Här är det meningen att jag ska berätta hur ekonomin såg ut för mig i maj... och det ska jag, när jag hinner sätta mig med eländet. Det är inte viljan som brister, bara orken.
Tidigare under våren har jag här redovisat en del mindre ortodoxa sätt att dryga ut sin lilla inkomst. Det kan vara nog så svårt när man har eget företag, men för den långtidsarbetslöse som hamnat i FAS3 och därmed är placerad i en evighetsåtgärd såsom karismatiske Ivan Dazas Jobbfabriken till minsta möjliga arbetslöshetsersättningsnivå, eller något liknande, verkar det vara snudd på omöjligt... eller? Jag har ännu inte hunnit kontrollera riktigheten i Mikael Perssons påstående att man inom FAS3 inte kan få stöttning med starta-eget-bidrag för att försöka bli självförsörjande genom egen rörelse. Jag vågar alltså inte rent ut säga att FAS3 är ett statsfinansierat hinder för uppstart av egenföretagande, men jag vågar säga såhär:
När en av staten (d.v.s. skattebetalarna) finansierad långtidsförvaring av arbetslösa börjar marknadsföra sig såsom något av en universallösning på arbetslöshetsproblemet, som en plantskola för blivande entreprenörer, är det väl kanhända att bita sig själv i ...någonstans? För det ser ju onekligen märkligt ut. Jobbfabriken får 225 kronor av staten per dag och arbetslös som är närvarande i deras lokaler, men vad pågår egentligen inom Jobbfabrikens fyra väggar? Följande har jag oärligen stulit ifrån bloggarkollegan Ljuramannen
Jaha, det handlar om att uppfostra entreprenörer till att arbeta helt utan verktyg! Annars blir det ju ingen vinst gjord på de långtidsarbetslösa, om de 225 kronorna ska återinvesteras till deras behov av stöd i sin "personliga utveckling".... Den gode Ljuramannen har ju precis som Östnytt under våren rapporterat inifrån denna lekledarorganisation, vilket har lett till en häftig och långdragen debatt - troligen en av de hetaste i Norrköpingsbloggarnas historia - om vad det egentligen innebär att vara inne i en arbetslöshetsåtgärd som inte leder till något, och vad som händer den olyckliga människa som säger att det inte leder till något. Man får sparken, vad jag förstår, ifall man jobbar som lekledare och säger att det är något fel med hur verksamheten bedrivs, för det centrala verkar vara att staten betalar för det. Är man bara "vanlig" FAS3:are blir man utsläpad på backen och avrättad med ett nacksko... nä, just det, det var i gamla Sovjet man gjorde så, ja. Men ni förstår vinken - det är inte bra att säga att Kejsaren är naken. Då är det bättre att låtsas att hela hovet ser illa och behöver andra glasögon.
Så varför skriver jag om det här ikväll? Ja, jag var dum nog att sätta mig och faktiskt LÄSA debattinläggen med länkar och allt på Ljuramannens nu världsberömda bloggmonsterinlägg, och jag höll väl på att ramla av stolen när jag läste följande rader om ett projekt som bedrivs på Jobbfabriken idag, inom ramen för det som kallas Dazas Dragons....
"Love Clay, en särskild paketering av lera som ger människor utrymme att samarbeta och komma i kontakt med begreppet kärlek. Har prövats framgångsrikt med 600 användare och kan paketeras och säljas till global butikskedja."
Nästa gång jag har mailkontakt med Ljuramannen, måste jag komma ihåg att fråga honom om han är en av de lyckliga utprovarna av denna "kärlekslera". Om han gjort utprovningen på Jobbfabriken, tillsammans med andra FAS3:are, och hur det var. Jag vill nog mest av allt fråga om detta pågick under (bidrags-)betald verksamhetstid, och om de hade särskilda lokaler för såna övningar. På 70-talets vänsterkollektiv kallades såna utrymmen för knullrum. Vad kallas de idag, år 2010, under Alliansens skräckvälde? Inkubatorer? Barnkammare för blivande egenföretagare?
Om vi nu ska ha en statligt finansierad långtidsförvaring av våra arbetslösa, måste det finnas bättre sätt tycker jag. Mer hygieniska än knullrummen, och framförallt billigare för oss skattebetalare.
"Göran Ennerfelt, Näringslivets Skattedelegation, skriver på DN Debatt den 22 maj om statsmaktens låga förtroende för företagen, och vad bristen i förtroende har för konsekvenser.
Vi börjar med att poängtera att vi till fullo instämmer i kritiken mot Statsförvaltningen och särskilt Skatteverket för deras bristande förtroende för landets företagare. Hur ska välståndet i Sverige kunna utvecklas om staten misstror en av de viktigaste delarna i arbetsmarknadsutvecklingen?
Förtroendet dalar ständigt och Skatteverket uttrycker, genom olika mer eller mindre rimliga regler och kontroller, en misstro mot landets företagare. Man tror att företagaren skulle, utan dessa mängder med regler och kontroller, hänge sig åt konstant mygel och skattefusk. Men misstänkliggörandet stoppar inte vid Skatteverket/företagare. Samma misstro mot medborgarna återfinns hos Försäkringskassan, A-kassan, Socialförvaltningen, Arbetsförmedlingen, Kronofogdemyndigheten m.fl. Det finns en stor och växande förtroendeklyfta mellan Sveriges medborgare och många av dess politiker och stats- och kommunala tjänstemän. Hur många av de senare håller i minnet att det är medborgarna som är deras uppdragsgivare och de är, för att använda den adekvata engelska benämningen, "civil servants", dvs "medborgarnas tjänare"? Och vad blir det av ett land där medborgarna tappar förtroendet för statsapparaten och vice versa?
Men Näringslivets Skattedelegation borde samtidigt syna sig själva i sömmarna. En av huvudmännen i delegationen är Svenska Bankföreningen. Svenska Bankföreningen uppvisar precis samma misstro mot Sveriges medborgare som man hävdar, med rätta, att statsapparaten visar företagare/företagen. Vi vet idag att hundratusentals medborgare hamnat i en ohållbar ekonomisk situation, vanligen i huvudsak utan egen förskyllan, och utan en chans att någonsin bli skuldfria. Vi vet att detta missförhållande kostar samhället enorma belopp, enligt Kronofogden 30 -50 miljarder/år (jfr Försäkringskassans felaktiga utbetalningar på uppskattningsvis 16,4 miljarder) och orsakar stort lidande hos de drabbade. Samt att samhället går miste om duktiga, arbetssamma, kreativa entreprenörer och annan viktig arbetskraft. Entrepernörer och arbetskraft som, istället för att tillåtas försörja sig själva och bidra till samhället, tvingas leva på olika bidrag och inkomstersättningar. Ett flertal utredningar och undersökningar visar på missförhållanden och föreslår förändringar, men Svenska Bankföreningen, tillsammans med Svensk Inkasso m.fl., säger nej. Redan den minsta förändring (lättnad) hotar hela den svenska samhällsekonomin.
Svenska Bankföreningen tror bl.a. att medborgarnas betalningsmoral skulle raseras om världens hårdaste regelverk för ekonomisk rehabilitering skulle mjukas upp, precis som Skatteverket tror att företagarna latent är myglare och skattefuskare. Det är endast ett strängt regelverk som kan hålla medborgarna/kunderna kvar på den rätta vägen. En mindre hård obeståndspolitik riskerar, enligt Svenska Bankföreningen, att luckra upp svenskarnas betalninsdisciplin. Detta tvärtemot bl.a. Tillväxanalys uppfattning, Riksdagens utredning, Konsumentverkets undersökning, Kronofogdemyndighetens rapport och OECDs kritik mot Sverige och hur man tvingar misslyckade företagare att "i evighet" bli kvar i sitt misslyckande.
För vi vill påminna om att många människor som kantrat ekonomiskt är just f.d. företagare som drabbats av bl.a. orimliga pålagor och regler från staten och Skatteverket. Om inte ens alla huvudmän i Näringslivets Skattedelegation har förtroende för dessa människor och inser vikten av att återställa entreprenörskapet hos dem genom humanare regler för ekonomisk rehabilitering, hur kan man då förvänta sig att statsapparaten gör det?
Denna artikel publiceras idag på Newsmill, och jag vill lyfta fram den litet extra, då den belyser det problem vi företagare lever och andas med varje dag:
att vi inte får misslyckas med vår ekonomi, för då finns idag ingen väg tillbaka.
Om du inser vikten av det ovan skrivna, ber jag dig att besöka Newsmill genom att klicka HÄR och lämna din kommentar till texten. Syftet är att få de instanser som berörs av artikeln att reagera, och förstå att vi behöver förändringar - och förbättringar, för att skapa fler vägar till ekonomisk rehabilitering efter företagskonkurser, fler välmående företag, fler arbeten och fler skattebetalare som kan hjälpas åt att stärka hela vårt samhälle, från vaggan till graven.
Mannor kan i sällsynta stunder få för sig saker. I brist på vuxna anhöriga som kan sätta stopp för de mer vansinniga idéerna, kan några rader i en kokbok från grönavågen-perioden få oanade konsekvenser i Mannors liv. Gångna helg ledde detta till att en lösspringande Manna siktades på ett fält strax utanför Mellanstad, i färd med att noppra av varenda maskros inom en radie av femtio kvadratmeter och stoppa dem i en stor papperskasse. Väl hemma i boet satte sig Mannan att rensa blommorna, och senare samma kväll landade de i en för ändamålet väl anpassad plasttunna tillsammans med diverse finskurna frukter, kokande vatten och något socker. Under söndagen silades frukten bort och jäst och socker i stora lass landade i den grumliga vätskan i hinken. Manna-valpen varnades för att jämte indragen månadspeng röra vid eller försöka provsmaka vätskan, och sålunda går allas vår Manna nu tryggt i väntans tider, och ser fram emot att tunnans innehåll såsmåningom ska kunna liknas vid vin. Eller nåt. Och smakar det inte bra får det bli avloppsrens, för det är vad det luktar just nu.
Och som Mannan stupade i säng sent igår kväll och det blev tyst i boet, hördes tydligt ett märkligt ljud ifrån tunnan i Mannans kök. - Plupp! Plupp! lät det, då jästen satte brygden i rörelse och små gaspärlor bubblade upp genom vattnet i jäsröret. - Plupp! Och som familjen Mannas katt är ett väl uppfostrat djur, som från späd ålder fått lära sig att om någon har något att säga så lyssnar man och svarar, satt katten framför tunnan till strax efter midnatt och konverserade med den. - Plupp! - Mjau. - Plupp! - Mjau. - Plupp! - Mjau.
Förlåt mig, jag har inte hunnit skriva så mycket som jag velat den sista tiden. Uppdatering kommer, men tills vidare vill jag spela något för er, en visa jag själv går och gnolar på när vår Herre nu i lövsprickningens tid visar oss sin livsgivande kraft på varje liten trädgren....
Medelålders kvinna, ensamstående mamma till en tonårsflicka med ett litet funktionshinder. Bosatt i medelstor mellansvensk stad. Jobbar heltid i eget företag, och lever under existensminimum då intäkterna inte räcker till på grund av lågkonjunkturen. Dras med gamla skulder sedan en privatekonomisk krasch för snart tio år sedan - en kombination av ungdomlig dumhet och en relation som inte var riktigt...bra. Kämpar för att få vardagen att gå ihop.
Nås på resurspank(at)hotmail.com
