekar till att göra avdrag för sin piga, bara för att man har råd ändå?

Jag minns när jag och lilla Mannan var på väg upp till vår lägenhet på fjärde plan, och mötte I. från trean som stod och pratade med E. från tvåan. Tre ensamstående morsor i slitna kläder med hemklippt hår, tre snoriga hemklippta ungar, två droppande soppåsar och en otymplig bal toapapper inklämd under min arm på väg hem ifrån storköpet. Och så det igenkännande flinet från de två andra kvinnorna när jag kom klivande upp för trappstegen, genomsvettig men triumferande glad med mitt toapappersfynd.
-Jaså, jaa, då vet man vart man ska ringa på nästa gång det tar slut då, sa de, och skämtsamt eller inte var E:s dotter emellanåt tvungen att gå upp till oss på fyran och ringa på dörren, för mamma pluggade och studielån ger ingen stabil konsumtionsnivå. Ibland var det toapapper, ibland var det mjölk. Toapappret var på sitt sätt roligast, för det var en ganska känslig och därtill gravallvarlig sexåring som ringde på och ville låna.
- Mamma glömde köpa nu igen, sa tösen och tyckte nog att jag skulle skynda mig, för det var så hon stod och steppade litetgrann där i dörren medan jag grävde rätt på en rulle åt henne. Sen tog hon trapporna ner till sin mamma i två snabba skutt, för det var alltid bråttom. Och jag glömmer nog aldrig när jag mötte E. i trappan och hon berättade att hon hittat en halv rulle toapapper inklämd bakom elementet i badrummet när hon städade. Där hade hennes dotter gömt undan, att ha i nödfall om nu mamma även i fortsättningen tänkte glömma att köpa toapapper ibland.

"Mamma glömde köpa nu igen". Jo, det där har man ju sagt till sin lilla Manna några gånger. När matpengarna varit slut helt och hållet, och man inte kunnat köpa flingor eller gurka eller något annat gott hon önskat sig. När det varit tre-fyra dagar kvar till barnbidraget och man inte kunnat köpa hem mer än bara mjölken. När man varit inne i någon av de många och långa perioder som arbetslös eller sjuk, och valt att gå och handla efter det att man lämnat lilla Mannan på dagis eller till skolan, för att slippa ta henne med sig in i affären. Ungar har nämligen en fenomenal förmåga att komma ihåg saker, som att mamma "glömt" köpa grönsaker eller hårbalsam eller kakao till varm choklad till utflykten med sexårsgruppen, eller något annat som i små Mannors världar kan vara ganska bra att ha. Och jag har lånat av grannar liksom de har lånat av mig, alltifrån tvättmedel till kattmat eller någon deciliter socker när det fattats, men sedan några år tillbaka lånar jag inte alls, för jag är rädd att inte kunna ge tillbaka, för marginalerna är borta totalt. Inte ens om jag hade en riktig lön skulle jag våga låna av någon annan, för skammen att inte kunna betala tillbaka är för stor om det så bara gäller lite förbrukningsvaror. Så när jag köper mitt toapapper, är det för att det är billigt och inte för något annat. Jag struntar i vilken affär det säljs i, vilken färg det har, om det är rent kring balpallen eller om det är halvdålig kvalitet på papperet. Det enda jag bryr mig om är kilopriset, för det avgör om jag behöver det eller inte. Över tjugo kronor kilot kan jag inte betala, där går smärtgränsen. Samma gräns för kött och charkprodukter går vid femtio kronor kilot, för fisk vid sextio kronor kilot, för ost vid fyrtio kronor kilot, för grönsaker och frukt vid tjugofem kronor kilot som högst. För mjölk kan jag inte betala mer än sex och femtio litern, schampot får kosta maximalt en tjuga per liter, bindor maximalt en krona per styck för vi är två här hemma som envisas med att blöda varenda månad, och jag måste vakta varje krona. Vad får du för varor för dessa priser? Vilka butiker kan du handla i, och vilken kvalitet får du? Hur påverkar det din hälsa att aldrig ha råd med rena köttbitar, aldrig stek eller biff, alltid korv, korv, korv när köttfärsen nu sällan går att köpa för mindre än sextio kronor kilot ens på billighetsladan? Är det frihet?

Jag är litet sur ikväll. Eller väldigt sur om jag ska vara ärlig. Skulle köpa mitt toapper på lunchen idag, för en av de närmaste köpladorna annonserar om 64-pack toarullar för 59 kronor, vilket är riktigt bra då varje rulle väger 78 gram exklusive hylsa (räkna själv, Kent). Tyvärr var balarna slut när jag kom till affären, för det är visst fler än Mannorna i miljonprogramsområdet som behöver gå på toa varje dag. Det är så surt, för hade jag fått tag på en bal hade jag sparat tjugofem kronor jämfört med ordinarie pris, och tjugofem kronor är fyra liter mjölk i samma butik... Jag lär gå dit imorgon igen för att se om de fått in mer, och på torsdag, och på fredag, och om någon ser mig i butiken under helgen irrande som en osalig ande så beror det på att jag fortfarande inte gett upp hoppet om att kunna förbättra min egen ekonomiska situation genom att konsumera så billigt som möjligt. Är det vad (m) menar med "frihet"?

Livet på en pinne för ensamstående föräldrar. Ordet är frihet.
Vi är inte fria att välja ens vilket toapapper vi ska köpa.
Våra barn är inte fria att välja andra föräldrar när vi har svårt att försörja dem.

- Höj barnbidragen, underhållsbidragen och bostadsbidragen NU!



Pingat på intressant.se och twingly.com


Läs även andra bloggares åsikter om veckans bloggdebatt, frihet, konsumera, ensamstående förälder, bidrag

Hög belåningsgrad oroar Finansinspektionen

Hushållens skuldberg oroar, enligt en artikel i Dagens DN. "Finansinspektionen överväger ett allmänt råd om att bostadslån inte bör överstiga en viss andel av fastighetens marknadsvärde".

Men, ojdå, kan det vara så att man ska ha en säkerhet för sitt lån i den fastighet man köpt?

För det jag har fått lära mig av experterna i TV 3:s Lyxfällan, är ju annars att man ska använda sitt fastighetsinnehav som säkerhet för att baka ihop sina konsumtionslån, när man inte längre klarar av de månatliga kreditkortsamorteringarna. Så kan man låta värdera om sin fastighet en gång om året, och med den värderingen som grund åka till köptemplet och låta kreditkortet glöda några timmar till, för allt går bra så länge man håller karusellen igång.... och sköter man sig tillräckligt bra får man vara med i TV3 på köpet.

Nej, fy, nu var jag elak. Raljera sådär i en så allvarlig fråga. Fyy, dålig Manna!

Svenska Högtider: Alla Heliga Senapsmackors Afton

Ikväll är det Alla Heliga Senapsmackors Afton, den kväll då flest senapssmörgåsar avnjuts i det svenska folkhemmet. Såhär gör du för att fira rätt och traditionsenligt:

Duka fint på köksbordet, med tända ljus, servett och ett stort glas vatten. Öppna skafferidörren och ta ut din sista brödskiva, den där du tänkt ha till frukost, "men vad fan...". Pilla bort eventuellt mögel innan du lägger brödet på en assiett, och placera denna på bänken jämte kylskåpet som om du tänkt göra dig en vanlig smörgås. Öppna kylskåpsdörren. Titta efter smörpaketet. När du tittat och vet säkert att det inte finns något smörpaket, titta efter osten, eller något annat pålägg. När du har tittat färdigt och konstaterat att det inte finns något pålägg alls, letar du efter majonnäsburken. När du konstaterat att den också har lämnat dig, är det dags. Sträck ut handen efter senapstuben i kylskåpsdörren, skaka den lite så oljan blandar sig med smeten inuti, och kläm sedan ut en rejäl klick senap mitt på brödbiten. Ta fram en smörkniv och bred ut senapen, sätt dig vid bordet och konsumera anrättningen under vördnadsfull tystnad. Sticker senapen för starkt i näsan, är det tillåtet att använda servetten till att snyta sig med, oavsett vad etikettexpert Magdalena Ribbing säger, för det är ändå ingen som ser dig. Drick vatten till.

Detta är vad som utspelar sig i folkhemmet just denna afton, då hundratusentals svenskar har tomt i kylskåpen kvällen innan januarilönen kommer. För barnfamiljer på marginalen infaller den årliga Senapsmackeaftonen den 19 januari, och emellanåt elva gånger till: 19 februari, 19 mars, 19 april et cetera, då barnbidraget som kommer den 20:e varje månad är vikt till matinköp och inte till barnens behov. För pensionärer och människor som lever på sjukbidrag, infaller Senapsmackedagarna på olika datum beroende på vilken dag i månaden de själva är födda. Några firar Senap den 20:e och får sina pengar den 21:a, andra firar Senap den 21:a och får pengar den 22:a, och så vidare. För löntagare som har utmätning på Kronofogdens begäran, för närvarande omkring 120 000 svenskar, är Senapsmackeaftnarna inget anmärkningsvärt, snarare en återkommande och tråkig vardagshändelse, och högtiden firas därför inte alls.