Skuldsättning i media, en osexig affär

"Avskriv aldrig skulder!

Den som tagit ett lån ska betala tillbaka. Även om denne ska leva på existensminimum resten av livet.
Ej Förhandlingsbart"

"Nu gäller det att snabbt sätta sig i skuld

Ett fantastiskt erbjudande! Tack staten. Nu ska jag snabbt ändra livsstil. Börja leva flott och låna pengar. Jag ska dra på mig så stora skulder att jag omöjligt kan betala dem under min livstid. Sen är det bara att vänta på sanering finansierad av skattebetalarna. Äntligen ett sätt att få tillbaka lite av de pengar jag genom 37 års förvärvsarbet har betalat in i skatt.
Skattebetalare"

"Det våras för skatteparadisen

Låna maximalt och placera i skatteparadisen. I Sverige får du skulderna avskrivna, sen är du ekonomiskt oberoende.
Sverige är fantastiskt"


Dessa kommentarer återfanns i Dagens Industri för två veckor sedan, då nätupplagan skrev att det nya lagförslaget kring en kortare skuldsaneringsprocess skulle försenas avsevärt. Artikeln innehöll sakfel, framförallt påstods det att man ska kunna få skuldsanering om man inte klarar av att betala sina lån inom en tidsperiod på tio till tolv år, vilket är ett vansinne i sig då ett CSN-lån eller ett vanligt villalån aldrig löper på så kort tid. Effekten blev naturligtvis kraftig bland DI:s läsare - ilskan var stor och ett oerhört förakt gällande skuldsatta i allmänhet och människor i behov av skuldsanering i synnerhet kom till ytan, jämte ett myndighetsförakt av Guds nåde. Naturligtvis fanns där andra röster också, betydligt bättre insatta i problematiken kring överskuldsättning och skuldsanering, men ovanstående signaturers inställning till frågan är ändå fullt representativ för läsekretsens uppfattning:

"Den som satt sig i skuld förtjänar ingen hjälp, staten är en bananrepublik och systemet är till för att utnyttjas, för om en dålig människa som inte kan sköta sin ekonomi kan få skuldsanering så har väl jag rätt att ta för mig också, när jag betalat skatt i så många år?"

Så talar Hederlig Svensk. Så tycker DI:s läsare. Vilka de är? Företagare. Placerare. Styrelseledamöter och andra befattningshavare inom finansiell och juridisk sektor. Politiker och lobbyister. Professionella ekonomer. Och så jag då, som läser ekonominyheterna dagligen. En ensamstående, lågutbildad och överskuldsatt morsa, som drar mig fram på ett rent försörjningsföretag med så svaga resultat att jag just nu plockar på mig tomma pantflaskor utomhus när jag hoppas att ingen ser. En riktig looser, per definition.

Kontrasten mellan kommentatorernas och min vardag är skrämmande. Det vi har gemensamt är intresset för artikeln om skuldsanering. Det som skiljer oss åt är våra ekonomiska intressen, alltså anledningen till att vi läser den. För signaturerna Ej Förhandlingsbart, Skattebetalare och Sverige är fantastiskt är fenomenet skuldsanering en personlig förolämpning. Hur i helvete kan staten lägga deras surt förvärvade pengar på att efterskänka andras skulder? De är arga, eftersom de är felinformerade. De har en felaktig uppfattning om vad överskuldsättning eller s.k. kvalificerad insolvens innebär, liksom de helt missuppfattat begreppet skuldsanering. För mig som lever i det, är min överskuldsättning detsamma som att jag aldrig fullt ut kan betala de kostnader jag faktiskt har. Bara räntorna på mina skulder överstiger den summa jag kan betala tillbaka, även om jag bara konsumerar det allra mest nödvändiga i form av mat, bostad och annat jag och min dotter måste ha för att överleva. Detta medför att jag aldrig kan bli skuldfri, ens om jag betalar av på skulderna till dess jag dör. Det har jag ställt till med själv, jag skyller inte ifrån mig och tänker inte berätta exakt vad i mitt privatliv som lett fram till mina dåliga ekonomiska beslut. Däremot drar jag fullt ut konsekvenserna av mina handlingar under varje minut på dygnet, sedan flera år tillbaka. Frågan om skuldsanering är en annan: för mig är saneringen ingen "strafflättnad" utan en rehabilitering för att få in människor i det produktiva samhället igen, efter ibland så mycket som tjugo år av utanförskap. Personligen har jag ingen glädje av skuldsaneringslagstiftningen som den ser ut idag, för som näringsidkare är jag inte berättigad till ett sådant stöd från samhället. Jag är inte heller berättigad till exempelvis socialbidrag om firman går så dåligt att jag inte kan ta ut någon lön alls, så man kan väl säga att jag är till 100% ansvarig för mig själv, en liten stat i staten. Ändå ser jag samhällsvinsten i att andra kvalificerat insolventa svenskar kan få komma tillbaka som ekonomiskt fullvärdiga medborgare, med samma konsumtionsutrymme som alla andra, samma ekonomiska motivation som alla andra och samma hälsostatus som alla andra. Därför är skuldsaneringen värd att kämpa för, och därför blir jag så gruvligt besviken på Dagens Industri.

Som jag ser det: DI slänger ut en ensam artikel med sakfel, spetsat med saftig rubrik utan att analysera grunden till skuldsättningsproblematiken. Man är från tidningens sida väl medveten om sin läsekrets sammansättning i åldrar, genomsnittlig yrkesinriktning, social och ekonomisk status, intresse för och inställning till oss som "inte kan hantera pengar". Sociala problem, som ligger bakom den största andelen kvalificerat insolventas situation, alltså skilsmässa, arbetslöshet eller något så enkelt som en enskild firmas konkurs, nämns inte alls. Konsekvenserna för den överskuldsatta individen utreds inte heller, förmodligen för att vi inte ingår i det segment av DI:s potentiella marknad som har verklig köpkraft, och därmed kan förväntas betala för att få läsa deras artiklar. Allvarligare är att man helt åsidosätter samhällsperspektivet, och därmed negligerar själva grundorsaken till att statliga Kronofogdemyndigheten helhjärtat stöder lagförslaget om förkortning av skuldsaneringprocessen. Alla dessa överskuldsatta individer, för närvarande mellan 400 000 och 600 000 personer, kostar samhället och därmed skattebetalarna mellan 30 000 000 000 och 50 000 000 000 - trettio till femtio miljarder kronor - om året. Den aspekten struntar DI i att ta upp, när det är den vinklingen jag tror att tidningens läsare skulle behöva få för att förstå vad de själva läser, och kunna göra en rättvis bedömning av vad som egenligen hänt.

Skulder är inte sexigt. Problem som leder till skulder är inte heller sexigt, och därmed förmodligen inte kommersiellt gångbart. Att lägga upp en artikel som får hederlig skattebetalare att rasa över hur hans skattepengar förslösas är däremot gångbart på alla sätt, och ger bra läsarsiffror. Det påminner inte så litet om romarnas favoritnöje ungefär 70 år före kristus, att kasta obekväma kristna till lejonen på Colosseums gladiatorarena. Slakt och blod för nöjes skull, och så är kvällen räddad.

Ikväll visas Lyxfällan på TV3. Same, same but different, och fullständigt oväsentligt för alla överskuldsatta som ändå inte har några tillgångar att realisera. Den genomsnittlige evighetsgäldenären har vare sig extra platt-tv eller lyxbil att sälja eller möjlighet att få något "saneringslån" av banken. Ändå tror jag att Ej Förhandlingsbart, Skattebetalare och Sverige är fantastiskt sitter som klistrade vid skärmen, för att det är så skönt att få släppa ånga på dem som förtjänar det, de där dumjävlarna som inte kan hantera pengar. Jag har naturligtvis en åsikt om programmet Lyxfällan också, men det är en annan och mycket lång historia, så den ger jag mig på en annan dag.

Glömt, gömt, kommer aldrig mer igen

När jag var elva år fick jag vara med om något mycket stort: vi åkte på semester. Eller nästan i alla fall, för i det som en gång kallades socialgrupp 3B, småbrukare på marginalen, fanns inte begreppet "ledig".... Men medan far blev kvar i ladugården tog mor med min bror och mig på en resa till Kungliga Hufvudstaden, där vi inhysta i gästrummet hos tant Jane och farbror Werner i Älvsjö fick möjligheten att se saker långt utanför vår vanliga horisont, under en kort och stekhet helg i juli. Det var enormt detta stadslandskap i jämförelse med hemmanet, där glesbygdens vanligast förekommande fenomen, barrskogen, saknades helt, och där folk verkade ha så bråttom hela tiden, som om de alla var på väg till något oerhört viktigt och samtliga voro de försenade.

När det blev dags för skolstart det året hade jag för första och sista gången något att skriva om, då lärarinnan kom med de tre obligatoriska linjerade arken som alltid skulle lämnas in med en redogörelse för hur sommarlovet hade sett ut. Jag kunde skriva att vi varit på Gröna Lund, att jag nu visste hur slottet såg ut från utsidan, och att vi åkt tunnelbana och gått i gamla stan en hel dag. Det jag tigit om, fram till nu, är vad som hände när vi skulle äta på restaurang nere vid vattnet på Kungsholmen.

Som riktigt liten är man tillfreds med livet, för man har sina föräldrar, sin bostad och sina leksaker och vet inget annat. Alla små barn vet att mor är bäst på alla vis, att far är stark som en oxe och kan allt, och att inget är så fint som julgranen på julaftons kväll. Det är inte förrän man kommer ut bland andra barn, vare sig man nu börjar lekskolan vid sex års ålder eller på dagis vid ett och ett halvt, som man börjar förstå. Det som händer är att man ser hur andra har det, med kläder, med saker och aktiviteter och hur andras föräldrar gör och beter sig, och så blir man långtsamt på det klara med att man är annorlunda, att man har det annorlunda och tillochmed att man själv och ens föräldrar liksom... ser annorlunda ut? Kan man skriva så? Man börjar se sig själv såsom andra ser en, och det är inte behagligt. Något längre fram när dessa insikter har hunnit mogna lite, drabbas man av den förfärliga insikten att annorlunda är sämre, och att andra tycker sämre om en för att man inte har det som dem. I vuxen ålder kan man tänka att de som dömde en på kläderna, eller på föräldrarnas utseende och hur de sågs av omgivningen, inte kan ha tänkt hela vägen fram. Man väljer inte att födas in i fattigdom, eller att få föräldrar som har svårt att föra sig i samhället, men likväl vet man väldigt snart att man inte riktigt är som man ska.

Min mor var finklädd den där dagen i sin dräkt, lätt och skrynkelfri blekgrön nylon med små fina vita prickar, inköpt till min äldre brors dop 1966 och kanske inte helt i modet på åttiotalet, men det var vad hon hade och det var det bästa hon hade. Till det ett par vita pumps med stilettklack av samma årsmodell som dräkten, visserligen svarta inuti av all svett och hudskrap som hunnit lagras där, men det visste egentligen bara hon, och så jag som gift mig så många gånger i de där skorna när jag lekte i hennes garderob olovandes. Mor var fin, och hon hade fina axelremsväskan med sig när hon gick ut genom dörren i Älvsjö och drog oss barn med sig ner till pendeltåget, och hann väl titta efter en tre-fyra gånger på vägen in till stan att hon hade nog med pengar i plånboken för det hon hade tänkt sig. Klockan var nog inte mer än tio när vi klev av vid centralstationen, och så följde en lång vandring upp på stadens gator. Mor visste vart hon skulle men fick ändå fråga sig fram, och lagom till elva såg hon sitt mål.
-Där är det, där ska vi sitta och äta idag!
Och så tog hon lite som sats och satte av mot målet, vi barn fick ränna efter bäst vi kunde, och jag minns ju att ljuden av stilettklackarna som smällde mot gatstenen försvann, liksom sögs in och togs upp till ett ingenting, när de landade djupt ner i den tjocka röda mattan.

Det satt ett rött rep på tvärsan mot slutet av mattan, precis där man skulle gå in på restaurangen, men det tog mor ingen större notis om. Hon lyfte undan mässingspålen som höll repet på plats, och så krånglade hon oss förbi och in på restaurangens veranda, där bord dukade i vitt stod redo för dagens lunchgäster. Jag kände igen det, för jag hade sett det förut i en av mors tidningar, och jag visste ju att där satt fint folk om dagarna och log mot varandra hela tiden. I mors tidning fanns alltid texter under varje fotografi, och på det viset visste även jag att advokater, sångare och vänner till de kungliga varit där ibland, och hållit upp fina glas mot kameran. Mor valde ett bord med utsikt mot vattnet, mot fjärden där kritvita måsar for över vattenytan likt fallande stärnor, och då vi satte oss ner nästan som viskade hon det till oss, det där hemliga som hon sugit på så länge:
-Här satt Henning Sjöström för ett par veckor sedan, visste ni det?
Och med det var hon salig, nu var hon där hon ville vara, vid ett bord på en av de finaste restaurangerna i staden, vid ett bord där en man suttit som var bättre än de flesta och hade mycket pengar - nu satt hon också där, och då var hon någon hon också. Och när servitrisen kom springande satt mor lugnt kvar, för nu kunde väl ingenting hindra henne från att leva drömmen fullt ut.

-Vi har inte öppnat än. Ni får gå och komma tillbaka senare.
Så sade hon det, den där flickan i tjugoårsåldern med vit blus, svart kjol och stram håruppsättning. Hon höll glas i händerna, förmodligen var hon på väg att ta fram till dukningen när hon blev varse att en katastrof höll på att inträffa på hennes golv.
-Vi tänkte äta lunch här, sa mor. Har du en meny till oss?
-Men vi har inte öppnat än, sa flickan. Vi öppnar för lunch först om en timme, och då är alla dessa bord bokade. Ni får gå, det är stängt här...
-Vi tänkte äta lunch nu, sa mor och log, som hon inte förstod något av det som sades till henne. Vi kan betala för oss, och nu tänkte jag låta barnen välja vad de vill äta idag. Har du en meny, så vi kan titta vad ni har?
Och med det fick flickan dra sig tillbaka tll köket igen, för hon hade inget framme att räcka över, och när hon kom tillbaka, kanske utsjasad av köksmästaren och med rosor på kinderna, ville hon förklara för mor att restaurangen omöjligt kunde servera oss nu, för datorn var trasig och de kunde inte ta betalt eller servera oss något. Och även det var förgäves, för mor hade ingen respekt för datorer, någon sådan hade hon aldrig sett och vad den skulle göra för skillnad i ett kök kunde hon inte begripa. Lagade man mat med den? Och så fick flickan gå tillbaka till köksmästaren och meddela vad som blivit sagt, och så slutade det med att hon kom med tre menyer till bordet, inbundna i vinrött skinn och med det lilla de kunde erbjuda för tillfället. Så fick vi skynda oss, sade hon, för bordet var bokat och hon måste hinna duka om före tolv.

Och även en elvaårig jänta förstår att trettionio kronor för en portion pannkakor i barnstorlek är mycket och kan nöja sig med det, medan en nioårig pojke som ännu inte lärt sig tolka vuxnas bevärade beteende utan problem kan sitta där och vilja ha entrecote, äta långsamt och sedan begära ännu en läskflaska, medan mor sitter i sin drömvärld med en servitis cirklande kring bordet, med svettfläckar växande under armarna och en köksmästare står vid kassan och blänger all heder ur dem som besudlar hans fina veranda. Det går inte att komma iväg från en sån situation fort nog, ifall man inte bestämt sig för att få valuta för pengarna och sitta tills repet går i golv, men det går att lämna dricks. Mor gjorde det, och talade noga om för oss varför.
-Så gör fint folk, och då gör vi det också. En tiondel ska man ge, minst.

Det jag lärde mig den dagen var hur mycket det kan ligga i ett par ord om att det är fel tid att komma, eller om att en dator är trasig. Man är på fel plats, och man är definitivt inte välkommen. Man är fel hel och hållen, och det visste mor, men hon låtsades inte om det. Jag låtsades inte om att jag förstod, liksom jag låtsades hålla med henne när hon hemma igen ville påminna om den dagen, då vi åt vid samma bord som Henning Sjöström, stjärnadvokaten. Jag sa aldrig något om det där med datorn, eller om att jag fick pannkakor som nog kom direkt ur frysen för de var hårda inuti, eller att jag valde det billigaste som fanns på barnmenyn med bara vatten till för att inte slösa med mors pengar. Sånt visste jag alltså redan då, men det var inget vi någonsin talade om. Mor är borta idag, och jag vill tro att hon mindes den där dagen som en härlig upplevelse för hennes barn, och att allt var bra med det. Jag minns det som första gången jag tog ett medvetet beslut som gällde familjens ekonomi, att inte kosta, och det blev fler såna beslut tagna under de år som skulle komma. Men jag har aldrig pratat om det, och att det kommer upp idag är märkligt eller kanske inte, men det är väl dags att jag erkänner för mig själv att det finns mycket att gräva i, och att jag ibland minns saker jag inte tänkt på på mycket länge.

I Dagens Nyheters ekonomibilaga fanns ett uppslag idag, där för en gångs skull media på ett rättvist sätt och ur ett brett perspektiv tar upp de överskuldsattas omöjliga situation. Jag har inga tidningar i min budget, men fick ett tips imorse och valde att köpa DN för att se vad det handlade om. Vi som sitter i skuldfällan har länge väntat på en sundare lagstiftning kring skuldsanering, som ska göra det möjligt för oss att snabbare rehabiliteras tillbaka till ett normalt ekonomiskt liv, där vi kan leva utan skulder och med en fullvärdig ekonomi som alla andra. Nu har förarbetet inför lagändringen strandat på grund av interna stridigheter inom det styrande blocket, man är överens om att de överskuldsatta behöver hjälp men inte hur det ska göras, och då går vi miste om hjälpen helt och hållet. Det unika med DNs rapportering idag, är att man fullständigt avstår ifrån att föra in de klassiska fördomarna mot överskuldsatta i texten. Istället har man låtit en ensamstående mamma komma till tals, och gett henne utrymme att säga det vi alla redan vet: att barnen blir lidande då vi föräldrar inte klarar att tillgodose deras behov av ekonomisk trygghet, på grund av vår överskuldsättning, och att vi behöver hjälp. Det är unikt, insiktsfullt och framförallt empatiskt av DN att låta den rösten höras, utan att moralisera över hur kvinnan ifråga hamnat i en sådan situation. DN låter henne tala i egenskap av förälder, inte som samhällsbelastning, och det är starkt. Tänk om vi kunde se mer av det i media?

Jag började dagens blogg i egenskap av ett idag vuxet barn till föräldrar som inte kunde klara sin försörjningsbörda. Jag hade förträngt det som hände den där dagen då mor ville ge oss något fint att minnas från sommarlovet, och samtidigt få en air av det fina liv hon bara läst om i damtidningen. Jag hade glömt och fram till idag har jag tyckt det är lika bra att inte ha alla sina barndomsupplevelser tillgängliga direkt, men kanske finns det ett syfte med hågkomsten. Jag ska nog krama min egen dotter lite extra imorgon innan jag går till jobbet, tror jag.