Ett år i Fattigland - något att skriva om?

Många gånger kan man leka med en tanke utan att göra verklighet av den. Som att råna en bank, tillexempel, jag brukar tänka att "nu får jag råna en bank" varje gång jag är dum nog att öppna ett brev från ett inkassobolag. Det finns liksom inget annat sätt för mig att kunna betala mina skulder, än att göra något kriminellt. Men i verkligheten blir det ju aldrig så, jag skulle aldrig kunna hota eller skada en annan människa för att försöka lösa mina ekonomiska problem. Alltså blir det inget bankrån, och inkasso får inte betalt nu heller. Bara en tanke, alltså.

Sen finns det annat att tänka på, som kanske måste bli verklighet förr eller senare. Jag har länge tänkt att jag måste dokumentera mitt liv, för att det skiljer sig så mycket från det jag har förstått är normalt i andra människors ögon. Hur lever jag egentligen? Så tog jag beslutet att göra just det, dokumentera min tillvaro som ensamstående förälder, överskuldsatt och utan några större ekonomiska eller sociala resurser i ett Sverige som jag nästan inte känner igen från förr, precis i starten för det nya decenniet då vi har växande klyftor mellan dem som har och dem som inte har. Så får 2010 bli det år då jag faktiskt kommunicerar kring mitt privata lilla helvete, rakt och sanningsenligt och fullständigt öppet för vem som helst att läsa. Förutsättningen är förstås att ingen, ingen vet att det är jag som skriver...

Så: Här är det, mitt liv. Utan applåder, entusiastisk publik och slätkammad programledare med dollar i blick, utan strålkastare, gage och champagne. Bara blogginlägg som ska ge dig en bild av livet på marginalen år 2010, ganska långt borta från stureplan, modemedvetna unga flickor eller yrkespolitikers räviga texter. Det handlar om resurser, eller kanske mer om min brist på resurser. Men det kanske duger ändå?