Den opartiske Kronofogden, finns han?

Att ha goda grannar är livsfarligt. Efter jobbet tog jag en bensträckare i skogen, och med en välfylld frys fanns inget annat att göra än att hitta någon som ville ta emot svampen som gåva. Grannen blev glad för hon gillar smörstekta kantareller, och jag blev glad för jag blev bjuden på en kall öl på hennes balkong. Om jag hade så trevligt varje kväll skulle jag nog snart bli alkoholist. Lite som grannen i Beck-filmerna: en halvgammal tantalora i stödkrage och nopprig kofta, som lurpassar på grannarna och försöker bjuda in dem på en "stänkare". Men det är klart, med det beteendet skulle jag säkert få ha sex lite oftare...

Efter allt som hänt tog jag en lång obetald semester i år. Från början av juni till mitten av augusti gjorde jag inte ett skapandes grand, eller det gjorde jag väl om man räknar omtapetseringar och målerier här hemma, men jag jobbade inte. Ekonomiskt var det snudd på självmord men jag behövde det, en lång vila utan andra krav än att betala räkningarna innan förfallodatum. När höstsäsongen rullade igång var det ovanligt tungt att sätta sig vid skrivbordet igen, för jag var om möjligt lika trött då som jag var till nationaldagsfirandet. Missförstå mig inte, jag gillar verkligen mitt jobb, men augusti har gått åt till att bara växa in i rutinerna igen. Gå upp tidigt och ta på mig kläder, strunta i sena tv-program som "Världens fetaste tax" och andra slaskdokumentärer, laga riktig mat istället för mackor och filmjölk. Jag tror jag börjar förstå dem som utan förvarning bryter ihop och hamnar på gatan, blir hemlösa och förlorar sitt sociala skyddsnät när de förlorar jobbet - man behöver något, jag behöver något, som behöver mig. Två månader utan ramar var nog på gränsen för vad jag klarar utan att flippa ur helt och hållet, så nästa sommar får det bli fem veckor ledigt, inte mer.

Jobbet. Livet cirklar däromkring, känns det som. Kanske är det så att man bygger mycket av sin identitet kring det man gör, eller så kanske det handlar om att man är så ovan att prata om det privata att just arbetet blir som en sköld man håller framför sig. Jag märker själv att jag har en tendens att ta på mig "jobbrösten" i vissa lägen när något blir känslomässigt ansträngande. Blir jag tvungen att ta kontakt med en myndighet eller någon annan skrämmande organisation i ett privat ärende, så håller jag distansen så gott det går genom att vara yrkesmässig, nästan torr emot den jag pratar med. Jag "bokar en tid i min kalender" istället för att bara säga "jag kommer in i mitten av nästa vecka". Med chefen och en del av arbetskamraterna kan jag vara personlig i en del frågor, men det händer att jag hamnar i yrkesrollen där också när jag pratar med exempelvis en distriktsansvarig, som ju sitter ovanför mig i hierarkin. Det officiella tilltalet blir ett skydd, men jag undrar ibland om det inte också blir en hämmande faktor att man inte rakt igenom kan vara sig själv i alla lägen, och som gör att man går miste om ganska mycket på det sociala planet.

Jag läser Skattmasens blogg , "Från kronkalle till skattmas". Han har äntligen börjat skriva igen efter ett längre uppehåll. Masen håller sig anonym för att slippa personliga påhopp för att han arbetar på Skatteverket, tidigare på Kronofogdemyndigheten, och i ett land där myndighetsförakt är ganska vanligt kan jag förstå att han väljer att inte exponera sig för de värsta galningarna. Många av oss överskuldsatta har dåliga erfarenheter av Skatteverk och kronofogdar, och en och annan hatar, intensivt. Just nu verkar Kronofogdemyndighetens tvångsförsäljningar av hus och bostadsrätter ha ökat jämfört med läget för ett år sedan, men det är bara min personliga uppfattning efter att ha tittat på Auktionstorget. Varje exekutiv auktion innebär en personlig tragedi för de inblandade, de som inte längre kan bo kvar för att de inte kan betala sina skulder. Vem vet, det kanske sitter en blivande Anders Behring Breivik därute och filar på planer att skjuta kronofogdar för att hämnas en i hans tycke orättmätig indrivningsprocess? Risken finns, det har jag skrivit om tidigare. På samma sätt håller jag mig anonym för att slippa bli uthängd eller utsatt för repressalier av "hederlig svensk", personligheter som anser att en skuldsatt människa har usel karaktär/är rakt igenom ohederlig och/eller borde sättas på tukthus, och att skuldsaneringar och annat "daltande" med överskuldsatta är något som borde förbjudas. Den sistnämnda gruppen förväxlar ofta överskuldsatta med kriminella, något Skattmasen inte gör med några års yrkeserfarenhet i ryggen, och det är skönt att läsa. Det är också intressant att följa hans funderingar kring yrkesrollen inom de båda myndigheterna, för det skiljer sig en hel del från mina erfarenheter från det privata näringslivet. I mitt yrke är jag tvungen att kunna möta allt och alla, prata med bönder på bönders vis precis som Masen i rollen som kronofogde fick lära sig att hantera alla sorters människor och situationer. Skillnaden är att jag hanterar mina kunder på ett visst sätt för att de ska välja att bli eller stanna kvar som kunder hos min arbetsgivare, ett tjänsteföretag som ju lever på kundernas intresse och köpvilja. Jag förtjänar min lön genom att hålla företagets affärer igång, genom att smörja kundunderlaget. Hos Kronofogden är man inte "kund", det finns nog en hel del servicevilja och uppriktig medkänsla hos många anställda inom myndigheten, men de får inte hjälpa hur som helst, hur mycket som helst för att de representerar staten, och staten ska vara densamma för såväl den skuldsatte som för den fordringsägare som vill ha statens hjälp att driva in en skuld. Staten måste vara opartisk, och därmed går kundperspektivet förlorat - eller kanske förskjuts det till att bara gälla borgenären, d.v.s. fordringsägaren? Är myndighetsrepresentanten, d.v.s. Kronofogden, verkligen opartisk?

Det jag kommer fram till, är att inställningen till den opartiska myndighetsutövarens existens beror mycket på hur man själv ser på begreppen "lag", "samhälle" och "vi". Vi är alla lika inför lagen, heter det. Vi utgör alla en liten del av samhället. Vi har alla ansvar för att upprätthålla samhällsordningen, till varje pris. Då är vi alla en del av staten, men några måste ändå upprätthålla ordningen i staten, för alla är vi inte lika bra på att hålla oss innanför samhällets ramar. Några av oss tar t.o.m. lagen i egna händer. Anders Behring Breivik hade inställningen att samhället kunde delas upp i "vi och dom", att några var mer värda och andra mindre, och att han själv som var mer värd hade rätt att skjuta dem han ansåg mindre värda. Beslut som det han tog är inte möjliga att överlåta till en enskild individ i ett fungerande rättssamhälle, och därför har vi lagar som gäller alla och domstolar där representanter för samhället tolkar och tillämpar lagen. För de flesta av oss är det självklart: brott ska straffas, och skulder ska betalas. De flesta är också med på att indrivning av bankmedel och ägodelar är nödvändig för att skuldreglering ska fungera - frågar man en SAAB-anställd om det vore bra om Kronofogden sålde alla kopieringsapparater på SAABs huvudkontor för att få in pengar till löner, så blir svaret troligen "ja" förr eller senare. Men processerna för praktiskt utövande av lagarnas följder skiljer sig mellan domstolarnas och Kronofogdemyndighetens verksamhetsutövning. Om en domstol dömer ut ett straff, överlämnas den skyldige till Kriminalvården. När en skuld ska regleras finns det precis som i domstolen en lag som lägger grunden för hur det ska gå till, men i den verkliga utmätningssituationen situationen är Kronofogden ofta en ensam person, det är en soloföreställning där man är helt beroende av att tjänstemannen som ska utmäta ens ägodelar gör rätt. Den enskilde Kronofogden är inte en institution, han är en människa. Det gör att rättvisan i hans utövade av lagen hänger på den enskilde Kronofogdeanställdes omdöme, och det gör professionalismen, yrkesmässigheten i hans agerande, oerhört viktig. Det finns inte mycket utrymme för individuella bedömningar eftersom lagen säger vad som ska göras, och förtroendet för Kronofogden hos den enskilde skuldsatte kan avgöra om han eller hon orkar ta sig tillbaka till en fungerande privatekonomi igen. De Kronofogdeanställda representerar staten, och om man tror på rättssamhället och att lagar bygger landet, så blir man alltså tvungen att acceptera och tro på dem som i praktiken ska omvandla lagen till handling. Det är hemskt men någon måste vräka den som inte kan betala sin hyra, för om hyresvärden inte får betalt av hyresgästerna så går han förr eller senare i konkurs. Betalar hyresvärden inte sina räkningar så att el och vatten stängs av i fastigheten, så blir hyresgästerna svårt lidande och då är en konkursbegäran nödvändig för att fastigheten ska kunna säljas till en förvaltare som ser till att göra rätt, till hyresgästernas och samhällets bästa. Det ligger i sakens natur att den som blir vräkt eller satt i konkurs förlorar något och förlust innebär smärta, men det kan lagen och samhället inte ta hänsyn till. Det innebär en form av rättvisa, men inte en fullständig rättvisa: en person som t.ex blir vräkt på grund av försenade utbetalningar från Försäkringskassan, eller den företagare som blir begärd i konkurs exempelvis på grund av felaktiga beslut från Skatteverket, kan alla gånger vara i grunden oskyldig till det hela. Det hindrar tyvärr inte att vräknings- eller konkursprocessen måste genomföras ändå. Våra lagar är inte perfekta, de kan inte ses som hundraprocentigt sanna eller rättvisa i alla sammanhang, men de måste gälla för alla. Lagen är i sig själv blind, i stort sett okänslig för variationer i enskildas situation och egna ansvar. Däremot är kraven på den som ska upprätthålla lagen mycket högre än på den som bara ska bevaka sin arbetsgivares bästa. Skulle jag någonsin bli osams med en kund, så kan den kunden gå till någon annan för att få vad han behöver. Men man kan inte byta leverantör när det gäller skulder, man kan inte flytta sin skuld hos Kronofogden till någon annan skuldhanterare för att exempelvis få bättre villkor för avbetalning genom löneutmätning eller ett bättre pris när villan ska säljas på exekutiv auktion. Där är Kronofogdens personal de enda som får ta ansvar, och som gäldenär är man helt utlämnad till den enskilde tjänstemannens goda omdöme. Där ligger en skörhet i systemet: kan man helt och fullt förlita sig på sin fogde, kan alla fogdar vara objektiva och rättvisa varelser, eller finns där en och annan som valt yrke på fel grunder eller rentav missbrukar sin position gentemot skuldsatta, av personliga skäl? Själv har jag aldrig varit ute för det, men jag har hört ganska många historier om galna fogdar som medvetet gjort livet svårt för skuldsatta de haft ett horn i sidan till, genom att utmäta exempelvis a-kassepengar så hårt att människor inte haft råd att äta när hyran blivit betald för månaden.

Kronofogdemyndighetens anställda får inte heller vara blinda för de fel som finns inbyggda i systemet, där vi idag verkligen har sjuka som blir vräkta för att Försäkringskassan inte sköter sina utbetalningar i tid, och där företagare kan hamna i situationer där staten genom Skatteverket berövar dem sitt levebröd genom felaktiga beslut och konkursbegäran. Några skuldsatta orkar ta strid och vinner tillslut, andra går under. Några blir kroniska "rättshaverister" och fortsätter strida trots att det tar mer kraft av dem än vad som är rimligt, andra går in för att förstå hur systemet fungerar och sedan lura det genom att leva ett liv utanför samhället. Jag tror att en vanlig Kronoinspektör hinner se det mesta under några år i yrket, och säkert också reflektera en del över vad som kan göras på ett annat sätt, bättre. De problem som gör att vi behöver ha en Kronofogdemyndighet kommer inte att försvinna oavsett om vi snart får en ny högkonjunktur, ett bättre sjukförsäkringssystem eller byter regering, men kommer Kronofogden som myndighet att kunna utvecklas? Jag är säker på, efter att ha läst Masens blogg, att det finns anställda inom Kronofogdemyndigheten som ser och reagerar på de skevheter som finns inom systemet, som att gamla och sjuka kan vräkas. Några av dem tar skevheterna så hårt att de inte orkar jobba kvar som Kronofogdar, och Masen jobbar idag på Skatteverket istället. Jag tolkar det som att han är kapabel att se felen inom systemet, och är medveten om att en ensam människa inte kan förändra det. Jag är också säker på att han inte i sig själv är opartisk, för han är känslomässigt engagerad i det han beskriver inifrån myndighetens korridorer. En enskild Kronofogde är inte lagen, han är bara utövare av lagen och kan inte förväntas avstå från att tänka, känna, ta ställning. Det är ett tecken på mänsklighet. Vi är alla människor. Det får mig att undra om inte det största problemet med det skuldregleringssystem vi har idag, är att det verkar vara så svårt för dem som ska upprätthålla det, att få använda sina praktiska erfarenheter till att förbättra det?

Så långt mina nattliga funderingar. Jag kan ha en poäng i det jag skriver, jag kan vara ute och slira efter ölen på grannens balkong. Än har jag inte tänkt färdigt kring kvällens ämne, kanske tänker jag annorlunda om bara ett år, men till dess får detta stå kvar att läsas av vem som helst, kanske även av Masen. Återstår att se om han blir förbannad, jag misstänker att han kommer ogilla att jag jämför situationen för en dömd brottsling med en skuldsatts situation, eftersom det ju skiljer sig en del mellan de lagar som ska reglera skulder och de lagar som ska reglera påföljden för exempelvis mord. I så fall blir jag nog offentligt nackad i hans nästa blogginlägg. Kanske blir jag också nackad av någon överskuldsatt som slår hål på mitt resonemang och sänker mig totalt.

Vill även passa på att gratulera NoCash, en f.d. företagare som verkar ha vunnit sitt personliga korståg emot Skatteverk och Kronofogdemyndighet. Jag hoppas du får ett gott liv hädanefter, grabben!