Vems misslyckande?

Jag har fått klagomål. Familjens katt anser att jag sköter mina uppgifter som matte ytterst dåligt. Inte nog med att jag går till mitt arbete varje morgon och lämnar henne ensam till dess lilla Mannan kommer hem från skolan: när jag väl kommer hem lånar jag lillmattes laptop och sitter med den i knät istället för katten. Ovanpå det försökte jag nyligen införa en mer konjunkturanpassad kelpolitik här hemma. Jag valde att bara klappa katten på svansen, med hänvisning till att vi måste hushålla med godsakerna och undvika förslitningsskador på mattes tassar. Katten glodde på mig som vore jag en idiot... och det gjorde hon rätt i. Vissa saker ska man inte snåla med, och omvårdnad av medborgarna får man inte tulla på i staten Manna, även om det just nu är rena fattigland.

I sällskap med ett nu ganska stort antal forumdeltagare på Fattiga Riddare (www.fattiga-riddare.se) har jag åtagit mig att varje onsdag ta upp ett ämne för gemensam och enskild behandling. Vårt tema för vecka 3 ska vara "regeringens misslyckande", åsyftande den bomb som slog ned i media i förra veckan, då det stod klart att Insolvensutredningen inte skulle ge resultat i form av nytt lagförslag med en för överskuldsatta medborgare mer tillgänglig skuldsaneringsprocess, i vart fall inte på mycket lång tid. Såväl vi överskuldsatta som Kronofogdemyndigheten togs på sängen av detta besked, som dessutom levererades av en mediakår vars vinklingar gav upphov till debattinlägg representativa för vilken lynchmobb som helst. Skuldsanering, ordet skrevs lättvindigt hit och dit utan analys av begreppet, och säkert fick många svenskar en felaktig bild av vad det egentligen innebär, eller vilka som överhuvudtaget kan komma ifråga för detta stöd från stat till individ. Vem ska ha rätt till hjälp, och varför? Ska skattebetalarna stå för notan, eller är det banker och kreditinstitut som förlorar på en mer generös lagstiftning? Finns det någon samhällelig vinst med skuldsanering, och varför inte bara låta de överskuldsatta dö ifred?

Frågan om skuldsanering för fler är angelägen och med tiden kommer den bli akut, då vi i nuläget fortfarande ser att fler får svårt att betala för sig, och att antalet överskuldsatta som ställs utanför samhällsapparaten kan öka lavinartat om krisen fortsätter. Det värsta scenariot uppstår om den fruktade bostadsbubblan visar sig vara mer än en spekulation, minns 90-talets jättesmäll då tusentals svenskar förlorade sina företag, sina hem och fotfästet i själva tillvaron... många av dem cirkulerar fortfarande i Kronofogdemyndighetens rullar, nu med flera års löneutmätning i bagaget och fortfarande inte kvalificerade för skuldsanering enligt den lag som gäller idag, 2010. Hur har de haft det under alla dessa år, och kommer de någonsin att kunna komma tillbaka, ekonomiskt eller socialt? Hur kommer det att se ut år 2015? 2020?

"Regeringens misslyckande", alltså. Personligen skulle jag hellre vilja döpa om det till ett samhällets misslyckande. För att problemet med överskuldsättning har utvecklats över lång tid, inte enbart under sittande regering och med troligt fortsatt utveckling under den kommande. För att hela samhället berörs av problemet, inte bara i form av uteblivna skatteintäkter då människor slås ut från arbetsmarknaden utan även av minskad konsumtion i den skuldsatta gruppen, ökad social utslagning, högre barnfattigdom, större hälsoproblem som på sikt ger en ökad vårdbörda, som ska finansieras utan de uteblivna skatteintäkterna, vilket tär på statens medel för sjukvård och gör att andra vårdbehövande drabbas av minskade medel, vilket ger en större utslagning, minskad konsumtion som ger minskade skatteintäkter...

Jag kan fortsätta i all evighet men drar gränsen där. Jag tror jag har gjort min ståndpunkt klar. Individen är ansvarig för sig själv och sin plats i samhället, men samhället har ett ansvar för att det finns vägar till ekonomisk rehabilitering, så att individens samhällsnytta bevaras. Alternativet är att lämna de skuldsatta individerna till sitt öde, låta oss självdö av dålig kost, psykisk ohälsa eller obehandlade sjukdomar, och titta åt andra hållet för att slippa beröras av det. Den vanlige svensken har ju i allmänhet inga problem med överskuldsättning, det är ju alltid någon annan som självmant dragit på sig problemen, och vi som är skyldiga har ju en tendens att dölja våra problem in i det sista. På så sätt är vi självsanerande, vi som inte kan betala för oss: vi lider i tysthet. Själv skriver jag anonymt och kommer aldrig söka hjälp offentligt, så du slipper bli störd. Är inte det ganska anständigt gjort ändå, av en dumfan som inte kan hantera pengar?

Märk väl, att den del av staten som oftast möter oss i verkliga livet är Kronofogdemyndigheten. Det är KFM som skickar brev när vi ska lämna ifrån oss ägodelar istället för de pengar vi inte har, som skickar brev till oss så vi inte glömmer att vi står i skuld till andra och som kommer när vi ska vräkas från våra hem. Det är kronofogdarna som går in i misären och ser hur vi har det, tar våra känsloutbrott och all skit vi kastar på dem när de som statens förlända arm ska verkställa lagen, och som utifrån sitt snäva uppdragsbeskrivning ska få oss skuldfria i ett system som inte fungerar. Vi skjuter på dem, bokstavligt talat, och nu skjuter regeringen på dem också när det nya lagförslaget blev till ett ingenting. Vad är KFMs plats i samhället då - en självgående soptunna som ska hantera all skit, utan möjlighet till tömning? Och vems fel är det?

Jag har gjort vad jag kan ikväll. Jag har tagit mitt ansvar och definierat problemet, och nu får jag på olika sätt stå för det och försöka påverka resten av samhället, för att försöka få fram en lösning som fungerar för så många som möjligt. Inte bara för mig, utan för andra överskuldsatta, för andra skattebetalare, för politiska beslutsfattare som så småningom ska hantera skuldsaneringsfrågan, och för Kronofogdemyndigheten som inte har tillräckliga verktyg för att få långsiktigt hållbara resultat - färre överskuldsatta, fler produktiva samhällsmedborgare - i tillräckligt stor omfattning. Jag får börja där jag kan, i min egen soffa med laptopen i knät och en kelsjuk katta klängande på armen, och jag börjar med att skriva, skriva, skriva. Med litet tur läser någon detta och vill förstå, och kanske kan det ge stöd för en förändring av systemet för framtiden.