Rikskronofogde Eva Liedström Adler svarar angående umgängesbarnen

...mailet kom i fredags och jag lägger ut svaret här eftersom det finns ett stort intresse för frågan.

För tidigare korrespondens, se
...men inte om min mamma har skulder
Svar ifrån Kronofogdemyndigheten
Brevsvar till tf Rikskronofogden


"Hej,

Tack för ditt brev och de positiva synpunkter du lämnar avseende Kronofogdemyndighetens arbete med att modernisera de regler som styr vår verksamhet och därigenom skapa en större balans mellan gäldenärens skyldighet att betala och borgenärens rättighet att få betalt. Genom att lämna förslag och synpunkter i olika sammanhang försöker myndigheten bidra till det du efterlyser, nämligen en i samhället förändrad syn på gäldenären och insikt om den situation hon eller han befinner sig i.

Jag vill inledningsvis säga att den konkurrens mellan reglerna i föräldrabalken och utsökningsbalken som du talar om inte är en juridisk realitet. I en utmätningssituation är det utsökningsbalkens regler som är avgörande.

I brevet tar du också upp svårigheten att kombinera rollen som förälder med rollen som gäldenär. Det är, som du så tydligt beskriver, lätt att se de problem som uppkommer för föräldrar och barn när en förälder är föremål för löneutmätning. När det gäller möjligheten att ta hänsyn till kostnader för ett barn som inte bor hos båda föräldrarna bör man skilja på utgifter för underhåll och utgifter för umgänge.

Underhåll

Ett barn som bor endast hos den ena föräldern försörjs dels av boförälderngenom det underhåll hon eller han står för genom att ha barnet boende hos sig, dels genom det underhållsbidrag som den andra föräldern ska betala enligt 7 kap 2 § föräldrabalken. En gäldenär som inte har sitt barn stadigvarande boende hos sig förbehålls vid löneutmätning medel i förbehållsbeloppsberäkningen för att kunna betala underhållsbidrag och därmed fullgöra sin underhållsskyldighet för barnet. När föräldern har barnet hos sig kan myndigheten besluta att föräldern, enligt 7 kap. 4 § föräldrabalken, får avdrag på sin underhållsskyldighet eftersom skyldigheten fullgörs genom att barnet vistas hos föräldern som då svarar för den dagliga försörjningen av barnet. Ett sådant avdrag ska i första hand avräknas från skuld avseende äldre utmätningsbara bidrag som föräldern ännu inte har betalat. Om det visar sig att föräldern inte betalar sin del av det löpande underhållet förbehålls föräldern inte heller medel för sådana betalningar när förbehållsbeloppet ska fastställas. Boföräldern får dessutom förbehålla sig ett belopp för varje hemmavarande barn för att säkerställa barnets dagliga försörjning.

Umgänge

När det gäller kostnader för umgänge med ett barn som inte bor hos den aktuelle föräldern handlar det främst om kostnader för resor.

Bestämmelser om löneutmätning har funnits sedan 1917. Även om innehållet i reglerna har förändrats något över tiden är huvudprinciperna för hur förbehållsbelopp fastställs desamma. Gäldenären få behålla medel för att klara sin och sin familjs försörjning. Under årens lopp har det utvecklats ett regelverk som innebär att gäldenären jämte normalbeloppet även ska förbehållas medel som täcker boendekostnad och betalning av underhållsbidrag om gäldenären betalar sådant bidrag. Dessutom har det genom åren utvecklats en praxis som innebär att Kronofogdemyndigheten gör tillägg till normalbeloppet för sjukdomskostnader, kostnader för fullgörande av tjänst, barntillsyn och, från 2007, även för kostnader för medlemsavgift till arbetslöshetskassa. Det finns för närvarande ingen praxis som innebär att tillägg till normalbeloppet kan göras för umgängeskostnader. I avsaknad av stöd i regelverket eller nybildad praxis anser sig Kronofogdemyndigheten inte i nuläget kunna bortse från detta eftersom det skulle betyda att myndigheten då börjar fatta beslut som går emot såväl gällande lag som praxis. Det ligger i myndighetens uppdrag att upplysa lagstiftare och andra beslutsfattare om de konsekvenser reglerna innebär. Det uppdraget arbetar myndigheten kontinuerligt med genom att i olika sammanhang lämna förslag till regeländringar, avge yttranden och lämna synpunkter till de nyss nämnda mottagarna.

Även vid beslut om skuldsanering tar Kronofogdemyndigheten hänsyn till den försörjningsbörda gäldenären har och gäldenären förbehålls medel för att kunna fullgöra underhållsskyldigheten. Bedömningen av om hänsyn ska tas till utgifter för umgänge med barn eller inte är emellertid, som du riktigt påpekar, olika beroende på om bedömningen görs i handläggningen av en utmätning eller i ett skuldsaneringsärende. Det beror på att vid fastställande av förbehållsbeloppet i en utmätningssituation gäller reglerna i utsökningsbalken utan undantag och beslutet om förbehållsbeloppet omprövas så snart Kronofogdemyndigheten får kännedom om att gäldenärens ekonomiska förhållanden har ändrats, medan vid fastställandet av förbehållsbelopp för en person som ska beviljas skuldsanering tjänar reglerna endast som vägledning. Motivet till att reglerna endast är vägledande i en skuldsaneringssituation är att ett beslut om skuldsanering med därtill kopplad betalplan ska gälla under hela den femåriga betalperioden. Ett beslut om skuldsanering omprövas först om gäldenärens ekonomiska förhållanden väsentligen har förändrats. I ett sådant perspektiv behövs en ekonomisk marginal för att öka möjligheten att beslutet ska hålla och gäldenären därmed kommer betala i enlighet med betalplanen under hela perioden.

Barnpension

Barnpension är en ersättning för den underhållsskyldighet den bortgångne föräldern inte längre kan fullgöra. Den del av pensionen som, efter avdrag för preliminär skatt, tillsammans med allmänt barnbidrag tillkommer sådant barn ingår i beräkningen av boförälderns förbehållsbelopp eftersom man vid bestämmandet av förälderns underhållsskyldighet ska ta hänsyn till barnets behov, dess egna inkomster och tillgångar samt till sociala förmåner. I de fall barnets pension och förmåner överstiger normalbeloppet för barn får barnet behålla det överskjutande beloppet.

Du undrar vidare varför Kronofogdemyndigheten inte registrerar vilka gäldenärer som har barn. De uppgifter som Kronofogdemyndigheten får använda som sökbegrepp är reglerade i lag. Bland de begrepp som myndigheten får använda för att elektroniskt söka fram olika uppgifter återfinns tyvärr inte uppgift om barn. Kronofogdemyndigheten får därför inte andvända uppgift om barn som sökbegrepp för att söka fram information och registrerar därför heller inte denna typ av uppgifter på sådant sätt att de blir sökbara. Att Kronofogdemyndigheten inte får använda uppgift om barn som sökbegrepp hindrar dock inte att informationen dokumenteras om den behövs för handläggningen av målet. Kronofogdemyndigheten har dock givits ett undantag från den nyss nämnda regeln och tillåts registrera barn i samband med avhysningar i syfte att kartlägga och föreslå åtgärder mot problematiken med att barn drabbas av avhysning. Myndigheten ser också,precis som du, att det finns ett värde i att registrera uppgifter på ett sökbart sätt för att i olika sammanhang kunna ta fram fler intressanta uppgifter ur den informatiosmängd som myndigheten har tillgång i sina register. Det är emellertid så att i avvägningen mellan risken för otillbörliga intrång i den personliga integriteten och att få tillgång till statistikuppgifter har lagstiftaren valt att tillgodose den personliga integriteten.

I brevet nämner du att Försäkringskassan är den ca 51:a största borgenären hos Kronofogdemyndigheten avseende antal skulder och skuldbelopp. Jag utgår ifrån att siffran avser antal inlämnade ansökningar om betalningsföreläggande. En liten del av de fordringar som Försäkringskassan i slutänden begär verkställighet av måste först fastställas i en dom, t.ex.ett utslag, för att kunna verkställas och handläggs därefter som enskilda mål under verkställigheten. Det rör sig i dessa fall om bl.a. fordringar på underhållsbidrag eller återkrav av för mycket utbetalt stöd eller bidrag i något sammanhang. Den stora andelen ansökningar om verkställighet som Försäkringskassan lämnar in är emellertid direkt verkställbara allmänna fordringar. Under det senaste halvåret lämnade Försäkringskassan in över 316 000 mål avseende underhållsbidrag. Skatteverket, som under samma period lämnade in nästan 167 000 mål, kommer på andra plats bland de statliga ingivarna. När det gäller antal ansökningar om betalningsföreläggande ligger Försäkringskassan under det gångna halvåret på 43:dje plats bland borgenärerna med 807 st. ansökningar. Trafikförsäkringsföreningen, som du också nämnde, lämnade förra halvåret in drygt 55 000 ansökningar om betalningsföreläggande och ligger därmed storleksmässigt på sjätte plats bland enskilda borgenärer. Alla utslag går dock inte vidare till verkställighet.

Jag hoppas att jag med detta lyckats förklara något om förutsättningarna för Kronofogdemyndighetens hantering av de frågor som du har ställt.

Med vänlig hälsning

Eva Liedström Adler"


Värt att kommentera, eller hur? MEN jag har för stunden "bara" åtta limpor på jäsning i köket, en jättedisk som morrar (jo, faktiskt) åt mig när jag passerar diskbänken, två katter som vill ha mat, en tonåring som surar i tv-soffan för att hon tvingades laga sin fiskgryta själv ikväll, fyra liter svamp som ska rensas, kokas av och frysas samt en tvättkorg som kommer hålla mig sysselsatt under resten av kvällens vakna timmar, så jag överlåter åt er läsare att bena upp vad ni tycker först. Vad tycker ni?

Brevsvar till tf Rikskronofogden, angående umgängesbarn till vuxna med utmätning

Mellanstad 100726


Till Mikael Necke, tillförordnad Rikskronofogde.

Tack för snabbt svar (100708) på mitt brev till Rikskronofogden 100704 "...men inte om min mamma har skulder". Det tog en stund att formulera en replik, eftersom jag som alla andra föräldrar har ett emotionellt engagemang i frågor om barn och barnfattigdom, men nu hoppas jag att jag kan förhålla mig saklig. Jag förstår inte den situation vi har idag kring barn i familjer med skulder! Så illa är det.


Barnen kommer i kläm när de inte får kosta

I mitt brev tog jag upp frågor rörande barn i familjer med utmätning, umgängesbarn till vuxna med utmätning samt barn med funktionshinder som lever i familjer med löneutmätning, och där vårdbidraget räknas in i den utmätningsbara inkomsten. Jag kan ge fler exempel, ett av de tråkigare är barn som förlorat en förälder i förtid, och vars andra skuldsatta förälders löneutmätningsunderlag även omfattar den barnpension barnet får som kompensation för att den bortgångne inte kan bidra till barnets försörjning. Summan är att barn till skuldsatta med utmätning kommer i kläm, framförallt då de normbelopp som tillskrivs barnens behov inte svarar emot de av Konsumentverket beräknade kostnader som ett barn innebär varje månad.


Kronofogdens förslag är bra, men…

Ett barns ekonomi beror på ekonomin i det hushåll där barnet växer upp, så långt tror jag vi är överens. Barn i hushåll under utmätning, särskilt långvarig sådan, blir fattiga då de lever med låg ekonomisk standard jämfört med jämnåriga. Därför har Kronofogdemyndighetens kartläggningar av skuldsatta vuxnas situation de senaste åren varit bra, och jag tycker att övervägande delen av föreslagna åtgärder t.f. Rikskronofogden nämner är goda initiativ, då de syftar till snabbare vägar till skuldfrihet. Att införa en absolut preskription liknande den som finns i andra länder, tidsbegränsade indrivningsmöjligheter på obetalda skulder, räntetak och reglering av kapitalskuld före räntebelopp är också åtgärder som är efterfrågade i gäldenärskollektivet. Frågan om förenklad löneutmätning är mer kontroversiell, där finns en misstänksamhet och en oro hos många evighetsgäldenärer kring hur det skulle slå emot enskildas ekonomiska situation, men det tänker jag behandla enskilt längre fram under hösten. För att komma till kritan: det som måste till ifrån Kronofogdemyndighetens sida, oavsett vilket uppdrag man har fått ifrån regeringen och att man har lagar och/eller prejudicerande domar att luta sig emot i sin myndighetsutövning, är en förändrad syn på gäldenärsrollen. Vi gäldenärer med barn är inte bara skuldsatta, vi är också föräldrar. Tydligare: vi är i första hand föräldrar, i andra hand skuldsatta. Vi måste ha barnperspektivet för ögonen hur mycket vi än är skyldiga, och måste sätta barnens bästa före borgenärernas. Därför uppstår en konflikt i samma stund som vi ska utmätas, och därför blir en myndighet som inte erkänner barnens behov ett reellt hot emot familjen.


…här sätts Föräldrabalken ur spel när Utsökningsbalken reglerar utmätningen?

Jag vågar påstå att barnperspektivet idag saknas nästan helt i Kronofogdemyndighetens verksamhet. Detta gäller oavsett om man ser till Verkställigheten som ju ansvarar för indrivningen, eller inom Skuldsaneringen som ska hjälpa oss till skuldfrihet genom en femårig avbetalningsplan. Visserligen har Kronofogdemyndigheten under det senaste året dels verkat för att stoppa skuldsättning av barn genom framförallt obetalda vårdavgifter, dels för att få ner antalet vräkningar av barn vilket jag finner lovvärt, men det innebär inte att man tar barnens bästa i beaktande i myndighetens relation till föräldrarna. Om vi ”bara” ser till det som orsakat mest storm inom föreningen Fattiga Riddare Stockholm: ett umgängesbarn till en skuldsatt med löneutmätning får idag inte förbehållas några pengar för att bekosta resor till föräldern, eller för den delen till basala saker som matvaror, tandkräm, toalettpapper eller blöjor, skor, galonbyxor, nappar, leksaker eller besök hos farmor eller något av det som barn till umgängesföräldrar som inte har skulder finner självklart. Om jag förstått rätt grundar Kronofogdemyndigheten detta på en dom från Svea Hovrätt, ÖÄ4277-99, där myndighetens jurist bestrider en umgängespappas begäran om att få förbehålla sig pengar för umgänge med en liten dotter, med motiveringen att ”borgenären inte kan lastas med gäldenärens kostnader för umgänge med barn”. KFM (dåvarande Riksskatteverket?) vann det målet. Med andra ord ligger myndighetens lojalitet helt hos borgenären, och hänsyn till gäldenärens skyldigheter gentemot barnet ska inte tas. Och i Utsökningsbalken 7 kap 4§ kan man också läsa att

”Lön får tas i anspråk genom utmätning endast till den del den överstiger vad gäldenären behöver för sitt och familjens underhåll samt till fullgörande av betalningsskyldighet mot annan som vid utmätning av lön har bättre rätt till lönen. Vid utmätning för fordran med företrädesrätt enligt 14 § första stycket 1 skall även betalningsskyldighet mot annan som har lika rätt som sökanden beaktas.”

Med det kan vi slå fast att Kronofogdemyndigheten inte ser umgängesbarn såsom en del av en gäldenärs familj, och att man tycker sig ha stöd för att borgenärerna har bättre rätt till gäldenärens pengar än vad gäldenärens barn har. Och som förälder har man en helt annan lagtext att följa, Föräldrabalken, 6 kap 2§:

”Den som har vårdnaden om ett barn har ett ansvar för barnets personliga förhållanden och skall se till att barnets behov (---) blir tillgodosedda. Barnets vårdnadshavare svarar även för att barnet får den tillsyn som behövs med hänsyn till dess ålder, utveckling och övriga omständigheter samt skall bevaka att barnet får tillfredsställande försörjning och utbildning.”

Barnets personliga förhållanden. Behov. Tillgodosedda. Tillfredsställande försörjning. Innebär inte det att det måste finnas en relation mellan barn och föräldrar, skuldsatta eller inte? Vilken lag då ska gälla, är det Föräldrabalken som säger att vi måste försörja våra barn som är den lag som gäller mest, eller är det Utsökningsbalken som är lagen och därmed sätter Föräldrabalken ur spel? Blir barnen utplacerade i Laglösa Land i samma stund som mamma eller pappa får skulder hos Kronofogden? Är det så illa att vi, när vi drar på oss en betalningsanmärkning, inte bara ska mista våra möjligheter att ingå ekonomiska avtal, utan också som ett slags dubbel bestraffning ska mista relationen till våra umgängesbarn? Att barnen ska mista oss? Är det rimligt att barnen ska straffas för vad föräldrarna gjort fel?


…och vilken del av KFM har ”rätt”, Verkställigheten eller Skuldsaneringen?

Utsökningsbalken och Föräldrabalken krockar därmed för vilken skuldsatt förälder som helst, och med det är barnens rättssäkerhet – och föräldrarnas – genast satt ur spel. Det märkliga är att på samma gång som man inom Verkställigheten, framförallt i arbetet med löneutmätningar negligerar själva förekomsten av umgängesbarn, har man inom Skuldsaneringen valt att tillåta tillägg till gäldenärens förbehållsbelopp för resor för umgängesbarn. Från Kronofogdemyndighetens egen hemsida:

”Resekostnader i samband med umgänge med barn ska beaktas när det bestäms vad gäldenären ska betala i en skuldsanering. Det måste dock utredas i varje enskilt ärende vilka möjligheter föräldrarna själva har att täcka kostnaderna, om kostnaderna kan täckas på annat sätt samt vad som är rimligt att godta i fråga om antal resor och kostnaderna för dessa. Umgängeskostnader i övrigt, exempelvis för uppehälle, ska inte beaktas.”

Så inom Skuldsaneringsenheten existerar umgängesbarnen när de reser till eller från sin skuldsatta mamma eller pappa, men barnen får inte äta eller behöva blöjor, är det så det ska tolkas? Jag är inte ironisk, jag frågar för att jag inte förstår. Och vilken lagtext lutade sig Kronofogdemyndigheten genom Skuldsaneringen emot när de beslutade att umgängesbarn finns ibland, men bara när umgängesföräldern genomgår skuldsanering och endast under restiden från det ena hemmet till det andra?


Barnen finns verkligen inte. Umgänges- eller vanliga barn, spelar ingen roll?

Nästa ledsamma sanning. Innan våra representanter från föreningen Fattiga Riddare Stockholm åkte till Almedalen kontaktade jag Kronofogdemyndighetens kundtjänst för att få hjälp med statistik kring just barn i skuldsatta familjer. Hur barnen lever vet vi ganska mycket om inom föreningen, liksom vi vet en hel del om hur föräldrarna genom alltifrån svartarbete till att avstå ifrån allt de behöver för barnens skull försöker kompensera för det myndigheten tar ifrån barnen varje månad genom löneutmätningen. Jag ställde tre frågor:

- Finns någon statistik på exakt hur många barnfamiljer i Sverige som idag berörs av löneutmätning för en eller båda föräldrarna?

- Hur många av dessa barnfamiljer har två eller fler barn? (apropå höjningen av flerbarnstillägget som nu går direkt till utmätning)

- Och hur många av de barnfamiljer som blev vräkta under förra året hade under de föregående tolv månaderna varit föremål för löneutmätning hos en eller båda föräldrarna? (apropå föreningens breda erfarenhet av att möta barnfamiljer som levt länge under löneutmätning och hamnar i akuta situationer vid minsta avbräck i inkomsterna)

Svaret kom snabbt genom Karolina Kull och controller Alena Koren:

”Vi registrerar inte barnfamilj som gäldenärsegenskap, därför vet vi inte vilka av gäldenärer har barn”

Och det gav mig ännu mer att inte förstå, eller kanske en förklaring till att umgängesbarnen inte finns inom Kronofogdemyndighetens verksamhet. KFM vet alltså inte hur många barn i Sverige som idag berörs av löneutmätning. Ulrika Ring, vår föreningsordförande, har tidigare fått fram att det just nu rör sig om cirka 50000 umgängesföräldrar som ligger med underhållsskulder hos myndigheten. Om man beräknar att var och en av dem har 1,8 barn, innebär det att 90000 barn lever med den överhängande risken att skiljas från sin umgängesförälder på grund av att det inte finns pengar till umgänge efter att KFM genomfört löneutmätning på föräldern ifråga. Då ska man ha i minnet att underhållsskulder inte på något sätt är överrepresenterade i statistiken över de skulder svenskar har hos Kronofogden. I själva verket är den vanligaste skulden till Trafikförsäkringsföreningen, och Försäkringskassan som sköter merparten av underhållsbidragen återfinns först på 51:a plats på den senaste borgenärslistan. Det finns med andra ord 50 andra borgenärer som lämnar mer och fler skulder till Kronofogdemyndigheten för indrivning än vad Försäkringskassan gör. Så hur många barnfamiljer berörs egentligen av det här? Hur många barn är det som lever med låg standard eller rent ut sagt i fattigdom? Och varför registrerar inte Kronofogden detta, alltså barnfamiljer med skulder, för att kunna få en realistisk uppfattning om läget för samhällets svagaste, våra barn?


Och hur ska man kunna forska om barnfattigdom utan statistik från Kronofogdemyndigheten?

En sak vet jag säkert. Till hösten ska en stor rapport sammanställas om barnfattigdom i Sverige. På uppdrag av Rädda Barnen håller forskaren Tapio Salonen på att undersöka hur många barn som kan definieras som fattiga i Sverige idag. Det är två år sedan den förra rapporten gavs ut, så den här väntar vi med spänning på att få ta del utav. Barn som lever i familjer med löneutmätning ligger de facto under fattigdomsgränsen, men kommer inte med i den statistiken, då man använder sig av två andra parametrar för att kunna ringa in den grupp det handlar om. Dels ser man till familjens disponibla inkomst enligt SCB:s mätningar, dels ser man till antalet barnfamiljer som sökt försörjningsstöd under en tolvmånadersperiod (jag kan tänka mig att det rör hela år 2009). För barn i familjer med löneutmätning kan inkomsten på papperet vara hög nog, och det är ingen stor andel familjer med utmätning som söker kompletterande försörjningsstöd trots att Socialtjänstlagen uppenbarligen tillåter att kommunen fyller upp de hål Kronofogden skapar. Därför faller de barn jag skriver om ur ramen för undersökningen, siffrorna kommer inte att bli rättvisande hur ingående forskning som än genomförs. Jag önskar att Kronofogdemyndigheten kunde ta fram den statistik som behövs, eller på annat sätt hjälpa till att kartlägga barnens situation. Men det kanske är att be om ett mirakel?


Och mitt nästa brev kommer att gå till Barnombudsmannen

för en sådan har vi, och hans uppdrag är att övervaka att Sverige genom de statliga myndigheterna OCH naturligtvis även Kronofogdemyndigheten "efterlever FN:s konvention om barnets rättigheter, eller barnkonventionen som den ofta kallas, som antogs av FN:s generalförsamling den 20 november 1989.

I dag har nästan alla länder ratificerat barnkonventionen. Att ett land har ratificerat en konvention innebär att det har bundit sig folkrättsligt till att förverkliga den. Sverige ratificerade barnkonventionen 1990, som ett av de första länderna." (klippt ifrån Barnombudsmannens hemsida:

Jag såg nämligen att artikel 9 i Barnkonventionen, som behandlar Åtskiljande ifrån föräldrar, punkten 3, lyder:

Konventionsstaterna skall respektera rätten för det barn som är skilt från den ena av eller båda föräldrarna att regelbundet upprätthålla ett personligt förhållande till och direkt kontakt med båda föräldrarna, utom då detta strider mot barnets bästa.

Och jag kan ha fel, men barnens bästa ligger inte i första rummet längre när en eller båda föräldrarna har skulder hos Kronofogden, så jag vill ställa frågan till Barnombudsmannen om saker och ting verkligen går rätt till eller om det är jag som inte har ett rätt någonstans. Inte för att FN lär ingripa, utan för att på sikt få se förbättringar för barnens skull. Och om det lär såväl tillförordnade Rikskronofogdar som skuldsatta föräldrar kunna läsa här på bloggen så småningom.





//Mamma Manna, medlem i föreningen Fattiga Riddare Stockholm


P.S Det finns fler bloggare i nätverket kring föreningen Fattiga Riddare Stockholm som inte heller förstår:

Ulrika Ring, Ulrika Ring, Ulrika Ring och Ulrika Ring
Nollkoll och Nollkoll
The Rocker, The Rocker, The Rocker och The Rocker
Livsrop och mera Livsrop om den svarta sidan av att vara skuldsatt förälder

D.S.




Intressant?


Läs även andra bloggares åsikter om barnfattigdom, barnkonventionen, Barnombudsmannen, Fattiga riddare Stockholm, kronofogden, social exklusion, umgängesbarn

KFM 100720: "8 av 10 får skuldsanering"

Pressmeddelande ifrån KFM idag. Så vet man att inte riktigt hela landet har semester:

"8 av 10 får skuldsanering

En ny undersökning från Kronofogden visar att de allra flesta som söker skuldsanering, nästan 8 av 10, får sin ansökan om skuldsanering beviljad. Vi ser också att i de allra flesta skuldsaneringarna, nästan i 7 av 10, får fordringsägarna tillbaka en del av sina pengar.
– Det är positivt att vi ser att en skuldsanering får verkliga effekter för de skuldsatta, deras långivare och samhället i stort, säger Anna-Carin Gustafsson Åström, chef på Kronofogdens skuldsaneringsverksamhet. En skuldsanering kan alltså leda till en vinna-vinna situation för alla inblandade. Genom en skuldsanering kan vi på Kronofogden bidra till att återställa balansen mellan långivare och låntagare i samhället.
– Det är utomordentligt viktigt att det finns en väl fungerande och lagreglerad möjlighet till skuldnedskrivning för överskuldsatta gäldenärer. Gäldenären kan komma ur sin omöjliga situation och borgenärerna kan få en viss utdelning på sina fordringar. Skuldsaneringslagen fungerar dessutom som riktmärke för hundratusentals frivilliga avbetalningsplaner mellan borgenärer och gäldenärer. En förbättrad skuldsaneringslag från årsskiftet kommer också sannolikt att leda till fler lyckade skuldsaneringar, säger advokat Claes Månsson, ordförande i branschorganisationen Svensk Inkasso som företräder inkassobranschen och bland annat tillvaratar borgenärernas intressen i skuldsaneringsfrågor.

Tiden av lågkonjunktur har nu fått tydlig effekt på antalet ansökningar om skuldsanering. Under de tre senaste åren har antalet ansökningar varit relativt konstant, men under det första halvåret 2010 har vi sett en kraftig ökning. Hittills har nästan 4 200 ansökningar kommit in. Det är en ökning med 25 procent jämfört med motsvarande period 2009. Om det fortsätter så här kommer det ha slagits rekord i antal ansökningar när året är slut. Kronofogdens prognos visar på över 8 000 ansökningar för hela året. De senaste åren har siffran legat på mellan 6 500 – 7 000 ansökningar.

– Jag är inte förvånad över utvecklingen. Det finns ingenting i omvärlden som tyder på att en avmattning kommer att ske. Det finns fortfarande många som har behov av en skuldsanering, men som av olika skäl inte har sökt, säger Anna-Carin Gustafsson Åström. Kanske är det så att många skuldsatta förstått att kraven för att få skuldsanering inte är oöverstigliga."

Det jag skulle vilja veta, är vilka "förbättringar" Svensk Inkassos Claes Månsson talar om. Är det månne det urvattnade "förslaget" vi fick ta del av i april, med marginella förändringar främst i syfte att även inkludera småföretagare i målgruppen som karlen syftar på? Eller har han drabbats av solsting?

Och så det förbannade ordet "balans" igen. Använt om relationen mellan dem som lever i skuld och dem som kan kräva in skulden, till priset av att umgängesbarn inte får kosta en krona. Inte ens till mat. Barnet emot kapitalet. Vilken balans då?

Och samtidigt kommer färsk statistik från KFM om det ökade antalet vräkningar under de senaste sex månaderna, upp fyra procent and still counting... Kan det finnas en relation mellan antalet människor som sitter fast i skuldfällan utan chans att ta sig därifrån på grund av våra stelbenta regelverk kring skuldsanering, familjer som betalar avskyvärda räntor till inkassoföretagen utan att någonsin kunna bli skuldfria, och det växande antal människor som inte kan betala sitt boende? Finns det någon relation där? Finns det någon statistik på det? Troligen inte, troligen aldrig på ti´n....




Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om skuldsanering 3 år överskuldsättning, social exklusion, barnfattigdom, livskvalitet, vräkningar, inkassobolag

Svar ifrån Kronofogdemyndigheten angående barn till skuldsatta med utmätning

För några dagar sedan skrev jag ett öppet brev till Rikskronofogde Eva Liedström Adler angående begreppet barnfattigdom och Kronofogdens samhällsansvar för barn i familjer med förfallna skulder, "...men inte om min mamma har skulder". Svaret kom igår, dock inte ifrån Rikskronofogden som hade hunnit gå på semester, utan ifrån hennes närmaste medarbetare Mikael Necke, t.f. Rikskronofogde.

Jag lägger ut tillförordnade Rikskronofogdens brev i sin helhet nedan. Läs och begrunda. Jag lovar att kommentera detta längre fram under veckan, men jag är fortfarande såpass ställd av att myndigheten så totalt lyckas negligera barnperspektivet i dialogen med mig som enskild gäldenär, att jag inte riktigt kan formulera mig än... Såhär skriver han:


"Hej,

Tack för ditt brev i vilket du tar upp flera viktiga frågor om barns situation när någon eller båda föräldrarna betalar sina skulder genom löneutmätning. Du framför som förälder förståliga synpunkter på reglerna om normalbeloppets storlek för barn, gäldenärens möjlighet till umgänge med eget barn som han eller hon inte bor tillsammans med och att skattepliktig del av vårdbidrag, vars syfte är att kompensera föräldern för del av förlorad arbetsinkomst, ingår i beräkningsunderlaget vid fastställandet av gäldenärens förbehållsbelopp.
Samtliga dessa frågor är emellertid reglerade i lag eller rättspraxis (har prövats av domstol). Kronofogdemyndigheten kan inte bortse från detta och ta beslut som går emot gällande regler.
Däremot kan vi upplysa lagstiftare och andra beslutsfattare om konsekvenserna av dessa regler.

Gäldenärer som är föremål för löneutmätning lever i många fall under knappa ekonomiska omständigheter. Det faktum att löneutmätning enligt dagens regler kan pågå under långa oavbrutna perioder innebär att många människor lever under en stor och utdragen press. De analyser myndigheten har gjort visar att det behövs en förändring. Detta gäller inte minst för de gäldenärer som varit föremål för löneutmätning under långa tidsperioder. Kronofogdemyndigheten har därför tagit fram ett komplett lagförslag till förändrade löneutmätningsregler. I detta arbete har ambitionen varit att hitta ett system som genom sin enkelhet gör besluten mer lättförståeliga för parterna och, på ett bättre sätt än idag, motiverar gäldenärerna till olika insatser för att öka sin disponibla inkomst även under löneutmätning. Förslaget innebär en långtgående schablonisering av utmätnings- och förbehållsbeloppen som, om förslaget genomförs, innebär att trycket på flertalet gäldenärer kommer att minska. Förslaget, som överlämnades till Justitiedepartementet i maj 2009, har remissbehandlats.

Att reformera löneutmätningsreglerna är emellertid inte den enda vägen som är möjlig för att skapa en större balans mellan gäldenärens skyldigheter att betala och borgenärens rätt att få betalt. Jag nämner i det följande ett urval av andra åtgärder som myndigheten i flera sammanhang, t.ex. i remissvar och i kontakter med olika departement, framför för att öka denna balans. Regler om absolut preskription av flertalet typer av fordringar är en åtgärd. Sådana regler finns redan i andra länder och även i Sverige vad gäller vissa allmänna fordringar (t ex skatteskulder). Om inte annat borde absolut preskription övervägas avseende konsumentfordringar. Myndigheten har också väckt frågan om att införa en tidsgräns för hur länge en borgenär kan begära indrivning av en fordran. Dessa två förslag skulle, om de införs, innebära att borgenärerna tar ett större ansvar för de krediter de lämnar men som av någon anledning fallerar. Myndigheten anser också att lagstiftaren bör överväga att införa ett räntetak när en skuld lämnas till indrivning och att indrivet belopp först ska räknas av mot kapitalbeloppet och inte som idag först mot avgifter och ränta. Ett införande av sådana regler leder till att de betalningar som görs genom åtgärder av Kronofogdemyndigheten i många fall innebär att skulden faktiskt minskar, inte bara till att delar av upplupen ränta blir betald.
Men.... för att Kronofogdemyndigheten ska kunna tillämpa alla nämnda förslag är vi naturligtvis beroende av stöd i lag och rättspraxis.

Problemen med överskuldsättning har under senare år uppmärksammats alltmer i media och i den allmänna debatten. Kronofogdemyndighetens uppgift i denna debatt är att stå för faktaunderlag samt lämna förslag och synpunkter när det efterfrågas av politiker och andra beslutsfattare, i remisser, föredragningar eller sakkunniguttalanden.

Även om ett av Kronofogdemyndighetens uppdrag är att reglera betalningsanspråk, så har vi också till uppgift att underlätta för medborgare och företag att göra rätt för sig innan Kronofogdemyndigheten kopplas in samt förebygga överskuldsättning.

Med vänlig hälsning

Michael Necke
t.f. rikskronofogde"


I vilken ände ska man börja när man får ett sånt svar?


Ulrika är kvar i Visby tillsammans med Per - läs hennes torsdagsrapport. Jag försökte skämta med dem igår angående hur mycket de ska bli tvungna att springa nu när KFM är där och jagar gäldenärer. Tyvärr är det inte så det går till. Det är snarare Ulrika och Per som jagar KFM istället, för att få dem att prata och förstå vad vi skuldsatta pratar om. Frågan är om det hjälper.




Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Almedalen, almedalsveckan, barnfattigdom, BRIS, Fattiga Riddare Stockholm, fattigdom, kronofogden, skulder, utmätning

När man har mer pengar än förstånd

...kan man elda upp 100 000 kronor. Det är enligt uppgift vad Gudrun Schyman och hennes FI har gjort idag.

DN, SVD, AB

Oavsett att FI inte är någon välgörenhetsorganisation, kunde man ha tänkt längre. För så sent som igår gick Riksförbundet Majblomman ut och berättade att föräldrarna till 23 000 svenska barn med synfel har svårigheter att få fram pengar till barnens glasögon. Ur Åsa Welanders, SVT Rapport artikel:

"I en undersökning som Majblomman har gjort svarar nästan 40 procent av föräldrar som har barn med synfel, att de har fått skjuta upp glasögonköp på grund av ekonomin.

-Barn som lever i fattiga familjer får inte sina glasögon, säger Lena Holm, generaldirektör på Majblomman.

Kan man säga att det är en klassfråga?

-Ja, det kan man absolut säga. Det är en ekonomisk fråga, säger Lena Holm.

Tandvård och hjälpmedel för hörselskadade barn är gratis. Men med synfel är det annorlunda. Om man får något bidrag och i så fall hur stort beror på var i landet man bor."

Och i samma artikel intygar en läkare att detta får kosekvenser för barnen som följer dem upp i vuxen ålder:

"-Det kan bli en bestående synnedsättning. Man hämmar barnets synutveckling om man inte ger dem glasögon i tid, säger överläkaren Anna Lundvall."

Helt plötsligt känns det ändå ganska bra att jag inte är på plats i Almedalen. För hade jag fått FI:s Gudrun Schyman inom slagavstånd just nu, hade något kunnat gå riktigt illa.




Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Almedalen, barnfattigdom, Fattiga riddare Stockholm, social exklusion, val 2010

Fattiga Riddare Stockholm är i Almedalen

Om du befinner dig i Almedalen, och ser en man eller kvinna med den här tröjan på sig...




...så är det Per Ahlin eller Ulrika Ring du har framför dig. Den ena är nästan två meter lång, den andra kanske en och sextio, och vem som är vem får du gissa själv.

Båda är de engagerade i föreningen Fattiga Riddare Stockholm, som sedan många år arbetar med obeståndsfrågor, framförallt ur familje- och barnperspektiv.

Mer om föreningen Fattiga Riddare Stockholm hittar du HÄR.
Och en folder i pdf-format som närmare beskriver föreningens verksamhet HÄR.
Ulrika Rings blogg där hon som ordförande driver sina hjärtefrågor hittar du HÄR.

Idag den 4 juli har Ulrika och Per varit på BRIS seminarium, och fått sig mycket nyttigt till livs. Ulrika rapporterar:

"BRIS kan sina saker minsann. Deras chef för BRIS operativa verksamhet, Eva Waltré, är så himla duktig i att berätta barns vardag. Jag har lyssnat på henne två eller tre gånger och varenda gång är hon klockren. Ett stort tack till BRIS och extra stort till Eva Waltré.

BRIS har fått i uppdrag att sammanställa en beskrivning över hur barn till skilda eller separerade föräldrar har det. Ekonomiskt och socialt. Vi kommer lämna över våra synpunkter och naturligtvis ta upp situationen för umgängesföräldrar med utmätning. Det kan inte vara rätt och riktigt att Kronofogden ska betrakta borgenärens rätt till gäldenärens pengar som bättre än gäldenärens biologiska eller adopterade barn?

På seminariet ställde Per en fråga till Eva Liedström Adler. Om umgängesföräldrar. I Kronofogdens allmänna råd KFM 2008:1 står följande att läsa:

”Med barn bör avses sådant barn som en gäldenär, dennes sammanlevande make eller sambo varaktigt bor tillsammans med och är skyldig att försörja enligt 7 kap 1 § Föräldrabalken (försörjningsberättigat barn).”

Dvs. ett barn som inte varaktigt bor tillsammans med sin förälder betraktar Kronofogden inte som ett barn. Detta tillåter dom att kringgå FNs barnkonvention (artikel 3) och föräldrabalkens portalparagraf (6 kap 2a §) som säger att barnens bästa skall sättas i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn. Genom omdefinitionen av vad ett barn är kan man alltså sätta borgenärernas intresse före barnens intresse. …och om hon var beredd att omdefiniera vad ett barn är. Ungefär så.

Hepp!

Vad vi fick för svar? Att Kronofogden har lagstiftning att följa. Det konstiga är att Justitiedepartementet (i ett mail till mig) säger att den konstiga regeln att Kronofogden inte gör tillägg för umgängesbarn är Kronofogdens eget beslut… Och under tiden ingen vill ta ansvar så är det tusen och åter tusen barn som inte tillåts räknas till umgängesförälderns familj.

Hepp! Hepp! "

The Rockers kommentar till detta, är nog ganska representativ för hur många överskuldsatta uppfattar detta, med egen erfarenhet av hur det känns att under pågående löneutmätning inte få förbehålla sig pengar ens till mat åt umgängesbarn som vill komma och hälsa på, allrahelst nu på sommarlovet.

Men barn till överskuldsatta är kanske inte tillräckligt utsatta?



Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Almedalen, barnfattigdom, BRIS, Fattiga riddare, fattigdom, kronofogden, skulder, utmätning

....men inte om min mamma har skulder. Öppet brev till Rikskronofogde Eva Liedström Adler

Till Rikskronofogde Eva Liedström Adler, angående begreppet barnfattigdom och Kronofogdens samhällsansvar för barn i familjer med förfallna skulder

Jag har noterat Rikskronofogdens medverkan vid det seminarie som BRIS arrangerar under Almedalsveckan i Visby, söndagen den 4 juli 2010 klockan 15.00 i Högskolan på Gotlands lokaler, Cramérgatan 10. Rikskronofogdens medverkan är ett bra initiativ, framförallt då många av de omkring 500000 svenskar som förekommer i Kronofogdens skuldregister även är föräldrar, och då skuldsattas barn naturligtvis också belastas av den ekonomiska situationen i hemmet. Jag tycker mig någonstans ha läst att även Rikskronofogden är förälder, och om vi utgår ifrån detta och att Rikskronofogden själv har suttit med en nyfödd i famnen och räknat att antalet fingrar och tår stämmer, behöver jag inte närmare förklara mitt intresse i seminariet än att jag själv är överskuldsatt, och ensamstående mamma till en funktionshindrad flicka på femton år.

I seminarieprogrammet för dagen framgår att följande ska diskuteras utifrån Kronofogdemyndighetens perspektiv: "Kronofogdemyndigheten – är utsatta barn lika med barn i fattiga familjer? Barnfattigdomen har ökat – hur ser ni på det? på hur familjens ekonomiska situation påverkar barnen? Vad innebär det i förlängningen? vuxenfattigdom, lättare att hamna i kriminalitet et cetera? Vilket stöd behövs från samhället?"

Ett par av dessa frågor kan jag besvara direkt utifrån ett gäldenärsperspektiv:

- Ja och nej - för att man är född in i en fattig familj behöver man inte vara utsatt för vad som helst, men man blir ekonomiskt utsatt då inga marginaler finns och bara det nödvändigaste kan konsumeras, och man blir socialt utsatt då ekonomiska svårigheter gör det omöjligt att delta i sociala sammanhang på samma villkor som andra barn. Man får ett sämre skyddsnät, helt enkelt, och sämre verktyg och därmed sämre möjligheter inför framtiden.

- Barnen hittar sina egna strategier för att hantera föräldrarnas, och därmed sin egen, fattigdom. Vissa barn lär sig att inte be om saker de vill ha eller behöver för att inte göra tillvaron svårare för sina föräldrar, andra kompenserar sig genom att till exempel snatta för att kunna hålla samma ekonomiska standard som sina jämnåriga - men inte alla barn som snattar gör det för att de har svårt med pengar i hemmet. På samma sätt kan man säga att en del av de flickor som poserar utmanande framför webkameran hemma i flickrummet gör det av ekonomiska skäl, men alla tonåriga flickor som poserar för webpublik gör det inte för att få mer pengar till konsumtion för att deras föräldrar inte kan försörja dem. Några kanske "bara" gör det för att få en uppmärksamhet som de uppfattar som positiv. Hur vet vi vad som är vad?

Det vi ser av barnfattigdomen är effekterna av den, ett slags skal som finns där, men det är svårt att avgöra exakt vad som ligger bakom de symtom barnen visar. Fattigdom är en social sjukdom, inte främst en ekonomisk. Kronofogdemyndigheten är naturligtvis inte ansvarig för att den enskilde personen är skuldsatt, men man fungerar idag som en smittbärare, som skapar sjukdomen fattigdom i samma andetag som man säger att man har ett samhällsuppdrag. Myndigheten är skapt för att reglera skulder, och då man använder tvångsmetoder såsom utmätning på lön så tvingar man också fram barnfattigdom. Det är mycket hårda ord. Vad menar jag då med det?

Om jag är barn till en vuxen med skulder hos Kronofogden så förväntas jag kunna växa upp till en ytterst liten kostnad. I de fall en skuldsatt människa har barn, räknas barnbidrag, bostadsbidrag och eventuellt underhåll samman med ordinarie inkomst, och så beräknas vid löneutmätningen kostnaden för barnen efter en mall som kallas normalbelopp. För närvarande betyder detta att föräldern vid löneutmätning får förbehålla sig 2 378 kronor för ett barn under sju års ålder, eller 2 737 för ett barn mellan sju och arton års ålder. Beloppet ska då täcka kostnaden för barnets mat, blöjor, barnvagnar, kläder och skor, försäkringar, hygienartiklar, möbler till rummet, normal läkarvård och mediciner vid tillfälliga åkommor, kostnaden för barnets elförbrukning, födelsedags- och julfirande, tvätt, resor, fritidsaktiviteter, simskola, cyklar, leksaker, pulkor, skridskor, lusselinnen och tärnljus och frukt till dagis, telefon, mobiltelefon, mp3-spelare, cd-spelare, cd-skivor, dator och tillgång till internet för att kunna sköta läxorna, biobesök, fickpengar, skolresor, och så vidare. På samma gång beräknar Konsumentverket i en undersökning som publicerades så sent som denna vecka, att man för en flicka i min dotters ålder, 15 år, enbart för områdena kläder och skor, fritid/lek, hygien och försäkring skäligen ska räkna med en kostnad på 1540 kronor, plus en månadskostnad för livsmedel på motsvarande 1290 under de perioder hon äter lunch i skolan. Under skolloven ska man räkna med en högre kostnad för livsmedel, 1660 kronor i månaden. Sammanräknat skiljer nu i juli månad en hel del mellan Kronofogdemyndighetens norm på 2737 kronor för femtonåringens hela levnadskostnad, och Konsumentverkets norm på 3200 kronor för endast livsmedel, kläder och skor, fritid/lek, hygien och försäkring, och mycket annat oräknat. I ett hem med vuxna som har löneutmätning, innebär anpassningen av barnets kostnader efter Kronofogdens normalbelopp, att barnet hamnar under det som är en normal levnadsnivå enligt Konsumentverkets definition. Det betyder i praktiken att Kronofogdemyndigheten genom tillämpande av dagens norm vid löneutmätning i barnfamiljer skapar barnfattigdom.

Om jag är ett umgängesbarn till en förälder som har utmätning så finns jag inte. Faktiskt, så är det, för i Utsökningsbalken som reglerar Kronofogdemyndighetens utmätning på en skuldsatt förälders inkomster finns inget utrymme alls för de barn som inte bor stadigvarande hos föräldern. Inga pengar får därmed räknas av för att reserveras ens för barnets livsmedelskostnader, och än mindre för att barnet ska kunna garanteras några aktiviteter tillsammans med sin umgängesförälder. Detta gör att barn som har umgängesföräldrar med utmätning på inkomsterna genom Kronofogdemyndighetens försorg automatiskt blir fattiga vid all vistelse i umgängesförälderns hem, då inga medel avsatts till dem. Konsekvensen blir ofta uteblivet umgänge, och därmed är förlusten för såväl barn som för vuxen inte bara ekonomisk utan även social och emotionell.

Om jag är ett funktionshindrat barn till en vuxen med utmätning på inkomsten blir jag också automatiskt fattig. Detta eftersom funktionshinder alltid medför att föräldern måste bära extra kostnader för att tillgodose barnets behov av stöd under uppväxten. Vare sig det handlar om ett rullstolsburet barn vars behov gör att familjen måste ha en extra stor och bensinslukande bil för att kunna lämna hemmet, specialkost eller utebliven arbetsinkomst på grund av täta läkarbesök, hjälp i skolan eller på fritiden, så kommer funktionshindret att innebära utlägg som inte räknats in i Konsumentverkets norm och ännu mindre i Kronofogdemyndighetens normalbelopp som beskrivet ovan. Som förälder till ett barn med funktionshinder kan man beviljas ekonomiskt stöd ifrån Försäkringskassan, vårdbidrag. Detta ska täcka de merkostnader familjen kan förväntas ha på grund av funktionshindret, men om en förälder har utmätning på grund av obetalda skulder räknas även vårdbidraget in i den utmätningsbara inkomsten, och så försvinner det ekonomiska stödet för barnet samtidigt som behovet av ekonomiskt stöd kvarstår. Man blir inte mindre funktionshindrad för att vårdbidraget går förlorat, men man blir ett fattigt barn då föräldern fortfarande på något sätt måste betala för merkostnaderna, och så får man avstå ifrån något som kanske vore självklart enligt Konsumentverkets mallar.

Med detta skrivet, anser jag mig ha redogjort för hur Kronofogden idag genom tillämpandet av normalbelopp vid utmätning på skuldsatta föräldrars inkomster gör barn fattiga, och håller dem kvar i fattigdom genom hela uppväxten. Det beror inte på att kronofogdar äro sällsynt elaka och barnhatande varelser, utan på att vi har en lagstiftning och en regering som ger Kronofogdemyndigheten sitt uppdrag, och en Kronofogdemyndighet som följer lagen och lyder den uppdragsbeskrivning den fått. Jag tycker det är fel att barn till skuldsatta ska straffas för skulder som deras föräldrar ansvarar för. I den bästa av världar kunde jag nu be Rikskronofogden att omedelbart åtgärda dessa fel, genom att

1. Höja det normalbelopp som sätts av för barnens räkning på ett sådant sätt att summan kan tänkas motsvara den verkliga kostnaden för att fostra ett barn i dagens samhälle.

2. Se även till de barn som inte stadigvarande bor hos föräldrar med skulder och utmätning på sin inkomst, så att ett ekonomiskt utrymme för barnets skapas, som är likvärdigt med det som ett stadigvarande boende barn skulle ha fått under motsvarande tidsperiod.

3. Ta hänsyn till de barn som på grund av funktionshinder behöver extra stöd, och tillåt dem stöd som kostar pengar. Mät inte ut vårdbidragen, utan respektera Försäkringskassans bedömning av stödets ekonomiska omfattning, så att dessa familjer i praktiken inte tvingas välja mellan att köra sitt funktionshindrade barn till bassängträning eller att köpa skor till något av syskonen.

Och kanske skulle något gå att göra, men jag frågar då vad? Och hur förbättrar vi villkoren för barn vars föräldrar har skulder hos Kronofogden? Hur vill Rikskronofogden förbättra villkoren för de barn jag nämnt här?

Den här veckan, närmare bestämt i torsdags den 1 juli, började regeringens riktade insats för att höja levnadsstandarden hos flerbarnsfamiljer att gälla genom höjningen av flerbarnstillägget. Av de barnfamiljer som har många barn är det en förhållandevis stor andel som lever med låg ekonomisk standard, det var regeringens tes när de beslutade om höjningen. Hur många av dessa familjer vars vuxna medlemmar idag har skulder hos Kronofogden och utmätning vet ingen, för Kronofogdemyndigheten för själv ingen som helst statistik över förekomst av barn i gäldenärernas hushåll. Men jag gissar att det rör sig om ganska många barn som inte kommer få någon höjning av levnadsstandarden nu heller, för att flerbarnstillägget räknas in i den utmätningsbara inkomsten samtidigt som normalbeloppet inte höjs. Så för de barn som enligt regeringen har det svårast kommer höjningen inte att märkas. Kronofogdemyndigheten tar pengarna.




Mannan, medlem i Fattiga Riddare Stockholm, 2010-07-04


Intressant?

Ulrika är i Almedalen!

Läs även andra bloggares åsikter om barnfattigdom, BRIS, Fattiga riddare, fattigdom, kronofogden, skulder, utmätning, Almedalen

Livräddningssällskapet: Simkunnighet bland barn en klassfråga

SVT idag: "De senaste dagarna har två barn drunknat i Sverige och drunkning är den näst vanligaste dödsorsaken genom olycksfall bland barn. Men simskolorna i landet kostar mycket pengar - vilket kan kosta liv.
(---) Simkunnigheten i landet har blivit bättre och drunkningsolyckor bland barn har minskat. Men en undersökning av drunkningar mellan 1998 och 2007 visar att det finns särskilt utsatta grupper. Risken för drunkning har visat sig öka för barn med bakgrund i Mellanöstern och barn i förskoleåldern med ensamstående föräldrar.

-Simkunnighet är en klassfråga, eftersom det har blivit så dyrt att gå i simskola. På vissa ställen kostar det upp till 1.500 kronor att gå tio gånger. Har man många barn blir det en hög kostnad, säger Mona Lisa Wernesten, Svenska Livräddningssällskapet."

Jag tänker inte kommentera Evelina Grassmans artikel ytterligare, bara tacka för ännu en besk sanning levererad av en av få journalister som visar seriöst intresse för hur de barn som växer upp under för små omständigheter lever, och hur de drabbas när pengarna inte räcker till "roligheter" som att få lära sig simma. Kommunerna skär ner på simundervisningen, och bara de välbeställda familjerna har råd att kompensera med privat simundervisning. Och så säger man att alla barn är lika mycket värda?

(inom parentes: räknar jag på vad Fiskeriverkets ARTON miljoner i uppsupet/uppätet representationskonto för fjolåret skulle räckt till, så får jag fram att staten kunde ha betalt simundervisning à 1500 kr/unge för 12000 ungar i sommar).


Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om barnfattigdom, ekonomiska svårigheter, fiskeriverket, simundervisning, social exklusion, utanförskap, utsatthet

Bortsupna sommarjobb - är det att göra rätt för sig?

Ulrika på Fattiga Riddare Stockholm är arg idag - och det med all rätt, för historien om Fiskeriverkets representationskonto är verkligen illa, illa. Ur DN:s artikel från tisdagskvällen:

"Fiskeriverket satsade i fjol 16,8 miljoner kronor på fältkontroller för att stoppa olagligt fiske – och lade nära 18 miljoner på resor, fester och konferenser. De senaste fyra åren har verket spenderat över 56 miljoner på representation och resor, visar en granskning gjord av TV4 Nyheterna och tidningen Miljöaktuellt. "

56 miljoner på representation på fyra år. ARTON miljoner av våra skattepengar bara under fjolåret, medan mindre än sjutton miljoner gick till verkets fältkontroller.

Jag ställer detta emot vad Anders Pihlblad skrev på Politikerbloggen tidigare i år, om att regeringen satsar 100 miljoner kronor för att 15000 ungdomar skulle få sommarjobba under några veckor i sommar. Med den beräkningen kan man sluta sig till att dessa arton miljoner kronor hade kunnat ge ytterligare 2700 unga sommarjobb, om de hade disponerats på ett sådant sätt att de kommit samhället till nytta. Men nej, man har representerat bort pengarna! Supit bort dem, gissar jag.

Som mamma till en femtonåring som inte fick något sommarjobb i år, kan jag inte låta bli att bli arg. Ett sommarjobb betyder mycket för en tonåring. För en tonåring som växer upp med överskuldsatta föräldrar, eller "bara" i en familj där inkomsterna ligger under genomsnittet, innebär ett sommarjobb ett rejält lyft i livskvalitet. Det handlar inte bara om möjligheten att få känna sig vuxen och få egna pengar att spendera - för de ungar som har det tuffast betyder det skolkläder, riktig jacka till vintern, riktiga skor när snön kommer. Det handlar för den gruppen inte om godispengar, biobiljetter eller smink, utan om att kunna köpa själv vad de vuxna inte klarar att ge, och då handlar det ibland om det allra nödvändigaste.

Min egen dotter har tur, för jag lyckades få in en beställning under våren som gjorde att jag ligger "rätt" nu, och även om jag fortfarande är låginkomsttagare så kan jag erbjuda henne något att göra i sommar, för att jag har pengar till det. Det är inte roligt för henne att inte få jobba och tjäna pengar, men så är det och jag kan ordna något för henne ändå. Jag har tillochmed gett min bästa väninnas två pojkar varsin extra sommarslant, trehundra kronor var, så de får göra något roligt i juli. Men jag ser andra ungar i miljonprogramsområdet som inte kan få hur gärna föräldrarna än vill ge, för det finns inget att ge av. Jag ser ungar som inte kommer ut ur bostadsområdet på hela sommaren, som inte får göra någon resa, som inte kommer någonstans för att det inte finns resurser till dem. För att det inte finns pengar, och för att de inte själva kan påverka sin situation ens genom ett sommarjobb så de kan konsumera och skaffa sig vad de behöver. Och då svider det att veta att 2700 ungar i min dotters ålder hade kunnat få sommarjobb för de arton miljoner som Fiskeriverket valde att sätta sprätt på, när skattepengarna gick till representation.

Ulrika sätter ord på känslan såhär:

"Finns det inga politiker värda namnet här i Sverige? Det är inget annat än statsfascism det som pågår i Sverige. Och pengar finns det. Hur många middagar har inte skattbetalarna bjudit sina förvaltare (statstjänstemän) på? Hur gott skor sig inte dessa förbannade gubbar och gummor på den lilla människans arbete? Finns det ingen rättvisa?"

Jag kan bara hålla med henne. Det finns ingen rättvisa, när skattepengar kan supas upp medan de tonåringar som behöver sommarjobb inte kan få det, för att skattemedlen fördelas fel och läggs i fel händer. Nej, det finns ingen rättvisa.


Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om barnfamilj, barnfattigdom, arbetslös, social exklusion, ungdom, utanförskap, skattemedel, fiskeriverket

Nej, jag kommer inte dit!

Ibland blir jag riktigt förtvivlad. Pressmeddelande ifrån Kronofogden per den 100621:

"Almedalen 2010

Vi kommer dit — gör du? För första gången deltar Kronofogden i Almedalsveckan. Det gör vi för att vi vet att det finns många missuppfattningar och fördomar om oss. Vi vill berätta om vad vi egentligen gör — och hur och varför.

Vår förhoppning är om kunskapen om Kronofogden och vår verksamhet ökar, blir det lättare att våga ta kontakt med oss innan det är för sent. Vi vill mycket hellre vägleda den som har växande skulder i tid, så att det slipper gå så långt som till indrivning.

Vi kommer att delta i följande paneldebatter — kom gärna förbi och lyssna!

• BRIS (Barnens rätt i samhället), söndagen den 4 juli kl. 15.00 — 16.30, Visby Högskola sal D 22 , Cramergatan 3:
Utsatta barn/barnfattigdom. Rikskronofogde Eva Liedström Adler deltar...."

Svar direkt: Nej, jag kommer inte dit! Hur intressant det än är. Att resa till Almedalen är nämligen en ekonomisk omöjlighet för 95% av alla överskuldsatta, vare sig vi redan ligger i KFM:s stora databas över skuldsatta med betalningsanmärkningar, eller "bara" lever på luft för att vi göder inkassoföretagen för att slippa hamna hos Kronofogden. Att det är så vågar jag garantera. Vi har nämligen inga semesterkonton. Vi som har barn får lära våra ungar att vara utan, och att vara utan semester är bara en uppoffring i raden. Efter utmätning finns det knappt matpengar kvar till alla familjemedlemmar, så hur skulle man kunna åka någonstans? Läs vad Roger skriver om utsökning i barnfamiljer, så förstår ni bättre varför vi inte kommer vara på plats i Almedalen.

Sedan finns det säkert några skuldsatta gotlänningar som kan tänkas vara intresserade av att prata på tu man hand med en rikskronofogde, och en och annan politiker med betalningsanmärkningar lär också vara på plats för att ragga röster....så jag lär nog inte bli saknad. Men å andra sidan kanske hela den här apparaten inte är avsedd för oss som redan sitter i smeten utan bara för den som bara kan tänkas hamna där?? Tja, den här patienten kanske redan är död...?

En eloge till Kronofogdemyndigheten, dock: jag är glad att ni åker ut för att synas och höras, det behövs. Ni påverkar direkt och indirekt livet för omkring en halv miljon svenskar som befinner sig i en långsiktigt ohållbar privatekonomisk situation, och ni styr vardagen för de mellan 100000 och 120000 som har löneutmätning varje månad. Och ni slog huvudet på spiken med detta tillägg till pressmeddelandet:

"Det är inte lätt att ta död på fördomar när ingen vill släppa in oss
Vi vet att det finns många förutfattade meningar om oss och om vad vi gör. Att vi jagar skuldsatta och länsar deras hem på de sista ägodelarna till exempel. Allt för att hjälpa den som har en skuld att kräva in. Och det är ju sant att den som har en fordran måste få betalt, annars skulle inte vårt samhälle fungera.

Men faktum är att det är ingen hos oss som brinner för att driva in pengar, och vi tar inte heller någons parti i indrivningen. Nej, vi brinner för något annat: en idé om att göra nytta i samhället. Så att den som har en fordran ska kunna få betalt. Så att den som har en skuld ska kunna betala och dessutom få vägledning till ett skuldfritt liv. Och framför allt så att de överskuldsatta blir färre.

Jämvikten mellan indrivning och förebyggande arbete är central för oss. Vi kallar det balans — mellan impuls och långsiktighet. Mellan inkomster och utgifter. Mellan den som måste få betalt och den som inte kan betala. Balans i ekonomin, helt enkelt."

Jag talade häromdagen med en kvinna som under den gångna vintern eldat med böcker och gamla kläder för att hålla sig själv och sin funktionshindrade dotter varma, när Kronofogden mätt ut för mycket på sjukersättningen flera månader i rad. Vårdbidragen för den funktionshindrade dottern var lika utmätningsbegärliga de... hur kan man ifrån Kronofogdemyndighetens sida förvänta sig annat än ett bristande förtroende när människor, framförallt barn med funktionshinder, kan försättas i sådana situationer då myndigheten går fram som en slåttermaskin och kapar folk längs fotknölarna? Kapar funktionshindrade ungar längs fotknölarna då vi föräldrar inte kan skydda våra ungar emot er? Ska vi behöva skydda våra barn från en myndighet över huvud taget, i Sverige år 2010? Hur, i så fall? Och vet BRIS om att de åtgärder ni arbetar med för att driva in skulder också innebär att ni straffar barnen för vad vi föräldrar gjort, när vi satt oss i skuld?

Och hur går det ihop med Kronofogdemyndighetens uppdrag?

"En god betalningsvilja ska upprätthållas i samhället och företeelser som kan leda till överskuldsättning ska motverkas. Medborgare och företag ska ha förtroende för Kronofogdemyndighetens verksamhet och det ska vara lätt för medborgare och företag att göra rätt för sig."

Jag tänker återkomma till detta lite längre fram i sommar när jag vet hur det gått för kvinnan ifråga, men för att komma till saken: Ja, förtroendet för Kronofogden är mycket lågt i vissa kretsar. Det kan förbättras. Det måste förbättras, och ett av de viktigaste stegen är att komma ut ur garderoben och delta i debatten. Risken finns att ni tycker jag är orättvis som kritiserar er, men jag tror också att det jag skrivit här är sådant som ni egentligen redan vet att ni måste lyckas ändra på, för barnens skull. Så, ha det så gott i Visby, ni som åker ner, och gå gärna ut och ta en öl på någon trevlig uteservering, ta gärna en stor stark för min räkning också. Så fortsätter jag riva skinn på er när ni är tillbaka igen.


Läs även vad Ulrika skriver!



Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Almedalen, BRIS, barnfattigdom, konsumera, kronofogden, social exklusion, utslagning, val 2010, Valet 2010

Vem bryr sig om våra fattiga ungar?

Drygt 400 000 svenskar planerar att låna till semestern i år, visar en undersökning som Nordea släppte i förra veckan. I genomsnitt kommer man att lägga 16 000 kronor per hushåll på semestern. Det gäller garanterat inte någon av de många barnfamiljer som har skulder hos Kronofogden och därmed utmäts varje månad, om där finns något att utmäta. För ett hushåll som består av en överskuldsatt ensamstående mamma och ett tonårigt barn, motsvarar den tänkta semesterkassan på 16 000 kronor mer än två månaders leverne, efter löneutmätning. Förbehållsbeloppet för en sådan familj är, efter att hyran betalts men före elräkningen, totalt 7219 kr, varav cirka 4400 utgörs av den vuxnes normbelopp och drygt 2700 avser barnets behov. En semesterkassa på 16 000 är alltså inte att tänka sig, det torde stå klart för vem som helst. Man kan knappt överleva på 7219 kronor, ännu mindre semestra. Barn till vuxna med skulder hos Kronofogden blir automatiskt fattiga.

Just nu har ungefär en och en halv miljon barn sommarlov. En tredjedel av dem, eller ungefär en halv miljon barn, kommer att tillbringa sommaren hemma. Ungefär en kvarts miljon barn lever i hem där bristen på pengar är ett ständigt problem. För många av dem är det ett problem i sig självt att skolan stänger så länge, för att skolmåltiderna är en garanti för att de får mat varje dag. Tidningen Dagen skrev om det i samband med skolavslutningarna. Kommer Rädda Barnen att skriva något om det i sin kommande rapport om barnfattigdom? Har man varit i kontakt med Kronofogdemyndigheten för att få veta mer om den grupp barn som berörs av sina föräldrars skuldsituation? Och kommer någon alls att uppmärksamma de barn som lever i familjer med löneutmätning?

Jag vet inte, men jag tror att man kommer mer eller mindre avsiktligt kommer att segla förbi dessa viktiga frågor även det här valåret. Barn röstar inte, alltså räknas inte deras frågor. Kanske kommer man i Almedalen att få se en och annan politiker tala varmt om att förbättra förutsättningarna för den kvarts miljon barn som har det tuffast just nu, men jag kan inte tänka mig att någon enda politiker kommer att ta upp skuldsättningsproblematiken och hur den påverkar våra barn. På något sätt är det så etablerat, detta att vi som har skulder bara har oss själva att skylla och att vi får stå vårt kast, oavsett det ligger slarv eller sjukdom, dödsfall, skilsmässa eller företagskonkurser bakom skulderna. Och med det är frågan om arvssynd också utredd - om vi överskuldsatta är sekunda gods så är våra barn det också. Trots att de inte själva valde att födas till oss.

Och man är så misslyckad som förälder när man inte kan ge vad andra barn får.
Det är också något att ha i tankarna när man går och lägger sig till årets allra ljusaste natt.



Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om barnfattigdom, social exklusion, Valet 2010

Mitt älskade toapapper. "Frihet kostar pengar", till Kent Persson (m) och replik till Eva Hillén Ahlström (s).

Kent Persson vill debattera. Vågar han det, han som är moderat, eller tänker han kasta ur sig något vasst uttalande och sedan springa och gömma sig?

Jag läser Eva Hillén Ahlströms blogginlägg "Frihet kostar pengar". Hon är socialarbetare och ser från sin front hur rörelsefriheten för människor med ekonomiska problem skärs ner till ett ingenting. Jag tänkte komplettera med den ensamstående förälderns perspektiv på samma fråga, frihet i relation till pengar, med fokus på toapapper. Kan man blogga om toapapper? Egentligen är toapappret sekundärt, en symbol. Det handlar i grunden om konsumtion, om möjligheten att konsumera och möjligheten att i någon mån kunna välja vad man konsumerar.

Swedbank lider av ett ganska skamfilat rykte efter allt för vådliga eskapader i Baltikum, men nu ska de för första gången på flera år få en, säger en enda, poäng av mig. Deras institut för privatekonomi slår idag fast att ensamma föräldrar inte har hängt med ekonomiskt under de senaste femton åren. Nähä?

DN, E24, Aftonbladet

"Underhållsstödet, barnbidraget och bostadsbidraget har inte hängt med inflationen. Därför är de ensamstående föräldrarna de senaste 15 årens förlorare. Det rör sig om flera tusenlappar i månaden" (Aftonbladet)

"Trebarnsfamiljen med två sammanboende föräldrar har exempelvis dragit ifrån med 7 000 kronor i månaden jämfört med den ensamstående föräldern." (DN)

Hur kommer det sig att en bank med sina enorma resurser behöver så lång tid på sig att slå fast det som vi ensamstående mammor i mitt trapphus visste för nästan nio år sedan, att pengarna inte räcker till oavsett dessa bidrag man var och fortfarande är så väldigt beroende av?

Barnbidrag, underhållsbidrag, bostadsbidrag. Socialbidrag. A-kassa. Sjukbidrag. Pension.

Kanske är vi ett bidragsberoende folk, men

må den som är utan synd kasta den första stenen.

Visa mig den höginkomsttagare som nekar till att ta emot barnbidrag? Eller den höginkomsttagare som nekar till att göra avdrag för sin piga, bara för att man har råd ändå?

Jag minns när jag och lilla Mannan var på väg upp till vår lägenhet på fjärde plan, och mötte I. från trean som stod och pratade med E. från tvåan. Tre ensamstående morsor i slitna kläder med hemklippt hår, tre snoriga hemklippta ungar, två droppande soppåsar och en otymplig bal toapapper inklämd under min arm på väg hem ifrån storköpet. Och så det igenkännande flinet från de två andra kvinnorna när jag kom klivande upp för trappstegen, genomsvettig men triumferande glad med mitt toapappersfynd.
-Jaså, jaa, då vet man vart man ska ringa på nästa gång det tar slut då, sa de, och skämtsamt eller inte var E:s dotter emellanåt tvungen att gå upp till oss på fyran och ringa på dörren, för mamma pluggade och studielån ger ingen stabil konsumtionsnivå. Ibland var det toapapper, ibland var det mjölk. Toapappret var på sitt sätt roligast, för det var en ganska känslig och därtill gravallvarlig sexåring som ringde på och ville låna.
- Mamma glömde köpa nu igen, sa tösen och tyckte nog att jag skulle skynda mig, för det var så hon stod och steppade litetgrann där i dörren medan jag grävde rätt på en rulle åt henne. Sen tog hon trapporna ner till sin mamma i två snabba skutt, för det var alltid bråttom. Och jag glömmer nog aldrig när jag mötte E. i trappan och hon berättade att hon hittat en halv rulle toapapper inklämd bakom elementet i badrummet när hon städade. Där hade hennes dotter gömt undan, att ha i nödfall om nu mamma även i fortsättningen tänkte glömma att köpa toapapper ibland.

"Mamma glömde köpa nu igen". Jo, det där har man ju sagt till sin lilla Manna några gånger. När matpengarna varit slut helt och hållet, och man inte kunnat köpa flingor eller gurka eller något annat gott hon önskat sig. När det varit tre-fyra dagar kvar till barnbidraget och man inte kunnat köpa hem mer än bara mjölken. När man varit inne i någon av de många och långa perioder som arbetslös eller sjuk, och valt att gå och handla efter det att man lämnat lilla Mannan på dagis eller till skolan, för att slippa ta henne med sig in i affären. Ungar har nämligen en fenomenal förmåga att komma ihåg saker, som att mamma "glömt" köpa grönsaker eller hårbalsam eller kakao till varm choklad till utflykten med sexårsgruppen, eller något annat som i små Mannors världar kan vara ganska bra att ha. Och jag har lånat av grannar liksom de har lånat av mig, alltifrån tvättmedel till kattmat eller någon deciliter socker när det fattats, men sedan några år tillbaka lånar jag inte alls, för jag är rädd att inte kunna ge tillbaka, för marginalerna är borta totalt. Inte ens om jag hade en riktig lön skulle jag våga låna av någon annan, för skammen att inte kunna betala tillbaka är för stor om det så bara gäller lite förbrukningsvaror. Så när jag köper mitt toapapper, är det för att det är billigt och inte för något annat. Jag struntar i vilken affär det säljs i, vilken färg det har, om det är rent kring balpallen eller om det är halvdålig kvalitet på papperet. Det enda jag bryr mig om är kilopriset, för det avgör om jag behöver det eller inte. Över tjugo kronor kilot kan jag inte betala, där går smärtgränsen. Samma gräns för kött och charkprodukter går vid femtio kronor kilot, för fisk vid sextio kronor kilot, för ost vid fyrtio kronor kilot, för grönsaker och frukt vid tjugofem kronor kilot som högst. För mjölk kan jag inte betala mer än sex och femtio litern, schampot får kosta maximalt en tjuga per liter, bindor maximalt en krona per styck för vi är två här hemma som envisas med att blöda varenda månad, och jag måste vakta varje krona. Vad får du för varor för dessa priser? Vilka butiker kan du handla i, och vilken kvalitet får du? Hur påverkar det din hälsa att aldrig ha råd med rena köttbitar, aldrig stek eller biff, alltid korv, korv, korv när köttfärsen nu sällan går att köpa för mindre än sextio kronor kilot ens på billighetsladan? Är det frihet?

Jag är litet sur ikväll. Eller väldigt sur om jag ska vara ärlig. Skulle köpa mitt toapper på lunchen idag, för en av de närmaste köpladorna annonserar om 64-pack toarullar för 59 kronor, vilket är riktigt bra då varje rulle väger 78 gram exklusive hylsa (räkna själv, Kent). Tyvärr var balarna slut när jag kom till affären, för det är visst fler än Mannorna i miljonprogramsområdet som behöver gå på toa varje dag. Det är så surt, för hade jag fått tag på en bal hade jag sparat tjugofem kronor jämfört med ordinarie pris, och tjugofem kronor är fyra liter mjölk i samma butik... Jag lär gå dit imorgon igen för att se om de fått in mer, och på torsdag, och på fredag, och om någon ser mig i butiken under helgen irrande som en osalig ande så beror det på att jag fortfarande inte gett upp hoppet om att kunna förbättra min egen ekonomiska situation genom att konsumera så billigt som möjligt. Är det vad (m) menar med "frihet"?

Livet på en pinne för ensamstående föräldrar. Ordet är frihet.
Vi är inte fria att välja ens vilket toapapper vi ska köpa.
Våra barn är inte fria att välja andra föräldrar när vi har svårt att försörja dem.

- Höj barnbidragen, underhållsbidragen och bostadsbidragen NU!



Pingat på intressant.se och twingly.com


Läs även andra bloggares åsikter om veckans bloggdebatt, frihet, konsumera, ensamstående förälder, bidrag

Du kan inte betala, därför tar vi dina barn

Jag borde ligga hemma idag. Jag är fortfarande sjuk, men så läser jag nyheterna på text-tv. Få saker kan få mig att reagera såsom politiska utspel kring barns rättigheter. Följdaktligen spelar det ingen roll att datorn hemma har havererat, att det är nästan tjugo grader kallt ute och att det är en bit till kontoret. Jag måste få veta mer, och jag måste kommentera.

Svenskan igen, då. Kristdemokraterna är igång med sina kommundagar nere i Jönköping, och folkhälsominister Maria Larsson gör starka uttalanden om att barn inte ska behöva förlora sina hem av ekonomiska skäl. Men vad är det du säger egentligen, Maria?

Först till de självklara sakerna:

"Vi ser att barn vräks i vårt land och det är helt oacceptabelt. För varje barn är det en katastrof att inte ha ett hem att gå till."

OK, där är vi överens.

Sedan redogör artikelförfattaren för statistiken. 483 barn vräktes under de tre första kvartalen -09 vilket är en halv sanning, eftersom de 483 är bara de som kunnat räknas. En grupp som hamnar utanför statistiken är till exempel de barn vars föräldrar vräks från andrahandskontrakt i Stockholm eller Malmö - de faller utanför, så den verkliga siffrorna är högre. Barn till föräldrar som separerat faller också bort, då barnet inte räknas som vräkt om bara mamma förlorar sitt boende, så länge pappa har sitt boende kvar. Fel i statistiken eftersom vi inte är överens om mätmetoderna, men OK, det är en formsak.

Sen blir det värre.

"Maria Larsson tror dock att det finns skäl att skärpa socialtjänstlagen, så att kommunernas ansvar för att barn inte ska vräkas ska bli tydligare.
- Det är angeläget att täppa till lagen, säger hon."

Är vi där nu igen, Maria? "Lagstifta bort barnfattigdomen!!" Det ska vara olagligt med fattiga barn i Sverige, och det är kommunerna genom socialtjänsten som ska stå för verkställigheten. I dåliga tider kommer de extrema åsikterna fram, och oavsett det beror på Sveriges dåliga ekonomi eller Kristdemokraternas politiska förtroendekris, så är det samhällets svagaste som ska utnyttjas som språngbräda.

Some facts of life, Maria:

Vi har fattiga barn i Sverige, och det beror på att vi har fattiga föräldrar i Sverige. Barnen som föds till oss har inte valt det själva. När mamma och pappa inte kan få pengarna att räcka till det nödvändigaste, så drabbas barnet av det. Det förstår du, eller hur?

Sen blir det svårare. Socialtjänsten kan bara ingripa, om de vet vad som hänt. Om hyresvärden kontaktar dem och berättar att "nu vräker vi en barnfamilj", eller vänder sig till Kronofogdemyndigheten med begäran att verkställa avhysning ifrån bostaden. KFM kan varsko socialtjänsten, men bara under förutsättning att de vet att det finns barn i hushållet, vilket kan vara nog så svårt om barnet t.ex. är skrivet hos den andra föräldern. Vräkningar hamnar heller inte alltid hos KFM, eftersom de allra flesta frivilligt ger sig av från den bostad de inte kan betala för, och själva ser till att så snabbt som möjligt betala skulder till hyresvärden utan socialtjänstens inblandning. Man flyttar in hos vänner eller släktingar, tyst och snyggt. Bara ett fåtal ger sig frivilligt tillkänna för myndigheterna. Varför det?

När man går till socialtjänsten för att be om hjälp, blir man ofrånkomligen utredd. Inte bara som ekonomiskt hjälpsökande, utan som försörjare. Man bedöms som förälder, och hur bra förälder kan man vara när man inte klarar att betala det allra viktigaste, det vill säga hyran? Man är nog lite dum i alla fall, det är nog något fel på en eftersom man förslösat sin lilla lön, eller sitt arbetslöshetsbidrag. Man är slösaktig, eftersom man inte kunnat prioritera rätt och lägga undan pengar till sämre tider, och säkert har man köpt ett och annat som inte alldeles nödvändigt eftersom man inte haft riktig kontroll på sin ekonomi. Man skäms, och man är rädd. Ännu värre: man har väldigt goda skäl att vara väldigt rädd.

Vart sjunde barn till lågutbildade ensamstående mammor med socialbidrag omhändertas.

En gång till:

Vart sjunde barn till lågutbildade ensamstående mammor med socialbidrag omhändertas.

Söker man hjälp hos socialtjänsten, eller ännu värre: blir man tvungen att söka hjälp för andra, tredje eller femte gången, vilket inte är ovanligt, ställs man som förälder obevekligen inför frågan

-Är du verkligen lämplig som förälder, när du inte kan försörja ditt eget barn?

Så är omhändertagandet av barn, för närvarande cirka 6 000 unga i Sverige varje år, i slutändan en klassfråga. Det är till större delen de fattigastes barn som omhändertas. Så försvarar man omhändertaganden genom att hävda att man gör dem i barnens intresse, då de måste skyddas ifrån de föräldrar som inte klarar av att försörja dem. För att de sätter sina egna intressen före barnens, för att de förslösar sina pengar på sånt de själva vill ha, istället för att betala hyran så barnen har det allra nödvändigaste, en bostad. Så får man som hjälpsökande hos socialtjänsten utstå en granskning som knäcker den starkaste, och finna sig i att redovisa sitt liv in i minsta detalj. Inte bara när det gäller inkomsten, för det kan ju hända att man faktiskt kan bevisa att den inkomst man har är fullständigt otillräcklig, utan också hur man använt den. I slutändan får de allra flesta biståndssökande någon form av hjälp, men det kostar individen så mycket att ännu fler avstår.

För överskuldsatta föräldrar, som inte sällan har mycket låga inkomster eller får behålla så litet av sina inkomster då Kronofogden utmätt allt utom förbehållsbeloppet, är frågan om barnfattigdom inget som är aktuellt bara under några få kommundagar i Jönköping. Vi lever med den här problematiken varje dag. Våra barn är fattiga, eftersom vi är fattiga. Kronofogden har som myndighet statens uppdrag att se till att vi förblir fattiga, eftersom vi ska göra rätt för oss och lämna ifrån oss allt som inte är direkt nödvändigt för överlevnaden under exakt en månad framåt i tiden. Därför är vi oerhört sårbara när verkligheten slår till, när vi bli sjuka och får ut mindre i lön än vi behöver, eller när något går sönder och måste repareras omgående. Det räcker med akut tandvärk för att en oplanerad utgift ska slå sönder vardagsekonomin för oss i flera månader framöver, och även om KFM ofta bistår oss med att mäta ut mindre när vi förklarar varför folktandvården knep en fjärdedel av förbehållsbeloppet, så kan det ta tid innan vi får ordning på pengarna igen. Det är lätt hänt att hamna efter med en hyra i det läget, och lika lätt att bli vräkt. Gör det oss mindre lämpade att vara föräldrar? Betyder det, i klartext, att överskuldsatta är dåliga föräldrar?

Tala klartext, Maria Larsson, för en gångs skull. Är konsekvensen av ditt utalande till barnfattigdom, att vi nu ska förlora våra barn också? Att våra barn ska förlora oss, med stöd av socialtjänstlagen, efter allt annat de gått miste om? I sådana fall är det inget annat än arvssynd vi talar om, i den bibliska kontexten. Öga för öga, tand för tand. Du kan inte betala, därför tar staten dina barn. Utmätning i Sverige 2010.