Nigeriabrev, bedrägeriförsök i din mailbox

Privata konversationer ska man inte publicera av den enkla anledningen att det är kränkande. I torsdags lade jag upp ett brev från katten Kisse på bloggen, men hon var med på det efter en rejäl muta kattgodis, annars hade jag inte gjort det. För mänskliga skribenter är det känsligare: i veckan lovade jag en ny bekant att inte på något sätt röja vad han skrivit till mig, och det löftet har jag för avsikt att hålla. Men hur gör man med oönskade brev, av den där kategorin som från början hamnar i skräpposten? Det här är ett exempel på kriminell verksamhet som vem som helst som har en e-postadress kan råka ut för. Förut kallade man den här typen av bedrägerier för Nigeriabrev. Läs och bedöm själva: skulle ni nappa på att hjälpa den här stackars föräldralösa flickan?


"Hello My Dearest,

I know that this mail might come to you as a surprise because you don't know me and i don't know you too. My name is Nancy Ismaila Mohamed, i am 23 years old girl and an orphan. My late father was the deputy general manager with CNPC oil company at the Khartoum refinery in Sudan who was killed by the rebels during the last crisis in my country when Janjaweed militant came to our house,and this was what sent me away from my country to Burkina Faso as i made my escape only by God's special grace.

You can read more about my country in the bbc news.
(http://news.bbc.co.uk/2/hi/africa/6469857.stm)

When my father died, i was living with my step mother happily until when thing changed and she wanted me to be fooling around, and when she found out that the was a money willed to me she asked me to travel with her to Burkina Faso where the money is deposited so that i can withdraw the money since i am the next of kin, but i refused because she was bringing in men to our house and doing all sorts of things. And she begged me but i refused, and she threatened to kill me, that is why i ran away and came to Burkina Faso where the money is deposited as a refugee, and i went to the bank and they confirmed that the money is there and that i am the next of kin, but they also asked me to bring a trustee that will stand on my behalf, because that is what my late father instructed them.

Actually in search of an honest and reliable person who will help me to relocate to western world for a better life; i have chosen to contact you after my prayers and i believe you will not try to cheat me but rather take me as your own people. Though you may wonder why i am so soon giving in to you without seeing you, well i will say that my instant still tells me that you could be true to me. Briefly, I will like to disclose much to you if you will help me to relocate to your country with the substance that i inherited from my parent. I have a substantial amount of $5.6 Million which i will like to invest in your country into any lucrative business venture which you are to advise and execute seeing that i have no business experience for now.

However, I shall forward you with the necessary documents on confirmation of your acceptance to assist me for the transfer and investment of the fund. As you will help me in an investment, and i will like to complete my studies, as i was in my 1st year in the university, when the crisis started. It is my intention to compensate you with 10% of the total money for your services and the balance shall be my investment capital. This is the reason why i decided to contact you. I have contacted the Bank and they told me that i am free to come and claim the money as the only daughter of my late father as i have the secret number my father gave me. Now, i am presently living in Christ De king Mission camp as a refuge.

I am waiting for your reply,
Best regards
Nancy Ismaila."

Såhär skriver man om den här typen av brev på Wikipedia:

" Bedrägeriet går till så att man får ett brev, fax eller e-post från en person som påstår sig behöva hjälp med att föra ut en större summa pengar (oftast mångmiljonbelopp) ur landet och erbjuder en procent av pengarna om man hjälper till. Om man går med på det kommer bedragaren att begära mer och mer pengar för att täcka olika påhittade utgifter som till exempel mutor till banktjänstemän och administrativa avgifter, som de själva inte kan betala då pengarna är låsta eller de måste undvika att pengarna kan spåras till dem. Bedragaren fortsätter att fråga efter mer pengar så länge den drabbade betalar.

Typiskt för Nigeriabrev är att pengasumman är mycket stor samt att någon har dött plötsligt i en katastrof (till exempel i en flygplanskrasch, i krig eller vid ett maktövertagande). Breven kan vädja till mottagarens medlidande genom att till exempel påstå att avsändaren är en änka med barn som svälter eftersom alla pengar är låsta.

Det har utvecklats beprövade metoder för att få offret att fortsätta tro på upplägget och skicka mer pengar. Ett kallas "flashing the account", de skickar ett förfalskat förhandsbesked om en överföring via fax till offrets bank. Banken meddelar offret att ett mångmiljonbelopp är på väg. Men pengarna dyker inte upp på kontot, utan bedragarna säger att det blev ett problem, överföringen upptäcktes. Om man mutar rätt person eller liknande bör det gå bra. Meddelandet från offrets egen bank får dollartecknena att växa i offrets ögon och han betalar gärna.

Ofta påstår sig bedragarna vara släkting till någon nyligen avliden känd politiker eller annan person i Afrika och skickar länkar till verkliga nyhetsartiklar för att öka sin trovärdighet. Det händer också att de skapar webbplatser för fiktiva banker och liknande där offret till exempel kan logga in för att se att pengarna kommit in på ett konto.

Det är vanligt att när offret skickat massa pengar och slutat tro på det hela får han kontakt av någon som uppger sig vara advokat i Afrika och vill hjälpa honom få tillbaka sina pengar. Arvodet betalas givetvis i förskott. Det hela drar ut på tiden och "advokaten" ber om mer arvode. Och så vidare.
För den som redan skickat pengar är möjligheterna att återfå dessa så gott som obefintliga."


Om du blir kontaktad: Lämna aldrig, aldrig ut några uppgifter om dig själv. Skicka inga pengar!! Svara inte ens på eländet, för när det låter så bra som att du kan få en massa pengar bara genom att hjälpa en annan människa med något enkelt, så är det inte på riktigt. Pengar kommer inte regnande som Manna från himlen... Den här typen av bedrägeriförsök har funnits i många år, och de fortsätter eftersom det varje år är någon olycklig människa som går på det. Exempel hittar du om du klickar in HÄR och HÄR . Det "senaste" är att man nu också skickar ut erbjudnaden om stora pengar via sms  , så det gäller att vara på sin vakt när man blir kontaktad av en helt okänd människa såfort det gäller pengar, vare sig man ärvt 50 miljoner, ombeds hjälpa någon som ska få ärva 50 miljoner eller "bara" ska låna ut sitt bankkonto till 50 miljoner som ska byta ägare.

Det som förvånar mig är att den som står bakom bedrägeriförsöket måste ha gått igenom antingen Blogger eller någon av de bloggarlistor jag finns med på som Mannan, Resurspank, för brevet kom på min Resurspankmail och inte till min privata brevkorg. Jag har ju valt att skriva här utan att berätta vem jag är eller vart jag bor, och det är jag lite glad för i såna här lägen, för kommer ett skumt brev till min privata e-post så är jag nog inte på min vakt på samma sätt. Till Resurspankmailen skriver bara den som har funderingar kring bloggen, och många väljer själva att vara anonyma. Ämnet ekonomi är känsligt, skulder är ännu känsligare. Å andra sidan är man kanske ännu mer attraktiv som bedrägerioffer om man har ekonomiska problem, och kan förväntas hoppa på vilken affär som helst för att bli solvent igen?

Bara den här veckan har tre olika privata långivare hört av sig med generösa bud om att ge mig de pengar jag behöver, återbetalningen kan vi ta på 20 år eller så, och jag väljer att inte svara. Naturligtvis kan något av dem vara seriöst, en av avsändarna finns i Norge och är en norsk man som jag faktiskt lyckats hitta (joho, han finns) eftersom han bland annat har en epostadress som jag kunnat spåra till hans arbetsplats. Naturligtvis kan han också ha fått sin jobbmail kapad, allt är möjligt, och i de desperatas land kan allt hända... Men som min mormor alltid sa, man vet inte vad en människa tänker förrän det är försent, och då ÄR det försent. Jag tar inte emot lån eller penninggåvor, jag skriver inte för att någon ska kliva fram och lösa mina problem, inte ens i de lägen då jag förstår att människan i andra änden är uppriktig och saknar skumma baktankar. Beslutet att skriva om överskuldsättning och ekonomiska problem handlade om att väcka debatt, inte om att bli omhändertagen och/eller slippa ta ansvar. Däremot har jag gärna kontakt med andra människor som har liknande saker att fundera på om dagarna, och  jag har inget emot att lära mig något nytt. Några av kontakterna är väldigt trevliga! Tills vidare tackar jag dock nej till miljonarv och generösa ersättningar för små arbetsinsatser. Kalla mig gärna otacksam.

Lite symfoniskt vansinne på en lördag

Grrrrrr! ...duvorna har gjort sig skyldiga till diverse illdåd under sommaren, och jag blir tvungen att tvätta fönstren i vardagsrummet igen, så nu ska jag hämnas på de flygande råttorna genom att spela lite högljudd symfonirock medan jag står och gnider glas!

...och det finns en uppföljare (evil grin) som också funkar bra på hög volym:

Muahhhahahha! Som en viss Peter Hellman på Alektum Inkasso skulle ha uttryckt det.

Mannan har fått ett brev

"Mellanstad 110901


Kära Mannan,

du är en bra kvinna. Du vet att jag vill ditt allra bästa, och att jag verkligen älskar dig. Nu står vi vid ett vägskäl: efter att ha levt tillsammans med dig de senaste fem åren, så är det dags för mig att be dig tänka till lite kring vad du egentligen vill med vår relation. Alla har vi våra mindre ljusa sidor, jag har säkert också vissa fel och brister som jag kanske inte alltid är så medveten om, men nu har du gått så långt i din egoism att jag måste säga ifrån på skarpen. Du måste börja ta mer hänsyn till mig!

Följande vill jag, nej KRÄVER jag att du tänker på i fortsättningen:

1. Ha inte så förtvivlat bråttom upp ur sängen på morgnarna. Du dör inte av att ligga kvar och kramas en stund, och ditt tjat om kaffe ger jag inte mycket för. Ge mig lite ömhet!! Eller har du hört talas om nån som dött av koffeinbrist?!?

2. Jag behöver närhet. Mycket närhet! Om jag smyger mig på dig och börjar nosa dig på underbenen när du sitter vid datorn, så är det för att jag behöver din uppmärksamhet en stund, men det tar du ingen notis om för tangentbordet verkar vara mycket viktigare än att pilla mig på ryggen... vet du hur sårad jag blir varje gång det händer? Ska jag behöva tugga av telefonsladden för att du ska ge mig lite uppmärksamhet?!?

3. En gång i veckan, bara en gång, visas ett bra naturprogram på TV. Jag vill gärna se det, och jag vill att du ska sitta och titta tillsammans med mig, det är liksom veckans höjdpunkt. Du vet hur fruktansvärt upphetsad jag blir av dessa tittarfilmer med småfåglar, möss och ekorrar, men varenda torsdag kväll sliter du fram dammsugaren och ska städa inför helgen. SLUTA MED DET!! Annars flyttar jag hem till Martin Emtenäs på "Mitt i Naturen" istället.

4. Bara för att jag äter flugor, så är det INTE okej att du vägrar pussas. Flugor är INTE ohygieniska, och förresten brukar jag svälja dem hela, så du kan gott ställa upp lite oftare utan att grina illa.

5. Köp hem ordentlig mat! Det där "dietfodret" du serverat mig den sista tiden är ta mig f***n oätligt, jag vill ha tillbaka den meny du alltid höll mig med tidigare. Envisas du med att inte lyssna, kommer jag krafsa in varenda pellets jag får tag i under köksmattan till dess du fattar galoppen - titta själv hur mycket jag lyckats peta in där bara idag, så förstår du allvaret i mina hotelser.

6. ...and heres the Deal, Woman: om du inte genast lägger av med att pilla mig på magen och jollra som en infantil kalkon om min "fläsk-påse", kommer jag vägra prata med dig i fortsättningen! Jag är inte tjock, jag har lite extra hud på mitten, det är allt. Det är normalt i min ålder. Förresten är du inte så snygg utan päls du heller, bara så du vet...

Om du nu kan tänka dig att gå mig till mötes och visa lite mer hur du känner för mig, så tror jag säkert att vi kan fortsätta leva ihop även i fortsättningen. Om inte, kommer jag se mig om efter en annan sambo. Så kan du sitta där med din dammsugare och sukta efter någon att kela med. Jag menar allvar.

//Kisse

P.S. Såhär i efterhand kan jag tycka att jag är lite hård emot dig i mitt brev. Hoppas du förstår att jag vill att vår relation ska hålla. Och du ska ha tack för att du vaknade halv fem imorse när jag kräktes och hjälpte mig att hålla huvudet över sängkanten så hårbollen landade på mattan istället för på lakanet - jag uppskattar det även om jag kanske inte var mig själv just då. D.S."

Kritik mot Kronofogdemyndigheten, som avfattat ett beslut så att myndighetens opartiskhet kunnat sättas i fråga

Som myndighetsutövare är det säkert ganska lätt att göra fel, oavsiktligt eller inte. Privatpersonen kan ha en uppfattning om vad som hänt, den statliga tjänstemannen kan ha en annan, och upplösningen kan vara en smäll på fingrarna baserat på att någon gjort ett olyckligt ordval. Själv ser jag ett visst intresse att hålla känsliga konversationer på brevpapper eller att föra dem via epost, något en jurist rått mig till så sent som under vintern gällande ett personligt ärende. Vissa andra kanske önskar att de hade använt alfabetet lite mer flitigt?

Från JO:s/Riksdagens ombudsmäns hemsida, http://www.jo.se/Page.aspx?MenuId=106&MainMenuId=106&Language=sv&ObjectClass=DynamX_SFS_Decision&Id=5371



Beslutsdatum: 2011-02-17
Diarienummer: 2030-2010
Justitieombudsmannen Hans-Gunnar Axberger

Kritik mot Kronofogdemyndigheten, som avfattat ett beslut så att myndighetens opartiskhet kunnat sättas i fråga

Bakgrund

Advokaten Per Aspendal framförde klagomål mot Kronofogdemyndigheten. Klagomålen gällde främst att en tjänsteman hos myndigheten hade agerat i strid med det krav på opartiskhet som ställs upp i 1 kap. 9 § regeringsformen. Bakgrunden var i huvudsak följande.

Per Aspendal företrädde ett bolag i en tvist mot ett konkursbo. Konkursförvaltaren hade ansökt om handräckning enligt 7 kap. 14 § konkurslagen avseende datorer som påstods vara i Per Aspendals klients besittning. Handläggare hos Kronofogdemyndigheten var kronofogden Lars Lundgren vid kontoret i Västervik.

Kronofogdemyndigheten avslog begäran om handräckning. I beslutet angavs även att Kronofogdemyndigheten "rekommenderar konkursförvaltningen att ansöka om särskild handräckning".

Även handläggningen i övrigt hade framstått som felaktig, osäker och partisk. När Per Aspendal begärde uppgift om ärendets diarienummer uppgav Lars Lundgren att det förekom så få ärenden av aktuellt slag vid kontoret att diarieföring inte behövdes. Vidare har Lars Lundgren vid åtskilliga tillfällen besvarat frågor per telefon trots att handläggningen främst ska ske i skrift.

Utredning

Kronofogdemyndigheten anmodades att göra en utredning och yttra sig över Per Aspendals anmälan. I sitt svar, som gavs in av biträdande processägaren Karin Berglöf Hedar och verksjuristen Monica Nilsson, hänvisade Kronofogdemyndigheten inledningsvis till yttranden från chefen för södra indrivningsavdelningen, Lennart Bjerkner, och kronofogden Lars Lundgren.

Av en till yttrandena fogad handling framgick att ansökan om handräckning inkom och diariefördes hos Kronofogdemyndigheten den 18 december 2009.

Lars Lundgren anförde bl.a. följande.

Under handläggningen sker viss kommunikation med parterna telefonledes för att göra vissa klarlägganden och undvika missförstånd. I beslutet 2010-02-01 att vägra förrättning rekommenderades sökanden att som alternativ till överklagande ansöka om handräckning enligt lagen om handräckning och betalningsföreläggande. Jag har genom denna rekommendation naturligtvis ej tagit någon ställning i partsfrågan utan endast önskat informera om den lagstiftning som står till buds i dessa angelägenheter. Detta måste anses ligga inom den serviceanda som bör tillämpas av statliga myndigheter. Vidare anmärker [svaranden, JO:s anmärkning] på att målet ej diarieförts. Detta måste vara ett missförstånd. Jag vill minnas att [svaranden] efterfrågade ett diarienummer och att jag vid tillfället icke kände till diarienumret och uppgav att numret saknar intresse då endast ett ärende av denna typ är under handläggning på kontoret.

Kronofogdemyndigheten anförde bl.a. följande.

Kronofogdemyndigheten ska verka opartiskt och sakligt. Därutöver ska myndigheten bl.a. verka för att parterna i ett ärende ges möjlighet att ta tillvara sina rättigheter och fullgöra sina skyldigheter. Det kan och ska ske på olika sätt beroende på vad saken gäller och om det finns någon särskild reglering på området.

Av förvaltningslagen följer att Kronofogdemyndigheten får och ska, i lämplig omfattning, bl.a. råda, upplysa och informera parterna. Sådana upplysningar kan lämnas på eget initiativ eller vid särskild förfrågan, muntligt eller skriftligt. Att sådana upplysningar lämnas innebär inget ställningstagande från myndighetens sida och medför inte i sig att myndigheten kan anses agera osakligt eller partiskt.

Kronofogdemyndighetens bedömning

Av avdelningens yttranden och handlingarna i ärendet framgår att ansökan registrerats i utsöknings- och indrivningsdatabasen, att ansökan och framställda invändningar och svaromål kommunicerats skriftligt med parterna och att särskilt avslagsbeslut fattats. Därutöver har viss kommunikation skett telefonledes. Kommunikationen verkar i huvudsak avsett vissa förtydliganden. Vad som sagts vid dessa samtal är inte dokumenterat i ärendet.

Det finns ingen anledning att ifrågasätta handläggarens uppgift om att den muntliga kommunikationen avsett just förtydliganden och vad som sagts rörande uppgiften om diarienummer. Då uppgifterna inte påverkat handläggningens utgång och i övrigt verkar vara av mer summarisk betydelse, saknas anledning att särskilt dokumentera varje uppgift. Möjligtvis hade det varit lämpligt att i mer generella ordalag notera samtalens förekomst i tjänsteanteckningarna. Därutöver borde handläggaren tagit reda på diarienumret och lämnat upplysning om det för att undvika missförstånd.

De upplysningar och förtydliganden som handläggaren lämnat muntligt och skriftligt framstår som lämpliga och helt ändamålsenliga. Ordvalet "rekommenderar" i beslutet kan möjligtvis uppfattas som en uppmaning och är olyckligt i sammanhanget. Ett mer lämpat ordval hade varit "upplyser" eller "informerar". Kronofogdemyndigheten beklagar detta men anser inte att det därmed begåtts något fel eller att myndighetens eller handläggarens opartiskhet kan ifrågasättas.

Per Aspendal kommenterade remissvaret.

Bedömning

I ett beslut i ett ärende, som härrörde från en tvist mellan två enskilda parter, har Kronofogdemyndigheten avslagit en ansökan från en av parterna om handräckning. Ansökan gällde återtagande av egendom från den andra parten. Efter att Kronofogdemyndigheten i beslutet meddelat att ansökan lämnas utan bifall har myndigheten rekommenderat parten att i stället använda sig av ett alternativt förfarande.

Anmodad att yttra sig över det inträffade har Kronofogdemyndigheten - utöver att man funnit ordet "rekommenderar" olyckligt - inte ansett sig kunna finna att något fel begåtts eller att myndighetens opartiskhet kan ifrågasättas. Jag delar inte den bedömningen. Det är enligt min mening självklart att en myndighet riskerar att inte framstå som objektiv om den i ett beslut av detta slag lämnar upplysningar som inte kan förstås som annat än råd till den ena parten. Det kan, som i detta fall, ge intryck av att myndigheten går denna parts ärenden, dvs. att den inte är opartisk. I anledning av vad myndigheten anfört vill jag även erinra om att serviceskyldigheten enligt 4 § förvaltningslagen är underordnad grundlagens objektivitetskrav (se JO 2009/10 s. 191, som gällde en chefskronofogde som hjälpt en part att bemöta ett överklagande).

När det gäller dokumentation av telefonsamtal och skyldigheten att lämna upplysningar om diarienummer instämmer jag i Kronofogdemyndighetens bedömning.

Vad som i övrigt har framkommit föranleder inte några uttalanden från JO:s sida.

Senast uppdaterad: 2011-02-16

Den opartiske Kronofogden, finns han?

Att ha goda grannar är livsfarligt. Efter jobbet tog jag en bensträckare i skogen, och med en välfylld frys fanns inget annat att göra än att hitta någon som ville ta emot svampen som gåva. Grannen blev glad för hon gillar smörstekta kantareller, och jag blev glad för jag blev bjuden på en kall öl på hennes balkong. Om jag hade så trevligt varje kväll skulle jag nog snart bli alkoholist. Lite som grannen i Beck-filmerna: en halvgammal tantalora i stödkrage och nopprig kofta, som lurpassar på grannarna och försöker bjuda in dem på en "stänkare". Men det är klart, med det beteendet skulle jag säkert få ha sex lite oftare...

Efter allt som hänt tog jag en lång obetald semester i år. Från början av juni till mitten av augusti gjorde jag inte ett skapandes grand, eller det gjorde jag väl om man räknar omtapetseringar och målerier här hemma, men jag jobbade inte. Ekonomiskt var det snudd på självmord men jag behövde det, en lång vila utan andra krav än att betala räkningarna innan förfallodatum. När höstsäsongen rullade igång var det ovanligt tungt att sätta sig vid skrivbordet igen, för jag var om möjligt lika trött då som jag var till nationaldagsfirandet. Missförstå mig inte, jag gillar verkligen mitt jobb, men augusti har gått åt till att bara växa in i rutinerna igen. Gå upp tidigt och ta på mig kläder, strunta i sena tv-program som "Världens fetaste tax" och andra slaskdokumentärer, laga riktig mat istället för mackor och filmjölk. Jag tror jag börjar förstå dem som utan förvarning bryter ihop och hamnar på gatan, blir hemlösa och förlorar sitt sociala skyddsnät när de förlorar jobbet - man behöver något, jag behöver något, som behöver mig. Två månader utan ramar var nog på gränsen för vad jag klarar utan att flippa ur helt och hållet, så nästa sommar får det bli fem veckor ledigt, inte mer.

Jobbet. Livet cirklar däromkring, känns det som. Kanske är det så att man bygger mycket av sin identitet kring det man gör, eller så kanske det handlar om att man är så ovan att prata om det privata att just arbetet blir som en sköld man håller framför sig. Jag märker själv att jag har en tendens att ta på mig "jobbrösten" i vissa lägen när något blir känslomässigt ansträngande. Blir jag tvungen att ta kontakt med en myndighet eller någon annan skrämmande organisation i ett privat ärende, så håller jag distansen så gott det går genom att vara yrkesmässig, nästan torr emot den jag pratar med. Jag "bokar en tid i min kalender" istället för att bara säga "jag kommer in i mitten av nästa vecka". Med chefen och en del av arbetskamraterna kan jag vara personlig i en del frågor, men det händer att jag hamnar i yrkesrollen där också när jag pratar med exempelvis en distriktsansvarig, som ju sitter ovanför mig i hierarkin. Det officiella tilltalet blir ett skydd, men jag undrar ibland om det inte också blir en hämmande faktor att man inte rakt igenom kan vara sig själv i alla lägen, och som gör att man går miste om ganska mycket på det sociala planet.

Jag läser Skattmasens blogg , "Från kronkalle till skattmas". Han har äntligen börjat skriva igen efter ett längre uppehåll. Masen håller sig anonym för att slippa personliga påhopp för att han arbetar på Skatteverket, tidigare på Kronofogdemyndigheten, och i ett land där myndighetsförakt är ganska vanligt kan jag förstå att han väljer att inte exponera sig för de värsta galningarna. Många av oss överskuldsatta har dåliga erfarenheter av Skatteverk och kronofogdar, och en och annan hatar, intensivt. Just nu verkar Kronofogdemyndighetens tvångsförsäljningar av hus och bostadsrätter ha ökat jämfört med läget för ett år sedan, men det är bara min personliga uppfattning efter att ha tittat på Auktionstorget. Varje exekutiv auktion innebär en personlig tragedi för de inblandade, de som inte längre kan bo kvar för att de inte kan betala sina skulder. Vem vet, det kanske sitter en blivande Anders Behring Breivik därute och filar på planer att skjuta kronofogdar för att hämnas en i hans tycke orättmätig indrivningsprocess? Risken finns, det har jag skrivit om tidigare. På samma sätt håller jag mig anonym för att slippa bli uthängd eller utsatt för repressalier av "hederlig svensk", personligheter som anser att en skuldsatt människa har usel karaktär/är rakt igenom ohederlig och/eller borde sättas på tukthus, och att skuldsaneringar och annat "daltande" med överskuldsatta är något som borde förbjudas. Den sistnämnda gruppen förväxlar ofta överskuldsatta med kriminella, något Skattmasen inte gör med några års yrkeserfarenhet i ryggen, och det är skönt att läsa. Det är också intressant att följa hans funderingar kring yrkesrollen inom de båda myndigheterna, för det skiljer sig en hel del från mina erfarenheter från det privata näringslivet. I mitt yrke är jag tvungen att kunna möta allt och alla, prata med bönder på bönders vis precis som Masen i rollen som kronofogde fick lära sig att hantera alla sorters människor och situationer. Skillnaden är att jag hanterar mina kunder på ett visst sätt för att de ska välja att bli eller stanna kvar som kunder hos min arbetsgivare, ett tjänsteföretag som ju lever på kundernas intresse och köpvilja. Jag förtjänar min lön genom att hålla företagets affärer igång, genom att smörja kundunderlaget. Hos Kronofogden är man inte "kund", det finns nog en hel del servicevilja och uppriktig medkänsla hos många anställda inom myndigheten, men de får inte hjälpa hur som helst, hur mycket som helst för att de representerar staten, och staten ska vara densamma för såväl den skuldsatte som för den fordringsägare som vill ha statens hjälp att driva in en skuld. Staten måste vara opartisk, och därmed går kundperspektivet förlorat - eller kanske förskjuts det till att bara gälla borgenären, d.v.s. fordringsägaren? Är myndighetsrepresentanten, d.v.s. Kronofogden, verkligen opartisk?

Det jag kommer fram till, är att inställningen till den opartiska myndighetsutövarens existens beror mycket på hur man själv ser på begreppen "lag", "samhälle" och "vi". Vi är alla lika inför lagen, heter det. Vi utgör alla en liten del av samhället. Vi har alla ansvar för att upprätthålla samhällsordningen, till varje pris. Då är vi alla en del av staten, men några måste ändå upprätthålla ordningen i staten, för alla är vi inte lika bra på att hålla oss innanför samhällets ramar. Några av oss tar t.o.m. lagen i egna händer. Anders Behring Breivik hade inställningen att samhället kunde delas upp i "vi och dom", att några var mer värda och andra mindre, och att han själv som var mer värd hade rätt att skjuta dem han ansåg mindre värda. Beslut som det han tog är inte möjliga att överlåta till en enskild individ i ett fungerande rättssamhälle, och därför har vi lagar som gäller alla och domstolar där representanter för samhället tolkar och tillämpar lagen. För de flesta av oss är det självklart: brott ska straffas, och skulder ska betalas. De flesta är också med på att indrivning av bankmedel och ägodelar är nödvändig för att skuldreglering ska fungera - frågar man en SAAB-anställd om det vore bra om Kronofogden sålde alla kopieringsapparater på SAABs huvudkontor för att få in pengar till löner, så blir svaret troligen "ja" förr eller senare. Men processerna för praktiskt utövande av lagarnas följder skiljer sig mellan domstolarnas och Kronofogdemyndighetens verksamhetsutövning. Om en domstol dömer ut ett straff, överlämnas den skyldige till Kriminalvården. När en skuld ska regleras finns det precis som i domstolen en lag som lägger grunden för hur det ska gå till, men i den verkliga utmätningssituationen situationen är Kronofogden ofta en ensam person, det är en soloföreställning där man är helt beroende av att tjänstemannen som ska utmäta ens ägodelar gör rätt. Den enskilde Kronofogden är inte en institution, han är en människa. Det gör att rättvisan i hans utövade av lagen hänger på den enskilde Kronofogdeanställdes omdöme, och det gör professionalismen, yrkesmässigheten i hans agerande, oerhört viktig. Det finns inte mycket utrymme för individuella bedömningar eftersom lagen säger vad som ska göras, och förtroendet för Kronofogden hos den enskilde skuldsatte kan avgöra om han eller hon orkar ta sig tillbaka till en fungerande privatekonomi igen. De Kronofogdeanställda representerar staten, och om man tror på rättssamhället och att lagar bygger landet, så blir man alltså tvungen att acceptera och tro på dem som i praktiken ska omvandla lagen till handling. Det är hemskt men någon måste vräka den som inte kan betala sin hyra, för om hyresvärden inte får betalt av hyresgästerna så går han förr eller senare i konkurs. Betalar hyresvärden inte sina räkningar så att el och vatten stängs av i fastigheten, så blir hyresgästerna svårt lidande och då är en konkursbegäran nödvändig för att fastigheten ska kunna säljas till en förvaltare som ser till att göra rätt, till hyresgästernas och samhällets bästa. Det ligger i sakens natur att den som blir vräkt eller satt i konkurs förlorar något och förlust innebär smärta, men det kan lagen och samhället inte ta hänsyn till. Det innebär en form av rättvisa, men inte en fullständig rättvisa: en person som t.ex blir vräkt på grund av försenade utbetalningar från Försäkringskassan, eller den företagare som blir begärd i konkurs exempelvis på grund av felaktiga beslut från Skatteverket, kan alla gånger vara i grunden oskyldig till det hela. Det hindrar tyvärr inte att vräknings- eller konkursprocessen måste genomföras ändå. Våra lagar är inte perfekta, de kan inte ses som hundraprocentigt sanna eller rättvisa i alla sammanhang, men de måste gälla för alla. Lagen är i sig själv blind, i stort sett okänslig för variationer i enskildas situation och egna ansvar. Däremot är kraven på den som ska upprätthålla lagen mycket högre än på den som bara ska bevaka sin arbetsgivares bästa. Skulle jag någonsin bli osams med en kund, så kan den kunden gå till någon annan för att få vad han behöver. Men man kan inte byta leverantör när det gäller skulder, man kan inte flytta sin skuld hos Kronofogden till någon annan skuldhanterare för att exempelvis få bättre villkor för avbetalning genom löneutmätning eller ett bättre pris när villan ska säljas på exekutiv auktion. Där är Kronofogdens personal de enda som får ta ansvar, och som gäldenär är man helt utlämnad till den enskilde tjänstemannens goda omdöme. Där ligger en skörhet i systemet: kan man helt och fullt förlita sig på sin fogde, kan alla fogdar vara objektiva och rättvisa varelser, eller finns där en och annan som valt yrke på fel grunder eller rentav missbrukar sin position gentemot skuldsatta, av personliga skäl? Själv har jag aldrig varit ute för det, men jag har hört ganska många historier om galna fogdar som medvetet gjort livet svårt för skuldsatta de haft ett horn i sidan till, genom att utmäta exempelvis a-kassepengar så hårt att människor inte haft råd att äta när hyran blivit betald för månaden.

Kronofogdemyndighetens anställda får inte heller vara blinda för de fel som finns inbyggda i systemet, där vi idag verkligen har sjuka som blir vräkta för att Försäkringskassan inte sköter sina utbetalningar i tid, och där företagare kan hamna i situationer där staten genom Skatteverket berövar dem sitt levebröd genom felaktiga beslut och konkursbegäran. Några skuldsatta orkar ta strid och vinner tillslut, andra går under. Några blir kroniska "rättshaverister" och fortsätter strida trots att det tar mer kraft av dem än vad som är rimligt, andra går in för att förstå hur systemet fungerar och sedan lura det genom att leva ett liv utanför samhället. Jag tror att en vanlig Kronoinspektör hinner se det mesta under några år i yrket, och säkert också reflektera en del över vad som kan göras på ett annat sätt, bättre. De problem som gör att vi behöver ha en Kronofogdemyndighet kommer inte att försvinna oavsett om vi snart får en ny högkonjunktur, ett bättre sjukförsäkringssystem eller byter regering, men kommer Kronofogden som myndighet att kunna utvecklas? Jag är säker på, efter att ha läst Masens blogg, att det finns anställda inom Kronofogdemyndigheten som ser och reagerar på de skevheter som finns inom systemet, som att gamla och sjuka kan vräkas. Några av dem tar skevheterna så hårt att de inte orkar jobba kvar som Kronofogdar, och Masen jobbar idag på Skatteverket istället. Jag tolkar det som att han är kapabel att se felen inom systemet, och är medveten om att en ensam människa inte kan förändra det. Jag är också säker på att han inte i sig själv är opartisk, för han är känslomässigt engagerad i det han beskriver inifrån myndighetens korridorer. En enskild Kronofogde är inte lagen, han är bara utövare av lagen och kan inte förväntas avstå från att tänka, känna, ta ställning. Det är ett tecken på mänsklighet. Vi är alla människor. Det får mig att undra om inte det största problemet med det skuldregleringssystem vi har idag, är att det verkar vara så svårt för dem som ska upprätthålla det, att få använda sina praktiska erfarenheter till att förbättra det?

Så långt mina nattliga funderingar. Jag kan ha en poäng i det jag skriver, jag kan vara ute och slira efter ölen på grannens balkong. Än har jag inte tänkt färdigt kring kvällens ämne, kanske tänker jag annorlunda om bara ett år, men till dess får detta stå kvar att läsas av vem som helst, kanske även av Masen. Återstår att se om han blir förbannad, jag misstänker att han kommer ogilla att jag jämför situationen för en dömd brottsling med en skuldsatts situation, eftersom det ju skiljer sig en del mellan de lagar som ska reglera skulder och de lagar som ska reglera påföljden för exempelvis mord. I så fall blir jag nog offentligt nackad i hans nästa blogginlägg. Kanske blir jag också nackad av någon överskuldsatt som slår hål på mitt resonemang och sänker mig totalt.

Vill även passa på att gratulera NoCash, en f.d. företagare som verkar ha vunnit sitt personliga korståg emot Skatteverk och Kronofogdemyndighet. Jag hoppas du får ett gott liv hädanefter, grabben!

Inre frid

Ännu en kväll går över i höstnatt, och i det Mannanska hemmet har febril aktivitet i köket bytts ut mot koma framför datorn. Har precis ställt en stor tvålitersburk med farmors lingonsylt med äpple på avsvalning i fönstersmygen: imorrn bitti är den kall nog att sättas in i kylen. Där får den trängas med hemkokt svartvinbärssaft, morotsmarmelad, drottningsylt, en stor burk romtopf och så småningom en laddning slånbärsgin och rönnbärsgelé, när väl frosten näpsat den värsta syran i bären. Det har i all bedrövelse funnits tid att vara utomhus i sommar, och med tillgång till ett par alldeles övergivna villaträdgårdar har jag plockat på mig lite av vart att njuta av när det börjar blåsa snålt till vintern. Frysen är fylld av kantareller och blåbär och jag har kunnat lämpa över några liter hit eller dit på vänner och bekanta som inte själva är helt terränggående. Ur det perspektivet är livet gott att leva.

Allt handlar inte bara om pengar när man mäter sin livskvalitet. För mina föräldrar var det viktigt att kunna styra sin egen tid på samma gång som de följde naturen under året: de var lantbrukare och planterade antagligen ganska mycket av sin filosofi kring vad jorden ger i mig och mina bröder. En bror blev jägare, den andre fiskare, och jag travar i skogen som far fast utan gevär på axeln, för en jägarexamen är fortfarande utom räckhåll. Jag har lärt mig från grunden att ta vara på det som finns, vare sig det handlar om arbete eller mindre synliga, idag mindre vanliga sätt att ta vara på resurserna. Jag är ensam i bekantskapskretsen om att laga det mesta av min mat från grunden, och att kunna hämta en stor del av råvarorna från naturen. För mig är det livskvalitet att kunna välja själv vad jag stoppar i mig, och frihet att kunna välja bort många av de varor som säljs i butikerna, sprängfyllda av konserveringsmedel och färgämnen. Visst, det har funnits ekonomiska skäl också, kanske var det början till alltihop att det inte fanns pengar att köpa färdigt för, men när man under många år har plockat sina lingon själv känns det inte som ett alternativ att gå tillbaka till butikernas gelatinsmörja för femton kronor burken. Då lägger jag hellre en stund extra på att plocka, rensa, koka in och förpacka inför vintern, och så sparar jag lite sommar till en kallare stund.

Förra helgen fick jag tillfälle att röra mig i en skog som författaren Sven Wernström skildrat i sin Trälsvit. Där stod tvåhundraåriga tallar på vakt kring stigarna, där fanns ett lugn som ganska snabbt smittade av sig på mig. Det är märkligt hur mycket omgivningen kan påverka sinnet - efter en stund kan man släppa alla tankar på vardagsproblemen och njuta av att bara vara. Vissa behöver åka till Rio ett par veckor för att kunna slappna av, andra sitter på motorcykeln mil efter mil till dess stressen runnit bort. För mig räcker det med en korg, en kniv och en kaffetermos, och så hamnar jag ganska snart i det där märkliga tillståndet av inre frid, där jag glömmer bort vad klockan är och att det är otäckt med ormar och fästingar. Under den utfärden hittade jag Svart Trumpetsvamp i mängder bland hassel och ek, och jag skriver med doften av torkande svamp i nosen: de blir en alldeles utmärkt soppa i januari. Så långt fram vågar jag se idag, och så långt fram i tiden kan jag planera just nu. Det känns som om jag kommer kunna känna frid då också.

Små ljus i mörkret

Så är det snart september 2011, och det har gått ett helt år sedan jag försökte förklara för er som läser vad som pågick, utan att riktigt kunna sätta ord på det onda. Jag kan fortfarande inte berätta något i detalj, för jag vill kunna vara så anonym som möjligt, men jag ska glänta lite på dörren, bara lite.

För ett år sedan inträffade ett plötsligt dödsfall i den närmaste vänkretsen. Någon dag senare blev min bästa väninna sedan 15 år svårt sjuk, och när jag i samma veva bad om ett möte med revisorn kunde han bekräfta en del av mina misstankar kring hur saker och ting låg till med företaget - och delge mig sina egna misstankar. Både jag och revisorn lämnade företaget en kort tid senare. Min kompanjon fick bekänna färg, och naturligtvis var/är jag inte fri från ansvar för saker som gått snett, men det blev värre än jag trodde i slutändan. Ovanpå det kom familjens eget 11:e september, när den lilla Mannan tvärtemot vad hon lovat sin mamma smet ut för att träffa en ung man som hon inte fick träffa. Den unge mannen hade kläckt den alldeles lysande idén att bjuda lilla Mannan på starksprit för att få henne lite mer medgörlig, och att ungen hade änglavakt och hittades av ett par närpoliser i sista stund var tyvärr inte slutet på helvetet, snarare en början på ett ännu värre scenario... Jag undrar ibland om det snart ska hoppa fram en människa i illröd clownnäsa och peruk och skrika "Smile!!You´re in the Candid Camera!!" Det skulle vara skönt om det var så, men oddsen att det ska hända är tyvärr små. För att slippa förklara mer, eller värja mig mot den promille av kommentatorer här på bloggen som råkar vara alldeles bindgalna, så har jag spärrat kommentarsfunktionen på det här inlägget. Jag orkar helt enkelt inte diskutera allt som hänt mer ingående.

För att sammanfatta läget så har jag ett annat liv idag än jag hade för ett år sedan. Bloggen är vad den är, ett projekt som kommer att tas upp igen när jag är tillräckligt stabil för att orka tänka. Idag har jag som första prioritet att jobba och försörja mig, vilket funkar eftersom min arbetsgivare känner mig sen länge och tillåter mig att ta saker i den takt jag klarar. Jag är fortfarande Rikskronofogden svaret skyldig när det gäller barn i familjer med utmätning, och jag planerar fortfarande att ta frågan om barnperspektivet vidare till BO. Men jag behöver fortfarande ångestdämpande tabletter för att klara vissa nätter, och de har den beklagliga nackdelen att de liksom "kapar" min förmåga att tänka klart... så det blir vad det blir.

För att komma till någon slags poäng med det här inlägget om små ljus i mörkret: för en tid sedan hade jag ett väldigt bra samtal med min chef. Hon är troende som jag, vi är i samma ålder ungefär och är båda i grunden högpresterande varelser, med den dåliga vanan att inte kunna förlåta oss själva när vi gör fel. Hon vet vad som hänt i mitt liv, och förstår en hel del av hur man kan klänna sig misslyckad som förälder. Själv hade hon gjort en miss när hon lade en order under våren, och detta låg fortfarande och gnagde i henne nu i mitten av augusti. Det kanske låter konstigt men jag förstår henne, för själva känslan av att inte vara tillräckligt bra kan bli i det närmaste förlamande när man ser på sig själv med så hårda ögon. Man vill vara perfekt, och det går inte. Klok som hon är hade hon förstått att hon höll sig själv tillbaka, och en närstående hade gett henne rådet att helt enkelt vända på steken och börja räkna sina välsignelser istället för att ställa sina misslyckanden på rad framför sig. Hon småskrattade nästan åt sig själv över kaffet när hon avslöjade sin morgonlista där hon uttalat var tacksam för att hon

var frisk,
hade ett hus att bo i,
en bra make,
två fina barn,
ett bra jobb,
en lön hon kunde leva på...

småsaker för vissa, kanske självklara saker för många, men inget värt om man hela tiden strävar efter att få något annat, något man inte kan uppnå. Jag ger henne rätt: det är lätt att missa de små ljusen i tillvaron om man hela tiden tittar på mörkret omkring sig. Så när hösten nu kommer, gräm dig inte över att dagarna blir kortare eller nätterna kallare, titta istället efter de små ljusen på himlen, stjärnorna som kommer att lysa ganska många månader framöver. De är vackra, men man glömmer dem lätt under sommarljusa nätter. Kanske är det därför man så lätt missar de stunder man ändå är lycklig.