Bättre begagnad Manna

Man jobbar deltid just nu. Inte bara för att vi har sedvanlig sommartorka på beställningsfronten, utan mest för att spara pengar åt företaget. Det är lite trist, för det innebär att julilönen blir liten, och det jag får i augusti är ju en tolvprocentig semesterersättning som bygger på det lilla jag kunnat ta ut under föregående semesterår, från första april -09 till sista mars i år, och det blir ju...också lite. Men fördelen är att jag får mer tid för mig själv, eller snarare mer tid att försöka fixa alla småproblem man lagt åt sidan under säsongen. Så just för tillfället är jag en bättre begagnad Manna.

Vissa saker kostar bara arbetet. Dammsugaren, tillexempel, var ju trasig och behövde lagas - och lagad blev den, med en hel rulle eltejp så att dammsugarmunstycket faktiskt sitter fast på röret igen. Det är bra! Andra grejer kostar mer: jag måste ordna en insättning på lilla Mannans nya klasskonto, där de andra eleverna redan har satt in pengar till en kommande skolresa (eller vad man nu ska ha slantarna till). Hundra kronor per termin i högstadiet - det är bara att lägga upp pengarna och välja bort något annat man hade velat köpa. Jag har även hunnit besöka det stora småländska möbelvaruhuset och handlat på mig några tallrikar, så nu slipper jag diska så ofta. Fem flata tallrikar är för lite, det bara är så. Cykeln fick jag ju hjälp med att laga, och jag har gjort det oerhörda och lyckats ragga upp en pytteliten mikrovågsugn för bara fyrahundra, så nu kan vi ta vara på matrester igen utan att behöva kosta på en uppvärmning i vanliga ugnen. Men sen kom det dyra bekymret, jag behöver kläder!

När jag inte haft pengar på ett år eller så, har det naturligtvis inte blivit några klädköp att tala om. Det gör inget, för jag har inte särskilt ont av det, och jag sliter gärna på mina gamla grejer till dess de bara duger att ha ute i skogen. Men när man passerat en viss gräns för vad man tar på sig på jobbet, när BH:n inte håller upp Humle och Dumle längre för att resåren är för slapp, när jeansen är för fransiga nertill eller får o-moderiktiga lufthål i aktern och deodorantfläckarna blir för fula på blusar och toppar, då är det svårt att göra sig representativ längre. Och att gå till butik och handla blir för dyrt, så här har det botaniserats friskt på secondhandladorna de senaste två veckorna. Och jag har lyckats riktigt bra, tycker jag.

Vad sägs om två par hela och nästan moderiktiga jeans för 390 kronor tillsammans? Två toppar och en lång tunika för 210 kronor? Ganska bra, eller hur, och när jag sen hittade ett par riktigt lusiga slitna jeans för femtiolappen i en fyndlåda slapp jag klippa av benen på något av mina hela par för att få shorts, och det var värt en peng. Just byxor är svårt att hitta bättre begagnade under vinterhalvåret när "alla" ska ha, men nu mitt i sommaren är det bättre chans att man hittar något. Det gäller att tänka utanför säsong, att köpa vinterkläder precis när första vårsolen tittar fram på himlen, och sommarkläderna mot slutet av juli när de flesta andra redan tittar efter höstens nyheter i affärerna. Samma sak är det med skor, om man bara kan vänta med att sätta på sig dem är det bästa läget att köpa vinterskor i slutet av februari när vårnyheterna är på väg att ta över hyllorna. För dem som inte kan vänta med att bära dem, för att de inte har några andra skor, finns det naturligtvis inget att välja på. Det är så man identifierar de allra fattigaste, i alla fall här i Mellanstad: man ställer sig på någon genomfartsled i miljonprogramsområdet och tittar på de förbipasserande, och varje gång man ser någon som bär vinterskor i juni eller somriga tygskor i januari vet man, att där går en som verkligen inte har annat att ta på sig. Det tecknet är lika säkert som ett brännmärke i pannan, "FATTIG".

Jag vet inte hur mycket jag egentligen kånkat hem från de kristna organisationernas loppisar och secondhandbutiker under årens lopp, men det har blivit en hel del. I mitt vardagsrum finns också saker jag kunnat köpa nytt, jag har en billig bokhylla, soffbordet köpte jag nytt liksom fåtöljerna - och så tjocktv:n förstås, för den kostade nästan gratis när platt-tv kom till Mellanstad. Men det mesta i mitt hem är mer eller mindre använt av andra innan jag fått hem det, och det får duga åt oss. Man kan inte definiera sig själv efter vilka prylar man har, men jag önskar ju ibland att livet vore enklare, framförallt när det gäller just pengar och konsumtion. Det skulle vara bra att inte alltid vara hänvisad till det billigaste alternativet, och kunna köpa kvalitetsgrejer som håller längre än det jag kan köpa nu. Det skulle också vara bra om det inte fanns några "trendsättare" som med jämna mellanrum påstår att det är "inne" att köpa begagnat, för då kanske de stora secondhandkedjorna kunde låta bli att höja priserna med hänvisning till "hippfaktorn". Och så skulle det vara väldigt bra om man slapp springa på folk man känner i dessa butiker, så man slipper dyka in bakom första bästa klädställ och stå där och trycka alldeles kallsvettig till dess folk har gått förbi, bara för att man tycker det är pinsamt att en f.d. affärskontakt ska få veta att man fyller på garderoben på Halvsunkiga Evighetsloppmarknaden AB.

Å andra sidan, vad gjorde han själv där då?