Måndagsblues

Kanske är det ganska representativt för hur livet för en överskuldsatt kan se ut. Jag vaknar i vargtimmen och har pengar i huvudet, eller bristen på pengar snarare. Inte den jag lever med idag, för jag har ju tagit ut lön nu och kommer tillochmed att kunna gå till tandläkaren om några veckor för att åtgärda det mest akuta. Nej, det som spökar idag är det som komma skall, för åren går fort nu och snart är jag inte mamma längre, bara Mannan, med allt vad det innebär.

Lilla Mannan är femton nu. Om ett år får jag inget mer barnbidrag för henne, hon får studiebidrag istället, men bara under skolterminerna. Underhållet i från pappa Manna lär finnas kvar så länge hon pluggar och jag antar att jag kan få bostadsbidrag tilldess hon fyller arton, men sen är det stopp. Jag måste hjälpa till att ordna ett eget boende åt henne så snart hon är myndig, för jag kommer inte ha råd att ha henne boende hemma i all evighet, och hon måste komma ut ur boet och skapa ett eget liv utifrån sina egna förutsättningar, med eller utan funktionshinder. Och så kanske jag har en någorlunda ordnad inkomst då, och så kanske jag kommer ha löneutmätning på heltid igen trots att skulderna aldrig kommer krympa när räntorna äter upp inbetalningarna till Kronofogden, och mamma Manna kommer vara bara Mannan och ha ett normalbelopp kvar när hyran är betald som kommer motsvara dagens 4400 kronor per månad, ungefär. Och jag kommer inte kunna hjälpa lilla Mannan med pengar då, för jag kommer få svårt att klara ens mig själv på den summan. Hur ska jag kunna överleva på så litet pengar? Och hur ska jag kunna få tag i en mindre lägenhet när lilla Mannan har flyttat, för då kommer jag inte kunna betala för att bo i en trea på sextio kvadrat längre. Kommer hyresvärden gå med på att jag flyttar till något mindre fast jag har betalningsanmärkningar? Och hur ska jag få råd att åtgärda alla skador i lägenheten när jag flyttar ut? Bara att titta på väggarna i den lilla Mannans rum ger mig huvudvärk, för hon har satt fläckar på tapeten så där måste tapetseras om, annars måste jag betala... Och hur ska jag få råd att flytta? För jag behöver hjälp om den nya lägenheten ligger mer än några hundra meter bort, och jag har ingen bil och ingen mer familj än lilla Mannan som kan hjälpa mig att bära.

Och så står jag barfota och halvnaken på vardagsrumsgolvet klockan halv fem på morgonen och tittar på soffan och tänker att den är så sliten nu så den kan jag förstås kasta, men det går ju inte för i soprummet finns ingen plats för så stora möbler och hur får jag iväg den till nån sopcentral utan körkort och bil? Och vissa saker kan jag kanske sälja och annat kan jag ge bort till lillan när hon flyttar, och sen kan jag i bästa fall sitta där i min nya etta resten av livet och vänta på att det ska ta slut nångång, för det känns ju så, skuldfri kommer jag aldrig att bli och råd att bygga upp något nytt liv får jag inte heller. Jag blir trettiosex i sommar och när den lilla Mannan flyttar ut kommer jag att vara trettionio, kanske. Och i min familj blir man i genomsnitt bara sextiotvå år, beräknat på hur gamla mina närmaste anhöriga har varit när de gått vidare, och då har jag tittat två generationer bakåt och räknat in farfar och farmor och morfar och mormor också. Cancer, infarkter, depressioner och påföljande självmord, eller bara olust att leva om man säger som det är, är väldigt effektivt när det gäller att avsluta en hel släkt, och ser jag det så, ja då har jag bara drygt tjugosex år kvar nu och sen är det över. Tjugosex år kvar i Kronofogdens rullar, och sen är jag skuldfri. Det blir väldigt långa år, känns det som.