Fattigdom - inget man vill visa

Ärlighet är svårt. Som jag skrev i mitt första inlägg här på bloggen, är jag ute efter att dokumentera min vardag, utifrån min ständiga brist på resurser. Jag vill alltså göra känt vad jag går igenom varje dag, och för mig är det ett enormt steg framåt, för jag tillhör en växande, grå massa av svenskar som gör sitt absolut bästa för att det inte ska bli känt hur illa vi har det, när pengarna aldrig räcker och nöden inte sällan skrapar på dörren... det lär finnas ungefär en halv miljon svenskar som har så stora skulder att de inte klarar av att betala för sig, och jag är en av dem. Men syns det? Nej!

Om du möter mig på gatan, eller om du som tjänsteman anställd hos Kronofogden gör ett besök i mitt hem, kommer du inte kunna se på det yttre skalet hur det egentligen är ställt. Bara om jag talar om det för dig, kan du få en uppfattning om hur jag har det, och ärligt talat är det inte säkert att du tror mig ens då. Den kvinna som står framför dig är i yngre medelåldern, ganska välklädd om än i plagg från vanliga klädkedjor, jag har skor och jacka som passar för årstiden och hemma är det fullt möblerat även om jag fortfarande har tjock-tv. På jobbet är jag verksamhetschef och har personalansvar, och jag kan enkelt slå blå dunster i ögonen på dig om jag vill genom att tala vårdat, svänga mig med fackuttryck och få dig att tänka "Gud, vilken kompetent människa!" Du ser inte heller att jag saknar tänder jag inte har haft råd att laga, för de sitter så långt in i munnen att luckorna döljs ganska bra om jag inte skrattar högt - och det gör jag inte. Min tonåriga dotter klär visserligen ner sig helt enligt modet, med sönderklippta jeans och flanellskjorta, men det är inte de billigaste kläderna hon kommer i, hon går i skinnkängor när de fattigaste klasskamraterna kommer halkande i tygskor i snömodden, och hon har ett språk och en hållning som andas medelklass jämfört med kamraterna i miljonprogramsområdet.... så har hon fått högre betyg än sina klasskamrater också. Kort sagt: du ser inte problemet, men det finns där. Jag är fattig, oavsett det yttre. Hur kommer det sig att du inte ser det?

Svaret är naturligtvis att jag döljer det, för att jag skäms för hur vi har det. Det är fult att vara fattig, i alla fall om det inte beror på vårt urvattnade pensionssystem eller yttre omständigheter, modell naturkatastrof som utraderat alla ens tillgångar. Det är fult att vara fattig, för om man inte tjänar så mycket att man kan försörja sig på det, så måste det ju vara något galet med individen, eller hur? Man är inte tillräckligt duktig för att förtjäna en riktig betalning, och då är det ens eget fel att man inte har det som andra? Alternativet är ännu värre: man är oekonomisk, eller i alla fall lite lätt dum, om man inte klarar sig på sin lön. Värst av allt är om man har dragit på sig så stora skulder att man inte kan betala dem, då är det helt klart något allvarligt fel på en! Säkert är man korkad som inte kunnat räkna ut att man inte kan klara alla betalningar på den inkomst man har, eller så är man så slösaktig och lat, eller så moraliskt korrumperad att man faktiskt inte begriper att man måste göra rätt för sig! Så ser fördomarna mot fattiga svenskar ut, i nådens år 2010. Hur vet jag det? Ja, det fanns ju en tid innan jag blev skuldsatt och fattig, då jag hade ungefär dessa uppfattningar själv, och jag stöter fortfarande på dem regelbundet. I fikarummet på företaget där jag jobbade som säljare för ett par år sen, där diskussionerna byggde på medarbetarnas fullständiga okunskap kring min privata situation. På lokaltidningens debattsajt, där stadens medborgare kan få ventilera sina onda tankar kring både det ena och det andra, när blaskan skriver om hemlösheten som ökar, KFM´s senaste statistik över antalet skuldsatta bosatta i länet, eller den senaste skandalösa upptäckten av bidragsfusk i grannkommunen, då någon överårig städerska fyllt i sitt a-kassekort felaktigt och fått ut någon tusenlapp för mycket - och sedan inte begripit att hon därmed helt avgjort är att räkna som kriminell. "Bränn, häng, fängsla!" Så brukar inläggen lyda, och sådana är attityderna och fördomarna mot oss som inte klarar av att bära vår egen vikt. Vi är fattiga, alltså är det något fel på oss. Det är något fel på oss, alltså är vi fattiga. Är det inte så?

Så jag avstår hellre från riktig, varm mat åt mig själv än jag avstår från ordentliga kläder och skor, särskilt när det gäller dotterns yttre. Jag ränner ute och plockar pant om kvällarna efter jobbet så vi har de där kronorna som behövs till skolaktiviteter och "synliga" behov, och jag låtsas ha köpstopp inför väninnorna när de någon gång vill göra något som kostar pengar. Ifall någon frågar är det av rena miljöskäl jag alltid har en tygkasse med mig när jag måste handla, inte alls för att plastkassar är för dyra när man bara har en tusenlapp att klara månadens matinköp på. Min egen bror vet inte att jag åt gröt till lunch hela december för att ha råd att bjuda på kalkonen på julafton, och mina anställda tror på fullt allvar att jag gick hem på luncherna bara för att titta till min lilla katt som var "dålig i magen". Därför bloggar jag. För att jag tror alla de här bitarna måste fram, om inte annat för att jag själv måste få ur mig alltihop nån gång, nånstans. Men om jag sätter mig bredvid dig och berättar, skulle du tro mig då? Antagligen lika litet som min egen bror skulle tro det, efter kalkonen och julklapparna och allt annat vanligt normalt som jag håller upp framför mig som en front för att slippa visa att jag är fattig, och därmed en dålig människa. Därför skriver jag, och sen får du tro mig om du vill. Jag är ändå anonym, och du kan inte gå hem till mig för att titta om det stämmer. Men du kanske har förstått att just min anonymitet är själva förutsättningen för att jag ska kunna ta upp det? Så svårt är det att vara ärlig.