Ingens ansvar - om Sigtunapojkarna igen, och barnvräkningar

Igår skrev jag om de båda pojkarna i Sigtuna som mördades av sin mamma i en livssituation som måste ha varit outhärdlig för två barn. När foton på bröderna nu publiceras blir det ännu svårare att ta det som hänt till sig - den lille var fortfarande sådär småbarnsligt rund om kinderna som min egen dotter var långt efter att hon slutat äta välling på nätterna. Jag reagerar väldigt starkt på att se dem, för jag är inte bara skuldsatt, jag är mamma också. Hur kunde det få hända i ett land som Sverige, när vi skrivit på FN:s Barnkonvention om att alltid sätta barnens bästa i första rummet?

Kritiken mot Sigtuna kommun är stenhård idag. Inte bara emot Socialtjänsten, utan även mot skolan. Nu bryter kommunen sekretessen i vissa delar för att försvara sitt agerande. Från DN.se:

"Flera uppgifter som cirkulerat i medier de senaste dagarna har varit felaktiga, enligt Sigtuna kommun. Nu väljer man att släppa på sekretessen för att få stopp på ryktesspridning och felaktigheter. Bland annat tillbakavisar man att familjens el varit avstängd. Det ska den aldrig ha varit. Uppgiften är dubbelkollad med elbolaget, enligt kommundirektören Greger Svensson. Det har också påståtts att den nu mordmisstänkta mamman nekats försörjningsstöd.
”Mamman har aldrig nekats försörjningsstöd. Hon har begärt och fått en ansökningshandling men inte återkommit.”

Att familjen levt i misär är inte heller något kommunen känt till. Den 28 augusti mötte mamman och barnen personal från fyraåringens förskola. Mamman höll då i två stora matkassar. Efter sommarlovet hade mamman först kontakt med skola och förskola och meddelade då att barnen var sjuka. Så sent som den 30 augusti ska mamman ha hävdat att de hade halsfluss respektive vattenkoppor.
”Vanliga smittsamma barnsjukdomar där man normalt är hemma upp till två veckor”, skriver Greger Svensson i ett pressmeddelande.
Kommunen beslutade på fredagen att ”ta in en extern utredare med hög integritet för att få en så mångsidig belysning av vårt agerande som möjligt”. (TT)"

Skolpersonal har alltså sett att mamman burit på två matkassar den 28 augusti. Men för Aftonbladet har mammans syster berättat att familjen stod utan matpengar redan den 7 september. Tevin och Elias dränktes den 18 september. Fick de riktig mat de sista tio dygnen av sina liv? Och är det så svårt att förstå att mamman höll dem hemma från dagis och skola, om hon var rädd för vad som skulle hända om någon av pojkarna berättade för fröken att de inte hade något att äta hemma?

Sigtuna Kommuns personal är naturligtvis inte synsk. Om det är sant att mamman inte sökte ekonomiskt stöd, så kunde de naturligtvis inte se igenom lägenhetens väggar att där satt två barn som inte fick någon mat. Det kan naturligtvis vara så att mammans väninna, som igår berättade att hon blev snäst när hon ringde Socialtjänsten för att försöka hjälpa mamman, blåljuger - men varför skulle hon göra det? Samtidigt avslöjas det att kommunen avfärdat inte mindre än 178 orosanmälningar gällande utsatta barn bara under det senaste året. En före detta chef inom Socialtjänsten berättar om hur man rutinartat struntat i att utreda anmälningar. Länsstyrelsen har kritiserat kommunen. Socialstyrelsen har kritiserat kommunen. Nu inleds en ny granskning av såväl Socialstyrelse som Skolinspektion kring hur pojkarnas situation har hanterats, när skolan larmat Socialtjänsten om att den äldste inte kommit tillbaka efter sommarlovet.

Granska gärna, men vad händer sedan? Hur tar vi tillvara resultaten av granskningen så att det som hänt inte kan hända igen? En undersökning som Socialstyrelsen gjort visar att det beror på vilken ort ett barn bor på, huruvida det kan få hjälp eller inte när det far illa. Från svt.se:

"Sigtuna, där två små pojkar ska ha mördats av sin mamma, saknar exempelvis formell samverkan mellan skola och socialtjänst. Enligt Socialstyrelsen är formell samverkan ett sätt för kommunerna att förbereda sig för situationer som kan uppstå.
-Att man sluter en sådan här överenskommelse och har en formaliserad samverkan är ett sätt för kommunen att se till att man är förberedd när olika situationer uppstår. Vi ser det här som ett viktigt hjälpmedel för att försäkra sig om att de olika aktörerna kan agera på ett bra och samordnat sätt när det händer saker, säger Petra Otterblad, avdelningschef på Socialstyrelsen."


I klartext: samverkan mellan Socialtjänst och skola brast i Sigtuna. Det är rimligt att tro att samverkan kan brista i fler kommuner. Det finns därmed utrymme för att fler barn kan drabbas på samma sätt.

På samma tema, barn som far illa, har en annan av dagens stora nyheter varit att Stadsmissionen nu larmar om barnvräkningarna. Från svd.se:

"Förra året vräktes 632 barn och deras familjer, vilket var en ökning med 2 procent jämfört med året före.
Ökningen ser ut att bli ännu större i år, enligt Kronofogdens siffror. Nu kräver Stadsmissionen en lagändring.
- Hemlösheten är större än vad som syns i statistiken. Vi tror att en ny nationell strategi måste ta hänsyn till hela hemlöshetskomplexiteten för att göra skillnad, säger Stadsmissionens direktor Marika Markovits till TT.
Nästan var femte svensk kommun uppger i Stadsmissionens årliga granskning av hemlöshet att antalet barnfamiljer som riskerar att förlora sitt boende ökar.

Sedan 2007 har mer än 1 900 barn vräkts från sina hem och i 55 kommuner har antalet vräkningar som drabbar barn ökat, enligt statistik från Kronofogden.
Ett av målen med regeringens strategi mot hemlöshet, som löpte ut 2009, var att inga barn ska vräkas.
- Regeringens handlingsplan var ganska verkningslös på lokalplanet. De hemlösa märker ingen skillnad. Det har mest lett till samordning av myndigheter och ett kunskapsdelande, men inga reella effekter, säger Marika Markovits.

Förra året vräktes 632 barn och deras familjer, vilket var en ökning med 2 procent jämfört med året före.
Ökningen ser ut att bli ännu större i år. Under årets första sex månader berördes 358 barn av vräkning, vilket är en ökning med 9 procent jämfört med samma period i fjol.

Av Kronofogdemyndighetens statistik framgår att det finns stora regionala skillnader. Utanför storstadsområdena toppar Västmanland listan med 26 vräkta barn, följt av Dalarna (19), Gävleborg (18), Västernorrland (17) och Jönköping (16).
- Det är inte bra att det fortfarande är barn som vräks. Jag tror att det handlar väldigt mycket om att man jobbar mycket mer förebyggande i vissa kommuner, att man tar tag i problemet i ett tidigt skede, säger Johan Krantz som är verksamhetscontroller på Kronofogden.

Förutom en ny nationell strategi efterlyser Stadsmissionen ett starkare lagskydd mot vräkning av barn, personliga ombud för hemlösa och rätt för gymnasieungdomar över 18 år att få ekonomiskt stöd så att de kan gå klart gymnasiet även om deras föräldrar inte längre har råd att försörja dem. I dag kräver många kommuner att den som är över 18 ska stå till arbetsmarknadens förfogande för att få socialbidrag."


Kronofogdens pressmeddelande om barnvräkningar från juli 2011 hittar du HÄR.
Kronofogdemyndighetens egen statistik över antalet vräkta barn, kommun för kommun, hittar du HÄR.

Ta siffrorna med en nypa salt, för de barn som bor växelvis hos sina föräldrar och därmed inte är folkbokförda hos den vräkta föräldern syns inte heller i statistiken, fast de är precis lika vräkta som mamma eller pappa när flyttfirman står där och rakar ner deras leksaker i plastsäckar för magasinering.

Bloggarkollegan Skattmasen har arbetat på Kronofogdemyndigheten, och under sin tid som fogde genomförde han ungefär en vräkning i veckan. Jag tar mig friheten att klippa in en text han publicerat på sin blogg idag, om hur det går till i verkligheten i ett Sverige som är ganska kallt för de svagaste, barnen.

"När jag fick ett vräkningsärende på skrivbordet så var uppgifterna i folkbokföringen eller försäkringskassans underhållsuppgifter det första jag tog en titt på. Hittade jag uppgifter där som tydde på att den som skulle vräkas hade minderåriga barn, så påbörjade jag ett omfattande arbete på att ta reda på var barnen fanns någonstans. Oftast var det ensamstående män jag vräkte och hade de barn, så kunde jag i 9 fall av 10 genom samtal komma fram till att de levde i all önskad välmåga hos mamman som i de flesta fall hade vårdnaden om barnen och som inte ens var i närheten av samma livssituation som pappan. Men ibland så var det kvinnor, och män med för den delen som hade vårdnaden om minderåriga barn som hade samma folkbokföringsuppgifter som sin vårdnadshavare, och vars adress jag nu skulle ta deras besittning ifrån.

En människa som har barn och som är i fas att bli vräkt, har nästan uteslutande enorma skamkänslor över sin situation, och försöker ofta negligera de värsta fakta om situationen från sin omgivning genom att underdriva omfattningen av den. Socialen har inget krav på sig att vara med på vräkningen om den som ska bli vräkt är myndig och inte har några barn, och de följde sällan med ut heller. Men de var tvungna till det om det fanns misstanke om att barn kunde vara involverade i ärendet. Innan jag satte ut datum för denna vräkning så ansträngde jag mig hårt för att komma i kontakt med dem som skulle bli vräkta och hade barn, för att fråga hur de löst det här med vräkningen och sina barn, ibland så fick jag helt enkelt inte tag i dem för de gick under jorden, eller allt som oftast så ljög de för mig och lät meddela att någon nära anhörig hade tagit hand om barnen utan att så fallet. Jag vidarebefordrade denna information till den tjänsteman från socialen som jag samarbetade med, och överlämnade då resterande av utredandet till dem. Men med åren så lärde jag mig att alltid, vilka uppgifter jag än fick, att kräva att de sociala myndigheterna skulle vara med om själva vräkningen så att de kunde fatta rätt beslut på stället, för rät som det var så kunde det sitta ett litet barn när jag anlände med flyttfirma, låssmed m.m..

Jag utförde ALDRIG en avhysning om barn påträffades i lägenheten. Jag använde mig i så fall av den paragraf som finns i utsökningsbalken för att som chef på platsen kunna avbryta all exekutiv verksamhet omgående och vända på klacken och försvinna med flyttgubbar, låssmed och allt trots att hyresvärden blev rosenrasande. Enligt 16 kap. 4 § utsökningsbalken kan kronofogden mot sökandens vilja, medge anstånd upp till 2 veckor från den tid som tidigare har meddelats som avhysningsdatum. Om det kniper får man sträcka på det så länge som 4 veckor. Någon mer möjlighet har inte kronofogden att ge andrum utan det är sen upp till hyresvärden om mera uppskov ska lämnas. Vill inte han vara med på någon uppgörelse så är det då de sociala myndigheterna som får ansvara för att barnen får någonstans att bo. Men det är inte så lätt om de får falsk information om att barnen bor hos en släkting.

Jag har varit med om att en granne har gömt barn för mig och de sociala vid vräkning, för att sen när lägenheten är tömt och låset är bytt, ta sina bylten och gå ut i samhället för att leta efter övernattning. Skammen får alltså ibland övertaget och ibland så finns där också en rädsla av att barnen ska tas ifrån dem just p.g.a. att de inte kan behålla sitt hem."

Jag tycker det är bra skrivet. Han har sett och förstått barnens utsatta läge vid vräkningarna, och han har sett och förstått att det är en situation som ingen förälder frivilligt försätter sina barn i. I samma blogginlägg konstaterar han att en förälder som inte självmant söker hjälp hos myndigheterna i en svår situation, också är omöjlig att hjälpa. Så hur ska vi göra för att det som hände i Sigtuna inte ska hända igen?

Läs Skattmasens blogg HÄR. Han har ett annat perspektiv än mitt skuldsatta eftersom han i många år representerat Den Stora Skuldregelerande Myndigheten, KFM, men vi har ett gemensamt intresse och det är barnens bästa. Han var inte bara Kronofogde, han var pappa också.

Barn utan skyddsnät

Så är det ett faktum: en mamma i Sigtuna har erkänt att hon dödat sina egna barn, två pojkar på 4 och 8 år. Hur förtvivlad eller kanske sjuk man måste vara för att kunna släcka två små liv man själv burit fram, är nog för de flesta av oss obegripligt. Det enda jag kan tänka mig som förklaring, om mamman inte varit i ett tillstånd då hon inte kunnat ta ansvar för sina handlingar, är att hon velat skona dem ifrån något som för henne varit ohanterligt svårt.

De välsignade kvällstidningarna har grävt i historien i flera dagar. Ur Aftonbladet igår, där en väninna till mamman berättade vad hon sett:

"Elen stängdes av och högen med pizzakartonger växte när mamman förlorat jobbet. Men enligt vännen Sophia Njoroge nekades kvinnan och barnen försörjningsstöd:
– Jag försökte hjälpa dem, jag var som en mormor åt pojkarna. Men socialen undrade bara varför jag ringde." (---)

"Den drygt en månad långa resan ledde till att kvinnan blev av med sitt jobb, eftersom hon reste utan beviljad ledighet.

Öppnade inte dörren

I början av augusti vände hon sig till socialen för att få försörjningsstöd. Men enligt Sophia blev ansökan avslagen.
– Jag ringde till socialen för att höra vad som hände, men de frågade bara vem jag var och varför jag ringde.

Tvåbarnsmamman berättade för Sophia att hon skulle börja ett nytt städ jobb, men så blev det aldrig. Hon fick det i stället allt kämpigare och slutade helt och hållet att svara i telefon. När oroliga vänner åkte hem och knackade på dörren öppnade ingen. När sommarlovet var slut stannade kvinnan kvar i lägenheten med sina barn – som egentligen skulle ha börjat skolan och förskolan.
När Sophia kom hem till familjen i Sigtuna i måndags – några timmar innan barnen hittades döda i vattnet och kvinnan greps – fick hon en chock. Lägenheten var nedgången och elen hade stängts av.
– Det brukade inte ens finnas två odiskade muggar på diskbänken, inte en fläck, men nu var det smuts överallt.

Teknisk undersökning

Lägenheten var full av disk, sopor, oöppnad post. Sophia räknade till ett fyrtiotal pizzakartonger.
– Hon kom in i torsdagskväll och köpte sex pizzor. Vi tyckte det var lite märkligt men hon sa att de byggde om i hennes lägenhet och att hon inte kunde laga mat, säger en anställd på pizzerian."

Så ser alltså social misär ut i Sverige 2011. Två barn med frånvarande pappor lämnades ensamma med en mamma som var i kris, som var socialt isolerad, som inte kunde behålla jobbet, inte ordna fram pengar, inte betala elräkningen. Socialtjänsten nekade henne stöd, kanske helt enligt gällande regelverk, och trots att skola och förskola slog larm om att barnen inte dök upp vid terminsstarten som planerat, så reagerade Socialtjänsten inte. En haveriutredning av något slag kan säkert visa varför, men för pojkarna är det för sent.

Jag har skrivit om ekonomiskt och socialt utsatta barn och vräkningar tidigare i något slags raseri över våra politikers höga ambitioner och deras samtidiga totala brist på metod för att komma åt problemen. Stora uttalanden som det Maria Larsson (KD) gjorde i januari 2010, om att vräkningarna av barn skulle stoppas helt, leder ingenvart. Kronofogdemyndigheten konstaterade i juli detta år, drygt arton månader efter Larssons behjärtansvärda utspel, att vräkningarna av barn istället ökade:

"Under första halvåret 2011 berördes 358 barn av vräkning. Det är en ökning med hela nio procent — eller 30 barn — jämfört med samma period föregående år, visar ny statistik från Kronofogden.
— Vi på Kronofogden är mycket oroade över att se denna utveckling. Att vara med om en vräkning är en tragedi för både barnet och dess föräldrar. Det är viktigt att samhället fortsätter att arbeta med den nollvision som finns inom regeringens strategi mot hemlöshet, säger Mickael Necke, chef för Kronofogdens förebyggande verksamhet.
Barnombudsmannen väljer nu att använda sina rättsliga befogenheter och kallar tio kommuner till samtal den 13 oktober. Några av dem har ett dokumenterat förebyggande arbete när det gäller vräkningar av barnfamiljer och antalet barn som vräks är lika med noll. I andra kommuner visar statistiken för perioden 2009-2011 istället en negativ utveckling med fler barn som vräks.
— Att barnvräkningarna ökar är ett bekymmersamt misslyckande. I flera kommuner pekar utvecklingen åt helt fel håll. Samtidigt är det intressant att notera att många kommuner trots allt har lyckats nå regeringens nollvision om barnvräkningar, säger barnombudsman Fredrik Malmberg."

Kronofogdemyndigheten vet om hur verkligheten ser ut för utsatta barn, samtidigt som våra politiker står i offentlighetens ljus och basunerar ut drömmar, "nollvisioner" om att barn inte ska behöva fara illa. Kronofogdarna är på plats och genomför vräkningarna av barn och deras föräldrar, när Socialtjänsten inte kunnat förhindra att det sker. Bloggarkollegan Skattmasen har arbetat som fogde och sett det med egna ögon, läs gärna om hans erfarenheter HÄR. Om de båda pojkarna i Sigtuna hade fått leva hade de snart blivit vräkta också, för kan mamma inte betala elräkningen så är det bara en tidsfråga innan hon inte klarar att betala hyran heller, med eller utan Socialtjänstens goda minne. Kronofogden hade kunnat bli Sigtunabrödernas frälsning, bokstavligt talat. Inte Socialtjänsten, Kronofogden. Fogdarna tar hjälp av låssmed och ibland polis för att komma in, de tar in flyttfirmor som rafsar ihop möbler, kläder och leksaker som körs bort och magasineras. Och där står snart nog dagligen Kronofogdar med sina mobiltelefoner och ringer runt till socialsekreterare för att lösa akuta situationer, för de barn vars föräldrar inte kan eller orkar ordna ett annan ställe att sova på, leka på. Så varför ska det behöva gå så förbannat långt innan samhällets representanter ser och reagerar med att försöka hjälpa?

För Sigtunabröderna borde det ha varit möjligt att få hjälp långt tidigare. De var barn och som alla andra barn oförmögna att hjälpa sig själva när mamma inte kunde hjälpa dem. Socialtjänsten svek när skolan och dagis anmälde sin oro för dem. Men elbolaget då, som stängde av strömmen för dem? Det finns en populär myt som säger att här i Sverige där vi är så väldigt bra på att ta hand om våra minsta medborgare, så "ska" elbolagen underrätta Socialtjänsten när en barnfamilj har så stora skulder för el att eltillförseln måste stängas av. I vissa kommuner görs det, antingen meddelar elleverantören eller inkassoföretaget familjens hemkommun, och så påbörjas i bästa fall en utredning av familjens och framförallt barnens situation. Ibland hjälper det med ett ekonomiskt bistånd, ibland behövs en placering av barnen utanför familjen för att man säkert ska veta att de har sina grundläggande behov tillgodosedda. Det kan också i extrema fall leda till att föräldrar förlorar vårdnaden om barnen, om Socialtjänsten bedömer att föräldrarna inte klarar att se till barnens grundläggande behov, i det här fallet ljus, värme och mat. Det hände en ytligt bekant för några år sedan, efter att hans son inte kunnat få varm mat eller haft lyse hemma hos pappa på nästan en månad för att elbolaget klippt elleveransen. Det finns alltså en extra livlina där, när elbolagen stänger av strömmen för en barnfamilj - OM elbolaget har ansvarskänsla nog att meddela Socialtjänsten att så ska ske. Tyvärr är detta en frivillig åtgärd. Det lärde jag mig under min tid som konsult i kundtjänsten hos ett av landets största elbolag, när förtvivlade människor ringde in och bad om anstånd med räkningar de inte kunde betala. Min chef sade rent ut när jag förde frågan om att underrätta Socialtjänsten på tal: "Vi är ett kommersiellt företag, inte ett samhällsnyttigt. Vi kan inte rädda alla." Så "vi" ringde inte till socialen.

Gör det till lag, Maria Larsson, att elleverantörerna måste kontakta Socialtjänsten varje gång man funderar på att stänga av strömmen för en barnfamilj. Visst, du stöter dig med mångmiljardföretagen som inte vill bekosta "slumsysterverksamhet" bland sina anställda, men det kan också tänkas att ett och annat barn får hjälp tidigare. Någon kanske får leva så länge att han hinner fylla fem, eller nio år.

Ikväll dominerar nyheten om mammans erkännande svensk media. Jag antar att många Facebookgrupper kommer startas för att hedra barnens minne de närmaste timmarna. Imorgon bitti blir nästa barnfamilj föremål för vräkning, eller får de strömmen avstängd så mamma får gå till pizzerian och handla mat om barnen ska få något varmt i sig imorgonkväll. Vad de äter när pengarna tar slut vill jag inte ens tänka på. Jag ska tända ljus när det skymmer. Ett för den stora pojken, ett för den lille, och ett för en mamma som blev en mördare, kanske för att hon tänkte att det var det barmhärtigaste sättet för barnen att slippa uppleva mer sorger och bekymmer än dem hon redan försatt dem i. Gud vare deras själar nådig. Nu är frågan hur lång stund det tar innan vi helt glömt bort vad som hänt de senaste dagarna.

SVD , DN, Aftonbladet, Expressen , Metro.

Brevsvar till tf Rikskronofogden, angående umgängesbarn till vuxna med utmätning

Mellanstad 100726


Till Mikael Necke, tillförordnad Rikskronofogde.

Tack för snabbt svar (100708) på mitt brev till Rikskronofogden 100704 "...men inte om min mamma har skulder". Det tog en stund att formulera en replik, eftersom jag som alla andra föräldrar har ett emotionellt engagemang i frågor om barn och barnfattigdom, men nu hoppas jag att jag kan förhålla mig saklig. Jag förstår inte den situation vi har idag kring barn i familjer med skulder! Så illa är det.


Barnen kommer i kläm när de inte får kosta

I mitt brev tog jag upp frågor rörande barn i familjer med utmätning, umgängesbarn till vuxna med utmätning samt barn med funktionshinder som lever i familjer med löneutmätning, och där vårdbidraget räknas in i den utmätningsbara inkomsten. Jag kan ge fler exempel, ett av de tråkigare är barn som förlorat en förälder i förtid, och vars andra skuldsatta förälders löneutmätningsunderlag även omfattar den barnpension barnet får som kompensation för att den bortgångne inte kan bidra till barnets försörjning. Summan är att barn till skuldsatta med utmätning kommer i kläm, framförallt då de normbelopp som tillskrivs barnens behov inte svarar emot de av Konsumentverket beräknade kostnader som ett barn innebär varje månad.


Kronofogdens förslag är bra, men…

Ett barns ekonomi beror på ekonomin i det hushåll där barnet växer upp, så långt tror jag vi är överens. Barn i hushåll under utmätning, särskilt långvarig sådan, blir fattiga då de lever med låg ekonomisk standard jämfört med jämnåriga. Därför har Kronofogdemyndighetens kartläggningar av skuldsatta vuxnas situation de senaste åren varit bra, och jag tycker att övervägande delen av föreslagna åtgärder t.f. Rikskronofogden nämner är goda initiativ, då de syftar till snabbare vägar till skuldfrihet. Att införa en absolut preskription liknande den som finns i andra länder, tidsbegränsade indrivningsmöjligheter på obetalda skulder, räntetak och reglering av kapitalskuld före räntebelopp är också åtgärder som är efterfrågade i gäldenärskollektivet. Frågan om förenklad löneutmätning är mer kontroversiell, där finns en misstänksamhet och en oro hos många evighetsgäldenärer kring hur det skulle slå emot enskildas ekonomiska situation, men det tänker jag behandla enskilt längre fram under hösten. För att komma till kritan: det som måste till ifrån Kronofogdemyndighetens sida, oavsett vilket uppdrag man har fått ifrån regeringen och att man har lagar och/eller prejudicerande domar att luta sig emot i sin myndighetsutövning, är en förändrad syn på gäldenärsrollen. Vi gäldenärer med barn är inte bara skuldsatta, vi är också föräldrar. Tydligare: vi är i första hand föräldrar, i andra hand skuldsatta. Vi måste ha barnperspektivet för ögonen hur mycket vi än är skyldiga, och måste sätta barnens bästa före borgenärernas. Därför uppstår en konflikt i samma stund som vi ska utmätas, och därför blir en myndighet som inte erkänner barnens behov ett reellt hot emot familjen.


…här sätts Föräldrabalken ur spel när Utsökningsbalken reglerar utmätningen?

Jag vågar påstå att barnperspektivet idag saknas nästan helt i Kronofogdemyndighetens verksamhet. Detta gäller oavsett om man ser till Verkställigheten som ju ansvarar för indrivningen, eller inom Skuldsaneringen som ska hjälpa oss till skuldfrihet genom en femårig avbetalningsplan. Visserligen har Kronofogdemyndigheten under det senaste året dels verkat för att stoppa skuldsättning av barn genom framförallt obetalda vårdavgifter, dels för att få ner antalet vräkningar av barn vilket jag finner lovvärt, men det innebär inte att man tar barnens bästa i beaktande i myndighetens relation till föräldrarna. Om vi ”bara” ser till det som orsakat mest storm inom föreningen Fattiga Riddare Stockholm: ett umgängesbarn till en skuldsatt med löneutmätning får idag inte förbehållas några pengar för att bekosta resor till föräldern, eller för den delen till basala saker som matvaror, tandkräm, toalettpapper eller blöjor, skor, galonbyxor, nappar, leksaker eller besök hos farmor eller något av det som barn till umgängesföräldrar som inte har skulder finner självklart. Om jag förstått rätt grundar Kronofogdemyndigheten detta på en dom från Svea Hovrätt, ÖÄ4277-99, där myndighetens jurist bestrider en umgängespappas begäran om att få förbehålla sig pengar för umgänge med en liten dotter, med motiveringen att ”borgenären inte kan lastas med gäldenärens kostnader för umgänge med barn”. KFM (dåvarande Riksskatteverket?) vann det målet. Med andra ord ligger myndighetens lojalitet helt hos borgenären, och hänsyn till gäldenärens skyldigheter gentemot barnet ska inte tas. Och i Utsökningsbalken 7 kap 4§ kan man också läsa att

”Lön får tas i anspråk genom utmätning endast till den del den överstiger vad gäldenären behöver för sitt och familjens underhåll samt till fullgörande av betalningsskyldighet mot annan som vid utmätning av lön har bättre rätt till lönen. Vid utmätning för fordran med företrädesrätt enligt 14 § första stycket 1 skall även betalningsskyldighet mot annan som har lika rätt som sökanden beaktas.”

Med det kan vi slå fast att Kronofogdemyndigheten inte ser umgängesbarn såsom en del av en gäldenärs familj, och att man tycker sig ha stöd för att borgenärerna har bättre rätt till gäldenärens pengar än vad gäldenärens barn har. Och som förälder har man en helt annan lagtext att följa, Föräldrabalken, 6 kap 2§:

”Den som har vårdnaden om ett barn har ett ansvar för barnets personliga förhållanden och skall se till att barnets behov (---) blir tillgodosedda. Barnets vårdnadshavare svarar även för att barnet får den tillsyn som behövs med hänsyn till dess ålder, utveckling och övriga omständigheter samt skall bevaka att barnet får tillfredsställande försörjning och utbildning.”

Barnets personliga förhållanden. Behov. Tillgodosedda. Tillfredsställande försörjning. Innebär inte det att det måste finnas en relation mellan barn och föräldrar, skuldsatta eller inte? Vilken lag då ska gälla, är det Föräldrabalken som säger att vi måste försörja våra barn som är den lag som gäller mest, eller är det Utsökningsbalken som är lagen och därmed sätter Föräldrabalken ur spel? Blir barnen utplacerade i Laglösa Land i samma stund som mamma eller pappa får skulder hos Kronofogden? Är det så illa att vi, när vi drar på oss en betalningsanmärkning, inte bara ska mista våra möjligheter att ingå ekonomiska avtal, utan också som ett slags dubbel bestraffning ska mista relationen till våra umgängesbarn? Att barnen ska mista oss? Är det rimligt att barnen ska straffas för vad föräldrarna gjort fel?


…och vilken del av KFM har ”rätt”, Verkställigheten eller Skuldsaneringen?

Utsökningsbalken och Föräldrabalken krockar därmed för vilken skuldsatt förälder som helst, och med det är barnens rättssäkerhet – och föräldrarnas – genast satt ur spel. Det märkliga är att på samma gång som man inom Verkställigheten, framförallt i arbetet med löneutmätningar negligerar själva förekomsten av umgängesbarn, har man inom Skuldsaneringen valt att tillåta tillägg till gäldenärens förbehållsbelopp för resor för umgängesbarn. Från Kronofogdemyndighetens egen hemsida:

”Resekostnader i samband med umgänge med barn ska beaktas när det bestäms vad gäldenären ska betala i en skuldsanering. Det måste dock utredas i varje enskilt ärende vilka möjligheter föräldrarna själva har att täcka kostnaderna, om kostnaderna kan täckas på annat sätt samt vad som är rimligt att godta i fråga om antal resor och kostnaderna för dessa. Umgängeskostnader i övrigt, exempelvis för uppehälle, ska inte beaktas.”

Så inom Skuldsaneringsenheten existerar umgängesbarnen när de reser till eller från sin skuldsatta mamma eller pappa, men barnen får inte äta eller behöva blöjor, är det så det ska tolkas? Jag är inte ironisk, jag frågar för att jag inte förstår. Och vilken lagtext lutade sig Kronofogdemyndigheten genom Skuldsaneringen emot när de beslutade att umgängesbarn finns ibland, men bara när umgängesföräldern genomgår skuldsanering och endast under restiden från det ena hemmet till det andra?


Barnen finns verkligen inte. Umgänges- eller vanliga barn, spelar ingen roll?

Nästa ledsamma sanning. Innan våra representanter från föreningen Fattiga Riddare Stockholm åkte till Almedalen kontaktade jag Kronofogdemyndighetens kundtjänst för att få hjälp med statistik kring just barn i skuldsatta familjer. Hur barnen lever vet vi ganska mycket om inom föreningen, liksom vi vet en hel del om hur föräldrarna genom alltifrån svartarbete till att avstå ifrån allt de behöver för barnens skull försöker kompensera för det myndigheten tar ifrån barnen varje månad genom löneutmätningen. Jag ställde tre frågor:

- Finns någon statistik på exakt hur många barnfamiljer i Sverige som idag berörs av löneutmätning för en eller båda föräldrarna?

- Hur många av dessa barnfamiljer har två eller fler barn? (apropå höjningen av flerbarnstillägget som nu går direkt till utmätning)

- Och hur många av de barnfamiljer som blev vräkta under förra året hade under de föregående tolv månaderna varit föremål för löneutmätning hos en eller båda föräldrarna? (apropå föreningens breda erfarenhet av att möta barnfamiljer som levt länge under löneutmätning och hamnar i akuta situationer vid minsta avbräck i inkomsterna)

Svaret kom snabbt genom Karolina Kull och controller Alena Koren:

”Vi registrerar inte barnfamilj som gäldenärsegenskap, därför vet vi inte vilka av gäldenärer har barn”

Och det gav mig ännu mer att inte förstå, eller kanske en förklaring till att umgängesbarnen inte finns inom Kronofogdemyndighetens verksamhet. KFM vet alltså inte hur många barn i Sverige som idag berörs av löneutmätning. Ulrika Ring, vår föreningsordförande, har tidigare fått fram att det just nu rör sig om cirka 50000 umgängesföräldrar som ligger med underhållsskulder hos myndigheten. Om man beräknar att var och en av dem har 1,8 barn, innebär det att 90000 barn lever med den överhängande risken att skiljas från sin umgängesförälder på grund av att det inte finns pengar till umgänge efter att KFM genomfört löneutmätning på föräldern ifråga. Då ska man ha i minnet att underhållsskulder inte på något sätt är överrepresenterade i statistiken över de skulder svenskar har hos Kronofogden. I själva verket är den vanligaste skulden till Trafikförsäkringsföreningen, och Försäkringskassan som sköter merparten av underhållsbidragen återfinns först på 51:a plats på den senaste borgenärslistan. Det finns med andra ord 50 andra borgenärer som lämnar mer och fler skulder till Kronofogdemyndigheten för indrivning än vad Försäkringskassan gör. Så hur många barnfamiljer berörs egentligen av det här? Hur många barn är det som lever med låg standard eller rent ut sagt i fattigdom? Och varför registrerar inte Kronofogden detta, alltså barnfamiljer med skulder, för att kunna få en realistisk uppfattning om läget för samhällets svagaste, våra barn?


Och hur ska man kunna forska om barnfattigdom utan statistik från Kronofogdemyndigheten?

En sak vet jag säkert. Till hösten ska en stor rapport sammanställas om barnfattigdom i Sverige. På uppdrag av Rädda Barnen håller forskaren Tapio Salonen på att undersöka hur många barn som kan definieras som fattiga i Sverige idag. Det är två år sedan den förra rapporten gavs ut, så den här väntar vi med spänning på att få ta del utav. Barn som lever i familjer med löneutmätning ligger de facto under fattigdomsgränsen, men kommer inte med i den statistiken, då man använder sig av två andra parametrar för att kunna ringa in den grupp det handlar om. Dels ser man till familjens disponibla inkomst enligt SCB:s mätningar, dels ser man till antalet barnfamiljer som sökt försörjningsstöd under en tolvmånadersperiod (jag kan tänka mig att det rör hela år 2009). För barn i familjer med löneutmätning kan inkomsten på papperet vara hög nog, och det är ingen stor andel familjer med utmätning som söker kompletterande försörjningsstöd trots att Socialtjänstlagen uppenbarligen tillåter att kommunen fyller upp de hål Kronofogden skapar. Därför faller de barn jag skriver om ur ramen för undersökningen, siffrorna kommer inte att bli rättvisande hur ingående forskning som än genomförs. Jag önskar att Kronofogdemyndigheten kunde ta fram den statistik som behövs, eller på annat sätt hjälpa till att kartlägga barnens situation. Men det kanske är att be om ett mirakel?


Och mitt nästa brev kommer att gå till Barnombudsmannen

för en sådan har vi, och hans uppdrag är att övervaka att Sverige genom de statliga myndigheterna OCH naturligtvis även Kronofogdemyndigheten "efterlever FN:s konvention om barnets rättigheter, eller barnkonventionen som den ofta kallas, som antogs av FN:s generalförsamling den 20 november 1989.

I dag har nästan alla länder ratificerat barnkonventionen. Att ett land har ratificerat en konvention innebär att det har bundit sig folkrättsligt till att förverkliga den. Sverige ratificerade barnkonventionen 1990, som ett av de första länderna." (klippt ifrån Barnombudsmannens hemsida:

Jag såg nämligen att artikel 9 i Barnkonventionen, som behandlar Åtskiljande ifrån föräldrar, punkten 3, lyder:

Konventionsstaterna skall respektera rätten för det barn som är skilt från den ena av eller båda föräldrarna att regelbundet upprätthålla ett personligt förhållande till och direkt kontakt med båda föräldrarna, utom då detta strider mot barnets bästa.

Och jag kan ha fel, men barnens bästa ligger inte i första rummet längre när en eller båda föräldrarna har skulder hos Kronofogden, så jag vill ställa frågan till Barnombudsmannen om saker och ting verkligen går rätt till eller om det är jag som inte har ett rätt någonstans. Inte för att FN lär ingripa, utan för att på sikt få se förbättringar för barnens skull. Och om det lär såväl tillförordnade Rikskronofogdar som skuldsatta föräldrar kunna läsa här på bloggen så småningom.





//Mamma Manna, medlem i föreningen Fattiga Riddare Stockholm


P.S Det finns fler bloggare i nätverket kring föreningen Fattiga Riddare Stockholm som inte heller förstår:

Ulrika Ring, Ulrika Ring, Ulrika Ring och Ulrika Ring
Nollkoll och Nollkoll
The Rocker, The Rocker, The Rocker och The Rocker
Livsrop och mera Livsrop om den svarta sidan av att vara skuldsatt förälder

D.S.




Intressant?


Läs även andra bloggares åsikter om barnfattigdom, barnkonventionen, Barnombudsmannen, Fattiga riddare Stockholm, kronofogden, social exklusion, umgängesbarn