Vecka 2, 2010 är härmed överlevd. Vad har hänt?

Söndag igen. Så har man överlevt en vecka till - hurra...?

Veckans sämsta, del 1: Det blir ingen ny lagstiftning gällande skuldsanering på tre år istället för fem. Förhoppningarna stod till att detta skulle kunna genomföras under pågående mandatperiod, men nu vet vi att det inte blir så. Orsaken är politisk oenighet inom det styrande blocket. Veckans hetaste debatter i ämnet har utspelat sig på rapporterande medias kommentarsfält, där lagförslagets motståndare menat att "det inte ska vara lönsamt att strunta i att betala för sig..." Helst vill man inte se att någon ska kunna få skuldsanering alls. Vad bygger man den åsikten på? Okunskap om vad överskuldsättning innebär, och konsekvenserna för individen. Den som tror att man som privatperson kan låna pengar av banken, gömma undan dem, säga "jag kan inte betala" och genast få skuldsanering beviljad, leva precis som vanligt i tre eller fem år och sen ta fram pengarna igen och köpa sig en lyxvilla, är väldigt illa ute. Livet på existensminimum är många gånger miserabelt. Man väljer att skuldsätta sig lika litet som man väljer att bli påkörd av en bil eller bryta nacken i simbassängen, och behaglighetsfaktorn är ungefär densamma. Naturligtvis är var och en ansvarig för att sköta sina betalningar, men de allra flesta överskuldsatta har inte dragit på sig skulder avsiktligt, genom brott eller slarv. Bakom varje skuldsatt finns en historia, och den kan handla om allt ifrån sjukdom eller skilsmässa, till naiv obetänksamhet eller social och/eller ekonomisk utsatthet. Värt att notera i sammanhanget är, att i samma andetag som ansvariga politiker nu väljer att lägga frågan om kortare skuldsaneringstid på is, ger de Kronofogdemyndigheten en rejäl spark. Antalet skuldsatta kommer knappast att minska, och för de överskuldsatta som inte får skuldsanering är enda vägen ur skuldträsket den naturliga, alltså döden. KFM kommer med andra ord att ha för mycket att göra i många, många år framöver...

Veckans sämsta, del 2: Jag fick kärleksbrev ifrån ett inkassobolag i fredags. Om jag inte kunnat betala dem på snart nio år, vad är det då värt att skicka mig ett brev till? Enda effekten är att jag sover ännu sämre, och drömmer vidriga mardrömmar. Tack för det.

På den positiva sidan, då?

Veckans bästa: Lagförslaget som för all framtid ska stoppa skuldsättning av barn, är äntligen klart. Hur många år har det tagit att komma fram till, att en personer under 18 år inte kan ingå avtal och därmed inte kan hållas för betalningsansvariga?

Nu återstår bara en fråga: tusentals unga svenskar har redan upptäckt vid myndighetsdagen att de har skulder hos KFM. I regel är det deras föräldrar som orsakat dessa, och det leder till att den unge får svårt att få grundläggande behov tillfredsställda, framförallt när det gäller bostad och inte sällan arbete. Naturligtvis kan man inte lagstifta retroaktivt, men finns det något annat staten kan göra för att hjälpa denna grupp?

Veckans hjälte är lilla fröken Manna, snart 15 år. I vår familj har vi inte råd att kasta matrester, och därför blev lördagens middag en exotisk "fusionrätt" bestående av tisdagens BlackBeangryta och råstekt potatis. Lilla Mannan visade sig ha ett pokerface av Guds nåde då hon gläntade på grytlocken i köket, och det borde hon få en medalj för!

Önskar er en trevlig kväll,

mvh Mannan