lördag 13 februari 2010

SVD: Vem försvarar vår ekonomiska integritet?

Maria Eriksson igen, skapare av Svenska Dagbladets absolut mest läsvärda artikel idag. Vem försvarar vår ekonomiska integritet, vem ser till att inte USA får tag i våra kontouppgifter och kan peka ut någon ensamstående mamma i miljonprogrammet som terrorist och frysa hennes bankkonton med hemlöshet som följd. Vem ser till att grannarna inte kan snoka igenom min privatekonomi, utan att jag vet det, och använda informationen emot mig? Vem ska ha rätt att se in i mina mörka vrår? Maria, du är en stjärna på en mörk himmel, och jag hoppas att din chef ser det och betalar dig därefter.

Som skuldsatt är man sårbar på ett sätt som den ekonomiskt solide inte kan föreställa sig. Inte bara i rollen som gäldenär, då man är helt i klorna på borgenärerna och får betala ockerräntor på skulderna. Inte bara som konsument, när man blir nekad att köpa som vem som helst, inte får ingå avtal om köp eller hyra, inte får betala med kort som vem som helst för att banker och andra aktörer inom finanssektorn inte vill ha med dig att göra. Inte ens XXX-Stig vill ha med mig att göra, så att öppna konto hos honom får nog vara en tid till.

Jag kan fortsätta: Man är sårbar inte bara på bostadsmarknaden, då man blir nekad eget kontrakt hos hyresvärden utan måste ha föräldrar eller syskon som går i borgen för att man ska betala hyran. Man är i klorna på de släktingar man är beroende av, och många relationer går i kras när den ena parten tycker sig ha ett övertag gentemot den som har skulder. Man är i klorna på sin arbetsgivare, som kan utnyttja information om anställdas privatekonomi som han behagar, och man är i klorna på myndigheter som Försäkringskassa och Arbetsförmedling och alla människor som arbetar där, för blir man osams med sin handläggare blir man bostadslös, och det vet de om, mycket väl. Man är i klorna på Kronofogdemyndigheten: man är beroende av att enskilda fogdar sköter sina arbetsuppgifter korrekt och räknar ut vad man ska få behålla av lön och ägodelar korrekt vid indrivning.

Jag fortsätter, och nu blir det riktigt illa. Som skuldsatt är man i klorna på alla som på något sätt står i maktposition mot en ur det ekonomiska perspektivet. Det betyder att om min granne vet att jag har väldigt låg inkomst, vilket han kan kolla genom otaliga hemsidor på nätet när som helst och hur som helst, och om han tycker illa om mig av någon anledning, kanske för att jag inte ville ligga med honom efter den där gårdsfesten i somras, så har han all information han behöver för att förstöra mitt liv. Detta hände en av mina bekanta, M, i radhusområdet på andra sidan staden. Hennes granne ringde anonymt till Försäkringskassan och sa att hon hade en inneboende hos sig vilket inte var sant, och bostadsbidraget stoppades omedelbart. M blev vräkt, och fick först efter fyra års lidande hjälp av sin mammas sambo med ett privat saneringslån för att kunna lösa sina skulder hos Kronofogden. Jag har inte frågat vad hon var tvungen att göra för att få det där lånet.

Jag fortsätter ett steg till, och hoppas att ni inte kräks på mig. På Fattiga Riddares Forum möts vi, några av den dryga halvmiljon svenskar som är överskuldsatta. Vi är ungefär sextonhundra som skriver där, som gemensamt försöker hantera vardagen i skuldträsket med alla de dåliga erfarenheter vi har av livet som överskuldsatta. Där har jag bland annat mött en kvinna, som förlorade ett arbete på när chefen fick veta att hon hade skulder hos Kronofogden. Det hade inget med hennes arbetsförmåga att göra, eller med hennes arbetsuppgifter då hon inte hanterade pengar i sin yrkesroll, men hon fick sluta i alla fall, och ryktet var snart ute om orsaken. Som hon skrev själv om detta, "man är ju inte oantastlig". Man kan inte bråka, oavsett man blivit kränkt, för man har sig själv att skylla. Själv minns jag hur det var när jag fick en provanställning hos en företagare här i stan, som strax efter det att han fått nys om mina skulder och förstått hur gärna jag ville bli fastanställd, blev närgången på ett sätt som jag hade svårt att hantera. Jag fick välja, och jag valde att inte gå med honom hem efter personalskivan på lördagkvällen. Jag valde att låtsas som det regnade när han var konstig på måndagen, och jag valde att inte bråka när jag blev uppsagd och hemskickad tisdag morgon. Jag har aldrig sagt något till Arbetsförmedlingen om varför jag fick gå från provanställningen heller, det skulle inte sett bra ut. Trösten kom ett år senare när den firman gått omkull, och jag träffade en f.d. arbetskamrat därifrån som kunde berätta att jag varken varit den första eller den sista att få bud om att göra rätt för mig hos chefen. Det hjälpte. Men som vi konstaterat på Fattiga Riddare: man är inte oantastlig.

Ett starkare skydd av den enskildes ekonomiska integritet är nödvändig. Har ni inte förstått argumenten tidigare, har ni dem här. Det handlar inte om att stävja fusk, svart ekonomi eller organiserad brottslighet. Det handlar om att ha rätt till sitt eget liv, och i vissa fall sin egen kropp.

8 kommentarer:

  1. Jag börjar ha ont i ryggen och utslitna knän för allt "bugande" och "nigande"!

    nu bugar jag mig en sista gång. Sen går jag över till *blomma* som uppskattning. Man blir ju utsliten inför din fantastiska förmåga här borta.

    Men som sagt, en sista gång:
    *bugar* inför ett strålande inlägg.

    //Ulrika

    SvaraRadera
  2. ...Ulrika, du inser förstås att jag förväntar mig ett skarpt inlägg ifrån dig också?

    Håll med mig i detta: Maria Eriksson på SVD är verkligen en sällsynt ros, för hon lyfter frågor som är så grundläggande att man nästan inte kan begripa hur andra journalister kan låta bli dem. Som aktiv när man skriver om konsumtion, eller som vi, om att inte kunna konsumera, får man ett gott öga till alla som kan något och inte bara tar upp spaltutrymme i morgontidningarna. Marias texter är godis för en sargad själ, så man får ju hoppas att hon får en *blomma* också.

    SvaraRadera
  3. *s* jag är clear out of skarpa inlägg. Det finns bara slöa och korkade inlägg kvar! Alla vassa knivar har flytt lådan och kvar ligger endast gamla, smörknivar av trä. Tur vi har din skarpa hjärna att luta oss mot. Jag kan inte ens stava rätt längre! Hittar inte bokstäverna :D

    SvaraRadera
  4. Jag var precis i inledningen av ett nytt och pirrigt förhållande, och varenda hjärncell talade om för mig hur rätt det här var. Jag var upp över öronen förälskad nästan redan från början och jag kämpade med att dölja de svarta molnen över mitt huvud (skulderna) tills jag kände att jag vågade berätta utan att skrämma bort allt det fina.
    Ungefär då tyckte mitt ex, som aldrig riktigt kunnat komma till förståelse med att vårt förhållande var över sedan länge, att det var läge att ringa min nya kärlek och "vänligt" upplysa honom om att jag hade skulder hos Kronofogden. Att den fantastiska kvinna han just mött egentligen var andra gradens medborgare, ekonomiskt slarvig, kastlös, värdelös.
    Det kändes som att jag sögs ner i ett djupt svart hål. Det var inte att jag aldrig hade tänkt berätta, jag ville bara göra det försiktigt och få honom att lära känna mig först - för då kanske kanske han kunde se förbi fördomarna och tycka att jag var värdig honom ändå. Men någon bara tog ifrån mig den möjligheten, och som du säger - det kunde egentligen varit vem som helst, man är ju inte oantastlig.

    Som tur var så visade det sig att jag hade haft alla rätt om min nya man, han var precis så underbar som jag trodde. Det här hände för åtta år sedan, och vi lever ihop än idag. De där svarta molnen är dessutom helt borta tack vare honom, både i teorin och praktiken.

    SvaraRadera
  5. Ville bara tillägga, för sakfrågans skull, att jag aldrig hade berättat för exet om mina skulder (de kom nämligen till efter att vårt samboskap avslutades och jag lämnades med många gemensamma räkningar och saker han hade beställt i mitt namn) utan dem hade Kronofogden så snällt upplyst honom om när han hade ringt dit för att höra om de kunde hjälpa honom driva in ett fotoalbum som jag betraktade som mitt. "Nej, det kan vi tyvärr inte - men vi kan erbjuda dig det ultimata smutskastningsvapnet istället om du vill?"

    SvaraRadera
  6. Herregud, Jalle, vilket svin till f.d. sambo! Det han gjorde var inget annat än ren personförföljelse, och borde vara straffbart. Nu förstår jag helt och fullt om du inte orkade polisanmäla honom för trakasserier, men jag önskar honom en ensam och plågsamt långdragen ålderdom!!

    Och ja, Kronofogden bär sig illa åt och lämnar ofta, ofta ut uppgifter om oss skuldsatta till folk som inte ens frågat efter det. Jag skötte växeln på en firma för några år sen, och svarade när en kronofogde ringde in på min för dagen lediga kollegas linje. Fogdinnan, för det var en dam, presenterade sig inte bara med namn och titel, utan var också tvungen att tala om för mig att kollegan hade utmätning på lönen och att hon ville att han skulle ringa upp henne angående... ja, du förstår. Jag la ingen lapp på hans skrivbord om att ringa upp henne. Jag gick till chefen istället eftersom jag utgick ifrån att han var insatt i kollegans lönefrågor. Vi kom överens om att jag inte skulle låtsas om något, och att chefen skulle ta detta med kollegan när han kom tillbaka, som om det var chefen som råkat svara när fogden ringde. Det kändes som det var den bästa lösningen för alla parter.

    SvaraRadera
  7. Mannan, Jalle...

    http://www.fritidochprylar.se/product_info.php/products_id/501?osCsid=4c4f5334ebccf71186ef4fd8e845bbf4

    SvaraRadera
  8. Tack för tipset Dwight, jag har tittat på ett sånt redan, men det kostar ungefär hälften av vad jag hade till matkassa i januari så det får vara till dess jag rånat banken. Jag har tills vidare ögonen på en lagom grov tallgren uppe i skogen, som jag ska såga ner och försöka putsa till ett bra slagträ framåt sommaren. Ska bara räkna ut hur jag ska ta mig upp för stammen tre meter ovanför marken för att kunna såga ner den först.

    SvaraRadera