söndag 31 januari 2010

Redovisning Januari 2010

Januari är äntligen slut. Dags att dela med sig av ännu en skitig hemlighet: jag för kassabok över mina pengar. Inte för att det är roligt, utan för att jag måste ha kontroll över var resurserna tar vägen hela tiden. Det är liksom själva grunden till att jag klarar av tillvaron. Såhär har månaden sett ut för mig:

SAMLADE EKONOMISKA TILLGÅNGAR per den 100101: 9 895 kr
kontant samt en hyra undanstoppad lång ifrån fogdens vetskap.

FASTA KOSTNADER 100101-100131: 5 588 kr

Hyra av lägenhet, ca 61 kvadratmeter: 4575 kr.
Elräkning,månadsavi: 297 kr.
Bredband, lägsta hastigheten, tremånadersavi: 716 kr.

RÖRLIGA KOSTNADER 100101-100131: 2 899,50 kr

Matvaror: 852 kr
Apelsiner, färska, 2.5 kg 27,35 kr.
Apelsinmarmelad, 0.8 kg 13,20 kr.
Blodpudding, 0.425 kg 6,37 kr.
Blomkål, 1.3 kg, färsk 19,14 kr.
Creme Fraiche, 0.6 liter 20,27 kr.
Grillkorv, 0.8 kg 10,00 kr.
Grädde, 0.5 liter 13,90 kr.
Haricot Verts, 1 kg, frysta 13,98 kr.
Jäst, 0.2 kg 6,00 kr.
Knäckebröd, 1.56 kg 26,70 kr.
Kokosmjölk, 4 x 400 ml 40,00 kr.
Korvbröd, 8 st 5,00 kr.
Kvarg, 0.5 kg 15,50 kr.
Laxburgare, 1 kg 50,00 kr.
Lunch ute med kund 70,00 kr.
Majs, konserverad, 5 x 340 g 25,00 kr.
Mango, färsk, 1 st 4,95 kr.
Mjölk, 21.5 liter 129,00 kr.
Morötter, 6.36 kg 15,71 kr.
Musli, 1.5 kg 20,00 kr.
Ost, 1.16 kg 46,28 kr.
Potatiskroketter, 0.75 kg 15,50 kr.
Purjolök, 0.29 kg 2,90 kr.
Räkor, frysta skalade, 0.8 kg 79,00 kr.
Smörgåsmargarin, 1.7 kg 34,00 kr.
Squash, 0.71 kg 7,12 kr.
Strösocker, 2.0 kg 15,00 kr.
Tomatkross, 5 x 400 g 18,00 kr.
Tomater, färska, 2.24 kg 28,59 kr.
Vetemjöl, 10 kg 25,50 kr.
Vitkål, 3 kg 12,00 kr.
Ägg, 20 st 26,00 kr.
Äpplen, 1.21 kg 10,26 kr.

Hushållsvaror: 135 kr
Disksvampar, förp om 10 st 6,71 kr.
Fläckmedel, 0.45 kg 29,00 kr.
Låsolja, 200 ml 69,00 kr.
Sköljmedel, 4 liter 30,00 kr.

Hygien, personvård: 256 kr
Bindor, 64 st 42,50 kr.
Hudkräm, torr hy 33,15 kr.
Frisörbesök, lilla Mannan 180,00 kr.

Katten: 72 kr
Torrfoder, 4 kg 71,90 kr.

Kläder: 527 kr
Gymnastikbyxor, lilla Mannan 199,00 kr.
Klänning, lilla Mannan 129,00 kr.
Kofta, lilla Mannan 199,00 kr.

Mediciner, vård etc: 442 kr
Nikotinläkemedel, Mannan 442,00 kr.

Nöjen, fritid: 420 kr
Månadspeng, lilla Mannan 400,00 kr.
Morgontidning 100114 20,00 kr.

Småavgifter: 195,50 kr
Porto, kopior på biblioteket, kortavgift,
girobetalningar etc. etc. 195,50 kr.

SUMMA FÖRBRUKAT t.o.m. 100131: 8 487,50 kr.
INKOMSTER januari, lön, barnbidrag etc : 9 247,00 kr

Saldo per 100131: 10 654,50 kr.


-------------------------------------------------------------------------------------------------

Som ni ser har vi levt ur frysen den här månaden, bokstavligt talat.

Nästa månad kommer att se likadan ut, med två viktiga undantag. Först: posten "Nikotinläkemedel" försvinner, eftersom jag kommit så långt med att sluta röka nu att jag räknar med att klara mig utan dyra tuggummin och andra hjälpmedel. Nummer två: jag kommer inte ta ut någon lön ur företaget i februari. Anledningen är att en av mina kunder har krånglat med beställningarna en tid, men skatt och löner ska ju betalas i alla fall , och då finns det inga pengar kvar till mig. Dessa dryga tiotusen som finns tillgängliga idag, ska alltså räcka ganska länge. Det ser jag inte fram emot.

lördag 30 januari 2010

Du kan inte betala, därför tar vi dina barn

Jag borde ligga hemma idag. Jag är fortfarande sjuk, men så läser jag nyheterna på text-tv. Få saker kan få mig att reagera såsom politiska utspel kring barns rättigheter. Följdaktligen spelar det ingen roll att datorn hemma har havererat, att det är nästan tjugo grader kallt ute och att det är en bit till kontoret. Jag måste få veta mer, och jag måste kommentera.

Svenskan igen, då. Kristdemokraterna är igång med sina kommundagar nere i Jönköping, och folkhälsominister Maria Larsson gör starka uttalanden om att barn inte ska behöva förlora sina hem av ekonomiska skäl. Men vad är det du säger egentligen, Maria?

Först till de självklara sakerna:

"Vi ser att barn vräks i vårt land och det är helt oacceptabelt. För varje barn är det en katastrof att inte ha ett hem att gå till."

OK, där är vi överens.

Sedan redogör artikelförfattaren för statistiken. 483 barn vräktes under de tre första kvartalen -09 vilket är en halv sanning, eftersom de 483 är bara de som kunnat räknas. En grupp som hamnar utanför statistiken är till exempel de barn vars föräldrar vräks från andrahandskontrakt i Stockholm eller Malmö - de faller utanför, så den verkliga siffrorna är högre. Barn till föräldrar som separerat faller också bort, då barnet inte räknas som vräkt om bara mamma förlorar sitt boende, så länge pappa har sitt boende kvar. Fel i statistiken eftersom vi inte är överens om mätmetoderna, men OK, det är en formsak.

Sen blir det värre.

"Maria Larsson tror dock att det finns skäl att skärpa socialtjänstlagen, så att kommunernas ansvar för att barn inte ska vräkas ska bli tydligare.
- Det är angeläget att täppa till lagen, säger hon."

Är vi där nu igen, Maria? "Lagstifta bort barnfattigdomen!!" Det ska vara olagligt med fattiga barn i Sverige, och det är kommunerna genom socialtjänsten som ska stå för verkställigheten. I dåliga tider kommer de extrema åsikterna fram, och oavsett det beror på Sveriges dåliga ekonomi eller Kristdemokraternas politiska förtroendekris, så är det samhällets svagaste som ska utnyttjas som språngbräda.

Some facts of life, Maria:

Vi har fattiga barn i Sverige, och det beror på att vi har fattiga föräldrar i Sverige. Barnen som föds till oss har inte valt det själva. När mamma och pappa inte kan få pengarna att räcka till det nödvändigaste, så drabbas barnet av det. Det förstår du, eller hur?

Sen blir det svårare. Socialtjänsten kan bara ingripa, om de vet vad som hänt. Om hyresvärden kontaktar dem och berättar att "nu vräker vi en barnfamilj", eller vänder sig till Kronofogdemyndigheten med begäran att verkställa avhysning ifrån bostaden. KFM kan varsko socialtjänsten, men bara under förutsättning att de vet att det finns barn i hushållet, vilket kan vara nog så svårt om barnet t.ex. är skrivet hos den andra föräldern. Vräkningar hamnar heller inte alltid hos KFM, eftersom de allra flesta frivilligt ger sig av från den bostad de inte kan betala för, och själva ser till att så snabbt som möjligt betala skulder till hyresvärden utan socialtjänstens inblandning. Man flyttar in hos vänner eller släktingar, tyst och snyggt. Bara ett fåtal ger sig frivilligt tillkänna för myndigheterna. Varför det?

När man går till socialtjänsten för att be om hjälp, blir man ofrånkomligen utredd. Inte bara som ekonomiskt hjälpsökande, utan som försörjare. Man bedöms som förälder, och hur bra förälder kan man vara när man inte klarar att betala det allra viktigaste, det vill säga hyran? Man är nog lite dum i alla fall, det är nog något fel på en eftersom man förslösat sin lilla lön, eller sitt arbetslöshetsbidrag. Man är slösaktig, eftersom man inte kunnat prioritera rätt och lägga undan pengar till sämre tider, och säkert har man köpt ett och annat som inte alldeles nödvändigt eftersom man inte haft riktig kontroll på sin ekonomi. Man skäms, och man är rädd. Ännu värre: man har väldigt goda skäl att vara väldigt rädd.

Vart sjunde barn till lågutbildade ensamstående mammor med socialbidrag omhändertas.

En gång till:

Vart sjunde barn till lågutbildade ensamstående mammor med socialbidrag omhändertas.

Söker man hjälp hos socialtjänsten, eller ännu värre: blir man tvungen att söka hjälp för andra, tredje eller femte gången, vilket inte är ovanligt, ställs man som förälder obevekligen inför frågan

-Är du verkligen lämplig som förälder, när du inte kan försörja ditt eget barn?

Så är omhändertagandet av barn, för närvarande cirka 6 000 unga i Sverige varje år, i slutändan en klassfråga. Det är till större delen de fattigastes barn som omhändertas. Så försvarar man omhändertaganden genom att hävda att man gör dem i barnens intresse, då de måste skyddas ifrån de föräldrar som inte klarar av att försörja dem. För att de sätter sina egna intressen före barnens, för att de förslösar sina pengar på sånt de själva vill ha, istället för att betala hyran så barnen har det allra nödvändigaste, en bostad. Så får man som hjälpsökande hos socialtjänsten utstå en granskning som knäcker den starkaste, och finna sig i att redovisa sitt liv in i minsta detalj. Inte bara när det gäller inkomsten, för det kan ju hända att man faktiskt kan bevisa att den inkomst man har är fullständigt otillräcklig, utan också hur man använt den. I slutändan får de allra flesta biståndssökande någon form av hjälp, men det kostar individen så mycket att ännu fler avstår.

För överskuldsatta föräldrar, som inte sällan har mycket låga inkomster eller får behålla så litet av sina inkomster då Kronofogden utmätt allt utom förbehållsbeloppet, är frågan om barnfattigdom inget som är aktuellt bara under några få kommundagar i Jönköping. Vi lever med den här problematiken varje dag. Våra barn är fattiga, eftersom vi är fattiga. Kronofogden har som myndighet statens uppdrag att se till att vi förblir fattiga, eftersom vi ska göra rätt för oss och lämna ifrån oss allt som inte är direkt nödvändigt för överlevnaden under exakt en månad framåt i tiden. Därför är vi oerhört sårbara när verkligheten slår till, när vi bli sjuka och får ut mindre i lön än vi behöver, eller när något går sönder och måste repareras omgående. Det räcker med akut tandvärk för att en oplanerad utgift ska slå sönder vardagsekonomin för oss i flera månader framöver, och även om KFM ofta bistår oss med att mäta ut mindre när vi förklarar varför folktandvården knep en fjärdedel av förbehållsbeloppet, så kan det ta tid innan vi får ordning på pengarna igen. Det är lätt hänt att hamna efter med en hyra i det läget, och lika lätt att bli vräkt. Gör det oss mindre lämpade att vara föräldrar? Betyder det, i klartext, att överskuldsatta är dåliga föräldrar?

Tala klartext, Maria Larsson, för en gångs skull. Är konsekvensen av ditt utalande till barnfattigdom, att vi nu ska förlora våra barn också? Att våra barn ska förlora oss, med stöd av socialtjänstlagen, efter allt annat de gått miste om? I sådana fall är det inget annat än arvssynd vi talar om, i den bibliska kontexten. Öga för öga, tand för tand. Du kan inte betala, därför tar staten dina barn. Utmätning i Sverige 2010.

fredag 29 januari 2010

Det är bra

Självkritik är nyttigt. Jag har tittat på det jag hittills har hunnit skriva, och inser att jag i stort sett har ägnat mig åt två saker: att gnälla för att jag har för små resurser, och att gnälla för att jag har svårt att få resurserna att räcka till allt familjen behöver. Det ger nog en sned bild av den jag är, så idag ska jag försöka visa en annan sida. Jag har nämligen mycket att vara tacksam för också. Till exempel:

Det är bra att försäkringskassan går in och hanterar sjukersättning för timanställda, när vi som har små företag kämpar för att hålla nere kostnaderna.

Det är bra att jag är tillbaka på kontoret, efter att ha legat hela veckan.

Det är bra att jag inte kastar texter bara för att jag inte alltid hinner skicka dem. Arga brevet till DI:s redaktion låg kvar på skrivbordet, och fick bli grunden till mitt förra blogginlägg när jag hade feber och frossa i onsdags.

Det är bra att gula ärtor inte kostar särskilt mycket, och att de sköter sig själva på spisen när man inte orkar stå i köket någon längre stund. Ärter är verkligen tacksam mat: man får en jättekastrull ärtsoppa på bara ett halvt paket torkade ärtor och den smakar riktigt gott även utan fläsk.

Det är bra att min projektledare och rumskamrat har semester idag, för ärtor är en musikalisk gröda (även om jag inte lider av det själv utan luktsinne). Dessutom slipper jag smitta henne om hon inte är på plats.

Det är bra att min katt har förlåtit mig för att jag nös henne rakt i ansiktet härom kvällen. Hon sov på min arm i natt, och det var också väldigt bra för hon värmde gott.

Det är bra att det finns fläckmedel, för jag kan nog få köksmattan ren igen, tror jag, fast jag spillde en halv tallrik gröt med blåbärssylt på den när jag nös för femhundrade gången igår.

Det är bra att toapapper är billigt när man köper hem i balar, för det går en rulle om dagen nu bara till min rinnande näsa.

Det är bra att apoteksmonopolet har upphört, och att jag kan spara tre kronor på varje förpackning receptfria värktabletter jag eventuellt måste köpa om febern inte släpper snart.

Det är bra att jag är sjuk nu, för då kanske jag pigg igen nästa onsdag då jag ska ta årets (och företagets) viktigaste kundmöte. Vi ska omförhandla ett leverantörsavtal, och jag behöver vara fullständigt klar i huvudet när jag ska stå upp emot en av länets tyngsta affärskvinnor.

Det är bra att det är fredag, för redan klockan tre i eftermiddag kan jag önska personalen en trevlig helg, larma kontoret och gå raka spåret hem för att vara sjuk färdigt.

Man ska tänka positivt!

onsdag 27 januari 2010

Skuldsättning i media, en osexig affär

"Avskriv aldrig skulder!

Den som tagit ett lån ska betala tillbaka. Även om denne ska leva på existensminimum resten av livet.
Ej Förhandlingsbart"

"Nu gäller det att snabbt sätta sig i skuld

Ett fantastiskt erbjudande! Tack staten. Nu ska jag snabbt ändra livsstil. Börja leva flott och låna pengar. Jag ska dra på mig så stora skulder att jag omöjligt kan betala dem under min livstid. Sen är det bara att vänta på sanering finansierad av skattebetalarna. Äntligen ett sätt att få tillbaka lite av de pengar jag genom 37 års förvärvsarbet har betalat in i skatt.
Skattebetalare"

"Det våras för skatteparadisen

Låna maximalt och placera i skatteparadisen. I Sverige får du skulderna avskrivna, sen är du ekonomiskt oberoende.
Sverige är fantastiskt"


Dessa kommentarer återfanns i Dagens Industri för två veckor sedan, då nätupplagan skrev att det nya lagförslaget kring en kortare skuldsaneringsprocess skulle försenas avsevärt. Artikeln innehöll sakfel, framförallt påstods det att man ska kunna få skuldsanering om man inte klarar av att betala sina lån inom en tidsperiod på tio till tolv år, vilket är ett vansinne i sig då ett CSN-lån eller ett vanligt villalån aldrig löper på så kort tid. Effekten blev naturligtvis kraftig bland DI:s läsare - ilskan var stor och ett oerhört förakt gällande skuldsatta i allmänhet och människor i behov av skuldsanering i synnerhet kom till ytan, jämte ett myndighetsförakt av Guds nåde. Naturligtvis fanns där andra röster också, betydligt bättre insatta i problematiken kring överskuldsättning och skuldsanering, men ovanstående signaturers inställning till frågan är ändå fullt representativ för läsekretsens uppfattning:

"Den som satt sig i skuld förtjänar ingen hjälp, staten är en bananrepublik och systemet är till för att utnyttjas, för om en dålig människa som inte kan sköta sin ekonomi kan få skuldsanering så har väl jag rätt att ta för mig också, när jag betalat skatt i så många år?"

Så talar Hederlig Svensk. Så tycker DI:s läsare. Vilka de är? Företagare. Placerare. Styrelseledamöter och andra befattningshavare inom finansiell och juridisk sektor. Politiker och lobbyister. Professionella ekonomer. Och så jag då, som läser ekonominyheterna dagligen. En ensamstående, lågutbildad och överskuldsatt morsa, som drar mig fram på ett rent försörjningsföretag med så svaga resultat att jag just nu plockar på mig tomma pantflaskor utomhus när jag hoppas att ingen ser. En riktig looser, per definition.

Kontrasten mellan kommentatorernas och min vardag är skrämmande. Det vi har gemensamt är intresset för artikeln om skuldsanering. Det som skiljer oss åt är våra ekonomiska intressen, alltså anledningen till att vi läser den. För signaturerna Ej Förhandlingsbart, Skattebetalare och Sverige är fantastiskt är fenomenet skuldsanering en personlig förolämpning. Hur i helvete kan staten lägga deras surt förvärvade pengar på att efterskänka andras skulder? De är arga, eftersom de är felinformerade. De har en felaktig uppfattning om vad överskuldsättning eller s.k. kvalificerad insolvens innebär, liksom de helt missuppfattat begreppet skuldsanering. För mig som lever i det, är min överskuldsättning detsamma som att jag aldrig fullt ut kan betala de kostnader jag faktiskt har. Bara räntorna på mina skulder överstiger den summa jag kan betala tillbaka, även om jag bara konsumerar det allra mest nödvändiga i form av mat, bostad och annat jag och min dotter måste ha för att överleva. Detta medför att jag aldrig kan bli skuldfri, ens om jag betalar av på skulderna till dess jag dör. Det har jag ställt till med själv, jag skyller inte ifrån mig och tänker inte berätta exakt vad i mitt privatliv som lett fram till mina dåliga ekonomiska beslut. Däremot drar jag fullt ut konsekvenserna av mina handlingar under varje minut på dygnet, sedan flera år tillbaka. Frågan om skuldsanering är en annan: för mig är saneringen ingen "strafflättnad" utan en rehabilitering för att få in människor i det produktiva samhället igen, efter ibland så mycket som tjugo år av utanförskap. Personligen har jag ingen glädje av skuldsaneringslagstiftningen som den ser ut idag, för som näringsidkare är jag inte berättigad till ett sådant stöd från samhället. Jag är inte heller berättigad till exempelvis socialbidrag om firman går så dåligt att jag inte kan ta ut någon lön alls, så man kan väl säga att jag är till 100% ansvarig för mig själv, en liten stat i staten. Ändå ser jag samhällsvinsten i att andra kvalificerat insolventa svenskar kan få komma tillbaka som ekonomiskt fullvärdiga medborgare, med samma konsumtionsutrymme som alla andra, samma ekonomiska motivation som alla andra och samma hälsostatus som alla andra. Därför är skuldsaneringen värd att kämpa för, och därför blir jag så gruvligt besviken på Dagens Industri.

Som jag ser det: DI slänger ut en ensam artikel med sakfel, spetsat med saftig rubrik utan att analysera grunden till skuldsättningsproblematiken. Man är från tidningens sida väl medveten om sin läsekrets sammansättning i åldrar, genomsnittlig yrkesinriktning, social och ekonomisk status, intresse för och inställning till oss som "inte kan hantera pengar". Sociala problem, som ligger bakom den största andelen kvalificerat insolventas situation, alltså skilsmässa, arbetslöshet eller något så enkelt som en enskild firmas konkurs, nämns inte alls. Konsekvenserna för den överskuldsatta individen utreds inte heller, förmodligen för att vi inte ingår i det segment av DI:s potentiella marknad som har verklig köpkraft, och därmed kan förväntas betala för att få läsa deras artiklar. Allvarligare är att man helt åsidosätter samhällsperspektivet, och därmed negligerar själva grundorsaken till att statliga Kronofogdemyndigheten helhjärtat stöder lagförslaget om förkortning av skuldsaneringprocessen. Alla dessa överskuldsatta individer, för närvarande mellan 400 000 och 600 000 personer, kostar samhället och därmed skattebetalarna mellan 30 000 000 000 och 50 000 000 000 - trettio till femtio miljarder kronor - om året. Den aspekten struntar DI i att ta upp, när det är den vinklingen jag tror att tidningens läsare skulle behöva få för att förstå vad de själva läser, och kunna göra en rättvis bedömning av vad som egenligen hänt.

Skulder är inte sexigt. Problem som leder till skulder är inte heller sexigt, och därmed förmodligen inte kommersiellt gångbart. Att lägga upp en artikel som får hederlig skattebetalare att rasa över hur hans skattepengar förslösas är däremot gångbart på alla sätt, och ger bra läsarsiffror. Det påminner inte så litet om romarnas favoritnöje ungefär 70 år före kristus, att kasta obekväma kristna till lejonen på Colosseums gladiatorarena. Slakt och blod för nöjes skull, och så är kvällen räddad.

Ikväll visas Lyxfällan på TV3. Same, same but different, och fullständigt oväsentligt för alla överskuldsatta som ändå inte har några tillgångar att realisera. Den genomsnittlige evighetsgäldenären har vare sig extra platt-tv eller lyxbil att sälja eller möjlighet att få något "saneringslån" av banken. Ändå tror jag att Ej Förhandlingsbart, Skattebetalare och Sverige är fantastiskt sitter som klistrade vid skärmen, för att det är så skönt att få släppa ånga på dem som förtjänar det, de där dumjävlarna som inte kan hantera pengar. Jag har naturligtvis en åsikt om programmet Lyxfällan också, men det är en annan och mycket lång historia, så den ger jag mig på en annan dag.

tisdag 26 januari 2010

Kattrumpa

Hemma sjuk idag.

Vad gör man när katten envisas med att bokstavligt talat sätta sig på laptopen man har i knät? Tangentbordet ser mest ut som en kattrumpa just nu...

söndag 24 januari 2010

Svenska Högtider: Alla Heliga Senapsmackors Afton

Ikväll är det Alla Heliga Senapsmackors Afton, den kväll då flest senapssmörgåsar avnjuts i det svenska folkhemmet. Såhär gör du för att fira rätt och traditionsenligt:

Duka fint på köksbordet, med tända ljus, servett och ett stort glas vatten. Öppna skafferidörren och ta ut din sista brödskiva, den där du tänkt ha till frukost, "men vad fan...". Pilla bort eventuellt mögel innan du lägger brödet på en assiett, och placera denna på bänken jämte kylskåpet som om du tänkt göra dig en vanlig smörgås. Öppna kylskåpsdörren. Titta efter smörpaketet. När du tittat och vet säkert att det inte finns något smörpaket, titta efter osten, eller något annat pålägg. När du har tittat färdigt och konstaterat att det inte finns något pålägg alls, letar du efter majonnäsburken. När du konstaterat att den också har lämnat dig, är det dags. Sträck ut handen efter senapstuben i kylskåpsdörren, skaka den lite så oljan blandar sig med smeten inuti, och kläm sedan ut en rejäl klick senap mitt på brödbiten. Ta fram en smörkniv och bred ut senapen, sätt dig vid bordet och konsumera anrättningen under vördnadsfull tystnad. Sticker senapen för starkt i näsan, är det tillåtet att använda servetten till att snyta sig med, oavsett vad etikettexpert Magdalena Ribbing säger, för det är ändå ingen som ser dig. Drick vatten till.

Detta är vad som utspelar sig i folkhemmet just denna afton, då hundratusentals svenskar har tomt i kylskåpen kvällen innan januarilönen kommer. För barnfamiljer på marginalen infaller den årliga Senapsmackeaftonen den 19 januari, och emellanåt elva gånger till: 19 februari, 19 mars, 19 april et cetera, då barnbidraget som kommer den 20:e varje månad är vikt till matinköp och inte till barnens behov. För pensionärer och människor som lever på sjukbidrag, infaller Senapsmackedagarna på olika datum beroende på vilken dag i månaden de själva är födda. Några firar Senap den 20:e och får sina pengar den 21:a, andra firar Senap den 21:a och får pengar den 22:a, och så vidare. För löntagare som har utmätning på Kronofogdens begäran, för närvarande omkring 120 000 svenskar, är Senapsmackeaftnarna inget anmärkningsvärt, snarare en återkommande och tråkig vardagshändelse, och högtiden firas därför inte alls.

torsdag 21 januari 2010

Vi kan inte betala! Vi kan inte betala!

Läser på E24, näringslivsdelen samt i Svenska Dagbladet, att New York Times från och med nästa år ska ändra sin publiceringsrutin, så att bara prenumeranter ska ha tillgång till tidningen på nätet. Jag antar att man då får inloggningsuppgifter hemskickade till sig då man betalat sin prenumerationsavgift. Vad gör man om man inte kan betala någon prenumerationsavgift?

Som fattig eller skuldsatt väljer man bort alla inköp som inte är absolut nödvändiga. Mat och hyra kommer först. Efter det brukar jag prioritera elräkningen, och sedan min dotters behov, som eventuella läkarkostnader eller kläder och skor när det gamla blir för slitet. Hygiensaker och förbrukningsvaror som t.ex. tvättmedel är också en nödvändig utgiftspost. Katten får mat och kattsand, och naturligtvis betalar jag även för veterinärbesök om hon blir sjuk, eftersom jag tagit på mig ansvaret för henne. Jag har hemtelefon och bredband och en mobil med kontantkort för nödsituationer, som jag tankar på med 75 kr kanske varannan månad. Dottern får en månadspeng på just nu 400 för att "alla andra" har det i hennes ålder. Finns det sen pengar kvar lägger jag dem på min dotter, hennes fritidsaktiviteter eller resor med t.ex. buss så hon och bitvis jag kan hålla kontakten med släkt och vänner. Sedan är det stopp - det finns inte utrymme för att spendera mer pengar. Hemförsäkring har jag inte råd med, och behöver jag något från en lågprislada på andra sidan stan får jag gå, för jag har svårt att ge 20 kronor för småresor hit och dit. I vår budget ingår inga köp av heminredning eller elektronik. På nöjeskontot för den här månaden har hittills bara lagts en morgontidning: Dagens Nyheter skrev om överskuldsättning och skuldsanering den 14 januari, men lät bli att lägga ut artiklarna på nätet och jag kunde inte ta mig till biblioteket just då. Samtidigt var jag tvungen att få veta vad det stod i artikeln, eftersom det direkt handlade om mitt största problem i livet - att jag har svårt att överleva på de pengar jag har. Kort sagt, jag köper inget som inte är absolut nödvändigt.

Jag funderar just nu på att stänga av hemtelefonen. Då sparar jag 180 kronor i månaden ungefär, och så får vi ge fan i att bli tvungna att stå i telefonkö hos landstinget eller hyresvärden om nåt händer oss. Det jag inte kan välja bort idag är kostnaden för internet-access, det vill säga bredbandsabonnemang eller i värsta fall, bredband via kontantkort. Idag är det svårt, för att inte säga omöjligt, att navigera i vardagsekonomin utan tillgång till internet. Jag måste betala mina räkningar över nätet, eftersom det kostar mig 30 kronor per avi om jag ska betala dem över disk nere hos tobakshandlaren. Fem räkningar blir 150 kronor i månaden, och det går inte. För att få bostadsbidrag måste jag ansöka om det, och blanketterna finns på Försäkringskassans hemsida. Vore jag arbetslös kunde jag gå till FK´s kontor och hämta dem, men det hinner jag inte eftersom jag jobbar när de har öppet - alltså är jag tvungen att ta dem elektroniskt. Att kommunicera med myndigheter som Kronofogden eller att söka extrajobb när min inkomst inte räcker - allt går via nätet idag. Min dotter går i en vanlig kommunal skola där hon förväntas göra sina läxor och sedan e-posta hemuppgifterna till sina lärare, och spanskaglosorna gör hon på en speciell sajt där hon tillbringar minst ett par timmar varje vecka. Vill jag veta vad som pågår på skolan eller i klassen är det skolans hemsida som gäller, för nästan ingen information kommer hem på papper längre. Kontentan är att jag är illa tvungen att betala för tillgång till information som är absolut nödvändig för att vi ska kunna klara oss, och det gör jag varje kvartal då avin kommer från min bredbandsleverantör. Nu har den stigit till över 700 kronor, men kontantkortsalternativet är värre, det skulle landa på över tusenlappen för samma period... ändå vet jag att jag måste försöka få ner kostnaden för det. Vad ska jag välja, ta bort katten eller hemtelefonen? Och får jag högre inkomst så att jag kan börja betala till Kronofogden igen via löneutmätning, så kommer ingen hänsyn till behovet av bredband att tas i alla fall, så hur jag än gör blir jag tvungen att välja bort något som är viktigt för oss för att klara kostnaden. Katten eller telefonen, bredbandet eller kött. Så ser det ut.

Samtidigt får jag ut all annan information från nätet, som kanske inte är nödvändig för vår omedelbara överlevnad men som hjälper oss navigera i livet. Jag är med i olika nätforum, byter tips med andra som lever på marginalen om hur jag ska få månaderna att gå ihop, och jag följer utveckligen i politiska frågor som nu senast den om nya skuldsaneringslagen. En årsprenumeration på lokaltidningen skulle vara välkommet men den kostar runt 2 500 kronor, pengar jag inte har. En negativ konsekvens har jag sett, lilla Mannan är inte van att läsa. Det lilla hon tillgodogör sig av skriftlig information kommer inte från tidningar, möjligtvis från någon artikel som lagts in på något av de sociala forum hon besöker dagligen. Det har hittills gett henne ett i mitt tycke dåligt språk, med bristande ordförråd och en hel del "nysvenska" ord inte minst när hon skriver själv. Vad betyder OMG, vgd och vene?*

Riktigt rädd blir jag när jag märker att lilla Mannan är dåligt insatt i sånt som händer utanför vårt kvarter, och att hon har svårt att hantera större textmängder. Det var en akutåtgärd när jag förra sommaren tvingade henne att läsa en bok, hon fick gå till biblioteket och låna riktiga böcker, och det tog henne flera veckor att komma igenom 170 sidor fast hon var fjorton år. Sedan dess har jag suttit och letat upp artiklar på tidningarnas hemsidor åt henne, helst ska de handla om någon musiker hon gillar eller det funktionshinder hon själv har, för då vet jag att hon läser. Så var det inte när jag växte upp. Visst, vi hade det magert hemma också men vi fick en tidning i lådan varje morgon, och den låg alltid mitt på köksbordet till frukosten. Det var klart vi läste den, och så kunde vi i alla fall hänga med i det som hände runt omkring oss. Det har jag svårt att erbjuda mitt barn, det ska erkännas. Det svider.

Nu kommer alltså beskedet om att NYT ska stoppa gratisläsningen genom att bara låta betalande prenumeranter ha tillgång till de artiklar som läggs ut på nätet. Där ser man. Inte för att jag är förvånad, tidningarnas pappersupplagor sjunker för varje år, då de som inte vill eller kan betala söker information på nätet istället. Lokaltidningen har gjort något liknande, rätt vad det är man vill klicka in på en intressant rubrik på hemsidan får man se meddelandet om att man måste köpa papperstidningen för att få läsa resten av artikeln. Jag förstår dem, för journalisterna som skriver artiklarna ska också ha lön. En lösning liknande tv-licensen, fem kronor om dagen för att se på tv, skulle troligen inte fungera eftersom jag inte kan betala tv-licensen heller. Så nu stryps undan för undan alla våra möjligheter att få veta vad som händer omkring oss, bara för att vi inte kan betala. Jag tror vi har en ny form av klassamhälle på gång: de som kan betala för information, och de som inte kan det. Jag kan inte, och därför kommer min dotter att hamna hopplöst efter sina jämnåriga, när det gäller all kunskap som är nödvändig för att kunna leva ett bra liv.

Det känns... förtvivlat.







*OMG = Oh My God, betyder förvånad/chockad.
vgd = vad gör du?
vene = lokalt uttryck, "förkortning för jag vet inte".

onsdag 20 januari 2010

Vems misslyckande?

Jag har fått klagomål. Familjens katt anser att jag sköter mina uppgifter som matte ytterst dåligt. Inte nog med att jag går till mitt arbete varje morgon och lämnar henne ensam till dess lilla Mannan kommer hem från skolan: när jag väl kommer hem lånar jag lillmattes laptop och sitter med den i knät istället för katten. Ovanpå det försökte jag nyligen införa en mer konjunkturanpassad kelpolitik här hemma. Jag valde att bara klappa katten på svansen, med hänvisning till att vi måste hushålla med godsakerna och undvika förslitningsskador på mattes tassar. Katten glodde på mig som vore jag en idiot... och det gjorde hon rätt i. Vissa saker ska man inte snåla med, och omvårdnad av medborgarna får man inte tulla på i staten Manna, även om det just nu är rena fattigland.

I sällskap med ett nu ganska stort antal forumdeltagare på Fattiga Riddare (www.fattiga-riddare.se) har jag åtagit mig att varje onsdag ta upp ett ämne för gemensam och enskild behandling. Vårt tema för vecka 3 ska vara "regeringens misslyckande", åsyftande den bomb som slog ned i media i förra veckan, då det stod klart att Insolvensutredningen inte skulle ge resultat i form av nytt lagförslag med en för överskuldsatta medborgare mer tillgänglig skuldsaneringsprocess, i vart fall inte på mycket lång tid. Såväl vi överskuldsatta som Kronofogdemyndigheten togs på sängen av detta besked, som dessutom levererades av en mediakår vars vinklingar gav upphov till debattinlägg representativa för vilken lynchmobb som helst. Skuldsanering, ordet skrevs lättvindigt hit och dit utan analys av begreppet, och säkert fick många svenskar en felaktig bild av vad det egentligen innebär, eller vilka som överhuvudtaget kan komma ifråga för detta stöd från stat till individ. Vem ska ha rätt till hjälp, och varför? Ska skattebetalarna stå för notan, eller är det banker och kreditinstitut som förlorar på en mer generös lagstiftning? Finns det någon samhällelig vinst med skuldsanering, och varför inte bara låta de överskuldsatta dö ifred?

Frågan om skuldsanering för fler är angelägen och med tiden kommer den bli akut, då vi i nuläget fortfarande ser att fler får svårt att betala för sig, och att antalet överskuldsatta som ställs utanför samhällsapparaten kan öka lavinartat om krisen fortsätter. Det värsta scenariot uppstår om den fruktade bostadsbubblan visar sig vara mer än en spekulation, minns 90-talets jättesmäll då tusentals svenskar förlorade sina företag, sina hem och fotfästet i själva tillvaron... många av dem cirkulerar fortfarande i Kronofogdemyndighetens rullar, nu med flera års löneutmätning i bagaget och fortfarande inte kvalificerade för skuldsanering enligt den lag som gäller idag, 2010. Hur har de haft det under alla dessa år, och kommer de någonsin att kunna komma tillbaka, ekonomiskt eller socialt? Hur kommer det att se ut år 2015? 2020?

"Regeringens misslyckande", alltså. Personligen skulle jag hellre vilja döpa om det till ett samhällets misslyckande. För att problemet med överskuldsättning har utvecklats över lång tid, inte enbart under sittande regering och med troligt fortsatt utveckling under den kommande. För att hela samhället berörs av problemet, inte bara i form av uteblivna skatteintäkter då människor slås ut från arbetsmarknaden utan även av minskad konsumtion i den skuldsatta gruppen, ökad social utslagning, högre barnfattigdom, större hälsoproblem som på sikt ger en ökad vårdbörda, som ska finansieras utan de uteblivna skatteintäkterna, vilket tär på statens medel för sjukvård och gör att andra vårdbehövande drabbas av minskade medel, vilket ger en större utslagning, minskad konsumtion som ger minskade skatteintäkter...

Jag kan fortsätta i all evighet men drar gränsen där. Jag tror jag har gjort min ståndpunkt klar. Individen är ansvarig för sig själv och sin plats i samhället, men samhället har ett ansvar för att det finns vägar till ekonomisk rehabilitering, så att individens samhällsnytta bevaras. Alternativet är att lämna de skuldsatta individerna till sitt öde, låta oss självdö av dålig kost, psykisk ohälsa eller obehandlade sjukdomar, och titta åt andra hållet för att slippa beröras av det. Den vanlige svensken har ju i allmänhet inga problem med överskuldsättning, det är ju alltid någon annan som självmant dragit på sig problemen, och vi som är skyldiga har ju en tendens att dölja våra problem in i det sista. På så sätt är vi självsanerande, vi som inte kan betala för oss: vi lider i tysthet. Själv skriver jag anonymt och kommer aldrig söka hjälp offentligt, så du slipper bli störd. Är inte det ganska anständigt gjort ändå, av en dumfan som inte kan hantera pengar?

Märk väl, att den del av staten som oftast möter oss i verkliga livet är Kronofogdemyndigheten. Det är KFM som skickar brev när vi ska lämna ifrån oss ägodelar istället för de pengar vi inte har, som skickar brev till oss så vi inte glömmer att vi står i skuld till andra och som kommer när vi ska vräkas från våra hem. Det är kronofogdarna som går in i misären och ser hur vi har det, tar våra känsloutbrott och all skit vi kastar på dem när de som statens förlända arm ska verkställa lagen, och som utifrån sitt snäva uppdragsbeskrivning ska få oss skuldfria i ett system som inte fungerar. Vi skjuter på dem, bokstavligt talat, och nu skjuter regeringen på dem också när det nya lagförslaget blev till ett ingenting. Vad är KFMs plats i samhället då - en självgående soptunna som ska hantera all skit, utan möjlighet till tömning? Och vems fel är det?

Jag har gjort vad jag kan ikväll. Jag har tagit mitt ansvar och definierat problemet, och nu får jag på olika sätt stå för det och försöka påverka resten av samhället, för att försöka få fram en lösning som fungerar för så många som möjligt. Inte bara för mig, utan för andra överskuldsatta, för andra skattebetalare, för politiska beslutsfattare som så småningom ska hantera skuldsaneringsfrågan, och för Kronofogdemyndigheten som inte har tillräckliga verktyg för att få långsiktigt hållbara resultat - färre överskuldsatta, fler produktiva samhällsmedborgare - i tillräckligt stor omfattning. Jag får börja där jag kan, i min egen soffa med laptopen i knät och en kelsjuk katta klängande på armen, och jag börjar med att skriva, skriva, skriva. Med litet tur läser någon detta och vill förstå, och kanske kan det ge stöd för en förändring av systemet för framtiden.

söndag 17 januari 2010

Vecka 2, 2010 är härmed överlevd. Vad har hänt?

Söndag igen. Så har man överlevt en vecka till - hurra...?

Veckans sämsta, del 1: Det blir ingen ny lagstiftning gällande skuldsanering på tre år istället för fem. Förhoppningarna stod till att detta skulle kunna genomföras under pågående mandatperiod, men nu vet vi att det inte blir så. Orsaken är politisk oenighet inom det styrande blocket. Veckans hetaste debatter i ämnet har utspelat sig på rapporterande medias kommentarsfält, där lagförslagets motståndare menat att "det inte ska vara lönsamt att strunta i att betala för sig..." Helst vill man inte se att någon ska kunna få skuldsanering alls. Vad bygger man den åsikten på? Okunskap om vad överskuldsättning innebär, och konsekvenserna för individen. Den som tror att man som privatperson kan låna pengar av banken, gömma undan dem, säga "jag kan inte betala" och genast få skuldsanering beviljad, leva precis som vanligt i tre eller fem år och sen ta fram pengarna igen och köpa sig en lyxvilla, är väldigt illa ute. Livet på existensminimum är många gånger miserabelt. Man väljer att skuldsätta sig lika litet som man väljer att bli påkörd av en bil eller bryta nacken i simbassängen, och behaglighetsfaktorn är ungefär densamma. Naturligtvis är var och en ansvarig för att sköta sina betalningar, men de allra flesta överskuldsatta har inte dragit på sig skulder avsiktligt, genom brott eller slarv. Bakom varje skuldsatt finns en historia, och den kan handla om allt ifrån sjukdom eller skilsmässa, till naiv obetänksamhet eller social och/eller ekonomisk utsatthet. Värt att notera i sammanhanget är, att i samma andetag som ansvariga politiker nu väljer att lägga frågan om kortare skuldsaneringstid på is, ger de Kronofogdemyndigheten en rejäl spark. Antalet skuldsatta kommer knappast att minska, och för de överskuldsatta som inte får skuldsanering är enda vägen ur skuldträsket den naturliga, alltså döden. KFM kommer med andra ord att ha för mycket att göra i många, många år framöver...

Veckans sämsta, del 2: Jag fick kärleksbrev ifrån ett inkassobolag i fredags. Om jag inte kunnat betala dem på snart nio år, vad är det då värt att skicka mig ett brev till? Enda effekten är att jag sover ännu sämre, och drömmer vidriga mardrömmar. Tack för det.

På den positiva sidan, då?

Veckans bästa: Lagförslaget som för all framtid ska stoppa skuldsättning av barn, är äntligen klart. Hur många år har det tagit att komma fram till, att en personer under 18 år inte kan ingå avtal och därmed inte kan hållas för betalningsansvariga?

Nu återstår bara en fråga: tusentals unga svenskar har redan upptäckt vid myndighetsdagen att de har skulder hos KFM. I regel är det deras föräldrar som orsakat dessa, och det leder till att den unge får svårt att få grundläggande behov tillfredsställda, framförallt när det gäller bostad och inte sällan arbete. Naturligtvis kan man inte lagstifta retroaktivt, men finns det något annat staten kan göra för att hjälpa denna grupp?

Veckans hjälte är lilla fröken Manna, snart 15 år. I vår familj har vi inte råd att kasta matrester, och därför blev lördagens middag en exotisk "fusionrätt" bestående av tisdagens BlackBeangryta och råstekt potatis. Lilla Mannan visade sig ha ett pokerface av Guds nåde då hon gläntade på grytlocken i köket, och det borde hon få en medalj för!

Önskar er en trevlig kväll,

mvh Mannan

lördag 16 januari 2010

05.23

Ligger raklång på en soffa under ett stort fönster, halvsover med armen över ögonen. Hör något litet och tittar upp, och på andra sidan fönsterglaset är mynningen på en ljuddämpare, det vill säga den förlängande anordning som kallas "muffler" och tar en bit av ljudet när man kramar avtryckaren. På något sätt vet jag att det är ett finkalibrigt vapen, och efter tre skott i bröstkorgen tar jag mig ur soffan och kastar mig ut i trapphuset. Så står jag där och skriker på hjälp medan folk på väg in i hissen tittar på mig, men det är som ingen fattar vad jag gapar för.

Klockan är halv sex en lördag morgon och jag har sovit färdigt. Bara att gå upp då.

torsdag 14 januari 2010

Glömt, gömt, kommer aldrig mer igen

När jag var elva år fick jag vara med om något mycket stort: vi åkte på semester. Eller nästan i alla fall, för i det som en gång kallades socialgrupp 3B, småbrukare på marginalen, fanns inte begreppet "ledig".... Men medan far blev kvar i ladugården tog mor med min bror och mig på en resa till Kungliga Hufvudstaden, där vi inhysta i gästrummet hos tant Jane och farbror Werner i Älvsjö fick möjligheten att se saker långt utanför vår vanliga horisont, under en kort och stekhet helg i juli. Det var enormt detta stadslandskap i jämförelse med hemmanet, där glesbygdens vanligast förekommande fenomen, barrskogen, saknades helt, och där folk verkade ha så bråttom hela tiden, som om de alla var på väg till något oerhört viktigt och samtliga voro de försenade.

När det blev dags för skolstart det året hade jag för första och sista gången något att skriva om, då lärarinnan kom med de tre obligatoriska linjerade arken som alltid skulle lämnas in med en redogörelse för hur sommarlovet hade sett ut. Jag kunde skriva att vi varit på Gröna Lund, att jag nu visste hur slottet såg ut från utsidan, och att vi åkt tunnelbana och gått i gamla stan en hel dag. Det jag tigit om, fram till nu, är vad som hände när vi skulle äta på restaurang nere vid vattnet på Kungsholmen.

Som riktigt liten är man tillfreds med livet, för man har sina föräldrar, sin bostad och sina leksaker och vet inget annat. Alla små barn vet att mor är bäst på alla vis, att far är stark som en oxe och kan allt, och att inget är så fint som julgranen på julaftons kväll. Det är inte förrän man kommer ut bland andra barn, vare sig man nu börjar lekskolan vid sex års ålder eller på dagis vid ett och ett halvt, som man börjar förstå. Det som händer är att man ser hur andra har det, med kläder, med saker och aktiviteter och hur andras föräldrar gör och beter sig, och så blir man långtsamt på det klara med att man är annorlunda, att man har det annorlunda och tillochmed att man själv och ens föräldrar liksom... ser annorlunda ut? Kan man skriva så? Man börjar se sig själv såsom andra ser en, och det är inte behagligt. Något längre fram när dessa insikter har hunnit mogna lite, drabbas man av den förfärliga insikten att annorlunda är sämre, och att andra tycker sämre om en för att man inte har det som dem. I vuxen ålder kan man tänka att de som dömde en på kläderna, eller på föräldrarnas utseende och hur de sågs av omgivningen, inte kan ha tänkt hela vägen fram. Man väljer inte att födas in i fattigdom, eller att få föräldrar som har svårt att föra sig i samhället, men likväl vet man väldigt snart att man inte riktigt är som man ska.

Min mor var finklädd den där dagen i sin dräkt, lätt och skrynkelfri blekgrön nylon med små fina vita prickar, inköpt till min äldre brors dop 1966 och kanske inte helt i modet på åttiotalet, men det var vad hon hade och det var det bästa hon hade. Till det ett par vita pumps med stilettklack av samma årsmodell som dräkten, visserligen svarta inuti av all svett och hudskrap som hunnit lagras där, men det visste egentligen bara hon, och så jag som gift mig så många gånger i de där skorna när jag lekte i hennes garderob olovandes. Mor var fin, och hon hade fina axelremsväskan med sig när hon gick ut genom dörren i Älvsjö och drog oss barn med sig ner till pendeltåget, och hann väl titta efter en tre-fyra gånger på vägen in till stan att hon hade nog med pengar i plånboken för det hon hade tänkt sig. Klockan var nog inte mer än tio när vi klev av vid centralstationen, och så följde en lång vandring upp på stadens gator. Mor visste vart hon skulle men fick ändå fråga sig fram, och lagom till elva såg hon sitt mål.
-Där är det, där ska vi sitta och äta idag!
Och så tog hon lite som sats och satte av mot målet, vi barn fick ränna efter bäst vi kunde, och jag minns ju att ljuden av stilettklackarna som smällde mot gatstenen försvann, liksom sögs in och togs upp till ett ingenting, när de landade djupt ner i den tjocka röda mattan.

Det satt ett rött rep på tvärsan mot slutet av mattan, precis där man skulle gå in på restaurangen, men det tog mor ingen större notis om. Hon lyfte undan mässingspålen som höll repet på plats, och så krånglade hon oss förbi och in på restaurangens veranda, där bord dukade i vitt stod redo för dagens lunchgäster. Jag kände igen det, för jag hade sett det förut i en av mors tidningar, och jag visste ju att där satt fint folk om dagarna och log mot varandra hela tiden. I mors tidning fanns alltid texter under varje fotografi, och på det viset visste även jag att advokater, sångare och vänner till de kungliga varit där ibland, och hållit upp fina glas mot kameran. Mor valde ett bord med utsikt mot vattnet, mot fjärden där kritvita måsar for över vattenytan likt fallande stärnor, och då vi satte oss ner nästan som viskade hon det till oss, det där hemliga som hon sugit på så länge:
-Här satt Henning Sjöström för ett par veckor sedan, visste ni det?
Och med det var hon salig, nu var hon där hon ville vara, vid ett bord på en av de finaste restaurangerna i staden, vid ett bord där en man suttit som var bättre än de flesta och hade mycket pengar - nu satt hon också där, och då var hon någon hon också. Och när servitrisen kom springande satt mor lugnt kvar, för nu kunde väl ingenting hindra henne från att leva drömmen fullt ut.

-Vi har inte öppnat än. Ni får gå och komma tillbaka senare.
Så sade hon det, den där flickan i tjugoårsåldern med vit blus, svart kjol och stram håruppsättning. Hon höll glas i händerna, förmodligen var hon på väg att ta fram till dukningen när hon blev varse att en katastrof höll på att inträffa på hennes golv.
-Vi tänkte äta lunch här, sa mor. Har du en meny till oss?
-Men vi har inte öppnat än, sa flickan. Vi öppnar för lunch först om en timme, och då är alla dessa bord bokade. Ni får gå, det är stängt här...
-Vi tänkte äta lunch nu, sa mor och log, som hon inte förstod något av det som sades till henne. Vi kan betala för oss, och nu tänkte jag låta barnen välja vad de vill äta idag. Har du en meny, så vi kan titta vad ni har?
Och med det fick flickan dra sig tillbaka tll köket igen, för hon hade inget framme att räcka över, och när hon kom tillbaka, kanske utsjasad av köksmästaren och med rosor på kinderna, ville hon förklara för mor att restaurangen omöjligt kunde servera oss nu, för datorn var trasig och de kunde inte ta betalt eller servera oss något. Och även det var förgäves, för mor hade ingen respekt för datorer, någon sådan hade hon aldrig sett och vad den skulle göra för skillnad i ett kök kunde hon inte begripa. Lagade man mat med den? Och så fick flickan gå tillbaka till köksmästaren och meddela vad som blivit sagt, och så slutade det med att hon kom med tre menyer till bordet, inbundna i vinrött skinn och med det lilla de kunde erbjuda för tillfället. Så fick vi skynda oss, sade hon, för bordet var bokat och hon måste hinna duka om före tolv.

Och även en elvaårig jänta förstår att trettionio kronor för en portion pannkakor i barnstorlek är mycket och kan nöja sig med det, medan en nioårig pojke som ännu inte lärt sig tolka vuxnas bevärade beteende utan problem kan sitta där och vilja ha entrecote, äta långsamt och sedan begära ännu en läskflaska, medan mor sitter i sin drömvärld med en servitis cirklande kring bordet, med svettfläckar växande under armarna och en köksmästare står vid kassan och blänger all heder ur dem som besudlar hans fina veranda. Det går inte att komma iväg från en sån situation fort nog, ifall man inte bestämt sig för att få valuta för pengarna och sitta tills repet går i golv, men det går att lämna dricks. Mor gjorde det, och talade noga om för oss varför.
-Så gör fint folk, och då gör vi det också. En tiondel ska man ge, minst.

Det jag lärde mig den dagen var hur mycket det kan ligga i ett par ord om att det är fel tid att komma, eller om att en dator är trasig. Man är på fel plats, och man är definitivt inte välkommen. Man är fel hel och hållen, och det visste mor, men hon låtsades inte om det. Jag låtsades inte om att jag förstod, liksom jag låtsades hålla med henne när hon hemma igen ville påminna om den dagen, då vi åt vid samma bord som Henning Sjöström, stjärnadvokaten. Jag sa aldrig något om det där med datorn, eller om att jag fick pannkakor som nog kom direkt ur frysen för de var hårda inuti, eller att jag valde det billigaste som fanns på barnmenyn med bara vatten till för att inte slösa med mors pengar. Sånt visste jag alltså redan då, men det var inget vi någonsin talade om. Mor är borta idag, och jag vill tro att hon mindes den där dagen som en härlig upplevelse för hennes barn, och att allt var bra med det. Jag minns det som första gången jag tog ett medvetet beslut som gällde familjens ekonomi, att inte kosta, och det blev fler såna beslut tagna under de år som skulle komma. Men jag har aldrig pratat om det, och att det kommer upp idag är märkligt eller kanske inte, men det är väl dags att jag erkänner för mig själv att det finns mycket att gräva i, och att jag ibland minns saker jag inte tänkt på på mycket länge.

I Dagens Nyheters ekonomibilaga fanns ett uppslag idag, där för en gångs skull media på ett rättvist sätt och ur ett brett perspektiv tar upp de överskuldsattas omöjliga situation. Jag har inga tidningar i min budget, men fick ett tips imorse och valde att köpa DN för att se vad det handlade om. Vi som sitter i skuldfällan har länge väntat på en sundare lagstiftning kring skuldsanering, som ska göra det möjligt för oss att snabbare rehabiliteras tillbaka till ett normalt ekonomiskt liv, där vi kan leva utan skulder och med en fullvärdig ekonomi som alla andra. Nu har förarbetet inför lagändringen strandat på grund av interna stridigheter inom det styrande blocket, man är överens om att de överskuldsatta behöver hjälp men inte hur det ska göras, och då går vi miste om hjälpen helt och hållet. Det unika med DNs rapportering idag, är att man fullständigt avstår ifrån att föra in de klassiska fördomarna mot överskuldsatta i texten. Istället har man låtit en ensamstående mamma komma till tals, och gett henne utrymme att säga det vi alla redan vet: att barnen blir lidande då vi föräldrar inte klarar att tillgodose deras behov av ekonomisk trygghet, på grund av vår överskuldsättning, och att vi behöver hjälp. Det är unikt, insiktsfullt och framförallt empatiskt av DN att låta den rösten höras, utan att moralisera över hur kvinnan ifråga hamnat i en sådan situation. DN låter henne tala i egenskap av förälder, inte som samhällsbelastning, och det är starkt. Tänk om vi kunde se mer av det i media?

Jag började dagens blogg i egenskap av ett idag vuxet barn till föräldrar som inte kunde klara sin försörjningsbörda. Jag hade förträngt det som hände den där dagen då mor ville ge oss något fint att minnas från sommarlovet, och samtidigt få en air av det fina liv hon bara läst om i damtidningen. Jag hade glömt och fram till idag har jag tyckt det är lika bra att inte ha alla sina barndomsupplevelser tillgängliga direkt, men kanske finns det ett syfte med hågkomsten. Jag ska nog krama min egen dotter lite extra imorgon innan jag går till jobbet, tror jag.

måndag 11 januari 2010

Förlåt, jag tänkte köpa lite mat då...om det går för sig?

Dagens tyngsta besked var kanske oundvikligt ändå. Jag ska tända ett ljus för Trollhättans alla bilindustriarbetare ikväll, det verkar som de kan behöva en vänlig tanke när GM nu slutligen lägger korten på bordet: vi vill inte sälja, vi vill lägga ner...

Elräkningen kom idag, för förbrukningen i december det vill säga. Trots alla förmaningar till dottern att inte lämna lampor tända och mitt gnetande med att frosta av frysen, beslutet att bara använda lågenergilampor och efter alla mörka decemberkvällar då julgransbelysningen fått vara nedsläckt, blev den förbaskade notan 297 kr istället för mer normala 230 kr. Små pengar kanske, men fan vad försmädligt när man kämpar för att det ska gå åt andra hållet. Jag betalade in den direkt med de 300 kr jag hade kvar av decemberlönen, jag hade satt av pengar med risk för att Kronofogden skulle hitta dem och utmäta dem från kontot, för jag visste ju elen skulle bli dyrare, men ändå... det svider. Ändå är jag lättad, nu är den betald i god tid och det är skönt ifall det skiter sig för mig längre fram. Kan jag inte betala nästa räkning i slutet av februari lär det dröja till mitten av mars innan min elleverantör märker det, och då hinner jag få in barnbidraget för april och kan betala den då. Kortsiktig planering, men det fungerar.

Har kört mitt vanliga veckorace i affärerna ikväll. I vår lilla stad delas matbutikernas reklamblad ut just på måndagar, och det gör per automatik att jag ägnar mig åt att jämföra priser, planera den närmaste veckans inköp och sedan gå runt mellan butikerna för att få tag på det jag behöver till lägsta möjliga kostnad. Naturligtvis kräver det tid, men jag brukar sitta med reklamen på lunchrasten, oftast via butikskedjornas hemsidor där de lägger ut pdf-filer på veckans kampanjer, och så hinner jag se i lugn och ro vilka som tar minst för respektive vara. Utan att peka ut någon särskild kedja kan jag säga att vissa butikers reklam åker bort direkt. Som den där fina affären som gjort sig känd med tv-snuttar på de kommersiella kanalerna, där vi följt samma lilla mysiga gäng butiksarbetare där de sliter för att tillfredsställa kundernas alla tänkbara behov de senaste åren, naturligtvis med helt korrekta politiska attityder till bland annat hemlösa och ungdomar med handikapp, nu senast Downs Syndrom. Den här veckan innehöll deras reklamblad flera fina erbjudanden, bland annat apelsiner för bara tio kronor kilot vilket skulle passa oss bra när framförallt min dotter behöver c-vitamin för att ta upp järnet ur sin köttfria kost. Men för att få lov att köpa butikens apelsiner till detta låga pris, måste man ha ett litet plastkort för att bevisa att man är en så pass duglig kund att man förtjänar sina billiga apelsiner - och i den klubben platsar inte jag. Jag får inget kort, och därmed inga rabatter, för jag har betalningsanmärkningar. Eller enklare uttryckt: för att jag inte har tillräckligt med pengar för att betala mina skulder, får jag inte köpa apelsiner billigt. De vill inte ha mig som kund?! Min före detta arbetskamrat, som också har betalningsanmärkningar, försökte argumentera med butikschefen om detta för en tid sedan. "Jag vill inte ha kredit hos er" sa hon, "men jag vill öppna ett XXX-konto där jag kan sätta in en del av mina lönepengar för att handla mat för varje månad. Jag spenderar matkassan här ändå, så det gör väl ingen skillnad för er? Annat än att ni får pengarna direkt, och slipper vänta på att banken ska skicka er den summa jag betalar med mitt bankkort i kassan. Sen vill jag också ha rabatt och återbäringskuponger på det jag köpt, precis som alla andra som handlar här". Det hela slutade med att hon bytte butik, men det kanske jag inte behöver förklara närmare?

Så "mysiga" affären går bort direkt, jag går nån annanstans och köper mina apelsiner. En konkurrerande, medlemsägd butikskedja ska sälja apelsiner, äpplen och päron för små pengar hela vecka 2, så dem går jag till på fredag efter jobbet istället. Åter till verkligheten! Kvällens första promenad tog jag direkt efter jobbet, och i en danskägd lågprislada fick jag fatt på ägg, 20 st för 26 kronor, och vitkål för 4 kronor kilot. Väl hemma med detta slängde jag in en kopp kallt kaffe i mikron, och satte mig sedan med reklambladen igen. Inköpspromenad nummer två gick till en annan lågprislada litet längre bort, och resulterade bland annat i färsk blomkål för 15 kr/kg, 4,5 liter mjölk för 27,75 och fem burkar tomatkross för sensationella 18 kronor. Det blir pannkakor och grönsakssoppa den här veckan, men det kanske inte heller behöver någon närmare förklaring?

Jag blir lite trött ibland. På mig själv för att jag bryr mig om att härja runt och jaga småpengar att spara, istället för att bara köpa, äta och skita i elräkningar och skulder. På matbutikerna, som jagar oss kunder både när vi har pengar att betala med och när vi inte har några pengar att betala med. På kassörskorna i lågprisladorna, som efter alla dessa år jag handlat där borde ha resignerat, men fortfarande himlar med ögonen när jag varenda måndagkväll kommer till kassan med bara, bara kampanjvaror i korgen, och inte en enda grej till ordinarie pris. "Nu är hon här igen, skatan", tänker de kanske och i så fall förstår jag dem, men jag fortsätter besöka dem i alla fall. För hur det än är måste vi ha mat, jag har inte råd att vara stolt, och det kräver definitivt ingen närmare förklaring.

söndag 10 januari 2010

Söndag - vilodagen?

Så blev det söndag kväll. Gud lär ha vilat den sjunde dagen, men för oss dödliga är det kanske en av veckans mest hektiska dagar? Eller gäller det bara oss som inget har?

I min lilla värld är söndagar till för att planera veckan som kommer. Arbetsveckan det vill säga, som innebär långa dagar på kontoret och en del jobb efter ordinarie arbetstid. Som ensamstående förälder hamnar man i ett slags limbo, där man inte kan låta bli att jobba av inkomstmässiga skäl, men där samtidigt all frånvaro från hemmet innebär extra kostnader på matkontot när man inte är hemma och styr upp hela tiden. En sak är att jag måste ha lunchlådor gjorda för hela veckan i taget, så jag slipper gå hem mitt på dagen eller köpa något ätbart ute. Misslyckades med det en dag i förra veckan när jag var på en kundträff och blev tvungen att lägga 70 kr på mat ute, och det grämer mig... eftersom jag har ett matkonto på högst 1000 kr/månad för mig själv och tösen. Tusen kronor på 30 dagar, som ska täcka frukost, lunch alla dagar för mig och alla icke-skoldagar för dottern, kvällsmat för två och dotterns kvällsmackor när hon måste fylla på med näring runt tio varje kväll för att kunna sova. Hon växer, ungen, och det märks. Snart är hon längre än mig, vi väger ungefär lika mycket och som det verkar är hon inte färdigväxt än. Därtill är hon vegetarian, så den där tusenlappen matpengar är snabbt borta varje månad även om jag skiter i att köpa kött åt mig själv.

Dagen idag blev det dock bara fyra timmar i köket över bänkar och byttor, för jag var klar över planen och behövde inte grunna över vad som skulle göras. Det blev potatisgratäng, eftersom jag anade armar och ben på det som bodde i potatispåsen i skafferiet. Det gäller att ta vara på det man handlat, och slippa kasta matvaror överhuvudtaget. Alltså, snabb amputation och sedan göra en jättestor gratänglåda på 1,5 kg potatis i ett svep. Efter det satte jag deg till mjukt bröd, det har vi inte haft på en vecka nu eftersom jag inte hann förra helgen, och köpbröd funkar inte med vår budget. Halv fem idag åkte plåten in i mitten av ugnen, och på nedersta falsen stod gratängen och puttrade under tiden. När brödet var klart lyfte jag bara upp gratängen en bit, och så fick den gå ytterligare en halvtimme i ugnen till dess den var klar. Temperaturen, 225 grader, är samma för båda anrättningarna, så det var bara att köra dem ihop nu när elen är dyrare än nånsin och jag drar mig för att tända en lampa om det inte är absolut nödvändigt. Men maten blev god, tackar som frågar! Just gratäng funkar som ensamrätt, det kanske låter torftigt att inte ha kött till men det går, och dottern fick sallad till som var kvar från lördagen och det var gott nog att ta backning på också.... och sedan komplettera med nybakat bröd, en rejäl laddning. Det är så jag får säga till henne att bromsa, för hon har visst ingen botten i sig.

Ett annat problem är att jag imorgon bitti kommer lämna min dotter ensam med dels resten av gratängen, dels det bröd och den ost som ska räcka hela veckan. Jag har sagt till henne att hon nu inte får äta sig mätt på bara smörgåsar, utan om jag blir sen hem imorgonkväll ska hon värma gratäng åt sig och ta sallad till. Risken är stor att hon "glömmer" det, för nybakat är gott och mamma ser inte om hon inte är hemma. Så går ännu en dag när jag undrar om hon får i sig den näring hon behöver, och det är surt. Vi bor i ett område där ganska många familjer har det tufft ekonomiskt, och jag hör ibland att kvinnorna omkring mig resonerar som om barnen får vad de behöver genom skolmaten, som om det inte är så viktigt vad som serveras hemma kvällar och helger. Det är bara det att just skolmaten i vår kommun är sorgligt lågprioriterad, och jag tror inte ungarna får ens 25% av sitt dagliga energibehov tillfredsställt den vägen. Färska grönsaker och frukt får de definitivt inte tillräckligt av, det är billiga halvfabrikat och soppor, inga rena råvaror ens på fisksidan utan processade, hopjockade klumpar täckta av såser eller paneringar, vattenspätt och med pulverlösningar och för lite av allt... men det kanske hjälper vissa föräldrar att sova bättre, att kunna tänka så? Det hjälper inte mig. Jag undrar hela tiden om dottern får tillräckligt, och det svider när jag inte kan köpa allt jag vill att hon ska äta. Osten är dyr, äggen är dyra, mejerivaror som fil och yoghurt har jag inte råd med utan det får bli vanlig mjölk rakt av. Enda fisken hon äter är lax, och det ryms ju i vår budget varje vecka....inte. Frukt och grönt är visserligen något billigare nu än de var för ett år sen, men det är bara på extrapriserbjudandena jag kan köpa hem åt henne, och några märkesvaror anpassade för vegetarianer är det inte tal om att kunna lägga i varukorgen. Det får bli kokta bönor, kikärter, linser i grytor, soppor, biffsmetar och röror, jag försöker på tusen sätt variera men lyckas jag verkligen? Får hon i sig allt hon behöver? Jag vet inte det, och bara att hela tiden behöva tänka på det gör mig stressad. Därav att jag säger söndagarna är hektiska, för jag måste försöka få till hela veckans matplaner på ett bra sätt, och jag måste se till att få fram det mest näringsriktiga hela tiden, för pengar som aldrig räcker.

I mitt nästa liv ska jag se till att födas till pengar, det är ett som är säkert. Vilken livskvalitet, att slippa tänka, bara äta och må bra. Får säga det till dottern också, nästa gång hon beklagar sig över att vi har billiga och konstiga saker på matbordet.
-Välj en annan mamma nästa gång, så ska du se att det blir bättre. Och se det här som en erfarenhet, tills vidare.

Fattigdom - inget man vill visa

Ärlighet är svårt. Som jag skrev i mitt första inlägg här på bloggen, är jag ute efter att dokumentera min vardag, utifrån min ständiga brist på resurser. Jag vill alltså göra känt vad jag går igenom varje dag, och för mig är det ett enormt steg framåt, för jag tillhör en växande, grå massa av svenskar som gör sitt absolut bästa för att det inte ska bli känt hur illa vi har det, när pengarna aldrig räcker och nöden inte sällan skrapar på dörren... det lär finnas ungefär en halv miljon svenskar som har så stora skulder att de inte klarar av att betala för sig, och jag är en av dem. Men syns det? Nej!

Om du möter mig på gatan, eller om du som tjänsteman anställd hos Kronofogden gör ett besök i mitt hem, kommer du inte kunna se på det yttre skalet hur det egentligen är ställt. Bara om jag talar om det för dig, kan du få en uppfattning om hur jag har det, och ärligt talat är det inte säkert att du tror mig ens då. Den kvinna som står framför dig är i yngre medelåldern, ganska välklädd om än i plagg från vanliga klädkedjor, jag har skor och jacka som passar för årstiden och hemma är det fullt möblerat även om jag fortfarande har tjock-tv. På jobbet är jag verksamhetschef och har personalansvar, och jag kan enkelt slå blå dunster i ögonen på dig om jag vill genom att tala vårdat, svänga mig med fackuttryck och få dig att tänka "Gud, vilken kompetent människa!" Du ser inte heller att jag saknar tänder jag inte har haft råd att laga, för de sitter så långt in i munnen att luckorna döljs ganska bra om jag inte skrattar högt - och det gör jag inte. Min tonåriga dotter klär visserligen ner sig helt enligt modet, med sönderklippta jeans och flanellskjorta, men det är inte de billigaste kläderna hon kommer i, hon går i skinnkängor när de fattigaste klasskamraterna kommer halkande i tygskor i snömodden, och hon har ett språk och en hållning som andas medelklass jämfört med kamraterna i miljonprogramsområdet.... så har hon fått högre betyg än sina klasskamrater också. Kort sagt: du ser inte problemet, men det finns där. Jag är fattig, oavsett det yttre. Hur kommer det sig att du inte ser det?

Svaret är naturligtvis att jag döljer det, för att jag skäms för hur vi har det. Det är fult att vara fattig, i alla fall om det inte beror på vårt urvattnade pensionssystem eller yttre omständigheter, modell naturkatastrof som utraderat alla ens tillgångar. Det är fult att vara fattig, för om man inte tjänar så mycket att man kan försörja sig på det, så måste det ju vara något galet med individen, eller hur? Man är inte tillräckligt duktig för att förtjäna en riktig betalning, och då är det ens eget fel att man inte har det som andra? Alternativet är ännu värre: man är oekonomisk, eller i alla fall lite lätt dum, om man inte klarar sig på sin lön. Värst av allt är om man har dragit på sig så stora skulder att man inte kan betala dem, då är det helt klart något allvarligt fel på en! Säkert är man korkad som inte kunnat räkna ut att man inte kan klara alla betalningar på den inkomst man har, eller så är man så slösaktig och lat, eller så moraliskt korrumperad att man faktiskt inte begriper att man måste göra rätt för sig! Så ser fördomarna mot fattiga svenskar ut, i nådens år 2010. Hur vet jag det? Ja, det fanns ju en tid innan jag blev skuldsatt och fattig, då jag hade ungefär dessa uppfattningar själv, och jag stöter fortfarande på dem regelbundet. I fikarummet på företaget där jag jobbade som säljare för ett par år sen, där diskussionerna byggde på medarbetarnas fullständiga okunskap kring min privata situation. På lokaltidningens debattsajt, där stadens medborgare kan få ventilera sina onda tankar kring både det ena och det andra, när blaskan skriver om hemlösheten som ökar, KFM´s senaste statistik över antalet skuldsatta bosatta i länet, eller den senaste skandalösa upptäckten av bidragsfusk i grannkommunen, då någon överårig städerska fyllt i sitt a-kassekort felaktigt och fått ut någon tusenlapp för mycket - och sedan inte begripit att hon därmed helt avgjort är att räkna som kriminell. "Bränn, häng, fängsla!" Så brukar inläggen lyda, och sådana är attityderna och fördomarna mot oss som inte klarar av att bära vår egen vikt. Vi är fattiga, alltså är det något fel på oss. Det är något fel på oss, alltså är vi fattiga. Är det inte så?

Så jag avstår hellre från riktig, varm mat åt mig själv än jag avstår från ordentliga kläder och skor, särskilt när det gäller dotterns yttre. Jag ränner ute och plockar pant om kvällarna efter jobbet så vi har de där kronorna som behövs till skolaktiviteter och "synliga" behov, och jag låtsas ha köpstopp inför väninnorna när de någon gång vill göra något som kostar pengar. Ifall någon frågar är det av rena miljöskäl jag alltid har en tygkasse med mig när jag måste handla, inte alls för att plastkassar är för dyra när man bara har en tusenlapp att klara månadens matinköp på. Min egen bror vet inte att jag åt gröt till lunch hela december för att ha råd att bjuda på kalkonen på julafton, och mina anställda tror på fullt allvar att jag gick hem på luncherna bara för att titta till min lilla katt som var "dålig i magen". Därför bloggar jag. För att jag tror alla de här bitarna måste fram, om inte annat för att jag själv måste få ur mig alltihop nån gång, nånstans. Men om jag sätter mig bredvid dig och berättar, skulle du tro mig då? Antagligen lika litet som min egen bror skulle tro det, efter kalkonen och julklapparna och allt annat vanligt normalt som jag håller upp framför mig som en front för att slippa visa att jag är fattig, och därmed en dålig människa. Därför skriver jag, och sen får du tro mig om du vill. Jag är ändå anonym, och du kan inte gå hem till mig för att titta om det stämmer. Men du kanske har förstått att just min anonymitet är själva förutsättningen för att jag ska kunna ta upp det? Så svårt är det att vara ärlig.

lördag 9 januari 2010

Ett år i Fattigland - något att skriva om?

Många gånger kan man leka med en tanke utan att göra verklighet av den. Som att råna en bank, tillexempel, jag brukar tänka att "nu får jag råna en bank" varje gång jag är dum nog att öppna ett brev från ett inkassobolag. Det finns liksom inget annat sätt för mig att kunna betala mina skulder, än att göra något kriminellt. Men i verkligheten blir det ju aldrig så, jag skulle aldrig kunna hota eller skada en annan människa för att försöka lösa mina ekonomiska problem. Alltså blir det inget bankrån, och inkasso får inte betalt nu heller. Bara en tanke, alltså.

Sen finns det annat att tänka på, som kanske måste bli verklighet förr eller senare. Jag har länge tänkt att jag måste dokumentera mitt liv, för att det skiljer sig så mycket från det jag har förstått är normalt i andra människors ögon. Hur lever jag egentligen? Så tog jag beslutet att göra just det, dokumentera min tillvaro som ensamstående förälder, överskuldsatt och utan några större ekonomiska eller sociala resurser i ett Sverige som jag nästan inte känner igen från förr, precis i starten för det nya decenniet då vi har växande klyftor mellan dem som har och dem som inte har. Så får 2010 bli det år då jag faktiskt kommunicerar kring mitt privata lilla helvete, rakt och sanningsenligt och fullständigt öppet för vem som helst att läsa. Förutsättningen är förstås att ingen, ingen vet att det är jag som skriver...

Så: Här är det, mitt liv. Utan applåder, entusiastisk publik och slätkammad programledare med dollar i blick, utan strålkastare, gage och champagne. Bara blogginlägg som ska ge dig en bild av livet på marginalen år 2010, ganska långt borta från stureplan, modemedvetna unga flickor eller yrkespolitikers räviga texter. Det handlar om resurser, eller kanske mer om min brist på resurser. Men det kanske duger ändå?