fredag 23 september 2011

Ingens ansvar - om Sigtunapojkarna igen, och barnvräkningar

Igår skrev jag om de båda pojkarna i Sigtuna som mördades av sin mamma i en livssituation som måste ha varit outhärdlig för två barn. När foton på bröderna nu publiceras blir det ännu svårare att ta det som hänt till sig - den lille var fortfarande sådär småbarnsligt rund om kinderna som min egen dotter var långt efter att hon slutat äta välling på nätterna. Jag reagerar väldigt starkt på att se dem, för jag är inte bara skuldsatt, jag är mamma också. Hur kunde det få hända i ett land som Sverige, när vi skrivit på FN:s Barnkonvention om att alltid sätta barnens bästa i första rummet?

Kritiken mot Sigtuna kommun är stenhård idag. Inte bara emot Socialtjänsten, utan även mot skolan. Nu bryter kommunen sekretessen i vissa delar för att försvara sitt agerande. Från DN.se:

"Flera uppgifter som cirkulerat i medier de senaste dagarna har varit felaktiga, enligt Sigtuna kommun. Nu väljer man att släppa på sekretessen för att få stopp på ryktesspridning och felaktigheter. Bland annat tillbakavisar man att familjens el varit avstängd. Det ska den aldrig ha varit. Uppgiften är dubbelkollad med elbolaget, enligt kommundirektören Greger Svensson. Det har också påståtts att den nu mordmisstänkta mamman nekats försörjningsstöd.
”Mamman har aldrig nekats försörjningsstöd. Hon har begärt och fått en ansökningshandling men inte återkommit.”

Att familjen levt i misär är inte heller något kommunen känt till. Den 28 augusti mötte mamman och barnen personal från fyraåringens förskola. Mamman höll då i två stora matkassar. Efter sommarlovet hade mamman först kontakt med skola och förskola och meddelade då att barnen var sjuka. Så sent som den 30 augusti ska mamman ha hävdat att de hade halsfluss respektive vattenkoppor.
”Vanliga smittsamma barnsjukdomar där man normalt är hemma upp till två veckor”, skriver Greger Svensson i ett pressmeddelande.
Kommunen beslutade på fredagen att ”ta in en extern utredare med hög integritet för att få en så mångsidig belysning av vårt agerande som möjligt”. (TT)"

Skolpersonal har alltså sett att mamman burit på två matkassar den 28 augusti. Men för Aftonbladet har mammans syster berättat att familjen stod utan matpengar redan den 7 september. Tevin och Elias dränktes den 18 september. Fick de riktig mat de sista tio dygnen av sina liv? Och är det så svårt att förstå att mamman höll dem hemma från dagis och skola, om hon var rädd för vad som skulle hända om någon av pojkarna berättade för fröken att de inte hade något att äta hemma?

Sigtuna Kommuns personal är naturligtvis inte synsk. Om det är sant att mamman inte sökte ekonomiskt stöd, så kunde de naturligtvis inte se igenom lägenhetens väggar att där satt två barn som inte fick någon mat. Det kan naturligtvis vara så att mammans väninna, som igår berättade att hon blev snäst när hon ringde Socialtjänsten för att försöka hjälpa mamman, blåljuger - men varför skulle hon göra det? Samtidigt avslöjas det att kommunen avfärdat inte mindre än 178 orosanmälningar gällande utsatta barn bara under det senaste året. En före detta chef inom Socialtjänsten berättar om hur man rutinartat struntat i att utreda anmälningar. Länsstyrelsen har kritiserat kommunen. Socialstyrelsen har kritiserat kommunen. Nu inleds en ny granskning av såväl Socialstyrelse som Skolinspektion kring hur pojkarnas situation har hanterats, när skolan larmat Socialtjänsten om att den äldste inte kommit tillbaka efter sommarlovet.

Granska gärna, men vad händer sedan? Hur tar vi tillvara resultaten av granskningen så att det som hänt inte kan hända igen? En undersökning som Socialstyrelsen gjort visar att det beror på vilken ort ett barn bor på, huruvida det kan få hjälp eller inte när det far illa. Från svt.se:

"Sigtuna, där två små pojkar ska ha mördats av sin mamma, saknar exempelvis formell samverkan mellan skola och socialtjänst. Enligt Socialstyrelsen är formell samverkan ett sätt för kommunerna att förbereda sig för situationer som kan uppstå.
-Att man sluter en sådan här överenskommelse och har en formaliserad samverkan är ett sätt för kommunen att se till att man är förberedd när olika situationer uppstår. Vi ser det här som ett viktigt hjälpmedel för att försäkra sig om att de olika aktörerna kan agera på ett bra och samordnat sätt när det händer saker, säger Petra Otterblad, avdelningschef på Socialstyrelsen."


I klartext: samverkan mellan Socialtjänst och skola brast i Sigtuna. Det är rimligt att tro att samverkan kan brista i fler kommuner. Det finns därmed utrymme för att fler barn kan drabbas på samma sätt.

På samma tema, barn som far illa, har en annan av dagens stora nyheter varit att Stadsmissionen nu larmar om barnvräkningarna. Från svd.se:

"Förra året vräktes 632 barn och deras familjer, vilket var en ökning med 2 procent jämfört med året före.
Ökningen ser ut att bli ännu större i år, enligt Kronofogdens siffror. Nu kräver Stadsmissionen en lagändring.
- Hemlösheten är större än vad som syns i statistiken. Vi tror att en ny nationell strategi måste ta hänsyn till hela hemlöshetskomplexiteten för att göra skillnad, säger Stadsmissionens direktor Marika Markovits till TT.
Nästan var femte svensk kommun uppger i Stadsmissionens årliga granskning av hemlöshet att antalet barnfamiljer som riskerar att förlora sitt boende ökar.

Sedan 2007 har mer än 1 900 barn vräkts från sina hem och i 55 kommuner har antalet vräkningar som drabbar barn ökat, enligt statistik från Kronofogden.
Ett av målen med regeringens strategi mot hemlöshet, som löpte ut 2009, var att inga barn ska vräkas.
- Regeringens handlingsplan var ganska verkningslös på lokalplanet. De hemlösa märker ingen skillnad. Det har mest lett till samordning av myndigheter och ett kunskapsdelande, men inga reella effekter, säger Marika Markovits.

Förra året vräktes 632 barn och deras familjer, vilket var en ökning med 2 procent jämfört med året före.
Ökningen ser ut att bli ännu större i år. Under årets första sex månader berördes 358 barn av vräkning, vilket är en ökning med 9 procent jämfört med samma period i fjol.

Av Kronofogdemyndighetens statistik framgår att det finns stora regionala skillnader. Utanför storstadsområdena toppar Västmanland listan med 26 vräkta barn, följt av Dalarna (19), Gävleborg (18), Västernorrland (17) och Jönköping (16).
- Det är inte bra att det fortfarande är barn som vräks. Jag tror att det handlar väldigt mycket om att man jobbar mycket mer förebyggande i vissa kommuner, att man tar tag i problemet i ett tidigt skede, säger Johan Krantz som är verksamhetscontroller på Kronofogden.

Förutom en ny nationell strategi efterlyser Stadsmissionen ett starkare lagskydd mot vräkning av barn, personliga ombud för hemlösa och rätt för gymnasieungdomar över 18 år att få ekonomiskt stöd så att de kan gå klart gymnasiet även om deras föräldrar inte längre har råd att försörja dem. I dag kräver många kommuner att den som är över 18 ska stå till arbetsmarknadens förfogande för att få socialbidrag."


Kronofogdens pressmeddelande om barnvräkningar från juli 2011 hittar du HÄR.
Kronofogdemyndighetens egen statistik över antalet vräkta barn, kommun för kommun, hittar du HÄR.

Ta siffrorna med en nypa salt, för de barn som bor växelvis hos sina föräldrar och därmed inte är folkbokförda hos den vräkta föräldern syns inte heller i statistiken, fast de är precis lika vräkta som mamma eller pappa när flyttfirman står där och rakar ner deras leksaker i plastsäckar för magasinering.

Bloggarkollegan Skattmasen har arbetat på Kronofogdemyndigheten, och under sin tid som fogde genomförde han ungefär en vräkning i veckan. Jag tar mig friheten att klippa in en text han publicerat på sin blogg idag, om hur det går till i verkligheten i ett Sverige som är ganska kallt för de svagaste, barnen.

"När jag fick ett vräkningsärende på skrivbordet så var uppgifterna i folkbokföringen eller försäkringskassans underhållsuppgifter det första jag tog en titt på. Hittade jag uppgifter där som tydde på att den som skulle vräkas hade minderåriga barn, så påbörjade jag ett omfattande arbete på att ta reda på var barnen fanns någonstans. Oftast var det ensamstående män jag vräkte och hade de barn, så kunde jag i 9 fall av 10 genom samtal komma fram till att de levde i all önskad välmåga hos mamman som i de flesta fall hade vårdnaden om barnen och som inte ens var i närheten av samma livssituation som pappan. Men ibland så var det kvinnor, och män med för den delen som hade vårdnaden om minderåriga barn som hade samma folkbokföringsuppgifter som sin vårdnadshavare, och vars adress jag nu skulle ta deras besittning ifrån.

En människa som har barn och som är i fas att bli vräkt, har nästan uteslutande enorma skamkänslor över sin situation, och försöker ofta negligera de värsta fakta om situationen från sin omgivning genom att underdriva omfattningen av den. Socialen har inget krav på sig att vara med på vräkningen om den som ska bli vräkt är myndig och inte har några barn, och de följde sällan med ut heller. Men de var tvungna till det om det fanns misstanke om att barn kunde vara involverade i ärendet. Innan jag satte ut datum för denna vräkning så ansträngde jag mig hårt för att komma i kontakt med dem som skulle bli vräkta och hade barn, för att fråga hur de löst det här med vräkningen och sina barn, ibland så fick jag helt enkelt inte tag i dem för de gick under jorden, eller allt som oftast så ljög de för mig och lät meddela att någon nära anhörig hade tagit hand om barnen utan att så fallet. Jag vidarebefordrade denna information till den tjänsteman från socialen som jag samarbetade med, och överlämnade då resterande av utredandet till dem. Men med åren så lärde jag mig att alltid, vilka uppgifter jag än fick, att kräva att de sociala myndigheterna skulle vara med om själva vräkningen så att de kunde fatta rätt beslut på stället, för rät som det var så kunde det sitta ett litet barn när jag anlände med flyttfirma, låssmed m.m..

Jag utförde ALDRIG en avhysning om barn påträffades i lägenheten. Jag använde mig i så fall av den paragraf som finns i utsökningsbalken för att som chef på platsen kunna avbryta all exekutiv verksamhet omgående och vända på klacken och försvinna med flyttgubbar, låssmed och allt trots att hyresvärden blev rosenrasande. Enligt 16 kap. 4 § utsökningsbalken kan kronofogden mot sökandens vilja, medge anstånd upp till 2 veckor från den tid som tidigare har meddelats som avhysningsdatum. Om det kniper får man sträcka på det så länge som 4 veckor. Någon mer möjlighet har inte kronofogden att ge andrum utan det är sen upp till hyresvärden om mera uppskov ska lämnas. Vill inte han vara med på någon uppgörelse så är det då de sociala myndigheterna som får ansvara för att barnen får någonstans att bo. Men det är inte så lätt om de får falsk information om att barnen bor hos en släkting.

Jag har varit med om att en granne har gömt barn för mig och de sociala vid vräkning, för att sen när lägenheten är tömt och låset är bytt, ta sina bylten och gå ut i samhället för att leta efter övernattning. Skammen får alltså ibland övertaget och ibland så finns där också en rädsla av att barnen ska tas ifrån dem just p.g.a. att de inte kan behålla sitt hem."


Jag tycker det är bra skrivet. Han har sett och förstått barnens utsatta läge vid vräkningarna, och han har sett och förstått att det är en situation som ingen förälder frivilligt försätter sina barn i. I samma blogginlägg konstaterar han att en förälder som inte självmant söker hjälp hos myndigheterna i en svår situation, också är omöjlig att hjälpa. Så hur ska vi göra för att det som hände i Sigtuna inte ska hända igen?

Läs Skattmasens blogg HÄR. Han har ett annat perspektiv än mitt skuldsatta eftersom han i många år representerat Den Stora Skuldregelerande Myndigheten, KFM, men vi har ett gemensamt intresse och det är barnens bästa. Han var inte bara Kronofogde, han var pappa också.

2 kommentarer:

  1. http://direktrapportering.blogspot.com/

    SvaraRadera
  2. Direktrapportering från rättegångar?

    SvaraRadera