7500, 7499, 7498, 7497...

Och det är afton på den sjunde dagen, och för de allra flesta av oss har kvällen handlat om avkoppling i hemmet. Jag har serverat kattorna kokt kyckling i buljong eftersom Kisse hade lite småont i magen i början av månaden, så hon och kamrat Misse ligger nu halvt avsvimmade på sängen, stoppmätta och nöjda. Själv har jag festat på en panna på skogssvamp, lök och grädde med lite vin till, och hunnit smaka av de nybakta limporna som svalnar på köksbänken. Det är gott att leva på en söndagkväll.

En bekant berättade tidigare i veckan att han skulle ut och plocka svamp den här helgen, och han skröt lite om ett ställe där han menade att han tidigare fyllt stora papperskassar utan besvär. Jag kunde inte låta bli att retas med honom, för det heter ju att "när storfiskarn talar om..." och så vidare. Kort sagt, han sände bildbevis på att han varit ärlig: uppemot 15 kilo Trattkantareller slank ner i kassarna under helgens expedition. Vad säger man? Han talade ju sanning, så det var bara att gratulera och efter bästa förmåga svälja avundsjukan även om det satt långt inne. Nå, för en stund sedan fick jag ett SOS över mailen, för nu hade han börjat inse vidden av att plocka hem så mycket svamp. Den ska ju rensas också. För den som inte vet: en normal Trattkantarell väger ungefär 2 gram. 15 kilo innebär alltså drygt 7500 svampar som ska rensas, helst inom något dygn för att de inte ska bli dåliga (om man inte äger ett rejält kylskåp förstås). Jag har skrattat i mjugg sedan han hörde av sig, för jag kan liksom tänka mig hur det låter vid hans köksbord inatt;

"Ok, då kör vi: 7500... 7499... 7498... 7497... 7496... 7495..."

Om jag hade hans mobilnummer skulle jag kosta på mig att sända ett sms var trettionde sekund eller så, och hjälpa honom med nedräkningen. Jag har väldigt roligt just nu. Men mest av allt kanske jag skrattar åt mig själv ändå, för jag har gjort precis samma misstag några gånger när jag tagit med mig mer än jag orkat hantera från skogen. Det är roligt att plocka och man inser inte hur mycket man egentligen hittat eftersom just Trattkantareller sjunker ihop när man travar dem ovanpå varandra i en korg eller papperskasse. Jag vet alltså mycket väl vad han våndas över just denna söndagsnatt, och jag känner för honom för jag vet hur han kommer må imorgonbitti när det är dags att gå till jobbet. Men det skulle jag aldrig erkänna för honom. Aldrig någonsin.