Mammerier

Ännu en vecka avklarad. Femte, snart sjätte veckan helt utan nikotin, och jag lever ändå. Det får man väl lägga till listan över enkla glädjeämnen, direkt efter noteringen om veckans fynd: blodpudding för en femma paketet, och fiskpanetter för 33,50/kilo. Och när jag matade frysen med panetterna hittade jag två frysta kycklingfiléer i en påse längst in, och dessa har jag nu med Herrens hjälp och en massa lök, morötter, bönor, tomatpuré och vatten omvandlat till fyra liter matig soppa. Jag börjar bli väldigt bra på att spä ut saker. Den lilla Mannan åt av soppan utan att knota, med kyckling och allt, med nybakat bröd till och hembakt blåbärspaj till efterrätt, utan pulverstinn sås men med mjölk till, och det var gott det också. Så kan mamma Manna vila på aftonen den sjunde dagen, när långpasset i köket är över och det bara gäller att få sova så det går att få något gjort på jobbet imorgon också.

Och jag blir lite full i skratt ibland, när jag står där vid spisen och slamrar med grytorna. Först steker jag lökringar, och då kommer den lilla Mannan tassande från vardagsrummet och undrar
- Vad blir det för mat ikväll? När är det klart?
Och en liten stund senare när löken är klar lägger jag strimlad kycklingfilé i stekpannan, och då kommer katten tassande från vardagsrummet och undrar
- Mjaaaau?
Samma frågor på två olika språk, samma svar.
- Om en timme eller så. Låt mig vara ifred en stund nu.
Och med det får de låta sig nöja till dess maten står på bordet.

Och så har den lilla Mannan fyllt femton år i veckan som varit, och jag hade en sur och motvalls och besvärlig unge i flera dagar, och så kom till sist den fråga som förklarade alltihop, när jag som öm moder var färdig att bunta ihop ungen och sälja henne till någon barnlös getfarmare i Pakistan.
- Har pappa ringt till dig?
Och det hade han naturligtvis inte gjort, och han har inte hört av sig till henne än, fast födelsedagen är över och en liten Mannas hjärta gått itu. För pappa Manna har missbruksproblem och just nu är han förmodligen inte pratbar, och jag kan inte göra något åt det. Det jag kan hoppas på är att han klarnar till och söker hjälp en dag, och blir nykter och drogfri så han kan börja bygga upp en fungerande relation till lilla Mannan, bättre sent än aldrig. Så kan han kanske bli en bra morfar istället, fast han varit en ganska lusig pappa såhär långt. Så var det med hans egen far, han som söp bort gård, hustru och tre halvstora barn, och som sedan blev nykter och kunde ta livet tillbaka vid över femtio års ålder. Han är en skapligt bra farfar idag och han ringde faktiskt lilla Mannan och gratulerade på årsdagen. Det är jag hjärtinnerligen glad för, för det ger hopp om livet. Man måste räkna sina glädjeämnen även om de är få och små, och fungerar inget annat får man väl spä ut dem också.