måndag 29 augusti 2011

Inre frid


Ännu en kväll går över i höstnatt, och i det Mannanska hemmet har febril aktivitet i köket bytts ut mot koma framför datorn. Har precis ställt en stor tvålitersburk med farmors lingonsylt med äpple på avsvalning i fönstersmygen: imorrn bitti är den kall nog att sättas in i kylen. Där får den trängas med hemkokt svartvinbärssaft, morotsmarmelad, drottningsylt, en stor burk romtopf och så småningom en laddning slånbärsgin och rönnbärsgelé, när väl frosten näpsat den värsta syran i bären. Det har i all bedrövelse funnits tid att vara utomhus i sommar, och med tillgång till ett par alldeles övergivna villaträdgårdar har jag plockat på mig lite av vart att njuta av när det börjar blåsa snålt till vintern. Frysen är fylld av kantareller och blåbär och jag har kunnat lämpa över några liter hit eller dit på vänner och bekanta som inte själva är helt terränggående. Ur det perspektivet är livet gott att leva.

Allt handlar inte bara om pengar när man mäter sin livskvalitet. För mina föräldrar var det viktigt att kunna styra sin egen tid på samma gång som de följde naturen under året: de var lantbrukare och planterade antagligen ganska mycket av sin filosofi kring vad jorden ger i mig och mina bröder. En bror blev jägare, den andre fiskare, och jag travar i skogen som far fast utan gevär på axeln, för en jägarexamen är fortfarande utom räckhåll. Jag har lärt mig från grunden att ta vara på det som finns, vare sig det handlar om arbete eller mindre synliga, idag mindre vanliga sätt att ta vara på resurserna. Jag är ensam i bekantskapskretsen om att laga det mesta av min mat från grunden, och att kunna hämta en stor del av råvarorna från naturen. För mig är det livskvalitet att kunna välja själv vad jag stoppar i mig, och frihet att kunna välja bort många av de varor som säljs i butikerna, sprängfyllda av konserveringsmedel och färgämnen. Visst, det har funnits ekonomiska skäl också, kanske var det början till alltihop att det inte fanns pengar att köpa färdigt för, men när man under många år har plockat sina lingon själv känns det inte som ett alternativ att gå tillbaka till butikernas gelatinsmörja för femton kronor burken. Då lägger jag hellre en stund extra på att plocka, rensa, koka in och förpacka inför vintern, och så sparar jag lite sommar till en kallare stund.

Förra helgen fick jag tillfälle att röra mig i en skog som författaren Sven Wernström skildrat i sin Trälsvit. Där stod tvåhundraåriga tallar på vakt kring stigarna, där fanns ett lugn som ganska snabbt smittade av sig på mig. Det är märkligt hur mycket omgivningen kan påverka sinnet - efter en stund kan man släppa alla tankar på vardagsproblemen och njuta av att bara vara. Vissa behöver åka till Rio ett par veckor för att kunna slappna av, andra sitter på motorcykeln mil efter mil till dess stressen runnit bort. För mig räcker det med en korg, en kniv och en kaffetermos, och så hamnar jag ganska snart i det där märkliga tillståndet av inre frid, där jag glömmer bort vad klockan är och att det är otäckt med ormar och fästingar. Under den utfärden hittade jag Svart Trumpetsvamp i mängder bland hassel och ek, och jag skriver med doften av torkande svamp i nosen: de blir en alldeles utmärkt soppa i januari. Så långt fram vågar jag se idag, och så långt fram i tiden kan jag planera just nu. Det känns som om jag kommer kunna känna frid då också.




2 kommentarer:

  1. Jag känner en inre frid när jag läser det du
    förmedlar här av din syn på livskvalitet.
    Det är inspirerande och lärorikt tycker jag.
    Bortom all hets och stress där ingen snabbmat
    serveras är i mina tankar ett paradis.
    Inga möten med girigburkar och endast egna
    syltburkar vars innehåll varar vintern lång.
    Det behövs inga extrem kickar eller pengar
    för att känna livskvalitet och glädje.
    Kaffe på en sten, med en svamp i hand, med en
    natur så skön är läkande för själen.
    //Pluribus

    SvaraRadera
  2. Tack, Pluribus :) du verkar vara kapabel att se det lilla goda i livet du också!

    SvaraRadera