Vad skriver vi för? Röd eller blå - skriv på!

Ord är beroendeframkallande. Eller: kommunikation är beroendeframkallande. Man behöver orden, man behöver få veta, få prata, få andras synpunkter på det man diskuterar. När man lever med ett problem som fortfarande är så tabubelagt som överskuldsättning, blir internet mycket mer än en fluga eftersom man är anonym och slipper stå inför andra och skamset säga "jag kan inte betala". Jag gjorde dagens första inlägg på nätet 06.39 imorse. För att jag ville göra min åsikt gällande, och för att jag inbillar mig att det hjälper mig själv och andra att diskutera. Det är som att ta ut soppåsen, inte alltid roligt men alldeles otroligt nödvändigt.

Vad är den viktigaste funktionen för en bloggare i samhälldebatten inför valet i höst? Vi försöker alla mer eller mindre medvetet påverka andra människor i deras syn på vad vi tycker är viktigt. Vi skapar opinion. Vi har alla något vi brinner för, som påverkar våra liv och som vi återkommer till gång på gång för att det är oundvikligt. Något vi vet att andra behöver veta. I mitt fall handlar det om hur det är att leva med stora skulder och om att klara vardagen utan pengar, för någon annan kan det handla om knyppling. Så läser jag regelbundet andra bloggares inlägg, några av mina favoritskribenter ser ni i listan till höger, och jag lär mig mycket av att följa andras tankar. Nackdelen är att jag i första hand läser bloggare vars åsikter liknar mina egna, eller behandlar just "mina" frågor. På så sätt blir jag hela tiden bekräftad, jag får medhåll och får klappa andra på axeln, och det är tryggt och på sitt sätt stärkande. Samtidigt har jag nu börjat förstå en av baksidorna med att kramas bloggvägen: man utvecklas inte utan motstånd.

Nu är det nog uppenbart att jag politiskt står en bit till vänster om mittenfåran. Mina grundläggande värderingar handlar om att arbete är en hederssak och skulder något oerhört fult, för man ska alltid betala andra för deras arbete så man har fått göra rätt för sig ordentligt. Det låter väl bra? Den andra sidan av myntet är en starkt negativ inställning till att inte göra rätt för sig. Sammantaget innebär det att Mona Sahlins gamla chokladbitsköpande är lika hemskt som Cecilia Stegö Chilos obetalda tv-avgift och svarta piga. I den mån det finns grader i helvetet, ska den frågan inte behandlas här och nu.

För att komma till saken: överskuldsatta människor finns i alla delar av Sverige. Samtliga län, varenda kommun. Vi finns i alla åldersgrupper, i alla yrkesgrupper, inom alla utbildningsområden och samtliga inkomstklasser. Vi tillhör båda könen, har barn som lider av vår dåliga ekonomi eller har inga barn, vi har svensk och utländsk bakgrund, gillar och ogillar spagetti och tittar eller tittar inte på OS på tv. Vi tror på Jesus, Allah, Buddha och Alexander Bard. Vi röstar blått, rött, grönt, lila, brunt, på Linda Rosing, blankt eller inte. Vi som bloggar om obestånd på onsdagarna har röstat helt olika varandra i alla år. Kort sagt: överskuldsättning är inte en partipolitisk fråga. Överskuldsättning och konsekvenserna av överskuldsättning är en politisk fråga. Det är bara det att den sällan eller aldrig behandlas så. Som en politisk fråga, oavsett partipolitisk eller religiös tillhörighet.

Här är två av de bloggar jag följt de senaste veckorna, där överskuldsättningen faktiskt diskuterats. Läs och skapa dig en egen uppfattning om hur mycket av de överskuldsattas situation som förstås, och hur stort intresset för att hjälpa oss egentligen är.

(m) Katarina Brännström, riksdagsledamot Civilutskottet
(s) Eva Hillén Ahlström, gräsrot

Den ena bloggaren sitter i beslutande ställning och kommer vara delaktig i den proposition som ska läggas fram 23 mars gällande bättre möjlighet till skuldsanering. Den andra bloggaren sitter inte i beslutande ställning, men möter oss överskuldsatta och fattiga i yrkesrollen som socialarbetare. Skulle det sedan vara så att du efter avslutad läsning har en ökad förståelse för att vi vill starta Partiet Fattiga Riddare, kan du hjälpa oss med det. Börja då läsa HÄR för att få veta hur du ska göra.

Det handlar inte längre om röd eller blå. Det handlar om att kunna överleva, och kunna tänka längre än "ur hand i mun".

Pingat på intressant.se och twingly.com

Läs även andra bloggares åsikter om valet 2010, Nu får det vara NOG, Partiet Fattiga Riddare, utanförskap