Skuldsättning i media, en osexig affär

"Avskriv aldrig skulder!

Den som tagit ett lån ska betala tillbaka. Även om denne ska leva på existensminimum resten av livet.
Ej Förhandlingsbart"

"Nu gäller det att snabbt sätta sig i skuld

Ett fantastiskt erbjudande! Tack staten. Nu ska jag snabbt ändra livsstil. Börja leva flott och låna pengar. Jag ska dra på mig så stora skulder att jag omöjligt kan betala dem under min livstid. Sen är det bara att vänta på sanering finansierad av skattebetalarna. Äntligen ett sätt att få tillbaka lite av de pengar jag genom 37 års förvärvsarbet har betalat in i skatt.
Skattebetalare"

"Det våras för skatteparadisen

Låna maximalt och placera i skatteparadisen. I Sverige får du skulderna avskrivna, sen är du ekonomiskt oberoende.
Sverige är fantastiskt"


Dessa kommentarer återfanns i Dagens Industri för två veckor sedan, då nätupplagan skrev att det nya lagförslaget kring en kortare skuldsaneringsprocess skulle försenas avsevärt. Artikeln innehöll sakfel, framförallt påstods det att man ska kunna få skuldsanering om man inte klarar av att betala sina lån inom en tidsperiod på tio till tolv år, vilket är ett vansinne i sig då ett CSN-lån eller ett vanligt villalån aldrig löper på så kort tid. Effekten blev naturligtvis kraftig bland DI:s läsare - ilskan var stor och ett oerhört förakt gällande skuldsatta i allmänhet och människor i behov av skuldsanering i synnerhet kom till ytan, jämte ett myndighetsförakt av Guds nåde. Naturligtvis fanns där andra röster också, betydligt bättre insatta i problematiken kring överskuldsättning och skuldsanering, men ovanstående signaturers inställning till frågan är ändå fullt representativ för läsekretsens uppfattning:

"Den som satt sig i skuld förtjänar ingen hjälp, staten är en bananrepublik och systemet är till för att utnyttjas, för om en dålig människa som inte kan sköta sin ekonomi kan få skuldsanering så har väl jag rätt att ta för mig också, när jag betalat skatt i så många år?"

Så talar Hederlig Svensk. Så tycker DI:s läsare. Vilka de är? Företagare. Placerare. Styrelseledamöter och andra befattningshavare inom finansiell och juridisk sektor. Politiker och lobbyister. Professionella ekonomer. Och så jag då, som läser ekonominyheterna dagligen. En ensamstående, lågutbildad och överskuldsatt morsa, som drar mig fram på ett rent försörjningsföretag med så svaga resultat att jag just nu plockar på mig tomma pantflaskor utomhus när jag hoppas att ingen ser. En riktig looser, per definition.

Kontrasten mellan kommentatorernas och min vardag är skrämmande. Det vi har gemensamt är intresset för artikeln om skuldsanering. Det som skiljer oss åt är våra ekonomiska intressen, alltså anledningen till att vi läser den. För signaturerna Ej Förhandlingsbart, Skattebetalare och Sverige är fantastiskt är fenomenet skuldsanering en personlig förolämpning. Hur i helvete kan staten lägga deras surt förvärvade pengar på att efterskänka andras skulder? De är arga, eftersom de är felinformerade. De har en felaktig uppfattning om vad överskuldsättning eller s.k. kvalificerad insolvens innebär, liksom de helt missuppfattat begreppet skuldsanering. För mig som lever i det, är min överskuldsättning detsamma som att jag aldrig fullt ut kan betala de kostnader jag faktiskt har. Bara räntorna på mina skulder överstiger den summa jag kan betala tillbaka, även om jag bara konsumerar det allra mest nödvändiga i form av mat, bostad och annat jag och min dotter måste ha för att överleva. Detta medför att jag aldrig kan bli skuldfri, ens om jag betalar av på skulderna till dess jag dör. Det har jag ställt till med själv, jag skyller inte ifrån mig och tänker inte berätta exakt vad i mitt privatliv som lett fram till mina dåliga ekonomiska beslut. Däremot drar jag fullt ut konsekvenserna av mina handlingar under varje minut på dygnet, sedan flera år tillbaka. Frågan om skuldsanering är en annan: för mig är saneringen ingen "strafflättnad" utan en rehabilitering för att få in människor i det produktiva samhället igen, efter ibland så mycket som tjugo år av utanförskap. Personligen har jag ingen glädje av skuldsaneringslagstiftningen som den ser ut idag, för som näringsidkare är jag inte berättigad till ett sådant stöd från samhället. Jag är inte heller berättigad till exempelvis socialbidrag om firman går så dåligt att jag inte kan ta ut någon lön alls, så man kan väl säga att jag är till 100% ansvarig för mig själv, en liten stat i staten. Ändå ser jag samhällsvinsten i att andra kvalificerat insolventa svenskar kan få komma tillbaka som ekonomiskt fullvärdiga medborgare, med samma konsumtionsutrymme som alla andra, samma ekonomiska motivation som alla andra och samma hälsostatus som alla andra. Därför är skuldsaneringen värd att kämpa för, och därför blir jag så gruvligt besviken på Dagens Industri.

Som jag ser det: DI slänger ut en ensam artikel med sakfel, spetsat med saftig rubrik utan att analysera grunden till skuldsättningsproblematiken. Man är från tidningens sida väl medveten om sin läsekrets sammansättning i åldrar, genomsnittlig yrkesinriktning, social och ekonomisk status, intresse för och inställning till oss som "inte kan hantera pengar". Sociala problem, som ligger bakom den största andelen kvalificerat insolventas situation, alltså skilsmässa, arbetslöshet eller något så enkelt som en enskild firmas konkurs, nämns inte alls. Konsekvenserna för den överskuldsatta individen utreds inte heller, förmodligen för att vi inte ingår i det segment av DI:s potentiella marknad som har verklig köpkraft, och därmed kan förväntas betala för att få läsa deras artiklar. Allvarligare är att man helt åsidosätter samhällsperspektivet, och därmed negligerar själva grundorsaken till att statliga Kronofogdemyndigheten helhjärtat stöder lagförslaget om förkortning av skuldsaneringprocessen. Alla dessa överskuldsatta individer, för närvarande mellan 400 000 och 600 000 personer, kostar samhället och därmed skattebetalarna mellan 30 000 000 000 och 50 000 000 000 - trettio till femtio miljarder kronor - om året. Den aspekten struntar DI i att ta upp, när det är den vinklingen jag tror att tidningens läsare skulle behöva få för att förstå vad de själva läser, och kunna göra en rättvis bedömning av vad som egenligen hänt.

Skulder är inte sexigt. Problem som leder till skulder är inte heller sexigt, och därmed förmodligen inte kommersiellt gångbart. Att lägga upp en artikel som får hederlig skattebetalare att rasa över hur hans skattepengar förslösas är däremot gångbart på alla sätt, och ger bra läsarsiffror. Det påminner inte så litet om romarnas favoritnöje ungefär 70 år före kristus, att kasta obekväma kristna till lejonen på Colosseums gladiatorarena. Slakt och blod för nöjes skull, och så är kvällen räddad.

Ikväll visas Lyxfällan på TV3. Same, same but different, och fullständigt oväsentligt för alla överskuldsatta som ändå inte har några tillgångar att realisera. Den genomsnittlige evighetsgäldenären har vare sig extra platt-tv eller lyxbil att sälja eller möjlighet att få något "saneringslån" av banken. Ändå tror jag att Ej Förhandlingsbart, Skattebetalare och Sverige är fantastiskt sitter som klistrade vid skärmen, för att det är så skönt att få släppa ånga på dem som förtjänar det, de där dumjävlarna som inte kan hantera pengar. Jag har naturligtvis en åsikt om programmet Lyxfällan också, men det är en annan och mycket lång historia, så den ger jag mig på en annan dag.