Mitt älskade toapapper. "Frihet kostar pengar", till Kent Persson (m) och replik till Eva Hillén Ahlström (s).

Kent Persson vill debattera. Vågar han det, han som är moderat, eller tänker han kasta ur sig något vasst uttalande och sedan springa och gömma sig?

Jag läser Eva Hillén Ahlströms blogginlägg "Frihet kostar pengar". Hon är socialarbetare och ser från sin front hur rörelsefriheten för människor med ekonomiska problem skärs ner till ett ingenting. Jag tänkte komplettera med den ensamstående förälderns perspektiv på samma fråga, frihet i relation till pengar, med fokus på toapapper. Kan man blogga om toapapper? Egentligen är toapappret sekundärt, en symbol. Det handlar i grunden om konsumtion, om möjligheten att konsumera och möjligheten att i någon mån kunna välja vad man konsumerar.

Swedbank lider av ett ganska skamfilat rykte efter allt för vådliga eskapader i Baltikum, men nu ska de för första gången på flera år få en, säger en enda, poäng av mig. Deras institut för privatekonomi slår idag fast att ensamma föräldrar inte har hängt med ekonomiskt under de senaste femton åren. Nähä?

DN, E24, Aftonbladet

"Underhållsstödet, barnbidraget och bostadsbidraget har inte hängt med inflationen. Därför är de ensamstående föräldrarna de senaste 15 årens förlorare. Det rör sig om flera tusenlappar i månaden" (Aftonbladet)

"Trebarnsfamiljen med två sammanboende föräldrar har exempelvis dragit ifrån med 7 000 kronor i månaden jämfört med den ensamstående föräldern." (DN)

Hur kommer det sig att en bank med sina enorma resurser behöver så lång tid på sig att slå fast det som vi ensamstående mammor i mitt trapphus visste för nästan nio år sedan, att pengarna inte räcker till oavsett dessa bidrag man var och fortfarande är så väldigt beroende av?

Barnbidrag, underhållsbidrag, bostadsbidrag. Socialbidrag. A-kassa. Sjukbidrag. Pension.

Kanske är vi ett bidragsberoende folk, men

må den som är utan synd kasta den första stenen.

Visa mig den höginkomsttagare som nekar till att ta emot barnbidrag? Eller den höginkomsttagare som nekar till att göra avdrag för sin piga, bara för att man har råd ändå?

Jag minns när jag och lilla Mannan var på väg upp till vår lägenhet på fjärde plan, och mötte I. från trean som stod och pratade med E. från tvåan. Tre ensamstående morsor i slitna kläder med hemklippt hår, tre snoriga hemklippta ungar, två droppande soppåsar och en otymplig bal toapapper inklämd under min arm på väg hem ifrån storköpet. Och så det igenkännande flinet från de två andra kvinnorna när jag kom klivande upp för trappstegen, genomsvettig men triumferande glad med mitt toapappersfynd.
-Jaså, jaa, då vet man vart man ska ringa på nästa gång det tar slut då, sa de, och skämtsamt eller inte var E:s dotter emellanåt tvungen att gå upp till oss på fyran och ringa på dörren, för mamma pluggade och studielån ger ingen stabil konsumtionsnivå. Ibland var det toapapper, ibland var det mjölk. Toapappret var på sitt sätt roligast, för det var en ganska känslig och därtill gravallvarlig sexåring som ringde på och ville låna.
- Mamma glömde köpa nu igen, sa tösen och tyckte nog att jag skulle skynda mig, för det var så hon stod och steppade litetgrann där i dörren medan jag grävde rätt på en rulle åt henne. Sen tog hon trapporna ner till sin mamma i två snabba skutt, för det var alltid bråttom. Och jag glömmer nog aldrig när jag mötte E. i trappan och hon berättade att hon hittat en halv rulle toapapper inklämd bakom elementet i badrummet när hon städade. Där hade hennes dotter gömt undan, att ha i nödfall om nu mamma även i fortsättningen tänkte glömma att köpa toapapper ibland.

"Mamma glömde köpa nu igen". Jo, det där har man ju sagt till sin lilla Manna några gånger. När matpengarna varit slut helt och hållet, och man inte kunnat köpa flingor eller gurka eller något annat gott hon önskat sig. När det varit tre-fyra dagar kvar till barnbidraget och man inte kunnat köpa hem mer än bara mjölken. När man varit inne i någon av de många och långa perioder som arbetslös eller sjuk, och valt att gå och handla efter det att man lämnat lilla Mannan på dagis eller till skolan, för att slippa ta henne med sig in i affären. Ungar har nämligen en fenomenal förmåga att komma ihåg saker, som att mamma "glömt" köpa grönsaker eller hårbalsam eller kakao till varm choklad till utflykten med sexårsgruppen, eller något annat som i små Mannors världar kan vara ganska bra att ha. Och jag har lånat av grannar liksom de har lånat av mig, alltifrån tvättmedel till kattmat eller någon deciliter socker när det fattats, men sedan några år tillbaka lånar jag inte alls, för jag är rädd att inte kunna ge tillbaka, för marginalerna är borta totalt. Inte ens om jag hade en riktig lön skulle jag våga låna av någon annan, för skammen att inte kunna betala tillbaka är för stor om det så bara gäller lite förbrukningsvaror. Så när jag köper mitt toapapper, är det för att det är billigt och inte för något annat. Jag struntar i vilken affär det säljs i, vilken färg det har, om det är rent kring balpallen eller om det är halvdålig kvalitet på papperet. Det enda jag bryr mig om är kilopriset, för det avgör om jag behöver det eller inte. Över tjugo kronor kilot kan jag inte betala, där går smärtgränsen. Samma gräns för kött och charkprodukter går vid femtio kronor kilot, för fisk vid sextio kronor kilot, för ost vid fyrtio kronor kilot, för grönsaker och frukt vid tjugofem kronor kilot som högst. För mjölk kan jag inte betala mer än sex och femtio litern, schampot får kosta maximalt en tjuga per liter, bindor maximalt en krona per styck för vi är två här hemma som envisas med att blöda varenda månad, och jag måste vakta varje krona. Vad får du för varor för dessa priser? Vilka butiker kan du handla i, och vilken kvalitet får du? Hur påverkar det din hälsa att aldrig ha råd med rena köttbitar, aldrig stek eller biff, alltid korv, korv, korv när köttfärsen nu sällan går att köpa för mindre än sextio kronor kilot ens på billighetsladan? Är det frihet?

Jag är litet sur ikväll. Eller väldigt sur om jag ska vara ärlig. Skulle köpa mitt toapper på lunchen idag, för en av de närmaste köpladorna annonserar om 64-pack toarullar för 59 kronor, vilket är riktigt bra då varje rulle väger 78 gram exklusive hylsa (räkna själv, Kent). Tyvärr var balarna slut när jag kom till affären, för det är visst fler än Mannorna i miljonprogramsområdet som behöver gå på toa varje dag. Det är så surt, för hade jag fått tag på en bal hade jag sparat tjugofem kronor jämfört med ordinarie pris, och tjugofem kronor är fyra liter mjölk i samma butik... Jag lär gå dit imorgon igen för att se om de fått in mer, och på torsdag, och på fredag, och om någon ser mig i butiken under helgen irrande som en osalig ande så beror det på att jag fortfarande inte gett upp hoppet om att kunna förbättra min egen ekonomiska situation genom att konsumera så billigt som möjligt. Är det vad (m) menar med "frihet"?

Livet på en pinne för ensamstående föräldrar. Ordet är frihet.
Vi är inte fria att välja ens vilket toapapper vi ska köpa.
Våra barn är inte fria att välja andra föräldrar när vi har svårt att försörja dem.

- Höj barnbidragen, underhållsbidragen och bostadsbidragen NU!



Pingat på intressant.se och twingly.com


Läs även andra bloggares åsikter om veckans bloggdebatt, frihet, konsumera, ensamstående förälder, bidrag