söndag 28 augusti 2011

Små ljus i mörkret

Så är det snart september 2011, och det har gått ett helt år sedan jag försökte förklara för er som läser vad som pågick, utan att riktigt kunna sätta ord på det onda. Jag kan fortfarande inte berätta något i detalj, för jag vill kunna vara så anonym som möjligt, men jag ska glänta lite på dörren, bara lite.

För ett år sedan inträffade ett plötsligt dödsfall i den närmaste vänkretsen. Någon dag senare blev min bästa väninna sedan 15 år svårt sjuk, och när jag i samma veva bad om ett möte med revisorn kunde han bekräfta en del av mina misstankar kring hur saker och ting låg till med företaget - och delge mig sina egna misstankar. Både jag och revisorn lämnade företaget en kort tid senare. Min kompanjon fick bekänna färg, och naturligtvis var/är jag inte fri från ansvar för saker som gått snett, men det blev värre än jag trodde i slutändan. Ovanpå det kom familjens eget 11:e september, när den lilla Mannan tvärtemot vad hon lovat sin mamma smet ut för att träffa en ung man som hon inte fick träffa. Den unge mannen hade kläckt den alldeles lysande idén att bjuda lilla Mannan på starksprit för att få henne lite mer medgörlig, och att ungen hade änglavakt och hittades av ett par närpoliser i sista stund var tyvärr inte slutet på helvetet, snarare en början på ett ännu värre scenario... Jag undrar ibland om det snart ska hoppa fram en människa i illröd clownnäsa och peruk och skrika "Smile!!You´re in the Candid Camera!!" Det skulle vara skönt om det var så, men oddsen att det ska hända är tyvärr små. För att slippa förklara mer, eller värja mig mot den promille av kommentatorer här på bloggen som råkar vara alldeles bindgalna, så har jag spärrat kommentarsfunktionen på det här inlägget. Jag orkar helt enkelt inte diskutera allt som hänt mer ingående.

För att sammanfatta läget så har jag ett annat liv idag än jag hade för ett år sedan. Bloggen är vad den är, ett projekt som kommer att tas upp igen när jag är tillräckligt stabil för att orka tänka. Idag har jag som första prioritet att jobba och försörja mig, vilket funkar eftersom min arbetsgivare känner mig sen länge och tillåter mig att ta saker i den takt jag klarar. Jag är fortfarande Rikskronofogden svaret skyldig när det gäller barn i familjer med utmätning, och jag planerar fortfarande att ta frågan om barnperspektivet vidare till BO. Men jag behöver fortfarande ångestdämpande tabletter för att klara vissa nätter, och de har den beklagliga nackdelen att de liksom "kapar" min förmåga att tänka klart... så det blir vad det blir.

För att komma till någon slags poäng med det här inlägget om små ljus i mörkret: för en tid sedan hade jag ett väldigt bra samtal med min chef. Hon är troende som jag, vi är i samma ålder ungefär och är båda i grunden högpresterande varelser, med den dåliga vanan att inte kunna förlåta oss själva när vi gör fel. Hon vet vad som hänt i mitt liv, och förstår en hel del av hur man kan klänna sig misslyckad som förälder. Själv hade hon gjort en miss när hon lade en order under våren, och detta låg fortfarande och gnagde i henne nu i mitten av augusti. Det kanske låter konstigt men jag förstår henne, för själva känslan av att inte vara tillräckligt bra kan bli i det närmaste förlamande när man ser på sig själv med så hårda ögon. Man vill vara perfekt, och det går inte. Klok som hon är hade hon förstått att hon höll sig själv tillbaka, och en närstående hade gett henne rådet att helt enkelt vända på steken och börja räkna sina välsignelser istället för att ställa sina misslyckanden på rad framför sig. Hon småskrattade nästan åt sig själv över kaffet när hon avslöjade sin morgonlista där hon uttalat var tacksam för att hon

var frisk,
hade ett hus att bo i,
en bra make,
två fina barn,
ett bra jobb,
en lön hon kunde leva på...

småsaker för vissa, kanske självklara saker för många, men inget värt om man hela tiden strävar efter att få något annat, något man inte kan uppnå. Jag ger henne rätt: det är lätt att missa de små ljusen i tillvaron om man hela tiden tittar på mörkret omkring sig. Så när hösten nu kommer, gräm dig inte över att dagarna blir kortare eller nätterna kallare, titta istället efter de små ljusen på himlen, stjärnorna som kommer att lysa ganska många månader framöver. De är vackra, men man glömmer dem lätt under sommarljusa nätter. Kanske är det därför man så lätt missar de stunder man ändå är lycklig.