Rent mjöl i påsen

Kristen eller inte, det är flera år sedan jag slutade säga Pater Noster. Frasen "Vårt dagliga bröd giv oss idag" kan för en människa som är utbränd och arbetslös kännas ganska främmande, och som egenföretagare är jag än mer emot den formuleringen. Här ges ingenting, här fås ingenting. Vill jag ha bröd får jag jobba ihop till mjölet själv, och även om jag får ett bostadsbidrag av staten så tycker jag på sätt och vis att jag kan ha jobbat för det också, eller i allafall betalat skatt för det. Så nej, här givs inget bröd. Bara tillfälle att arbeta för mjölet. Fast Herren kanske står bakom arbetslinjen också? Alternativt får vi dras med konsekvenserna av att Han släppt oss fria att själva förvalta våra liv, och då får vi de beslutsfattare vi förtjänar.

För ett par dagar sedan passade jag på att ge Skatteverket ett tjuvnyp, när di.se skrev om de 50000 kontroller verket ska genomföra för att följa upp den nya kassalagen. Det var tacksamt att driva med, naturligtvis, för bilden av en skattmas med köksvågen i högsta hugg är lite komisk, och för en skuldsatt väldigt representativ för hur man emellanåt uppfattar verkets anställda, inklusive dem som befinner sig inom Kronofogdemyndighetens organisation. "De är bara ute efter att sätta dit oss" hör jag ibland. Tjänstemannen med "laxkalkylen" var definitivt ute efter att sätta dit någon, det håller jag fast vid.

Mitt företag berörs inte av kontrollen för vi hanterar aldrig kontanter. Svartjobb är det heller inte tal om, för vi kan inte ta in folk hursomhelst när vi är beroende av kundernas förtroende, men det är en annan historia. Summan är att vi lär slippa razzia i den här omgången, och det är jag tacksam för, men till saken: jag har fått ett mail med lite skäll från en läsare av bloggen. Såhär skriver h*n:

"...du ska bara vara glad att vi försöker komma åt företagare som fuskar, så de som sköter sig slipper konkurrera med dem som inte gör det. Och vi eftertaxerar inte vem som helst, men när man ser en restaurangägare deklarera att han inte tar ut nån lön och sen får reda på att han äger två lyxbilar då förstår man ju (----) har du rent mjöl i påsen behöver du inte vara rädd"

Och ja, det förstår jag också, att ni i vissa fall kan se att något inte stämmer, eller att en nolltaxerare eller för den delen överskuldsatt visar sig ha stora dolda tillgångar, eller att man gör jättestora inköp av råvara som sedan inte går ut i försäljningen och blir redovisade. Saker ramlar inte ner som Manna från himlen, och visst fuskas det en hel del, det ser jag ju i min egen bransch. Jag kan själv inte mäta mig med min f.d. arbetsgivare, idag konkurrent, som kör med svarta anställningar och fuskar med arbetsgivaravgifterna. Det är ett jätteproblem för mig, för det gör att jag tvingas ta alldeles för litet betalt för mina tjänster idag, jag måste det för annars tappar jag kunderna till konkurrenten som kan sälja billigare. Men, käre arge mailare, min poäng med inläget i onsdags var att peka på det ohållbara för vilken småföretagare som helst: när skatteverket bestämmer sig för att man är en fuskare, då har man inget att sätta emot. Man är så liten, så liten, och även om det händer att fuskanklagade företagare får rätt tillslut, så tror jag att oskyldiga drabbas också.

Tar man då en sådan berättelse som den som Elias Melkis, i boken När skatteverket anfaller, och tittar närmare på vilka personer som drabbas hårdast så kommer jag fram till något som inte är så roligt: det är inga klippare eller professionella skattefuskare som drabbas hårdast när den statliga myndigheten Skatteverket går till anfall. Det är små människor som jag, ofta tror jag i rena försörjningsföretag, dvs. när man driver ett företag med syftet att trygga sin egen och sin familjs försörjning. Jag tror att många av oss är invandrare i första eller andra generationen, och har svårt att försörja oss den vanliga vägen, som anställda. Företagandet handlar inte om stora affärer, miljonvinster eller att bygga upp en rikedom, utan om att få ihop precis det man måste ha så att man klarar sig själv och sina barn. I mitt fall handlar det om att jag fortfarande går omkring och hoppas att jag ska kunna arbeta mig själv helt skuldfri en dag. Och blir man då granskad och stämplad som skattefuskare, så har man inte heller resurser att ta sig ur fällan. Vilken småföretagare har råd att anlita advokater för att driva sin fråga emot skattemyndigheten i en process som kan pågå i hur många år som helst?

Ett exempel från Eskilstuna för några år sedan. Artikeln kommer från SVT.

"Kammarrätten rentvår en pizzabagare i Eskilstuna som upptaxerats av Skatteverket med omkring 400 000 kronor och fått ett skattetillägg på 40 procent av skatten på beloppet.

Skatteverket ansåg att mannen redovisade för låga intäkter, efter att ha granskat mängden mjöl som köpts och jämfört med antalet pizzor som uppgetts ha sålts.

Kammarrätten anser att utredningen inte är tillräcklig för att eftertaxera mannen och upphäver Skatteverkets omprövningsbeslut."

Den killen lyckades precis som Elias Melki stå emot och överklaga, och han fick rätt i Kammarrätten. Vilken kille! Men hur många klarar det? Och hur många går i konkurs istället varje år? Hur många år är de sedan borta från marknaden innan de (ibland) får skuldsanering och kan börja om från början, tio-femton år efter sin skönstaxering? Och hur många anställda på Skatteverket är så fullständigt besatta av tanken att kunna bevisa skattefusk, att de köper en köksvåg och en portion sushi, en enda som ska representera tusentals portioner som något slags "portionsreferens" och sitter och väger sushin med eller utan ris och/eller wasabi, räknar fram en tabell på fiskåtgång och sitter och räknar av mot leverantörsnotorna sedan? Är inte det ren ondska? Och varför sätter den onde handläggarens kolleger inte stopp för vansinnet?

Ulrika Ring på Fattiga Riddare Stockholm, som ju också varit företagare, skriver idag igen om Kronofogdens självbild. Hon är hård, men jag tycker inte hon är helt orättvis, för varför skulle anställda på en myndighet vara befriade från samma självkritiska tänkande som vi andra måste hantera dagligen? Vi kör ett litet rollspel, hon och jag, där hon är Den Onda Skuldsatta som river skinnet på KFM och kritiserar dem så mycket att jag måste träda in som Den Goda Skuldsatta, försvara det system vi har och säga att "Jamen, någon måste ju hantera skuldsättningen och de skuldsatta, annars blir det ju kaos och jag tror inte alls att de som jobbar på KFM är skvatt...." Ibland hettar det till emellan oss, vi är inte alls överens i alla frågor, men idag kom vi till en sällsynt gemensam slutsats och det är att den svenska modellen verkligen är unik, och tack och lov utrotningshotad. Det kommer nämligen en dag då Skatteverkets anställda, eller Kronofogdarna för den delen, inte längre har rätt att döma oss till skattetillägg eller utmätning eller andra tvångsåtgärder. Det kommer en dag då alla sådana frågor måste avgöras i domstol, och där kom vi slutligen till samsyn. Först då frågan avgörs i domstol kan man som skattebetalare, som egenföretagare eller anställd, eller som överskuldsatt, känna att man är utlämnad till lagen och inte till den enskilde Skatteverksanställdes goda vilja. Det är rättssäkerhet. Dit vill vi. Och det må vara femton år kvar till dess att vi når målet, men det får då bli femton goda år med många arga mail och hetsiga diskussioner över telefon om så behövs, och kanske en och annan ilsken catfight också. Eller hur, Ulrika? Så stickor och strån står om det!

Skattmasen har haft detta ämne uppe på sin blogg ganska nyligen, innan jag hade hunnit sätta mig in i frågeställningen närmare. Läs gärna vad han skriver, och de kommentarer som kommit till sedan dess. Nu har Skattmasen varit väldigt tyst en längre tid, jag hoppas han skriver snart igen för han har ett bra intellekt och det uppskattas varmt, även av Ulrika Ring fast hon hellre skulle dö än erkänna det offentligt :P


Intressant?


Läs även andra bloggares åsikter om Elias Melki, När skatteverket anfaller, skattefusk, skattetillägg, skatteverket, småföretagare, svartjobb