Vi kan inte betala! Vi kan inte betala!

Läser på E24, näringslivsdelen samt i Svenska Dagbladet, att New York Times från och med nästa år ska ändra sin publiceringsrutin, så att bara prenumeranter ska ha tillgång till tidningen på nätet. Jag antar att man då får inloggningsuppgifter hemskickade till sig då man betalat sin prenumerationsavgift. Vad gör man om man inte kan betala någon prenumerationsavgift?

Som fattig eller skuldsatt väljer man bort alla inköp som inte är absolut nödvändiga. Mat och hyra kommer först. Efter det brukar jag prioritera elräkningen, och sedan min dotters behov, som eventuella läkarkostnader eller kläder och skor när det gamla blir för slitet. Hygiensaker och förbrukningsvaror som t.ex. tvättmedel är också en nödvändig utgiftspost. Katten får mat och kattsand, och naturligtvis betalar jag även för veterinärbesök om hon blir sjuk, eftersom jag tagit på mig ansvaret för henne. Jag har hemtelefon och bredband och en mobil med kontantkort för nödsituationer, som jag tankar på med 75 kr kanske varannan månad. Dottern får en månadspeng på just nu 400 för att "alla andra" har det i hennes ålder. Finns det sen pengar kvar lägger jag dem på min dotter, hennes fritidsaktiviteter eller resor med t.ex. buss så hon och bitvis jag kan hålla kontakten med släkt och vänner. Sedan är det stopp - det finns inte utrymme för att spendera mer pengar. Hemförsäkring har jag inte råd med, och behöver jag något från en lågprislada på andra sidan stan får jag gå, för jag har svårt att ge 20 kronor för småresor hit och dit. I vår budget ingår inga köp av heminredning eller elektronik. På nöjeskontot för den här månaden har hittills bara lagts en morgontidning: Dagens Nyheter skrev om överskuldsättning och skuldsanering den 14 januari, men lät bli att lägga ut artiklarna på nätet och jag kunde inte ta mig till biblioteket just då. Samtidigt var jag tvungen att få veta vad det stod i artikeln, eftersom det direkt handlade om mitt största problem i livet - att jag har svårt att överleva på de pengar jag har. Kort sagt, jag köper inget som inte är absolut nödvändigt.

Jag funderar just nu på att stänga av hemtelefonen. Då sparar jag 180 kronor i månaden ungefär, och så får vi ge fan i att bli tvungna att stå i telefonkö hos landstinget eller hyresvärden om nåt händer oss. Det jag inte kan välja bort idag är kostnaden för internet-access, det vill säga bredbandsabonnemang eller i värsta fall, bredband via kontantkort. Idag är det svårt, för att inte säga omöjligt, att navigera i vardagsekonomin utan tillgång till internet. Jag måste betala mina räkningar över nätet, eftersom det kostar mig 30 kronor per avi om jag ska betala dem över disk nere hos tobakshandlaren. Fem räkningar blir 150 kronor i månaden, och det går inte. För att få bostadsbidrag måste jag ansöka om det, och blanketterna finns på Försäkringskassans hemsida. Vore jag arbetslös kunde jag gå till FK´s kontor och hämta dem, men det hinner jag inte eftersom jag jobbar när de har öppet - alltså är jag tvungen att ta dem elektroniskt. Att kommunicera med myndigheter som Kronofogden eller att söka extrajobb när min inkomst inte räcker - allt går via nätet idag. Min dotter går i en vanlig kommunal skola där hon förväntas göra sina läxor och sedan e-posta hemuppgifterna till sina lärare, och spanskaglosorna gör hon på en speciell sajt där hon tillbringar minst ett par timmar varje vecka. Vill jag veta vad som pågår på skolan eller i klassen är det skolans hemsida som gäller, för nästan ingen information kommer hem på papper längre. Kontentan är att jag är illa tvungen att betala för tillgång till information som är absolut nödvändig för att vi ska kunna klara oss, och det gör jag varje kvartal då avin kommer från min bredbandsleverantör. Nu har den stigit till över 700 kronor, men kontantkortsalternativet är värre, det skulle landa på över tusenlappen för samma period... ändå vet jag att jag måste försöka få ner kostnaden för det. Vad ska jag välja, ta bort katten eller hemtelefonen? Och får jag högre inkomst så att jag kan börja betala till Kronofogden igen via löneutmätning, så kommer ingen hänsyn till behovet av bredband att tas i alla fall, så hur jag än gör blir jag tvungen att välja bort något som är viktigt för oss för att klara kostnaden. Katten eller telefonen, bredbandet eller kött. Så ser det ut.

Samtidigt får jag ut all annan information från nätet, som kanske inte är nödvändig för vår omedelbara överlevnad men som hjälper oss navigera i livet. Jag är med i olika nätforum, byter tips med andra som lever på marginalen om hur jag ska få månaderna att gå ihop, och jag följer utveckligen i politiska frågor som nu senast den om nya skuldsaneringslagen. En årsprenumeration på lokaltidningen skulle vara välkommet men den kostar runt 2 500 kronor, pengar jag inte har. En negativ konsekvens har jag sett, lilla Mannan är inte van att läsa. Det lilla hon tillgodogör sig av skriftlig information kommer inte från tidningar, möjligtvis från någon artikel som lagts in på något av de sociala forum hon besöker dagligen. Det har hittills gett henne ett i mitt tycke dåligt språk, med bristande ordförråd och en hel del "nysvenska" ord inte minst när hon skriver själv. Vad betyder OMG, vgd och vene?*

Riktigt rädd blir jag när jag märker att lilla Mannan är dåligt insatt i sånt som händer utanför vårt kvarter, och att hon har svårt att hantera större textmängder. Det var en akutåtgärd när jag förra sommaren tvingade henne att läsa en bok, hon fick gå till biblioteket och låna riktiga böcker, och det tog henne flera veckor att komma igenom 170 sidor fast hon var fjorton år. Sedan dess har jag suttit och letat upp artiklar på tidningarnas hemsidor åt henne, helst ska de handla om någon musiker hon gillar eller det funktionshinder hon själv har, för då vet jag att hon läser. Så var det inte när jag växte upp. Visst, vi hade det magert hemma också men vi fick en tidning i lådan varje morgon, och den låg alltid mitt på köksbordet till frukosten. Det var klart vi läste den, och så kunde vi i alla fall hänga med i det som hände runt omkring oss. Det har jag svårt att erbjuda mitt barn, det ska erkännas. Det svider.

Nu kommer alltså beskedet om att NYT ska stoppa gratisläsningen genom att bara låta betalande prenumeranter ha tillgång till de artiklar som läggs ut på nätet. Där ser man. Inte för att jag är förvånad, tidningarnas pappersupplagor sjunker för varje år, då de som inte vill eller kan betala söker information på nätet istället. Lokaltidningen har gjort något liknande, rätt vad det är man vill klicka in på en intressant rubrik på hemsidan får man se meddelandet om att man måste köpa papperstidningen för att få läsa resten av artikeln. Jag förstår dem, för journalisterna som skriver artiklarna ska också ha lön. En lösning liknande tv-licensen, fem kronor om dagen för att se på tv, skulle troligen inte fungera eftersom jag inte kan betala tv-licensen heller. Så nu stryps undan för undan alla våra möjligheter att få veta vad som händer omkring oss, bara för att vi inte kan betala. Jag tror vi har en ny form av klassamhälle på gång: de som kan betala för information, och de som inte kan det. Jag kan inte, och därför kommer min dotter att hamna hopplöst efter sina jämnåriga, när det gäller all kunskap som är nödvändig för att kunna leva ett bra liv.

Det känns... förtvivlat.







*OMG = Oh My God, betyder förvånad/chockad.
vgd = vad gör du?
vene = lokalt uttryck, "förkortning för jag vet inte".