Dagens tyngsta besked var kanske oundvikligt ändå. Jag ska tända ett ljus för Trollhättans alla bilindustriarbetare ikväll, det verkar som de kan behöva en vänlig tanke när GM nu slutligen lägger korten på bordet: vi vill inte sälja, vi vill lägga ner...
Elräkningen kom idag, för förbrukningen i december det vill säga. Trots alla förmaningar till dottern att inte lämna lampor tända och mitt gnetande med att frosta av frysen, beslutet att bara använda lågenergilampor och efter alla mörka decemberkvällar då julgransbelysningen fått vara nedsläckt, blev den förbaskade notan 297 kr istället för mer normala 230 kr. Små pengar kanske, men fan vad försmädligt när man kämpar för att det ska gå åt andra hållet. Jag betalade in den direkt med de 300 kr jag hade kvar av decemberlönen, jag hade satt av pengar med risk för att Kronofogden skulle hitta dem och utmäta dem från kontot, för jag visste ju elen skulle bli dyrare, men ändå... det svider. Ändå är jag lättad, nu är den betald i god tid och det är skönt ifall det skiter sig för mig längre fram. Kan jag inte betala nästa räkning i slutet av februari lär det dröja till mitten av mars innan min elleverantör märker det, och då hinner jag få in barnbidraget för april och kan betala den då. Kortsiktig planering, men det fungerar.
Har kört mitt vanliga veckorace i affärerna ikväll. I vår lilla stad delas matbutikernas reklamblad ut just på måndagar, och det gör per automatik att jag ägnar mig åt att jämföra priser, planera den närmaste veckans inköp och sedan gå runt mellan butikerna för att få tag på det jag behöver till lägsta möjliga kostnad. Naturligtvis kräver det tid, men jag brukar sitta med reklamen på lunchrasten, oftast via butikskedjornas hemsidor där de lägger ut pdf-filer på veckans kampanjer, och så hinner jag se i lugn och ro vilka som tar minst för respektive vara. Utan att peka ut någon särskild kedja kan jag säga att vissa butikers reklam åker bort direkt. Som den där fina affären som gjort sig känd med tv-snuttar på de kommersiella kanalerna, där vi följt samma lilla mysiga gäng butiksarbetare där de sliter för att tillfredsställa kundernas alla tänkbara behov de senaste åren, naturligtvis med helt korrekta politiska attityder till bland annat hemlösa och ungdomar med handikapp, nu senast Downs Syndrom. Den här veckan innehöll deras reklamblad flera fina erbjudanden, bland annat apelsiner för bara tio kronor kilot vilket skulle passa oss bra när framförallt min dotter behöver c-vitamin för att ta upp järnet ur sin köttfria kost. Men för att få lov att köpa butikens apelsiner till detta låga pris, måste man ha ett litet plastkort för att bevisa att man är en så pass duglig kund att man förtjänar sina billiga apelsiner - och i den klubben platsar inte jag. Jag får inget kort, och därmed inga rabatter, för jag har betalningsanmärkningar. Eller enklare uttryckt: för att jag inte har tillräckligt med pengar för att betala mina skulder, får jag inte köpa apelsiner billigt. De vill inte ha mig som kund?! Min före detta arbetskamrat, som också har betalningsanmärkningar, försökte argumentera med butikschefen om detta för en tid sedan. "Jag vill inte ha kredit hos er" sa hon, "men jag vill öppna ett XXX-konto där jag kan sätta in en del av mina lönepengar för att handla mat för varje månad. Jag spenderar matkassan här ändå, så det gör väl ingen skillnad för er? Annat än att ni får pengarna direkt, och slipper vänta på att banken ska skicka er den summa jag betalar med mitt bankkort i kassan. Sen vill jag också ha rabatt och återbäringskuponger på det jag köpt, precis som alla andra som handlar här". Det hela slutade med att hon bytte butik, men det kanske jag inte behöver förklara närmare?
Så "mysiga" affären går bort direkt, jag går nån annanstans och köper mina apelsiner. En konkurrerande, medlemsägd butikskedja ska sälja apelsiner, äpplen och päron för små pengar hela vecka 2, så dem går jag till på fredag efter jobbet istället. Åter till verkligheten! Kvällens första promenad tog jag direkt efter jobbet, och i en danskägd lågprislada fick jag fatt på ägg, 20 st för 26 kronor, och vitkål för 4 kronor kilot. Väl hemma med detta slängde jag in en kopp kallt kaffe i mikron, och satte mig sedan med reklambladen igen. Inköpspromenad nummer två gick till en annan lågprislada litet längre bort, och resulterade bland annat i färsk blomkål för 15 kr/kg, 4,5 liter mjölk för 27,75 och fem burkar tomatkross för sensationella 18 kronor. Det blir pannkakor och grönsakssoppa den här veckan, men det kanske inte heller behöver någon närmare förklaring?
Jag blir lite trött ibland. På mig själv för att jag bryr mig om att härja runt och jaga småpengar att spara, istället för att bara köpa, äta och skita i elräkningar och skulder. På matbutikerna, som jagar oss kunder både när vi har pengar att betala med och när vi inte har några pengar att betala med. På kassörskorna i lågprisladorna, som efter alla dessa år jag handlat där borde ha resignerat, men fortfarande himlar med ögonen när jag varenda måndagkväll kommer till kassan med bara, bara kampanjvaror i korgen, och inte en enda grej till ordinarie pris. "Nu är hon här igen, skatan", tänker de kanske och i så fall förstår jag dem, men jag fortsätter besöka dem i alla fall. För hur det än är måste vi ha mat, jag har inte råd att vara stolt, och det kräver definitivt ingen närmare förklaring.
