Jobbfabriken - en skola för entreprenörer?

Tidigare under våren har jag här redovisat en del mindre ortodoxa sätt att dryga ut sin lilla inkomst. Det kan vara nog så svårt när man har eget företag, men för den långtidsarbetslöse som hamnat i FAS3 och därmed är placerad i en evighetsåtgärd såsom karismatiske Ivan Dazas Jobbfabriken till minsta möjliga arbetslöshetsersättningsnivå, eller något liknande, verkar det vara snudd på omöjligt... eller? Jag har ännu inte hunnit kontrollera riktigheten i Mikael Perssons påstående att man inom FAS3 inte kan få stöttning med starta-eget-bidrag för att försöka bli självförsörjande genom egen rörelse. Jag vågar alltså inte rent ut säga att FAS3 är ett statsfinansierat hinder för uppstart av egenföretagande, men jag vågar säga såhär:

När en av staten (d.v.s. skattebetalarna) finansierad långtidsförvaring av arbetslösa börjar marknadsföra sig såsom något av en universallösning på arbetslöshetsproblemet, som en plantskola för blivande entreprenörer, är det väl kanhända att bita sig själv i ...någonstans? För det ser ju onekligen märkligt ut. Jobbfabriken får 225 kronor av staten per dag och arbetslös som är närvarande i deras lokaler, men vad pågår egentligen inom Jobbfabrikens fyra väggar? Följande har jag oärligen stulit ifrån bloggarkollegan Ljuramannen




Jaha, det handlar om att uppfostra entreprenörer till att arbeta helt utan verktyg! Annars blir det ju ingen vinst gjord på de långtidsarbetslösa, om de 225 kronorna ska återinvesteras till deras behov av stöd i sin "personliga utveckling".... Den gode Ljuramannen har ju precis som Östnytt under våren rapporterat inifrån denna lekledarorganisation, vilket har lett till en häftig och långdragen debatt - troligen en av de hetaste i Norrköpingsbloggarnas historia - om vad det egentligen innebär att vara inne i en arbetslöshetsåtgärd som inte leder till något, och vad som händer den olyckliga människa som säger att det inte leder till något. Man får sparken, vad jag förstår, ifall man jobbar som lekledare och säger att det är något fel med hur verksamheten bedrivs, för det centrala verkar vara att staten betalar för det. Är man bara "vanlig" FAS3:are blir man utsläpad på backen och avrättad med ett nacksko... nä, just det, det var i gamla Sovjet man gjorde så, ja. Men ni förstår vinken - det är inte bra att säga att Kejsaren är naken. Då är det bättre att låtsas att hela hovet ser illa och behöver andra glasögon.

Så varför skriver jag om det här ikväll? Ja, jag var dum nog att sätta mig och faktiskt LÄSA debattinläggen med länkar och allt på Ljuramannens nu världsberömda bloggmonsterinlägg, och jag höll väl på att ramla av stolen när jag läste följande rader om ett projekt som bedrivs på Jobbfabriken idag, inom ramen för det som kallas Dazas Dragons....

"Love Clay, en särskild paketering av lera som ger människor utrymme att samarbeta och komma i kontakt med begreppet kärlek. Har prövats framgångsrikt med 600 användare och kan paketeras och säljas till global butikskedja."

Nästa gång jag har mailkontakt med Ljuramannen, måste jag komma ihåg att fråga honom om han är en av de lyckliga utprovarna av denna "kärlekslera". Om han gjort utprovningen på Jobbfabriken, tillsammans med andra FAS3:are, och hur det var. Jag vill nog mest av allt fråga om detta pågick under (bidrags-)betald verksamhetstid, och om de hade särskilda lokaler för såna övningar. På 70-talets vänsterkollektiv kallades såna utrymmen för knullrum. Vad kallas de idag, år 2010, under Alliansens skräckvälde?
Inkubatorer? Barnkammare för blivande egenföretagare?




Om vi nu ska ha en statligt finansierad långtidsförvaring av våra arbetslösa, måste det finnas bättre sätt tycker jag. Mer hygieniska än knullrummen, och framförallt billigare för oss skattebetalare.

Intressant!

Läs även andra bloggares åsikter om kreativitet, entreprenörskap, FAS3, Jobbfabriken, Norrköping, Östnytt, Ljuramannen