Polletten föll ner igår

...efter långt och intensivt tankearbete. Saker och ting går inte min väg, det är tydligt, för i samma stund som jag hann tänka att "Det ordnar sig, jag kan klara det" så inträffade nästa lilla "grej" som ger mig ekonomisk huvudvärk. I företaget Mannan & Co har jag en kompanjon som vid sidan av driver ett annat litet företag, och när hans största kund nu för ett par veckor sedan gick bort, påverkar detta naturligtvis min privatekonomi direkt. Det blir en hel höst på minsta möjliga lön för min del, så vi slipper hamna i en akut situation där pengarna inte räcker. Och så småningom kommer även den här situationen att reda sig, han kommer få andra kunder, men jag har haft ont i huvudet sedan jag fick veta vad som hänt, för roligt blir det inte.

Och med allt detta i huvudet har det inte blivit mycket ledigt, koppla av-ande eller sommarmys för min del, men igår när jag var ute och letade efter de där kantarellerna som krupit tillbaka ner i mossan på grund av torkan, slog det mig att alltihop ju bara är tillfälligt. För om några år när den lilla Mannan har flyttat hemifrån, kommer jag inte att ha några problem att klara mig med litet pengar. Då räcker det med att jag får in till hyran, och jag kanske kan få tag i en enrummare så det inte blir så dyrt, och det jag får behålla efter löneutmätning blir väl motsvarande dagens 4 400 kronor, och det räcker till maten iallafall. Så problemet minskar ju när lillan blir stor, och jag kommer vara mindre stressad utan försörjningsbördan. Så det finns en bra sida av att dottern blir vuxen också...

...och sedan slog mig den verkliga insikten:

I samma stund som dottern flyttar till något eget och blir självförsörjande, försvinner piskan från min rygg. Då behöver jag inte längre kämpa, det räcker om jag drar in så mycket att jag har till hyran plus exakt vad jag får behålla efter löneutmätning varje månad, för allt jag tjänar utöver det försvinner ju till Kronofogden och skulder jag aldrig kan bli av med hur mycket jag än kämpar. Det betyder att jag glatt kan gå ner till att bara arbeta deltid. Det betyder fler lediga timmar varje månad. Skulle det vara så att den förenklade löneutmätningen införs med andra regler för beräkning av förbehållsbelopp, kan jag lägga mig på samma nivå som riksnormen för socialbidrag, för där ligger ju ändå någon slags "botten" för vad myndigheten vill plocka åt sig från oss gäldenärer, eller nästan i alla fall... Det betyder att jag för första gången på flera år kommer att ha tid med mig själv, och jag tror jag kommer må bra av det. Att ha tid! även om jag inte har några pengar.

Och med det känns livet plötsligt lättare. För nu ser jag ett ljus i tunneln. Jag kommer inte att ha fyllt fyrtio när dottern skaffar eget, och oavsett jag har en förväntat "kort" livslängd då man i snitt blir 62 år i min familj, så får jag bättre livskvalitet om jag släpper taget och slutar kämpa. Go with the flow, eller vad säger man?