OECD, regeringen genom Justitiedepartementet och den råa kalla verkligheten

....äro tre ting som likt olja och vatten inte går ihop med varandra. Så förtjänar de en egen plats i onsdagsbloggeriet, för där ligger sur besvikelse och jäser ibland överskuldsatta sedan en dryg vecka tillbaka, då vi skrev om och bitvis publicerade utdrag ur den Promemoria med utkast till lagrådsremiss "Bättre möjlighet till skuldsanering" som Justitiedepartementet under stort hysch-hysch smugit ut bland vissa intressenter. Det visade sig att av alla de förslag Jan Ertsborn lagt fram efter att ha genomfört sin Insolvensutredning, i Vägen tillbaka för överskuldsatta, hade nästan allt ratats, och det lilla som återstod rörde i stort sett bara näringsidkare som skulle få lite lättare att få skuldsanering utan att behöva lägga ner sina respektive rörelser. Och det var och är alldeles för litet, och detta rör en alldeles för liten andel av den dryga halvmiljon svenskar som beräknas vara överskuldsatt idag. Så hur blev det såhär?

Kanske var det aldrig meningen att utredningen skulle röra överskuldsatta i allmänhet. När regeringen gav i uppdrag till Jan Ertsborn att utreda Insolvensfrågan, vågar jag påstå att vi var många, många som trodde att det skulle resultera i lättnader för oss överskuldsatta, då det konstaterats att vår svenska lagstiftning och syn på överskuldsatta är en av de absolut hårdaste i världen. Idag känner jag mig bara lurad, för bakgrunden till Ertsborns uppdrag var knappast att hjälpa enskilda tillbaka till ett liv som fullvärdiga medborgare. Det var snarare frågan om att man från regeringens sida ville hitta ett sätt att hantera kritik som framförts emot Sveriges stelbenta lagstiftning kring överskuldsatta/konkursade näringsidkare i en OECD-rapport. Ur Judeps PM:

"Enligt den granskning av Sverige som Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) gjorde år 2007 behöver riskerna med att driva företag begränsas, och det är särskilt viktigt att insolvenslagstiftningen ändras. Den möjlighet som finns för näringsidkare att få sina skulder avskrivna efter en konkurs bedömer OECD som alltför restriktiv. Snabb avskrivning av skulder lyfts fram som en central faktor för att den som tidigare drivit ett företag ska starta om, och just erfarenheter från en tidigare verksamhet har visat sig öka chansen att det nya företaget ska växa snabbt och lägga grunden för fler arbetstillfällen."

Alltså: OECD har i en rapport av år 2007 kritiserat Sverige för att man har hårda restriktioner för vem som ska kunna beviljas skuldsanering. Regeringen svarade med att tillsätta Insolvensutredningen, och resultatet ser vi här. Det handlade bara om det, att möta kritiken. Kosmetika för att göra problemen mindre synliga, inte renovering från grunden av en "möjlighet" som kan utnyttjas av för få personer varje år. Så bra då. Inte.

Kortfattat: med befintlig lagstiftning har "endast företagare som har sin huvudsakliga försörjning genom inkomst från annat håll än från företaget och vars verksamhet närmast har karaktären av extraknäck" kunnat få skuldsanering beviljad (jfr prop. 1995/96:5 s. 167). Insolvensutredningen granskade möjligheten för oss som livnär oss helt på våra företag att få ingå i systemet, men valde att inte föreslå detta, och jag instämmer helt och hållet i deras beslut. Det räcker med att jag ser till min egen situation för att kunna förklara varför:

Jag driver ett litet tjänsteföretag, där jag har en anställd och där jag själv står för driftansvaret. Jag är bra på mitt jobb, det fick jag skriftligt på så sent som under senhösten då en av mina kunder mailade att "Det inte Mannan kan, kan ingen ann...." ungefär. Utan att gå in på detaljer - jag har en liten kundgrupp, det handlar om gamla kontakter som följt med mig in i boet då jag bestämde mig för att sluta vara anställd och köra verksamhet i egen regi. Huvudsakligen servar jag andra tjänsteföretag med specialbeställda tjänster i syfte att öka deras försäljningsvolymer för specifika produkter, och de uppdrag vi får är kunskapsintensiva: vi måste kunna våra kunders hela utbud och veta hur vi ska paketera och lansera produkterna i olika kampanjer, anpassade efter avdelning som beställt, deras geografiska placering och deras egen kravnivå. De personliga relationerna med respektive beställare ger effekt på kontot i form av storlek på ordrar och eventuella reklamationer. Det gör också en lång upplärningstid på den personal som ska hantera beställningarna, och jag måste ställa krav på mina anställda för att kunna leverera den kvalitet kunderna behöver. Kvinnan som arbetar hos mig idag är medelålders och en riktig arbetshäst, och det jag kan betala henne är alldeles för litet i förhållande till vad hon borde tjäna, men det är lågkonjunktur och det har påverkat dels min orderingång, dels mina kunders försäljningsvolymer negativt. Totalt sett räknar jag med att krisen tagit ner min produktion med omkring tjugo procent, d.v.s. jag säljer idag sjuttiofem-åttio enheter där jag vet att jag för två år sedan hade kunnat sälja närmare hundra.... Jag slipper inte lindrigare undan med lönekostnaderna eller de sociala avgifterna heller om jag får sälja mindre en månad. Att anställa en ungdom skulle ge mig bättre lönsamhet med en billigare arbetsgivaravgift - men då riskerar jag kvaliteten då livserfarenhet är viktigt för att kunna möta kunderna. Samtidigt står jag med ett jätteproblem: med en enda anställd, handplockad, upplärd och svår att ersätta, drabbas jag väldigt hårt om hon blir sjuk eller avlider. Oavsett jag skulle kunna försäkra mig mot detta, innebär en nyanställning att jag själv tappar i produktivitet om jag måste lära upp ytterligare en person, för att inte tala om svårigheterna att hitta någon som är tillräckligt kvalificerad för att anställas. Det gör det också svårt att släppa en upplärd anställd på grund av arbetsbrist - då får jag själv gå utan lön hellre än att riskera att stå utan personal vid en uppgång i orderboken. Så såg det ut i februari och mars i år, jag kunde inte ta ut en krona i lön för egen del, och när vi fick en större order i mars var jag också tvungen att ha hjälp för att kunna utföra den. Bristen på kvalificerad personal har också en annan sida: om jag kunde skulle jag ta ett annat jobb under tiden vi fortfarande har lågkonjunktur, så jag kunde dra in pengar för eget leverne och kanske skjuta till någon krona till företaget varje månad. Men i nuläget är det omöjligt, släpper jag verksamheten nu i skarpt läge kommer den att gå under. Så svårt är det att vara sin egen och ha kontroll över ett litet företag, med alla måsten och hur det påverkar ens inkomst.

Till detta kommer att jag aldrig har kontroll över vad som sker i köparledet. En förändring hos kunden, ekonomisk, organisatorisk, personell eller geografisk, slår direkt mot min försäljningsvolym, och så får jag även då svårt att ta ut en lön tillräcklig för att leva på. Och tro det eller inte, men jag har den senaste tiden redan börjat känna av oron för de räntehöjningar som kommer framöver, jag känner redan nu på mig vilka av mina kontakter som kommer påverkas av detta, vilka som funderar och vilka som kan tänkas köpa mindre till hösten, om så bara för en period till dess läget stabiliserats. Jag anar tillochmed vilka branscher som kan tänkas drabbas och köpa mindre om elpriserna fortsätter vara höga, men jag ser inte direkt någon kraftigt ökad köpkraft någonstans utom möjligtvis hos Inkassobolagen... Är jag då synsk? Nej, men luttrad vid det här laget, och väl medveten om att varje liten rörelse på den berömda marknaden ger effekt på mitt företag, och därmed på min privatekonomi. Sitter jag då även med en avbetalningsplan spikad i en skuldsaneringsprocess, finns det ingen marginal för mig att INTE betala av på skulderna till mina borgenärer oavsett jag kan ta ut lön eller inte, för då bryter jag överenskommelsen i skuldsaneringen. Detta ökar risken för ny skuldsättning markant, och jag kan på ett ögonblick drabbas av förändringar som totalt ändrar mina förutsättningar att betala. Och när jag bara kan få skuldsanering EN gång i livet, EN enda gång, varför skulle jag ta risken att inleda en sådan process? När chansen att kunna styra över min inkomst under fem långa år, sextio månader, då fullständigt vad som helst kan inträffa och välta hela min möjlighet att ta ut en rimlig lön och klara mina åtaganden mot gäldenärerna, är så skör och oändligt liten?

Någon är dum. Regeringen struntar i att Insolvensutredningen inte lade något förslag om lättnader för näringsidkare att få skuldsanering, för de ska bemöta OECD´s kritik ifrån 2007. De skäl jag anför här ovan, då jag vill visa på mina egna svårigheter som egenföretagare att klara en avbetalningsplan under skuldsaneringstiden, räknas inte i regeringens ögon. Regeringen vill, genom Justitiedepartementet, driva igenom en lag som inte kommer att ge någon effekt för de överskuldsatta eller för de överskuldsatta näringsidkare som skulle behöva skuldsanering, men som i likhet med mig inte kommer att ansöka om skuldsanering på grund av alla svårigheter i det rigida system som råder och kommer fortsätta råda, ny lag eller ej. Jag undrar vem som är dum egentligen?

Läs gärna vad Insolvens Stockholm skrev i sitt yttrande till Judep vid förra remissen kring Insolvensutredningen, oktober 2009.

Andra onsdagsbloggare, varav några idag också skrivit om OECD och regeringens blindahönanpolitik:

Insolvens Stockholm
Nollkoll
ProjektPåRiktigt
Ljuramannen
Affes Blogg
Att göra rätt för sig
Dwights13
Inspirerar Inspirationen
Johnny Rocker
Autodidact
Obestånd
Skuldsatt
NoCash is my name
Villerider
Blessed To Be Me
Fattig Riddare i Stockholm




Pingat på intressant.se och twingly.com


Läs även andra bloggares åsikter om OECD, Fattiga riddare, ekonomisk rehabilitering, insolvensutredningen, skuldsanering 3 år överskuldsättning, utslagning,