Kronofogden får kritik av Justitieombudsmannen, JO 3834-2009‏

"Kritik mot Kronofogdemyndigheten för att myndigheten i ett utsökningsmål begärt in intyg m.m. direkt från gäldenärens tandläkare.

Beslutet i korthet: En person vars lön var föremål för utmätning begärde att Kronofogdemyndigheten skulle ta hänsyn till tandvårdskostnader. Myndigheten tog då på eget initiativ kontakt med tandläkaren och ställde frågor. Åtgärden har bedömts som integritetskänslig. Kronofogdemyndigheten borde i stället ha överlåtit åt gäldenären att avgöra vilken utredning denne önskade förebringa.

Bakgrund och anmälan

Kronofogdemyndigheten hade sedan en tid tillbaka utmätt delar av Jürgen R:s lön. Jürgen R. påbörjade i december 2008 en omfattande tandvårdsbehandling. Den 14 april 2009 informerade han Kronofogdemyndigheten om detta, varvid han ombads att till myndigheten ge in ett kostnads/betalningsförslag från tandläkaren. Den 17 juni sände han in en kostnadsberäkning av vilken framgick att behandlingen beräknades kosta drygt 50 000 kr. Samma dag skickade Kronofogdemyndigheten ut en intygsblankett till Jürgen R:s tandläkare, som var privatpraktiserande. Avsikten var att tandläkaren, genom att fylla i blanketten, skulle intyga bl.a. att behandlingen var nödvändig och utgjorde det billigaste alternativet. Vidare begärde Kronofogdemyndigheten att tandläkaren skulle sända in ett kostnadsförslag. Tandläkaren kontaktade den 25 juni Kronofogdemyndigheten och uppgav att hennes jurister hade avrått henne från att lämna de begärda uppgifterna till myndigheten, eftersom de var sekretessbelagda. I en tjänsteanteckning hos Kronofogdemyndigheten i anledning av samtalet med tandläkaren antecknade handläggaren att hon "förklarade för [tandläkaren] varför vi behöver uppgifterna men det hjälpte inte, hon är rädd för att bli stämd av gäldenären".

I en anmälan till JO framförde Jürgen R. kritik mot Kronofogdemyndighetens hantering av ärendet.

Utredning

JO infordrade och granskade delar av Jürgen R:s akt hos Kronofogdemyndigheten. Därefter anmodades Kronofogdemyndigheten, huvudkontoret, att göra en utredning och yttra sig över handläggningen av ärendet, varvid myndigheten särskilt skulle yttra sig angående vilka överväganden som hade gjorts innan kontakt togs med Jürgen R:s tandläkare. Till Kronofogdemyndighetens yttrande var fogat ett yttrande från Västra verkställighetsavdelningen och en rättsutredning. Enligt rättsutredningen omfattas tandläkare av upplysningsskyldigheten i 4 kap. 15 § utsökningsbalken, UB, åtminstone i de fall behandling har påbörjats. I det aktuella fallet hade gäldenären och tandläkaren ett ekonomiskt mellanhavande som hade betydelse för om gäldenärens lön var utmätningsbar. Tandläkaren var därför enligt bedömningen i rättsutredningen skyldig att lämna uppgift om detta till Kronofogdemyndigheten, även med beaktande av den sekretess som gäller inom vården. Utredningens slutsats var därför att myndigheten inte gjort något formellt fel när frågan ställts till tandläkaren.

I myndighetens yttrande, undertecknat av biträdande processägaren Karin Berglöf Hedar och verksjuristen Barbro Marcus, angavs bl.a. följande.
Det kan konstateras att 4 kapitlet 15 § UB behandlar tredje mans upplysningsplikt. Tredje man har enligt bestämmelsen en ovillkorlig skyldighet att lämna upplysningar till KFM. Det finns inte någon skyldighet för tredje man att på heder och samvete skriftligen bekräfta lämnade uppgifter. Skyldighet att lämna upplysningar omfattar allt som hör till rättsförhållandet.

Den förfaranderegel i 5 kapitlet 14 § UB som ger myndigheten rätt att vid beneficieprövning förfara efter vad som är känt eller vad som kan utrönas utan omgång finns inte i 7 kapitlet.

KFM finner dock att det ligger i sakens natur att KFM med tillämpning av 5 kap 14 § UB kan inhämta uppgifter från tredje man vid bestämmande av förbehållsbelopp vid löneutmätning. Bestämmelsen är dock endast avsedd som en förfaranderegel för KFM. Den medför ingen skyldighet för tredje man att lämna svar på de upplysningar som KFM efterfrågar. Det finns inga rättsföljder kopplade till bestämmelsen.

Enligt KFM:s uppfattning är bestämmelsen i 5 kap 14 § UB till för ett informationsinhämtande som ska ske snabbt och utan tvångsåtgärder. I kommentaren [Utsökningsbalken - en kommentar, Wallin m.fl., 4e uppl.; JO:s kommentar] sid 238 anges telefonkontakt som exempel på uppgiftsinhämtande. Något hinder att med ett enkelt förfarande inhämta uppgifter skriftligen anges inte. Enligt KFM:s uppfattning kan bestämmelsen även innefatta ett skriftligt förfarande. KFM finner att västra verkställighetsavdelningen avsikt med försändelsen till tandläkaren endast varit, såsom det får förstås, en serviceåtgärd gentemot gäldenären och ett informationsinhämtande med stöd av 5 kapitlet 14 § UB. Någon tvångsmässigt uppgiftslämnande med stöd av 4 kap 15 § UB har inte varit ifråga. KFM har avstått från ytterligare frågor till tandläkaren efter dennes besked att inte inkomma med efterfrågade uppgifter.

[---]

KFM finner att det vid utredningen av förbehållsbeloppet vid löneutmätning funnits stöd att med tillämpning av bestämmelsen i 5 kapitlet 14 § UB ställa frågor till Jürgen R:s tandläkare. Jürgen R. bereddes tillfälle att yttra sig över vad Kronofogdemyndigheten anfört.

Rättslig reglering

Förbehållsbeloppet vid utmätning i lön. I 7 kap. 4 § utsökningsbalken, UB, stadgas bl.a. att lön får tas i anspråk genom utmätning endast till den del den överstiger vad gäldenären behöver för sitt och familjens underhåll.

Den del av lönen som inte får tas i anspråk genom utmätning kallas förbehållsbeloppet. Hur detta beräknas regleras i 7 kap. 5 § UB. Förbehållsbeloppet bestäms med ledning av s.k. normalbelopp. Dessa varierar beroende av olika omständigheter som t.ex. om gäldenären är ensamstående eller inte. De fastställs varje år av Kronofogdemyndigheten och ska anses innefatta alla vanliga levnadskostnader utom bostadskostnaden.

Kronofogdemyndigheten ger årligen ut allmänna råd om bestämmande av förbehållsbelopp vid utmätning av lön m.m. (För 2009 gällde KFM A 2008:1). Där anges att till vanliga levnadsomkostnader, som alltså ska innefattas i normalbeloppet, bör räknas i ett hushåll normalt förekommande utgifter. Myndigheten ger ut meddelanden med information som kompletterar råden. För 2009 gällde KFM M 2008:1. Beträffande tandvård meddelas följande information. Normalbeloppet får anses inkludera kostnader för årlig kontroll, enklare tandlagning och tandhygienist. Tillägg för tandläkarkostnader kan ske i samband med en större behandling av tandläkare. Tillägg bör dock endast göras för åtgärd som av tandläkare bedöms vara nödvändig. Gäldenären bör uppvisa intyg från behandlande tandläkare samt ett kostnadsförslag. Av intyget bör framgå att behandlingen är nödvändig och att behandlingen, om det finns alternativa behandlingssätt, utgör det billigaste alternativet. Av kostnadsförslaget bör framgå den totala kostnaden för behandlingen och gäldenärens andel härav samt hur betalning ska ske.

I meddelandet hänvisas till ett avgörande från Göta hovrätt, där de principer som kommer till uttryck i meddelandet tillämpats (beslut den 24 oktober 2008 i ärende ÖÄ 2468-08).

Kronofogdemyndighetens möjligheter att i utsökningsmål inhämta information från tredje man. I 4 kap. 15 § UB regleras tredje mans upplysningsskyldighet i utmätningsmål. Där framgår att tredje man är skyldig att uppge huruvida gäldenären har fordran hos honom eller annat mellanhavande med honom, som kan vara av betydelse för bedömning i vad mån gäldenären har utmätningsbar egendom, och att ange mellanhavandets närmare beskaffenhet. I förarbetena har uttalats att bestämmelserna i 4 kap. UB gäller även vid utmätning i lön enligt 7 kap. UB, i den mån de kan bli tillämpliga vid en sådan utmätning (se prop.1980/81:8 s. 342).

Kronofogdemyndighetens möjlighet att inhämta information från tredje man är inte inskränkt endast till de fall där tredje man enligt 4 kap. 15 § UB är skyldig att lämna information om sina mellanhavanden med gäldenären. Myndigheten är i och för sig oförhindrad att ställa allmänna frågor om gäldenärens ekonomi och anställningsförhållanden exempelvis till grannar eller bekanta till gäldenären. JO har emellertid tidigare uttalat att omdöme, takt samt hänsyn till gäldenärens person och personliga omständigheter sätter givna gränser för myndighetens undersökande verksamhet. Efterforskning av det angivna slaget bör endast komma ifråga i de fåtal fall då den eftersökta informationen inte kunnat inhämtas genom myndighetens naturliga upplysningskällor, dvs. genom de register som myndigheten har tillgång till eller genom samtal med gäldenären (se JO 1985/86 s. 374). I 5 kap. UB finns regler om att viss egendom ska undantas från utmätning, dels med hänsyn till gäldenärens behov, dels på grund av egendomens särskilda beskaffenhet. I 5 kap. 14 § regleras förfarandet vid Kronofogdemyndighetens prövning av om viss egendom ska undantas från utmätning eller ej. Enligt bestämmelsen ska gäldenären lämna de uppgifter som är tillgängliga för honom och som behövs för Kronofogdemyndighetens prövning. Myndigheten ska vid sin prövning förfara efter vad som är känt eller kan utrönas utan omgång.

Skydd för den enskildes privatliv

Det allmänna ska värna den enskildes privatliv, 1 kap. 2 § fjärde stycket regeringsformen. Var och en har vidare rätt till respekt för sitt privatliv enligt artikel 8 i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. (Jfr vad som anförs om detta i JO 2009/10 s. 398, under avsnittet Rättslig reglering.)
I 2 kap. 8 § lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område, som är tillämplig för bl.a. privatpraktiserande tandläkare, framgår att den som tillhör eller har tillhört hälso- och sjukvårdspersonalen inom den enskilda hälso- och sjukvården inte obehörigen får röja vad han eller hon i sin verksamhet har fått veta om en enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden. Att bryta mot tystnadsplikten är belagt med straff, 20 kap. 3 § brottsbalken. Att främja brott mot tystnadsplikt, t.ex. genom att söka förmå någon att röja uppgifter som omfattas av sekretess, är också belagt med straff, 23 kap. 4 § brottsbalken.Som obehörigt röjande anses enligt den nyss nämnda sekretessbestämmelsen inte att någon fullgör sådan uppgiftsskyldighet som följer av lag eller förordning. Den som enligt 4 kap. 15§ UB är skyldig att lämna uppgifter till Kronofogdemyndigheten kan således inte vägra med hänvisning till tystnadsplikt eller sekretess. Sekretessen gäller, med undantag för vissa situationer som är utan intresse i detta sammanhang, inte gentemot den enskilde själv. Den enskilde kan därmed medge att annars sekretessbelagd information om honom eller henne lämnas ut.

Bedömning

Ärendet gäller förutsättningarna för att medge en gäldenär tillägg till normalbeloppet för vissa tandvårdskostnader. Kronofogdemyndigheten har som framgått utarbetat egna principer för sådana tillägg. Principerna ligger väl i linje med lagstiftningens intentioner och de har även tillämpats i domstol. De bör därför godtas som gällande rätt.Den fråga som väckts i JO:s ärende gäller inte heller rimligheten i de villkor Kronofogdemyndigheten ställt upp utan hur förutsättningarna för att medge tillägget ska utredas.

Av utredningen i ärendet framgår inte med vilket lagstöd tjänstemannen på Kronofogdemyndigheten ansåg sig kunna rikta sin förfrågan direkt till Jürgen R:s tandläkare. I den till Kronofogdemyndighetens remissyttrande bifogade rättsutredningen har framförts att stöd för förfarandet står att finna i 4 kap. 15 § UB. I huvudkontorets yttrande har däremot framförts att stöd för förfarandet följer av 5 kap. 14 § UB.

Bestämmelsen i 4 kap. 15 § UB om tredje mans upplysningsplikt gäller, enligt vad som uttalades av lagberedningen, rättsförhållanden mellan gäldenären och tredje man som avser en utmätningsbar tillgång hos gäldenären (prop. 1980/81:8 s. 412).

Departementschefen anslöt sig till beredningens uppfattning (a. prop. s. 415). I detta fall gällde saken, som ovan konstaterats, inte efterforskning av gäldenärens tillgångar utan om gäldenären skulle få tillgodoräkna sig visst tillägg till normalbeloppet. Det var med andra ord fråga om ett annat slags utredning än den som avses i 4 kap. 15 § UB.

Bestämmelsen i 5 kap. 14 § UB får anses ge stöd för vissa utredningsåtgärder, exempelvis tredjemanskontakter, när den i det kapitlet föreskrivna beneficieprövningen ska ske. Någon motsvarighet till denna bestämmelse finns inte i 7 kap. UB, i vilket utmätning av lön särskilt behandlas. Det innebär emellertid inte att Kronofogdemyndigheten därigenom skulle vara förbjuden att i mål om utmätning av lön efterfråga information från tredje man. Av 7 kap. 3 § utsökningsförordningen (1981:981) följer exempelvis att Kronofogdemyndigheten hos gäldenärens arbetsgivare eller på annat sätt ska inhämta uppgifter om förhållanden som kan vara av betydelse vid behandlingen av frågan om utmätning av lön. Det är emellertid av vikt att Kronofogdemyndigheten, innan en sådan tredjemanskontakt tas, väger behovet av åtgärden mot de nackdelar som den kan medföra. Ett tillägg till normalbeloppet med hänsyn till gäldenärens särskilda behov görs i gäldenärens intresse. Det är svårt att se annat än att det då måste åligga gäldenären att påvisa att de faktiska förutsättningarna för att medge tillägget föreligger. I princip är det alltså gäldenären som har utrednings- och bevisbördan. Det innebär givetvis inte att Kronofogdemyndigheten kan låta bli att leva upp till allmänna förvaltningsrättsliga servicekrav, än mindre regeringsformens krav på saklighet och opartiskhet. Myndigheten är därför bl.a. skyldig att lämna gäldenären upplysningar om vilka rättsliga regler som gäller och om hur han eller hon ska förfara för att få sitt önskemål om tillägg prövat. Det kan även vara naturligt att myndigheten på egen hand inhämtar kompletterande information när detta från handläggningssynpunkt ter sig enklare, billigare eller snabbare än att "gå en omväg" via gäldenären. I de fall då en utredning, som bedömningen av ett ärende kräver, innefattar omständigheter av privat eller annars integritetskänslig natur bör en myndighet dock iaktta särskild försiktighet (jfr JO 2009/10 s. 398). De regler som finns uppställda till skydd för den enskildes privatliv måste respekteras. Det innebär att även om det för myndigheten ter sig smidigt att agera på egen hand bör den avstå från detta när det finns skäl att uppfatta åtgärden som integritetskänslig.

I detta fall har Kronofogdemyndigheten utan att inhämta samtycke från gäldenären vänt sig till dennes tandläkare med frågor av privat natur. Åtgärden har varit dubbelt integritetskänslig, eftersom den dels för tandläkaren exponerat gäldenärens ekonomiska situation, dels varit ägnad att för myndigheten röja uppgifter om gäldenärens medicinska förhållanden. Den uppkomna situationen skulle enkelt ha kunnat undvikas om Kronofogdemyndigheten hade anmodat gäldenären att inkomma med den utredning som krävs samt upplyst honom om att tillägget inte skulle kunna medges om utredningen inte företeddes. Det hade då legat i gäldenärens händer att avgöra vilken utredning han önskade förebringa. Han hade därvid även haft möjlighet att i den utsträckning det var nödvändigt lösa tandläkaren från hennes tystnadsplikt.

Kronofogdemyndigheten har sammanfattningsvis förfarit felaktigt genom att ta en direktkontakt med tredje man trots att något sådant behov inte förelegat, varvid myndigheten brustit i respekt för gäldenärens rätt till skydd för sitt privatliv. Att döma av den tjänsteanteckning som upprättats hos myndigheten har tjänstemannen sökt övertala tandläkaren att trots tystnadsplikten lämna ut information. Med hänsyn till att någon information ändå inte lämnades ut har jag inte utrett detta vidare. Jag erinrar dock om att det är straffbart att förmå någon att åsidosätta sin tystnadsplikt."


Detta kom till mig idag i ett mail ifrån sakkunniga Ulrika Ring, Fattiga Riddare Stockholm, den förening som tidigare hette Insolvens Stockholm. Kronofogdemyndigheten har gjort fel och Justitieombudsmannen kritiserar!

"JO har emellertid tidigare uttalat att omdöme, takt samt hänsyn till gäldenärens person och personliga omständigheter sätter givna gränser för myndighetens undersökande verksamhet."

Det är ljuv läsning, för frågan om ekonomisk integritet ställs ju hela tiden gentemot Kronofogdemyndighetens uppdrag att bland mycket annat utreda oss gäldenärer och vår återbetalningsförmåga. Många gånger går det bra, eftersom de allra flesta Kronofogdar är korrekta emot oss och gör sitt bästa för att inte trycka till oss i onödan. Sedan finns det situationer där man som gäldenär helt sitter i klorna på enstaka fogdar inom verkställigheten, alltså den utmätande delen av Kronofogdemyndigheten, som genom slarv, oförstånd eller ren illvilja (tar jag inte tillbaka på, nej) förvandlar en redan skör tillvaro till ett rent helvete. Ett av de senare exemplen på Fattiga Riddares forum är en ensamstående mamma, som var på väg att bli bostadslös för att en enskild handläggare på lokala KFM vägrade acceptera kvitton som ett bevis på vilken hyra hon betalade, och därför såg det som berättigat att trakassera kvinnans hyresvärd på telefon kvällstid vid upprepade tillfällen... samma handläggare som berövat samma ensamstående mamma så mycket pengar varje månad att hon haft svårt att köpa mat åt sina barn, så att socialtjänsten fick rycka ut akut med matpengar. Så tar staten med en hand och ger med den andra, när enskilda handläggare tillåts gå över gränsen för det rimliga, utan att någonsin behöva se konsekvenserna med egna ögon. Och hur många överskuldsatta och sjuka orkar i den här situationen klaga, överklaga, gå högre upp i hierarkin eller kontakta media för att få hjälp i en desperat situation? Inte många, och det vet den jäveln om.

Kronofogdens uppdrag? Ja, om du inte orkade klicka in på länken ovan, så skriver jag ut det här, i all korthet:

"En god betalningsvilja ska upprätthållas i samhället och företeelser som kan leda till överskuldsättning ska motverkas. Medborgare och företag ska ha förtroende för Kronofogdemyndighetens verksamhet och det ska vara lätt för medborgare och företag att göra rätt för sig."

För det har regeringen bestämt.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om ekonomisk integritet, justitieombudsmannen, Fattiga riddare, Fattiga riddare Stockholm, förbehållsbelopp, kronofogden, social exklusion, tänder, utsatthet, överskuldsatt

Mamma Manna är olydig och ljuger för kronofogden

Fortfarande nikotinfri. Nu har abstinensbesvären lagt sig såpass att jag kan tänka igen, eller nästan i alla fall.Och som min oavlönade arbetsvecka börjar gå mot sitt slut, tänker jag unna mig att lätta på mitt onda samvete. Jag ljuger för Kronofogden. Eller snarare: jag undanhåller viktig privatekonomisk information från Kronofogden, så gott det nu går. Ännu värre: jag är så omoralisk och genomrutten att jag inte ens skäms för det.

Som skuldsatt är jag mer eller mindre fredlös. Min egen bedömning av vad jag kan betala, eller rättare sagt inte kan betala, är helt oväsentlig. Som ekonomisk varelse är jag omyndigförklarad och tilldelad Kronofogdemyndigheten som förmyndare. Genom betalningsanmärkningarna är jag officiellt svartlistad och förhindrad att ingå avtal som alla andra vuxna människor kan ingå, och den dag jag får pengar igen, kommer myndigheten och tar dem. Helt korrekt, för det är självklart att jag ska betala, och Kronofogden agerar enligt sitt uppdrag:

"En god betalningsvilja ska upprätthållas i samhället och företeelser som kan leda till överskuldsättning ska motverkas. Medborgare och företag ska ha förtroende för Kronofogdemyndighetens verksamhet och det ska vara lätt för medborgare och företag att göra rätt för sig."

Det innebär i praktiken att jag får moderlig hjälp och stöd att göra rätt för mig genom utmätning. Nu äger jag inget av värde, eller jo, några aktier i min egen arbetsplats som i nuläget är värda ...ingenting. Firman går uselt och om jag så skänker den till kompanjonen är den omkull på mindre än en timme, för det går på bara viljan. Jag kan inte ta ut någon lön just nu, ännu mindre sälja eländet innan jag fått det på fötter. Om det vänder, om, kan jag be kompanjonen lösa ut mig eller sälja min del, betala lite skulder och börja om från början som löntagare, men det är en annan historia.

Alltså. Inga pengar finns att hämta genom försäljning av mina ägodelar, såvida den verkställande myndighetens tjänstemän inte drabbas av någon hjärninfarktsliknande åkomma och börjar riva i mitt hem efter förbrukningsvaror som kan avyttras, gamla mjölkglas och liknande som kanske kan generera intäkter vid en auktion. Glasen skulle nog se bra ut i statistiken, men vad ska lilla Mannan dricka mjölk ur sen då?

Nästa alternativ för att hjälpa mig upprätthålla min goda betalningsvilja, enligt uppdrag, blir då löneutmätning. Kronofogden räknar ut hur mycket av min lön jag får behålla, det kallas förbehållsbelopp. För mig blir det min bostadskostnad plus det som kallas ett normalbelopp, och Kronofogden tar resten av pengarna för att portionera ut till bland andra CSN, Skatteverket, Radiotjänst och Bonniers Bokklubb. När jag nu inte kan ta ut någon lön för tillfället, är detta inget direkt bekymmer för vare sig myndigheten eller mig, men den dag jag kan ta ut lön igen blir jag oundvikligen djupt osams med Kronofogden. Det beror på två saker: dels får KFM inte bry sig om hur mycket jag kan handla mat för på årsbasis, och dels ligger det inte i KFM´s uppdrag att se till mitt behov av en ekonomisk buffert. KFM ska mäta ut allt som går att mäta ut. Jag får som skuldsatt inte ha någon ekonomisk buffert. Smaka på den....

Såhär är det: först och främst beräknar KFM mina inkomster från månad till månad. Det betyder att det inte spelar någon roll om jag från februari till maj har tvingats låna pengar av vänner eller sms-låneföretag för att klara mina utgifter. Får jag ut en hel lön i juni, så ska KFM genast ta sin bit av kakan, och att jag släpar med privata lån som måste betalas tillbaka kommer man inte att ta hänsyn till vid beräkningen av utmätningsbart belopp. Inkomsten mäts bara från en månad till en annan, och då är det likgiltigt om jag en stor del av året tjänat alldeles för litet, det ska mätas ut direkt i alla fall. Det finns alltså inget golv i utmätningen, ingen "lägre än såhär kan du inte sjunka"-nivå. Med det skrivet, har jag klargjort att jag tänker göra mitt bästa för att KFM inte ska få reda på när jag får en hel lön nästa gång. Jag kommer inte ringa och prata med dem, förrän jag fått in så mycket att jag på årsbasis kan påstås ha en skälig levnadsstandard motsvarande vad jag skulle haft vid vanlig löneutmätning, i alla fall på pappret. Så hinner jag lösa in ett par småskulder på eget initiativ också, om det händer, för så snålt som jag lever nu är det knappt möjligt att dra sig fram. Naturligtvis handlar detta om att jag driver min egen försörjning i företaget: vore jag en vanlig anställd som fått gå från jobbet och saknade a-kassa, så fick jag väl socialbidrag i alla fall. Nu är jag egenföretagare, och saknar därmed skydd och rättigheter. Och systemet är inte alls utformat för att hindra människor med betalningsanmärkningar från att driva företag, nej?

Komplikation nummer två: jag får inte ha någon ekonomisk buffert, för jag har skulder. Som skuldsatt med utmätning hängande över sig, får man aldrig ha tillgång till pengar utöver det som ska täcka de behov man har för exakt en månad framåt i tiden. Alltså: du har utmätning på din lön, och får behålla så mycket att du kan betala ditt boende samt naturligtvis det så kallade normalbeloppet som ska täcka mat, kläder, tv-licensen och så vidare. Kronofogden har fått sin bit av din lön genom utmätningen, och de pengar som är kvar får du göra vad du vill med, tror du. Inte! För om du sparar en del av pengarna, om du till exempel måste lägga undan några hundralappar varje månad för att kunna betala bredbandsavin som kommer en gång i kvartalet, så kan du bli av med dem också. Bara låt pengarna stå kvar på bankkontot, så är de fullt utmätningsbara för Kronofogden oavsett om de kommer ifrån ditt normalbelopp eller inte. Då räknas de nämligen plötsligt som bankmedel, alltså som en ekonomisk buffert istället för medel avsatta för din omedelbara överlevnad, och så är de lovligt byte för Kronofogdemyndigheten om du så svälter ihjäl på kuppen. Eller inte kan betala tv-avgiften eller bredbandet, så att ännu en eller ett par räkningar går till....Kronofogden. Samma sak om KFM ser att du som skuldsatt företagare har pengar stående på ditt skattekonto i väntan på att de ska dras. Boff, så är pengarna utmätta och du är i praktiken försatt i konkurs.

När jag nu är i erkännartagen... förra fredagen kom mina pengar. Eller rättare sagt: förra fredagen kom en peng från en organisation jag haft privata affärer med tidigare, som hade noterat att jag fått en för liten peng av dem tidigare och ville kompensera mig för det. Väldigt snällt. Jag hade diarré från måndagen då brevet kom, till fredag klockan 00.12 då jag äntligen fick ut pengarna ur bankautomaten. Enligt lagen om alltings jävlighet borde organisationen ifråga ha meddelat Kronofogden att jag skulle få en extra utbetalning, och då borde Kronofogden ha lagt beslag på pengarna innan jag fick dem till kontot, men av någon anledning valde vår herre att se till mig som liten är och så fick jag pengarna i näven istället. Klockan 00.12 på fredag natt då, för det vågar ingen jävel låta dem stå kvar till klockan 07.00 på morgonen på väg till kontoret, ifall någon Kronofogdeanställd är koffeinpigg och kan lyckas utmäta dem ifrån bankkontot. Väninnan A gapskrattade när jag berättade för henne om min nattliga promenad ner till automaten i city "...elva grader kallt och djup snö och rånrisk mitt i natten, och alldeles för snål är du för att ta en taxi... du är inte KLOK!" Nej, men pengar är pengar är pengar och jag måste ju ha dem, eller hur?

I skrivande stund har jag ungefär tjugotre kronor på mina konton. Jag har nästan två hyror liggande i ett kuvert på annan ort. Om Kronofogden frågar mig om jag vet när jag kommer kunna ta ut en hel lön nästa gång, kommer jag att säga "Nää, det blir att svälta, jag tar sms-lån nu" och så tänker jag se riktigt korkad ut, och kommer de tillbaka igen efter tre månader och undrar hur jag kan betala hyran fast jag inte har någon lön kommer min bästa kompis ställa sig upp och vittna om hur mycket pengar hon lånat ut till mig. Inte för att KFM bryr sig om våra affärer, utan för att jag ska slippa bli anklagad för att arbeta svart också, och skönstaxerad på det. För det skulle ingen tro på hur jag har det, det vidhåller jag.

Hittills i februari har jag inte släppt ifrån mig mer än 678,50, varav 379,50 har gått till matvaror därhemma. Detta eftersom jag så väl vet att efter solsken kommer regn, och även om jag blir utan inkomst en tid så måste hyra och mat betalas, framförallt som jag har ett barn därhemma. Min oärlighet garanterar att jag som förälder kan tillgodose lilla Mannans behov av tak över huvudet. Det är min plikt som förälder att skydda mitt barn, och allt annat vore oansvarigt av mig. Bedrägeri mot Kronofogden? Jaa! Undanhållande av medel som kunde gått till mina borgenärer? Jaa! Ångrar jag mina synder? Nej!! För jag är mamma i första hand, skuldsatt i andra. Om det gör mig till en dålig samhällsmedborgare, en samvetslös lögnhals och bedragare, så är jag väl det då.

- Vill du veta vad du skulle få behålla, om Kronofogden en vacker dag kom och ville ha en bit av dig?

Gå hit, utan att passera Gå, och ta för Guds skull inte ut några fyratusen kronor på vägen!

Du kan inte betala, därför tar vi dina barn

Jag borde ligga hemma idag. Jag är fortfarande sjuk, men så läser jag nyheterna på text-tv. Få saker kan få mig att reagera såsom politiska utspel kring barns rättigheter. Följdaktligen spelar det ingen roll att datorn hemma har havererat, att det är nästan tjugo grader kallt ute och att det är en bit till kontoret. Jag måste få veta mer, och jag måste kommentera.

Svenskan igen, då. Kristdemokraterna är igång med sina kommundagar nere i Jönköping, och folkhälsominister Maria Larsson gör starka uttalanden om att barn inte ska behöva förlora sina hem av ekonomiska skäl. Men vad är det du säger egentligen, Maria?

Först till de självklara sakerna:

"Vi ser att barn vräks i vårt land och det är helt oacceptabelt. För varje barn är det en katastrof att inte ha ett hem att gå till."

OK, där är vi överens.

Sedan redogör artikelförfattaren för statistiken. 483 barn vräktes under de tre första kvartalen -09 vilket är en halv sanning, eftersom de 483 är bara de som kunnat räknas. En grupp som hamnar utanför statistiken är till exempel de barn vars föräldrar vräks från andrahandskontrakt i Stockholm eller Malmö - de faller utanför, så den verkliga siffrorna är högre. Barn till föräldrar som separerat faller också bort, då barnet inte räknas som vräkt om bara mamma förlorar sitt boende, så länge pappa har sitt boende kvar. Fel i statistiken eftersom vi inte är överens om mätmetoderna, men OK, det är en formsak.

Sen blir det värre.

"Maria Larsson tror dock att det finns skäl att skärpa socialtjänstlagen, så att kommunernas ansvar för att barn inte ska vräkas ska bli tydligare.
- Det är angeläget att täppa till lagen, säger hon."

Är vi där nu igen, Maria? "Lagstifta bort barnfattigdomen!!" Det ska vara olagligt med fattiga barn i Sverige, och det är kommunerna genom socialtjänsten som ska stå för verkställigheten. I dåliga tider kommer de extrema åsikterna fram, och oavsett det beror på Sveriges dåliga ekonomi eller Kristdemokraternas politiska förtroendekris, så är det samhällets svagaste som ska utnyttjas som språngbräda.

Some facts of life, Maria:

Vi har fattiga barn i Sverige, och det beror på att vi har fattiga föräldrar i Sverige. Barnen som föds till oss har inte valt det själva. När mamma och pappa inte kan få pengarna att räcka till det nödvändigaste, så drabbas barnet av det. Det förstår du, eller hur?

Sen blir det svårare. Socialtjänsten kan bara ingripa, om de vet vad som hänt. Om hyresvärden kontaktar dem och berättar att "nu vräker vi en barnfamilj", eller vänder sig till Kronofogdemyndigheten med begäran att verkställa avhysning ifrån bostaden. KFM kan varsko socialtjänsten, men bara under förutsättning att de vet att det finns barn i hushållet, vilket kan vara nog så svårt om barnet t.ex. är skrivet hos den andra föräldern. Vräkningar hamnar heller inte alltid hos KFM, eftersom de allra flesta frivilligt ger sig av från den bostad de inte kan betala för, och själva ser till att så snabbt som möjligt betala skulder till hyresvärden utan socialtjänstens inblandning. Man flyttar in hos vänner eller släktingar, tyst och snyggt. Bara ett fåtal ger sig frivilligt tillkänna för myndigheterna. Varför det?

När man går till socialtjänsten för att be om hjälp, blir man ofrånkomligen utredd. Inte bara som ekonomiskt hjälpsökande, utan som försörjare. Man bedöms som förälder, och hur bra förälder kan man vara när man inte klarar att betala det allra viktigaste, det vill säga hyran? Man är nog lite dum i alla fall, det är nog något fel på en eftersom man förslösat sin lilla lön, eller sitt arbetslöshetsbidrag. Man är slösaktig, eftersom man inte kunnat prioritera rätt och lägga undan pengar till sämre tider, och säkert har man köpt ett och annat som inte alldeles nödvändigt eftersom man inte haft riktig kontroll på sin ekonomi. Man skäms, och man är rädd. Ännu värre: man har väldigt goda skäl att vara väldigt rädd.

Vart sjunde barn till lågutbildade ensamstående mammor med socialbidrag omhändertas.

En gång till:

Vart sjunde barn till lågutbildade ensamstående mammor med socialbidrag omhändertas.

Söker man hjälp hos socialtjänsten, eller ännu värre: blir man tvungen att söka hjälp för andra, tredje eller femte gången, vilket inte är ovanligt, ställs man som förälder obevekligen inför frågan

-Är du verkligen lämplig som förälder, när du inte kan försörja ditt eget barn?

Så är omhändertagandet av barn, för närvarande cirka 6 000 unga i Sverige varje år, i slutändan en klassfråga. Det är till större delen de fattigastes barn som omhändertas. Så försvarar man omhändertaganden genom att hävda att man gör dem i barnens intresse, då de måste skyddas ifrån de föräldrar som inte klarar av att försörja dem. För att de sätter sina egna intressen före barnens, för att de förslösar sina pengar på sånt de själva vill ha, istället för att betala hyran så barnen har det allra nödvändigaste, en bostad. Så får man som hjälpsökande hos socialtjänsten utstå en granskning som knäcker den starkaste, och finna sig i att redovisa sitt liv in i minsta detalj. Inte bara när det gäller inkomsten, för det kan ju hända att man faktiskt kan bevisa att den inkomst man har är fullständigt otillräcklig, utan också hur man använt den. I slutändan får de allra flesta biståndssökande någon form av hjälp, men det kostar individen så mycket att ännu fler avstår.

För överskuldsatta föräldrar, som inte sällan har mycket låga inkomster eller får behålla så litet av sina inkomster då Kronofogden utmätt allt utom förbehållsbeloppet, är frågan om barnfattigdom inget som är aktuellt bara under några få kommundagar i Jönköping. Vi lever med den här problematiken varje dag. Våra barn är fattiga, eftersom vi är fattiga. Kronofogden har som myndighet statens uppdrag att se till att vi förblir fattiga, eftersom vi ska göra rätt för oss och lämna ifrån oss allt som inte är direkt nödvändigt för överlevnaden under exakt en månad framåt i tiden. Därför är vi oerhört sårbara när verkligheten slår till, när vi bli sjuka och får ut mindre i lön än vi behöver, eller när något går sönder och måste repareras omgående. Det räcker med akut tandvärk för att en oplanerad utgift ska slå sönder vardagsekonomin för oss i flera månader framöver, och även om KFM ofta bistår oss med att mäta ut mindre när vi förklarar varför folktandvården knep en fjärdedel av förbehållsbeloppet, så kan det ta tid innan vi får ordning på pengarna igen. Det är lätt hänt att hamna efter med en hyra i det läget, och lika lätt att bli vräkt. Gör det oss mindre lämpade att vara föräldrar? Betyder det, i klartext, att överskuldsatta är dåliga föräldrar?

Tala klartext, Maria Larsson, för en gångs skull. Är konsekvensen av ditt utalande till barnfattigdom, att vi nu ska förlora våra barn också? Att våra barn ska förlora oss, med stöd av socialtjänstlagen, efter allt annat de gått miste om? I sådana fall är det inget annat än arvssynd vi talar om, i den bibliska kontexten. Öga för öga, tand för tand. Du kan inte betala, därför tar staten dina barn. Utmätning i Sverige 2010.