....men inte om min mamma har skulder. Öppet brev till Rikskronofogde Eva Liedström Adler

Till Rikskronofogde Eva Liedström Adler, angående begreppet barnfattigdom och Kronofogdens samhällsansvar för barn i familjer med förfallna skulder

Jag har noterat Rikskronofogdens medverkan vid det seminarie som BRIS arrangerar under Almedalsveckan i Visby, söndagen den 4 juli 2010 klockan 15.00 i Högskolan på Gotlands lokaler, Cramérgatan 10. Rikskronofogdens medverkan är ett bra initiativ, framförallt då många av de omkring 500000 svenskar som förekommer i Kronofogdens skuldregister även är föräldrar, och då skuldsattas barn naturligtvis också belastas av den ekonomiska situationen i hemmet. Jag tycker mig någonstans ha läst att även Rikskronofogden är förälder, och om vi utgår ifrån detta och att Rikskronofogden själv har suttit med en nyfödd i famnen och räknat att antalet fingrar och tår stämmer, behöver jag inte närmare förklara mitt intresse i seminariet än att jag själv är överskuldsatt, och ensamstående mamma till en funktionshindrad flicka på femton år.

I seminarieprogrammet för dagen framgår att följande ska diskuteras utifrån Kronofogdemyndighetens perspektiv: "Kronofogdemyndigheten – är utsatta barn lika med barn i fattiga familjer? Barnfattigdomen har ökat – hur ser ni på det? på hur familjens ekonomiska situation påverkar barnen? Vad innebär det i förlängningen? vuxenfattigdom, lättare att hamna i kriminalitet et cetera? Vilket stöd behövs från samhället?"

Ett par av dessa frågor kan jag besvara direkt utifrån ett gäldenärsperspektiv:

- Ja och nej - för att man är född in i en fattig familj behöver man inte vara utsatt för vad som helst, men man blir ekonomiskt utsatt då inga marginaler finns och bara det nödvändigaste kan konsumeras, och man blir socialt utsatt då ekonomiska svårigheter gör det omöjligt att delta i sociala sammanhang på samma villkor som andra barn. Man får ett sämre skyddsnät, helt enkelt, och sämre verktyg och därmed sämre möjligheter inför framtiden.

- Barnen hittar sina egna strategier för att hantera föräldrarnas, och därmed sin egen, fattigdom. Vissa barn lär sig att inte be om saker de vill ha eller behöver för att inte göra tillvaron svårare för sina föräldrar, andra kompenserar sig genom att till exempel snatta för att kunna hålla samma ekonomiska standard som sina jämnåriga - men inte alla barn som snattar gör det för att de har svårt med pengar i hemmet. På samma sätt kan man säga att en del av de flickor som poserar utmanande framför webkameran hemma i flickrummet gör det av ekonomiska skäl, men alla tonåriga flickor som poserar för webpublik gör det inte för att få mer pengar till konsumtion för att deras föräldrar inte kan försörja dem. Några kanske "bara" gör det för att få en uppmärksamhet som de uppfattar som positiv. Hur vet vi vad som är vad?

Det vi ser av barnfattigdomen är effekterna av den, ett slags skal som finns där, men det är svårt att avgöra exakt vad som ligger bakom de symtom barnen visar. Fattigdom är en social sjukdom, inte främst en ekonomisk. Kronofogdemyndigheten är naturligtvis inte ansvarig för att den enskilde personen är skuldsatt, men man fungerar idag som en smittbärare, som skapar sjukdomen fattigdom i samma andetag som man säger att man har ett samhällsuppdrag. Myndigheten är skapt för att reglera skulder, och då man använder tvångsmetoder såsom utmätning på lön så tvingar man också fram barnfattigdom. Det är mycket hårda ord. Vad menar jag då med det?

Om jag är barn till en vuxen med skulder hos Kronofogden så förväntas jag kunna växa upp till en ytterst liten kostnad. I de fall en skuldsatt människa har barn, räknas barnbidrag, bostadsbidrag och eventuellt underhåll samman med ordinarie inkomst, och så beräknas vid löneutmätningen kostnaden för barnen efter en mall som kallas normalbelopp. För närvarande betyder detta att föräldern vid löneutmätning får förbehålla sig 2 378 kronor för ett barn under sju års ålder, eller 2 737 för ett barn mellan sju och arton års ålder. Beloppet ska då täcka kostnaden för barnets mat, blöjor, barnvagnar, kläder och skor, försäkringar, hygienartiklar, möbler till rummet, normal läkarvård och mediciner vid tillfälliga åkommor, kostnaden för barnets elförbrukning, födelsedags- och julfirande, tvätt, resor, fritidsaktiviteter, simskola, cyklar, leksaker, pulkor, skridskor, lusselinnen och tärnljus och frukt till dagis, telefon, mobiltelefon, mp3-spelare, cd-spelare, cd-skivor, dator och tillgång till internet för att kunna sköta läxorna, biobesök, fickpengar, skolresor, och så vidare. På samma gång beräknar Konsumentverket i en undersökning som publicerades så sent som denna vecka, att man för en flicka i min dotters ålder, 15 år, enbart för områdena kläder och skor, fritid/lek, hygien och försäkring skäligen ska räkna med en kostnad på 1540 kronor, plus en månadskostnad för livsmedel på motsvarande 1290 under de perioder hon äter lunch i skolan. Under skolloven ska man räkna med en högre kostnad för livsmedel, 1660 kronor i månaden. Sammanräknat skiljer nu i juli månad en hel del mellan Kronofogdemyndighetens norm på 2737 kronor för femtonåringens hela levnadskostnad, och Konsumentverkets norm på 3200 kronor för endast livsmedel, kläder och skor, fritid/lek, hygien och försäkring, och mycket annat oräknat. I ett hem med vuxna som har löneutmätning, innebär anpassningen av barnets kostnader efter Kronofogdens normalbelopp, att barnet hamnar under det som är en normal levnadsnivå enligt Konsumentverkets definition. Det betyder i praktiken att Kronofogdemyndigheten genom tillämpande av dagens norm vid löneutmätning i barnfamiljer skapar barnfattigdom.

Om jag är ett umgängesbarn till en förälder som har utmätning så finns jag inte. Faktiskt, så är det, för i Utsökningsbalken som reglerar Kronofogdemyndighetens utmätning på en skuldsatt förälders inkomster finns inget utrymme alls för de barn som inte bor stadigvarande hos föräldern. Inga pengar får därmed räknas av för att reserveras ens för barnets livsmedelskostnader, och än mindre för att barnet ska kunna garanteras några aktiviteter tillsammans med sin umgängesförälder. Detta gör att barn som har umgängesföräldrar med utmätning på inkomsterna genom Kronofogdemyndighetens försorg automatiskt blir fattiga vid all vistelse i umgängesförälderns hem, då inga medel avsatts till dem. Konsekvensen blir ofta uteblivet umgänge, och därmed är förlusten för såväl barn som för vuxen inte bara ekonomisk utan även social och emotionell.

Om jag är ett funktionshindrat barn till en vuxen med utmätning på inkomsten blir jag också automatiskt fattig. Detta eftersom funktionshinder alltid medför att föräldern måste bära extra kostnader för att tillgodose barnets behov av stöd under uppväxten. Vare sig det handlar om ett rullstolsburet barn vars behov gör att familjen måste ha en extra stor och bensinslukande bil för att kunna lämna hemmet, specialkost eller utebliven arbetsinkomst på grund av täta läkarbesök, hjälp i skolan eller på fritiden, så kommer funktionshindret att innebära utlägg som inte räknats in i Konsumentverkets norm och ännu mindre i Kronofogdemyndighetens normalbelopp som beskrivet ovan. Som förälder till ett barn med funktionshinder kan man beviljas ekonomiskt stöd ifrån Försäkringskassan, vårdbidrag. Detta ska täcka de merkostnader familjen kan förväntas ha på grund av funktionshindret, men om en förälder har utmätning på grund av obetalda skulder räknas även vårdbidraget in i den utmätningsbara inkomsten, och så försvinner det ekonomiska stödet för barnet samtidigt som behovet av ekonomiskt stöd kvarstår. Man blir inte mindre funktionshindrad för att vårdbidraget går förlorat, men man blir ett fattigt barn då föräldern fortfarande på något sätt måste betala för merkostnaderna, och så får man avstå ifrån något som kanske vore självklart enligt Konsumentverkets mallar.

Med detta skrivet, anser jag mig ha redogjort för hur Kronofogden idag genom tillämpandet av normalbelopp vid utmätning på skuldsatta föräldrars inkomster gör barn fattiga, och håller dem kvar i fattigdom genom hela uppväxten. Det beror inte på att kronofogdar äro sällsynt elaka och barnhatande varelser, utan på att vi har en lagstiftning och en regering som ger Kronofogdemyndigheten sitt uppdrag, och en Kronofogdemyndighet som följer lagen och lyder den uppdragsbeskrivning den fått. Jag tycker det är fel att barn till skuldsatta ska straffas för skulder som deras föräldrar ansvarar för. I den bästa av världar kunde jag nu be Rikskronofogden att omedelbart åtgärda dessa fel, genom att

1. Höja det normalbelopp som sätts av för barnens räkning på ett sådant sätt att summan kan tänkas motsvara den verkliga kostnaden för att fostra ett barn i dagens samhälle.

2. Se även till de barn som inte stadigvarande bor hos föräldrar med skulder och utmätning på sin inkomst, så att ett ekonomiskt utrymme för barnets skapas, som är likvärdigt med det som ett stadigvarande boende barn skulle ha fått under motsvarande tidsperiod.

3. Ta hänsyn till de barn som på grund av funktionshinder behöver extra stöd, och tillåt dem stöd som kostar pengar. Mät inte ut vårdbidragen, utan respektera Försäkringskassans bedömning av stödets ekonomiska omfattning, så att dessa familjer i praktiken inte tvingas välja mellan att köra sitt funktionshindrade barn till bassängträning eller att köpa skor till något av syskonen.

Och kanske skulle något gå att göra, men jag frågar då vad? Och hur förbättrar vi villkoren för barn vars föräldrar har skulder hos Kronofogden? Hur vill Rikskronofogden förbättra villkoren för de barn jag nämnt här?

Den här veckan, närmare bestämt i torsdags den 1 juli, började regeringens riktade insats för att höja levnadsstandarden hos flerbarnsfamiljer att gälla genom höjningen av flerbarnstillägget. Av de barnfamiljer som har många barn är det en förhållandevis stor andel som lever med låg ekonomisk standard, det var regeringens tes när de beslutade om höjningen. Hur många av dessa familjer vars vuxna medlemmar idag har skulder hos Kronofogden och utmätning vet ingen, för Kronofogdemyndigheten för själv ingen som helst statistik över förekomst av barn i gäldenärernas hushåll. Men jag gissar att det rör sig om ganska många barn som inte kommer få någon höjning av levnadsstandarden nu heller, för att flerbarnstillägget räknas in i den utmätningsbara inkomsten samtidigt som normalbeloppet inte höjs. Så för de barn som enligt regeringen har det svårast kommer höjningen inte att märkas. Kronofogdemyndigheten tar pengarna.




Mannan, medlem i Fattiga Riddare Stockholm, 2010-07-04


Intressant?

Ulrika är i Almedalen!

Läs även andra bloggares åsikter om barnfattigdom, BRIS, Fattiga riddare, fattigdom, kronofogden, skulder, utmätning, Almedalen