Upp-och-ner-Manna pausar en stund

Det är väldigt tyst just nu här på bloggen. Jag ber om ursäkt för det, jag hade inte riktigt planerat det så. Men augusti blev nog den underligaste månad jag upplevt på många år - det är som om alla de stora och svåra frågorna i privatlivet ska ställas på sin spets samtidigt, och jag springer och springer för att hinna med att få grepp om dem, och jag lär få fortsätta springa en bra stund till känns det som.

Inte för att redovisa i detalj vad som händer, men ett exempel är det telefonsamtal jag fick i helgen. Min närmaste väninna har sedan flera år levt med skyddad identitet - tack Skatteverket, ni räddar liv också - då hennes före detta make velat ta bort henne, och så plötsligt en dag är han död och borta själv. Av naturliga skäl, de hade barn tillsammans som nu har förlorat sin pappa, blir det väldigt mycket känslor, väldigt mycket sorg, för en pappa som slår är också en pappa och barnen måste få sörja även om han varit våldsam. Men för en vuxen som saknar den känslomässiga anknytningen kommer andra frågor upp på bordet - drömmar om ett normalt liv, ett normalt umgänge med vänner och bekanta när skyddsbehovet nu kanske minskar så pass att familjen kan leva normalt igen - eller kanske inte, för den nu döde har också en släkt och det är inte helt glasklart hur de ställer sig till allt som hänt ännu. Hur hanterar man det?

Och detta är bara en liten liten del av det som händer i mitt liv för tillfället, jag skulle kunna lägga till något om högt arbetstempo efter semestern, om nya perspektiv och relationer som förändras, och att jag tror eller vet att i det stora hela är det mesta som händer kanske positivt på lång sikt, men för stunden känns allt bara väldigt kaotiskt och det känns tjugonio kvällar av trettio som en omöjlighet att formulera tankar att dela med sig av här. Jag hoppas ni förlåter, och att ni kommer igen och läser när jag kommer igen för att skriva senare i höst.